Det BLEV ingen middag idag..

Eller ja. Jag åt precis ett par smörgåsar och lite smoothie. Och drack ett glas juice. Så nu är jag mätt.

... Annars har jag bara ätit två smörgåsar, lite smoothie och en kopp kaffe med lite grädde i, tidigare idag...

Men nog om det.

... Jag funderade lite grann på, ifall jag ens skulle SKRIVA något kvällsinlägg idag. Då jag känner mig tung och nere... Och det inte tycks kännas BÄTTRE av att skriva... Snarare tvärtom. ÄN mer rörigt... Och ÄN mer tyngd över både huvud och hjärta...

... Att jag har ont i tandköttet runt en tand, gör ju inte saken BÄTTRE..

Igår mådde jag illa och hade ont i huvudet, där till kvällen. Antog att det var ömheten i munnen...

Ja-a...

Jag fick några lugna dagar, där ett tag...

Dagar där jag TRODDE att allt kanske hade lugnat NER sig för en stund. Samma problem. Samma bekymmer... Och SAMMA brist på hopp om framtiden...

Men allt kändes så mycket ENKLARE, på något sätt...

Och det var NÄSTAN så att jag för en stund, trodde att det hade vänt nu... Och inte bara för ett TAG... "Kanske skulle det inte BLI någon drastisk känslomässig vändning denna gången?"...

Men nu har jag hamnat i en svacka...

Och kanske ÄR det inte så konstigt...

.. Först så fick jag ju brev ifrån Försäkringskassan.. för några...

Ja, men kanske ett par-tre månader sedan..

Där hon informerade mig om att det är dags att söka ny aktivitetsersättning om jag inte planerade att börja söka jobb eller arbeta...

... Och så får jag en massa mail och mess.. Samtal ifrån arbetsförmedlingen, som undrar om jag fortfarande vill vara inskriven...

Jag börjar FUNDERA väldigt mycket. Fram och tillbaka.. Men utan framgång...

"Det FINNS inga vägar för mig... DET går inte... Det, det eller DET går inte"...

... Men med tiden, så BLEKNADE allt det där. Och jag slutade TÄNKA på det ALLTFÖR mycket...

Det blev lite lugnare inombords. Och trots faktumet om "min domedag", så kunde jag...

.. Ja, men inte må sämre än vad jag BRUKAR iallafall...

... Och så... tas det hela upp igen...

Och det är ju klart. Även om det INTE hade gjort det, så hade jag ju till slut krockat med problemet...

Men det sänkte mig... Omöjligheten... Insikten om att ett beslut måste tas. Jag måste säkra min ekonomi inför nästa år...

Och OM det då BARA hade varit det!

Det är ju mitt STÖRSTA problem, såklart. Eftersom att... Hur ÖVERLEVER jag om jag inte får in några pengar? Hur ska jag kunna bo KVAR? Betala RÄKNINGAR?

... Äta?

... Det var ju EN sak, i H*vetets Stad. Dumt.. men ändå en helt annan SAK...

Jag hade Xsambon. De månader som jag INTE tog emot några pengar, gjorde ändå HAN det.. Även om vi knappt åt... Och även om vi fick en hel del skulder...

Men man överlevde... Och vi hade någonstans att bo...

TROTS min dåvarande dumhet.

Men skulle det återupprepa sig NU.. För att jag inte ÄNNU har tagit tag i mig själv... Inte ÄNNU har hittat någon utväg...

... Ja, jag är EGENTLIGEN mest orolig för min familj. Eller, för att känna att jag SVIKER dem... Eller bara är ONÖDIGT DUM inför dem...

"BETYDER inte mitt liv mer för mig, än så?!"...

... Ja, men...

Jag har gått in i någon slags bubbla... Och jag vet inte om det beror på brist på vilja... Om det är STYRKAN som sviker...

Eller om den förvirring jag känner, bara gör det väldigt tungt att "promenera framåt" ALLS... Vare sig det blir på RÄTT eller FEL väg...

