… Imorgon klockan 19, är jag tillbaka på avdelningen. Åter bakom lås och bom... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Egentligen vill jag ju bara hem. Slippa hantera det alls...

Jag vill inte väga mig för dem någon mer gång. Inte behöva höra någonting om det. Inte sjölv behöva känna och tänka om det...

Jag vill inte ta den nya medicinen. Då jag inte på något sätt, kan godta att läkaren ser det såå fel. Någon depression lider jag inte av..

... Inte heller är jag längre särskilt säker på att jag vill ha någon vårdplanering. Då hjälp.för någonting som jag inte själv upplever eller kan se... Kanske inte ens vill.. ofta.. Alltid gör alla de symtom som ändå finns stundvis, mycket värre. Jobbigare att hantera...

Jag tänker fel. Vet inte vad jag vill. Vad som tar mig dit jag kanske ändå önskar...

Och det gör att jag inte heller vill försöka prata med dem... De som ändå tror att de vet. Att de har erfarenhet... Dessa envisa...

Kanske är ändå vögen hem direkt, det enda rätta...

Att åka hem. Strunta i vårdplaneringen. Ansöka om boendestöd, och ta nya tag...

Men jag vet inte... Och nu har jag ångest. Vill inte dit alls igen. Då läkaren knappast kommer att tänka som jag... Förstå, eller godta min önskan... Och jag vet inte hur jag ska hantera det... Inte heller det sätt jag tänker och känner på...

… Men att åter bli inlåst.. Om än så för en stund.. är oundvikligt...

Jag vill bara blunda hårt... Önska mig bort...

… Rädda mig... Låt mig slippa...

… Om det bara inte vore för att pappa ska skjutsa mig tillbaka dit på lördag...

Jag vill bara slippa. Slippa se dem igen. Slippa möta det oundvikliga. Det jobbiga... Det som jag inte vet hur jag ska hantera... Det som jag inte vill hantera...

Jag vill inte gå bakom låsta dörrar igen. Inte prata med ett offentligt biträde, med ytterst liten chans att vinna i tibgsrätten. Vinna förhandlingarna... Och därmed istället behöva hantera situationen. De känslor och tankar jag får...

Jag vill bara hem till mig. Slippa rätta mug efter andra... Slippa bry mig om vad andra tycker och tänker... Tänka fel. Vridet... Tvingas leva med det...

Ätstörningshjärnan är framme...

… Jag vill bara sköta mitt...

Har proppat... Och jag vill bara hem...

… Vill inte in dit igen... Tvingas hantera... Tvingas leva med...

… Men där hamnar jag...

På lördag kväll är jag åter inlåst...

Fast med dem... De som bestämmer...

De med kontroll...