Okej. Nu blir det bloggen...

Inte för att jag vet vad jag ska skriva. Men det brukar forma sig bra.

Jag kan väl säga som så, att livet ät TRÅKIGT, just nu. Jag menar. Jag är otålig. Jag vill FRAMÅT i livet. Jag vill nå det liv som jag väntat på de senaste fem åren. Det vuxna livet i ansvar, lycka och kärlek. Jag vill forma mitt eget hem. Tvätta, städa och laga mat. Jag vill planera och jobba. Jag vill finna kärleken, ta ansvar för ett liv, utöver mitt eget... Och jag vill känna tillfredställelsen dra i mina mungipor :P

... Jag är redo nu. Och jag har inte tid att vänta.

De senaste dagarna. Ja, sedan jag kom hem i tisdags eftermiddag, har dagarna bara segat. Jag har inte gjort annat än legat i sängen. Legat på sängen. Lyssnat på musik... Suttit vid datorn och gång på gång, kollat mailen och blocket. Jag har spelat massvis med Bejeweled! Och jag har funderat väldigt mycket på hur jag ska ta mig framåt och vart jag ska ta mig. Har känt mig låst, då det inte har funnits så mycket mer jag kunnat göra. Förutom att vänta på svar från hitan och ditan. Svar som alltsom oftast inte kommer.

... Men jag behöver framåt. Det gör jag verkligen. För att livet ska ha mer att ge en 24årig tjej, än såhär. Och det HAR det! Men det är bara segt som gummi, att ta sig dit... Eller så försöker jag bara inte tillräckligt hårt! ...

Idag har iallafall, trots långrandigheten, varit en helt okej dag. Jag har varit på bra humör. Även om jag bara har suttit fastklistrad framför datorn och spelat Bejeweled, medans jag har funderat över vad jag nu har funderat över :P

Jag har kollat blocket. Läst lite bloggar... Fotat lite med systemkameran, och nu sett att fotona även blir bra på datorn, i full storlek. Gillas ;D

... Jo. Och så har jag skickat iväg ett mail till någon som jag bara kan GISSA på att är min handläggare på arbetsförmedlingen. Och det sista jag hörde därifrån, var att min handläggare skulle kalla mig till möte så fort som hon kom tillbaka från semestern. Men det är ju inte många saker som funkar, här i denna lilla staden. Hon kallade mig INTE till möte. Men kanske har hon precis kommit tillbaka. Och då kanske hon kallar mig nu när jag hörde av mig... Ja, om det nu är henne jag har :P Min handläggare på försäkringskassan ville inte hjälpa mig med vem jag hade. Men jag tror allt att det är hon. Så var det sist jag hörde någonting iallafall ;)

Annars har jag skrivit lite i min punktlistebok... Jag har slagit in 13åringens, som nu är 14åringens, present. Och knåpat ihop ett födelsedagskort till honom. Kan ju tyvärr inte visa det. Då han själv ÄR på fotot, som typ fyra-eller femåring :) Men det blev såå bra. Och han var såå söt! Med en liten glugg mellan framtänderna :P

Ja, jag känner mig otålig. Men. En tråkig, men ändock bra dag idag =)

God natt med er <3

... Ja. Till kvällen, blev det tv också.

Jag är såå redo att åka hem nu. Jag känner bara att, trots att detta livet egentligen inte är jobbigare än vad livet därhemma är. Så trivs jag inte riktigt. Och från pausen här, till pausen hemma. Ja. Jag är redo.

Grejen är den att jag spenderar den största delen i soffan. Med huvudet på en kudde, och ett täcke(tecke?) som täcker hela mig. Stirrar jag in i en tv:skärm. Antingen som rör sig eller som är helt svart.

Det är liksom inget liv. Det börjar kännas som om jag har tagit ett steg tillbaka. Samma stad och samma sätt att leva på... Det vill säga... INTE leva!

Visst. Livet hemma, är inte heller mycket till liv. Men där har jag min familj OCH möjligheten till att ta mig framåt! Här är bara semester. En vila från vardagen och livet... Och jag har ingen i närheten som jag har särskilt mycket gemensamt med.

Syrran är tyst och tillbakadragen. Säger ingenting, trots att vi är i samma rum i timmar i sträck. Brorsan pratar på. Pratar och pratar. När han inte gömmer sig i sitt rum, timma efter timma...

