Nu har den här sjukhusvistelsen gått från ett någorlunda syfte, till en uppenbar långdragen  förvaring...

Jo. Nu förvaras jag bara. Och jag är mer än redo att lämna det här stället...

Jag har börjat äta igen. Äta tillräckligt. Äta bra.

Jag tar frivilligt medicin som jag inte känner behov av.

Jag sover om nätterna, och pratar lite mer med personalen... Går med på allt de ber mig om...

Och någon anledning till att ha mig kvar här, finns inte. Då jag är beredd på och vill ha hjälp på hemmaplan.

Men det känns segt. För att jag måste vänta tills på måndag, innan jag får ta upp det med läkare...

Och tiden går såå långsamt... Jag är trött och vet inte vart jag ska ta vägen mellan alla dessa kala väggar...

Till jul, måste jag iallafall hem. Om det så bara blir en permission...

Och som jag längtar!

… Om inte läkaren är bångstyrig.. Men varför skulle hon? Behovet av att vara här, finns ju inte längre.