... Men faktum ÄR...

Jag står nu stilla.

... Jag VET vad jag måste, borde och BEHÖVER göra. Vad gäller allt som måste fixas i hemmet.. Eller rent praktiskt, för att få vardagen att fungera igen..

Men under missnöje och växande skuldkänslor emot mig själv och mitt liv.. Likaså, min FAMILJ... Fortsätter jag att göra INGENTING.

... Jag orkar inte lyfta ett HANDTAG.

Annars.

Dagen idag.

Ingen frukost. Då jag för det första, inte har HANDLAT frukost ännu... Och för det ANDRA, fortfarande har för mycket DISK i hoar och på diskbänk, för att känna att det är VÄRT det...

Så jag stannade kvar i sängen. Sov vidare.

... Klev sedan upp vid halv tolv.. när klockan ringde igen...

Såg på HemTillGården, som jag BRUKAR göra...

Och blev sedan kvar framför tv:n. Nerbäddad... I princip resten av dagen...

Jag har kommit underfund med att jag inte har lämnat byn på typ två VECKOR!

Jag som brukar behöva åka iväg typ VARJE dag, för att ORKA!

... Har inte lämnat LÄGENHETEN på... Sedan i SÖNDAGS, när 27åringen och jag tog en promenad...

Det är FYRA dagar innanför dessa unkna väggar!

... Jag har bara haft för mycket att tänka på... och har varit för TRÖTT för att ens ÖVERVÄGA att gå ut...

... Annars har jag skrivit lite i min textsamling, idag...

Jag har lagt ut någon bild här på bloggen...

... Och jag har legat i soffan och sett på tv...

Jag fick även en påminnelse.. Eller två stycken, rättare sagt. På de här blanketterna som kommunen ville att jag fyllde i, om det boendestöd och den SYSSELSÄTTNING... som jag inte har!

... Vet inte varför. Men de tycks tro att jag utnyttjar dessa saker, ändå.

... Inget jag bryr mig om, i och för sig. Jag slänger bara papperen.

... Hmmm. Ja-a...

Jag har försökt övertala mig själv. Övertyga, hit och dit. Försökt komma ÖVERENS med mig själv...

... Det var nog allt jag hade för idag.

Så.. God natt med er <3

... Kanske fick denna vecka vara... som den BLEV...

Kanske ska jag bara TILLÅTA detta, DENNA veckan...

Så börjar jag kämpa på, NÄSTA vecka...

Jag har INGENTING på det rätta stället inombords, just nu...

"Övertalan" och "övertygan" handlar inte om dagens middag. Även om jag ser att det kan uppfattas så, nu... Skulle ha tagit nytt stycke, där..

Den handlar snare om hela LIVET i sig... Om hur jag ska känna och tänka. Hur jag borde HANTERA det hela... Mig själv...

... Nu ska jag gå och bädda ner mig en stund. Gör ett nytt försök till middag, senare.

... Nu har jag gjort en kortsiktig plan över veckan...Och en långsiktig plan, utan datum...

Kan ju såklart ha GLÖMT någonting. Men annars..

Att jag sedan skulle kunna UPPNÅ någonting...

Eller "kunna" och "kunna"...

Men DET har jag inte så höga förhoppningar om, dock.

Den kortsiktiga GÅR ju, om jag bara hade VELAT till 100% .. *Jag är lat* .. ORKAR inte riktigt...

Men den långsiktiga är svårare.. och DÄR är hoppet dimmigt... Det KRÄVER mer av mig...

Men att ha det uppskrivet(i och för sig, för femtioelfte gången), gör det kanske lite enklare.

Men nu fokuserar jag på den kortsiktiga planen...

... Även om det känns som om jag nog kommer att hamna på soffan idag också... Känns inte som om jag har den rätta inställningen... Och DÄRMED, inte heller STYRKAN.