Vovven är jättesöt och kär... och jag tror att vi gör framsteg i hennes "träning" till att bli en lugnare, tryggare och mer harmonisk hund. Det går framåt och bakåt. Men vi håller lugnet. Jag menar. Så är det ju alltid. Upp och ner. Tills det plötsligt stadgar sig... För ett tag iallafall =)

Men någonting som är nytt, är ju min förmåga att hålla mig lugn, positiv och glad, under dessa små nedgångar. Visst känner jag av ångest. Men den är oavsiktlig(om man nu kan säga så).... Och den blir enklare och enklare att hantera ;)

Men poängen är att jag längtar hem. Till lugnet. Bort från hundlivet. Ja, iallafall för en stund. Slappna av, tills jag lägger händerna på en hund som jag faktiskt får chansen att hjälpa fullt ut. Där jag i lugn och ro, för mig själv, kan hjälpa en hund, steg för steg, genom vardagen.

För att här är det Brorsan, Syrran och jag, som TILLSAMMANS lägger oss i denna hunden. Och jag kommer att hinna lämna dem innan vi är klara. Men en positiv sak... Både Brorsan och syrran, tycks ha tagit åt sig av mitt sätt att "arbeta". Vare sig det är rätt eller inte(för att det vet ju inte jag)... Så de kan FÖRHOPPNINGSVIS ta sig enda fram med henne... Om de nu fortsätter när jag har åkt.

Men. Till dagen.

Legat i soffan. Stirrat rakt ut. Tagit en promenad med Syrran, Brorsan och Vovven. Sett en hund utanför affären. Varpå Brorsan och jag lugnade Vovven. Vilket slutade i att hon lekte med godis med Brorsan och var JÄTTELUGN, trots att hunden fortfarande befann sig bara tre meter ifrån oss! Ja, Syrran var inne och handlade. Likaså den andra hundens(en Golden) ägare...

Mer Tv. Spöregn. Blixtar och dunder. Film, då tv:ns signal stördes av ovädret...

Och när vädret lugnat ner sig. Fäste Brorsan Vovven i linan utanför huset. Och hon tillät en hund gå förbi utan att bry sig :)

Nästa hund var det annat med. Hon slängde sig på sitt vanliga vis i linan, och flåsade högljutt. Varpå jag, som vanligt, halade in henne samtidigt som jag sa kom på ett lugnt vis. När hon nästan var enda hos mig, vände hon sig till mig och sprang till min sida. Och så fick hon sitta och lugna ner sig. Beröm och sedan följde hon med mig in.

Ja-a.. Sedan har det nog inte varit så mycket mer. Mer än att jag har haft lust att bara ta tåget härifrån imorgon. Hem till mitt lika tråkiga liv hemma. Tv:n. Datorn. Soffan. Sängen. Filmkvällarna med föräldrarna...

Hem och göra en ny kraftansträngning mot praktikplats. Mot egen lägenhet... Och ja-a... MER TRÄNING! LÄNGTAR.

Så. God natt med er <3 

Beskriver dagen idag, kort(Får se hur det blir med det :P)..

Inatt, liksom de snaste nätterna, ängnade jag min vakna tid i sängen, till att planera morgondagens kost, och sedan låta dessa planeringar rulla runt i skallen tills jag somnade.. Och som vanligt var planen inte vidare nyttig. Eller ja. Nyttigare än vad jag var för några veckor sedan. Då jag var inställd på att svälta. Nu tycks jag bara vara inställd på att räkna kalorier, göra uträkningar och få fram ett resultat för varje dag. Som något projekt eller något. Siffror, siffror. Siffror. Ja, det tycks vara inne hos mig, just nu.

Jag vaknade iallafall innan larmet, imorse. Klockan... Ja, kan den ha varit halv nio? .. Nej, det stämmer inte. För att det var då klockan ringde.

Så nej. Klockan åtta klev jag nog upp. Skulle tillåta mig själv att äta en lunchmacka till frukost. Och sedan ta en lång promenad på 8.5km Ja, min vanliga "långa rundan"..

Men först gjorde jag en lång uträkning för att se UNGEFÄR hur många kilokalorier jag kunde göra av med under den rundan. Beroende på hur fort jag gick.

Och med ett litet hum, gick jag sedan iväg.

Promenaden var allt utom skön. Jag njöt inte av naturen och jag ansträngde mig lite för mycket för att kunna njuta av lugnet.

Och väl hemma, fick jag det resultat jag ville ha, på min uträkning över promenaden. Så. Då kunde jag äta lite naturell youghurt med banan, kakao och en ruta mörk choklad i. Supergott! Men skulle ha haft lite mer kakao, kände jag.

Ja-a. En kort stund senare, var det dagens middag som stod mig över öronen, med siffror, infosökande, och uträkningar. Det snurrade som f*n i huvudet, och stressen skymde min sikt, lite lätt.

Men jag kom fram till någonting, en lösning som kändes helt okej, när jag vridit och vänt på den lite grann. Åt maten, egentligen utan att njuta... Och sedan hamnade jag återigen vid datorn. Det blev lite uträkningar, planeringar, och infosökande... Och så vidare.

Ja. Min vardag alltså. Det är typ det enda mina dagar består av. Flykt hemifrån(när det behövs), en massa uträkningar, kostplaneringar.. Ja, en hel del sittande vid datorn och föra kostloggbok, och... Ja-a. Äta endast så mycket som jag kan tillåta mig själv, efter mina noteringar. Lite tv till kvällen... Men annars finns det ingenting annat i varken mitt liv eller mitt huvud, just nu. Lite Bejeweled medans jag funderar. Och kolla favoritbloggen lite snabbt. Om jag orkar. Blocket - hundar..

Ja, och nu till kvällen, såg vi på film, mamma, pappa, 17åringen och jag. "Tripple X" eller "xxx". Vet faktiskt inte hur titeln ser ut.

Ska skicka iväg ett (redan skrivet) mail till personligt ombud, imorgon. Om det inte visar sig att hon har semester snart(eller nu). För att. Nu ska jag ta tag i det här. Och hon får gärna stötta mig i kontakten med läkare.

Och med det, säger jag god natt. God natt med er <3

Ja-aww... Klockan är snart halv tio, och mitt huvud är redo för sängen. Det småbråkar lite med mig idag. Lite smått huvudvärk. Men det kunde varit värre. Kommer ihåg när man var liten och ibland inte ens kunde gå i trappan utan att hjärnan höll på att studsa ut ur huvudet på en :P Sådan huvudvärk har jag iallafall inte haft på ÅR! Nu känns den bara ;)

Ja. Min dag idag.

Jag klev i vanlig ordning, upp vid halvtio när klockan ringde. Kände mig piggare än igår. Åt samma frukost som jag gör varje dag, och gick sedan som vanligt, upp hit och satte mig vid datorn, i väntan på att ta bussen till stan, som även DET har kommit att bli något av en liten rutin...

Här vid datorn, spelade jag som varje dag, Bejeweled. Kollade hundar på blocket. Lite lägenheter och sådär. Läste bloggarna som jag har lagt till som bokmärken... Ja-a... Undrar om jag gjorde något mer vid datorn idag(?)... Hmm. Hmm. Hmmm...

Då vi inte hade någon Rågkuse hemma. Mackan som jag äter till varje lunch, så fick jag åka iväg till stan, även idag, utan någon lunch med mig. Fick köpa ute igen. Och på vägen till stan, var mitt största bekymmer, vad jag skulle äta till mellis. För att jag ville ju ha smoothie som jag äter VARJE dag. Då rädslan att byta mellanmål för rutinens skull(vänja kroppen osv.), gjorde att tanken på annat mellanmål, knöt en knut i skallen på mig.

Väl i stan, gick jag direkt till en affär för att köpa lunch och mellanmål. Men på den affären hade de inte några lunchmackor som jag kunde tänka mig att köpa. De hade bara baghuetter(stavning)... och jag ville ju ha ost-och skinfralla som VARJE dag.

Så jag köpte mig en smoothie till mellanmål, som jag alltid gör, och en Latte Kaffe på tetra... som jag även DET, gör VARJE gång. Sedan gick jag vidare till min standard affär och köpte samma mackar som jag alltid köper... och även samma smoothie fast i större format... För att kilopriset var nästan hälften så högt på den.

Ja. Så satte jag mig på samma bänk som jag de senaste dagarna suttit på, och åt min lunch. Tog sedan första bästa buss hem. Ja, hade tänkt gå på Cubus och kolla lite idag. Men orken och lusten fanns inte. Och kassen kändes jobbig att släpa på. Så jag såg ingen anledning att INTE åka hem.

När jag kom hem, satte jag mig här och spelade lite till Bejeweled. Ren rutin, har det kommit att bli. Tycks det som :P Läste lite mer bloggar. Och kollade lite mer blocket. Lite lägenheter som jag står på kö till. Sedan gjorde jag iordning ett mellanmål. Smoothie med äpple, banan och apelsin... med lite annat gott.

Och så började jag kolla upp lite grann, hur min ekonomi kan komma att se ut när jag har flyttat. Sökte lite på internet, och gjorde upp en någorlunda budget. Svårt det där. Men jag har nog precis råd att leva. Så det blir när man går på aktivitetsersättning. Ska ju precis klara sig. Men. Ja-a... Jag blir glad bara av att få känna mig fri och vuxen. Bara av att få något eget =)

Ja, och så har jag, då jag mådde dåligt efter maten, finslipat mitt matschema lite. Så nu vet jag ungefär PRECIS hur MYCKET och VAD jag ska äta till varje måltid! Inga frågentecken och ingen ångest... Ja, det är ju min förhoppning. MÅDDE ju mycket bättre efter det schemat iallafall ;D

Och nu till kvällen, har jag legat i soffan och sett på tv. Eller ja. Stirrat. Men knappast tittat. Är trött och ska krypa ner i sängen. SKÖNT ;) God natt med er <3

"Vad är det som luktar banan?". "Det är mina fötter. Och det luktar INTE gott!"... *Skratt* *Skratt* *Skratt* =D Japp. Jag och 13åringen =P

Idag har dagen mest gått ut på att få tiden att gå... Det har nog varit lite så, varje dag, sedan jag började åka till stan. Dessa små tripper har kommit att bli ett litet beroende, just på grund av att tiden går snabbare. Och då jag faktiskt väntar på något. På att få avsluta detta steg, för att sedan få påbörja nästa. Så är det ett MÅSTE, att tiden går fortare än normalt! Vet inte hur jag annars skull stå ut!

Jag bestämde mig ju för att ta tag i det här med att komma hemifrån om dagarna, för att jag hade så HIMLA TRÅKIGT! Jag stod liksom inte ut. Och jag mådde bara sämre och sämre...

Men vidare.

Så idag var iallafall vad jag TRODDE, den sista dagen som jag skulle behöva tvinga mig själv ut för att få tiden att gå fortare, innan mitt läkarintyg kommer! Ja, annars har jag ju verkligen VELAT ut! Jag har NJUTIT av solen och värmen. Njutit av att se folk och hundar. Naturen. Men inte idag. Jag börjar bli trött, och omgivningen tråkig av att alltid göra samma sak. Gå på samma ställen, och se samma saker. Jag behöver liksom AKTIVERA mig! Och därför såg jag verkligen fram emot att ta mig igenom denna dagen och sedan komma hem och hitta mitt intyg i brevlådan. Ja, för att, mycket gjorde jag inte i stan idag. Jag satt i princip bara och väntade. Väntade på att tiden skulle gå... och att det var dags att åka hem igen...

Jag får ett leende på läpparna, varje gång som jag tänker på att jag kanske snart har en praktikplats bland hundar. Jag är bara såå redo nu! Jag BEHÖVER komma ut! Göra någonting nyttigt, och verkligen NJUTA av vad jag älskar allra mest <3 Göra vad jag trivs med allra bäst. Och inte nog med det! Jag känner ett STORT behov av att få bevisat för mig att jag KAN. Att jag orkar. Få klart för mig ifall att jag KAN få ett liv som jag trivs med! Jag behöver VETA. Ovissheten är värst.

Annars. Dagen idag. Jag bestämde mig imorse, för att trots allt åka in till stan en vända. Var lite osäker, då jag inte visste när jag skulle ta mig hem. Gillar nämligen inte att åka buss när alla skolungdomar ska hem. PROPPFULL!!!

Men jag åkte ändå. Det var ju att välja på att må lite halvdåligt. Knappt märkbart. Och att må väldigt dåligt, där jag sitter härhemma och bara VÄNTAR och väntar och VÄNTAR på det där intyget! Hur skulle jag stå ut?!

Jag tog halv tolv bussen. I stan, var jag "out of energy". Verkligen. Åt ingen frukost. Och ville inte heller något ha. Jag kände mig inte hungrig på hela dagen. Men efter ett par timmar i stan, kunde jag allt känna hur tom magen var och hur slut på ork att stå upp, jag hade...

Jag hade inte det där intensiva "matvägrartänket", men det lurade i bakhuvudet. Och då jag inte kände något behov av att äta, så struntade jag helt enkelt i det...

Vet inte vart mitt självskadebeteende är påväg eller varför jag håller på. Varför jag vill plåga mig själv... För att det är ju DET som det handlar om! ... Men kanske slutar jag TÄNKA så mycket, när jag får ängna mig åt annat. Fokusera på andra saker än bara "livet", liksom...

Jag satt iallafall i hamnen en stund. Som vanligt tittade jag på hundarna i hagen. Med bara strumpor på fötterna, och fötterna på bänken... Satt där en stund, och sedan gick jag vidare. Orkade som sagt var inte gå så mycket. Men gick och satte mig på busshållsplatsen, och satt där ett BRA tag, innan bussen kom! Orkade inte vänta tills efter fyra, så åkte hem på denna PROPPFULLA bussen! Är man desperat så är man. Tyckte dock inte om tanken på att komma hem en timme innan posten skulle komma. Rädd för hur jag skulle må i denna väntan hemma, då.

Kollade posten på hemvägen. Trots att jag visste att den inte hade kommit. Gick och tittade lite senare. Hade inte kommit då heller. Den är sen... Äter mitt första(och enda) mål för dagen. Klockan var fyra. Resten av kebabrullen från igår... Kollade posten en gång till... Posten hade kommit... Men INGET INTYG! Besviken... Blev lite deppig... Så jag la mig i sängen en stund och lyssnade på musik. Sjöng. Blev gråtfärdig... Men sången gjorde att jag "glömde bort" mina känslor...

Det är okej. Bara jag får mitt intyg innan på Torsdag. Då jag ska ha möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. För att jag vill ha läst vad läkaren har skrivit om mig, innan jag sätter mig och pratar om det med någon annan. Kanske förståeligt :)

Annars. Jag har kollat hundar på blocket. Spelat Bejeweled, som varje dag. Jag har läst bloggar... Och så har vi sett på "Baker Boys". Mamma, pappa och jag.

Ja, det var nog min dag. Om jag inte har glömt något. Nu ska jag och min trötta kropp och själ, gå och lägga sig ;) God natt med er <3

Jag börjar med natten. För att usch :P Dessa j*vla nattfjärillar! Jag menar. De får järna vara i mitt rum. Bo här. Sova här... Ja, vara här, helt enkelt. Men behöver de flyga? Och allra helst attackera! Jag sätter hjärtat i halsgropen och flyger upp från stället, varenda gång som de anfaller mig :P

Så. Inatt började de attackera mig. Minst fyra stycken äckliga små nattfjärillar kunde jag hitta i mitt rum, när jag flög upp ur sängen för första gången. De flyger ner på en och sprätter med sina läskiga små vingar. Och sedan bort igen.

Men jag somnade iallafall till sist. Det tycktes även fjärillarna göra. För att det blev lugnt och jag kunde inte höra dem flyga längre. Och idag när jag kom hem från stan, sov de allihopa på fönsterbrädan. Fyra stycken, även denna gången. Så det är vällan antalet =P

Kvällen igår, var inte så rolig annars. Jag var inte vän med mig själv... Och frustrationen över att inte kunna komma överrens med mig själv... Inte riktigt känna att jag kan kontrollera min hjärna... Eller ens VILL göra det, gjorde att jag bestämde mig för att hädanefter bara lyssna på min hjärna. Alltid lyda den, vad den än vill, och sedan bara dö när jag dör, liksom...

Men dagen idag... Ja, jag kan inte heller idag, avgöra vad jag tänker och känner. Om jag har mått bra eller dåligt. Vad jag vill... eller vart jag är påväg...

Ja, jag är helt enkelt inne i en SUPERjobbig period, som jag VET att skulle varit helt underbar och en ren fröjd för livet och mitt välmående, om jag bara hade kunnat tillåta mig själv att sväva på livets bana...

Ja, för att det som händer VARJE dag nu, är att jag stannar upp mitt välmående och börjar tvivla. Hjärnan lägger sig i för mycket och jag FÅR inte må BRA! En av anledningarna är att jag inte kan SE framtiden. Alltså jag kan inte SE mig själv ha ett liv. Ett liv som jag TRIVS med och tycker om. Jag kan inte se mig själv uppnå några drömmar eller klara av de saker som jag borde klara av... Ja, och varför leva och må bra, när det senare kommer att visa sig vara förjäves?

Ja, jag vet inte vad anledningarna kan vara. Men min hjärna ställer sig ivägen för livet just nu, iallafall. Men nog om det.

Idag åkte jag till stan. När jag vaknade imorse... Eller ja. Klockan var halv tolv. Då var jag lite stressad och visste inte riktigt om jag skulle hinna till stan. Skulle ju duscha och sådär också. Och det är ju "Söndag"... Men det har ändå blivit som ett slags beroende att åka in. För att.. Ja, det känns som en drog. Jag BEHÖVER komma ut. Få dagarna att gå, och lugna mitt sinne. Ja, trots min hjärnas oförklarliga spel, njuter jag av sommarvärmen. Den vackra blå himmelen, träden med nya knoppar på. Folk som fikar och äter glass. Cyklar och joggar. Barn som leker i lekparken. Hundar som springer i hagen... Och den helt UNDERBARA solen <3

Ja, det behövs inte mycket. Att bara sitta, gå och stå där och stirra. Det räcker gott och väl för mig. Men trots det, är jag JÄTTEförväntansfull inför en praktikplats! Jag är mer än redo att bli aktiverad och få göra nytta ;)

Idag åkte jag iallafall in med mamma och pappa. Jag satte på mig en svart skjorta, ett par svarta tajta jeans(Ja, svårt att hitta byxor som sitter bra. Men dessa älskar jag!)... Ja, och så min lilla bruna ryggsäck. Kände mig kvinnlig och snygg :P

De släppte av mig någonstans där jag inte visste vart jag var. Men jag gick, med en aning stress i själen, mot vart jag trodde att hamnen låg. Och det var inte alls svårt att hitta =) Sedan satt jag i hamnen en stund. Men tröttnade omgående och gick vidare. Idag gick jag mest. För att jag hade ingen ro i sinnet att sitta stilla. Men stannade till en stund och satt och tittade på antingen kanoter eller kajaker. Korta små båtar som man sitter fast i. De hamnade upp och ner flera gånger, men lyckades vända sig rätt, utan att ramla ur... Kanske vet ni vad jag menar(?)... Men de försökte iallafall ta sig uppför forsen. Och SOM de KÄMPADE! Intressant att se =)

Sedan gick jag vidare. Bestämde mig, efter MYCKET velande fram och tillbaka, att köpa mig en glass. Sista innan jag slutar med godsaker. Men då planen snarare handlar om att sluta äta helt, så försöker jag nu övertala mig själv om att jag VILL leva. Borde TILLÅTA mig själv att äta. Borde VÅGA må BRA. Inte lätt, då jag egentligen inte vet varför jag tänker och känner som jag gör... Det borde väl bara vara att må bra, när det ändå är så verkligheten ser ut...

Men men. Glass åt jag iallafall =D Sedan gick jag och väntade på bussen. VARMT var det då. Så jag tog en promenad. Fläktar ju lite mer ;) Sedan väntade jag igen... Och väl hemma har jag ätit mat. Kebabrulle :P Ja, middagen är inget större problem. Då jag äter tillsammans med familjen. Hur dåligt jag äter eller hur jag känner... Det vet de inte om...

Sedan har jag spelat "Bejeweled", läst bloggar. Slumpat bland bloggar. Och vi har sett på film. Mamma, pappa, 13åringen, 19åringen och jag. "Tekken" såg vi. Rätt så bra. Men kampsport är väl inte riktigt min grej. Inte på film iallafall! Har dock gått på karate själv :) En familjegrej =)

Och med det, säger jag god natt. God natt med er <3

Jahapp... Dagen idag.

Den började långtråkigt. Jag satt häruppe på mitt rum. Stirrade rakt in i dataskärmen, som jag alltid gör. Spelade lite Bejeweled som jag också alltid tycks göra nuför tiden. Kollade mailen hundra gånger om, och bara väntade på att tiden skulle gå. Att någonting skulle hända... Som jag alltid gör.

Jag lyssnade på lite musik. Låg i sängen. Kände mig både otålig och uttråkad...

Jag har säkert kollat blocket några gånger. Ja, löst lite korsord har jag faktiskt också gjort. Sådär tre ord på tjugo korsord :P Ja, jag kan ju inte kalla mig själv uthållig =P Finns inget tålamod här inte! Så, jag gav upp efter några stycken :D

Sedan minns jag inte om jag har gjort någonting mer idag innan jag gick ut... Ja, förutom att vänta och vänta och vänta, då da. Det jag har väntat på, är ju det där intyget. Jag vill komma igång nuuu. Men allt tar för lång tid. Och eftersom att jag är tjejen som bara sätter mig på ändan och väntar på vad hon vill ha, istället för att göra det bästa utav situationen sålänge, så har dagen idag(liksom alla andra dagar) känts väldigt lång...

Men vid halv fyra-tiden någon gång, bestämde jag mig för att gå ut en stund... "Jag är TRÖTT på att vänta... Jag behöver GÖRA någonting...".

Och nu börjar den konstiga känslan. Eller kanske inte på en gång. Det minns jag faktiskt inte. Jag minns inte hur början av promenaden var. Hur jag tänkte och kände då... Men jag minns att promenaden kom att bli en väldigt konstig promenad. Jag började föreställa mig saker framför mig. Först har vi den svarta väggen. Ja den var ju faktiskt rätt så smart. När jag mår dåligt psykiskt och känslomässigt, vill jag helst inte SE någon. Inte möta någons blick. Jag vill inte att någon ser MIG, och jag vill bara vara ifred.

Så. Då kom jag på att föreställa mig en svart vägg framför mig, när jag skulle gå förbi någon grannes hus. Och det fungerade! Det gjorde mig lugnare. Och jag kunde med gott självförtroende och lugn i sinnet, gå förbi det som jag annars tyckte var väldigt jobbigt ;)

Så DET var ju inte så konstigt. Men det var hur jag MÅDDE, som var det konstiga. Jag kände mig bara så vilsen. Borttappad. Men ändå så säker och trygg. Jag kunde inte riktigt komma underfund med vilken sida av mig som var starkast... Eller vad inom mig som försökte lura vad. Jag visste inte(vet fortfarande inte) vad jag egentligen vill i livet. Om jag vill leva eller dö... Om jag är svag eller stark. Om jag mår bra eller dåligt. Jag kunde inte bestämma mig för åt vilket håll jag skulle titta. Framåt eller bakåt. Åt höger eller vänster... "Vem ÄR jag? ... och VART är jag?"...

Jag... Äntligen, för första gången sedan jag återfick känslan. Har nu satt mig på en sten i skogen och gjort ingenting. Jag satte mig inte där för att tyna bort, dö, som jag egentligen ofta känner för. Men jag satte mig där för ingenting. Bara satt där och stirrade. Ville inte gå hem. Aldrig någonsin igen. Och det var ju inte så kontigt. Vem skulle INTE bli trött på att leva som jag gör?! Det är ju inget liv...

Men där satt jag. Funderade på vad jag egentligen ville. Om jag ville leva eller dö. Vad jag känner för livet, liksom döden. Men jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Jag känner mig helt likgiltig. Vilket i mitt huvud, känns väldigt jobbigt. Varför kämpa, när man inte känner motivation? Men varför dö, när det egentligen inte finns anledning till det?

Jag försökte föreställa mig ett svart hål i marken framför mig... När jag kunde se hålet klart, så började jag sedan föreställa mig att jag tippade ner från stenen som jag satt på, rakt ner i hålet. Om jag kände mig trygg med den känslan och även VISSTE att det faktiskt var vad jag skulle ha gjort om situationen uppstod, så visste jag om jag ville dö eller inte...

Men nej. Det fungerade inte särskilt bra. Jag föreställde mig det både en och två gånger. Tre och fyra. Men känslan blev olika varje gång. Jag tror inte att jag har något emot döden, om den kommer och knackar på min dörr. Men frågan är om jag skulle haft något emot livet, om jag hade befunnit mig i döden, och DET hade knackat på min dörr.

Ja. Och varför då allt detta snack om liv och död? Det är väl mycket för att jag befinner mig i just den krisen, just nu... Inte mer med det. Vet helt enkelt inte vart jag hör hemma eller vart jag vill vara. Vad jag klarar av, och vart jag kan ta mig... Vad som är bäst för mig... Rätt för mig.

Men nog om det. Efter ett tag, fick jag nog och tog fram min mobil. Började sjunga till Youtube, där jag satt på min nyligen funna bästa vän "stenen". Sedan började jag gå hem, med den beslutna tanken i huvudet. Jag ska ta mig ut VARJE dag. Till stan ska jag åka. Jag ska köpa mig ett busskort och få ett liv! Nu är det slutväntat! För att, SKA jag leva, så ska jag också LEVA!

Japp. Och nu när jag kom hem, har jag sett på finalen i "Junior Masterchef Australia". Sedan var det "Talang", tror jag(om det inte var något emellan), och efter det "En svensk Talkshow". Och GUD vad jag älskar det programmet. Som man skrattar! Tycker om hans svenska =D Även "Talang" är ett nyttigt program, om man tycker om att skratta! Och vem gör inte det =D

Annars har jag sms:at en del med bästisen som jag inte hört från på länge. Och mailat lite med personligt ombud. Så. imorgon blir det en tripp till stan ;)

God natt med er <3

Helgerna är ju alltid en dag mittemellan, liksom. En dag av ingenting. Jo, jag trivs bäst med vardagarna just nu, och mina helger går ut på att vänta in måndagen...

Idag sa jag med ett stort leende på läpparna att "Snart är det måndag". Mina föräldrar blev lite förvånade över att jag blev så glad för att MÅNDAGEN ska komma! För att för dem är ju helgerna dagarna som de ser fram emot. De få dagar i veckan, som de faktiskt kan pusta ut och vila. Göra vad de känner för och LADDA inför den nya veckan!

Och jag vet. Jag har ju också haft vardagarna fulla av arbete. Ja, jag har ju gått i skolan. Och då var även JAG en av dem som ÄLSKADE helgerna! Men nu när jag befinner mig där jag faktiskt gör i livet, vill jag bara ha vardag. För att vardagarna är de enda dagar som jag har en chans att ta mig dit jag vill. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan för praktik. Hyresbolag eller liknande för egen bostad. Personligt ombud för hjälp med kontakten... Och om saker VERKLIGEN skulle krisa(!)... Vården för att få hjälp att ta mig upp när jag faller ner.

Helgen är för mig, bara ett par dagar att sega. Att ta sig igenom helskinnad. Ett par dagar där allt står stilla. Ett par dagar av ingenting...

Ja. Nog om det. Det jag egentligen skulle skriva, var att dessa helger HÄNDER inte så mycket! Så det finns inte heller särskilt mycket att SKRIVA om. Inte för att det gör det någon annan dag heller. Men ändå. Det blir ÄNNU mindre på helgen!

Men egentligen bryr jag mig inte. För att jag skriver ju trots allt för mina minnens skull. Och jag skulle lika gärna kunna skriva det i ett dokument att kunna läsa i om några år. Men det är ju så mycket ROLIGARE att blogga! Det blir snyggare. Mer välorganiserat... Ja, och så har ju folk CHANSEN att läsa om mina dagar och ta del av min vardag, precis som jag! OM de nu skulle råka bli eller vara intresserade.

Men det ÄR inte särskilt viktigt för mig. Det är ju klart att det uppskattas om man får känna sig intressant. Men då vill jag ju såklart att de blir intresserade av det jag skriver. Och inte att jag ska skriva någonting så ATT de blir intresserade!

Nej, jag är nöjd bara jag faktiskt skriver. För att det är guld värt. Jag BEHÖVER skriva. Jag BEHÖVER minnas... Och jag BEHÖVER kunna återuppleva. Och dessutom är min blogg som en bebis för mig. Den ligger mig såå kärt om hjärtat. Liksom de få besökare som tittar in då och då. Och kanske slänger in någon kommentar! Tack Käraste Annie och T.

Oj vad långt jag babblar om ingenting =P Men vad har man annars att babbla om på dessa dagar av just ingenting =)

Ja, jag ska ju såklart som bloggen lyder, nämna vad jag gjort idag, också ;) ... Ja och det var ju lättare sagt än gjort :P Minnet är ju som bortblåst ibland. Och jag får väl snällt ta och gissa mig till dagen :P Halvt som halvt!

Jag vaknade iallafall och klev upp imorse när jag hörde att mamma och pappa körde iväg på våran grusväg utanför huset. De skulle och handla. Så jag passade på att sno duschen medans de var borta. Blev sedan pålurad att hänga tvätten. 17åringen kom in till mig och sa att mamma hade sagt att NÅGON skulle hänga tvätten klockan halv ett. Snäll som jag är, tog jag såklart på mig den uppgiften. För att, ska det bli gjort, så ska det bli gjort. Så enkelt ÄR det ju =)

Men sedan när mamma kommer hem och frågar mig om 17åringen hade hängt upp tvätten nu, så fick jag veta att det tydligen var HON som skulle ha gjort det :P Lilla latoxen =D Jaja. Jag gjorde det gärna. Så ingen fara skedd ;)

Efter tvätten, tog jag mig an att plocka ur diskmaskinen, medan jag väntade på att få ett sms från mamma "Kaffe tack". För att då betyder det att de snart är hemma så att vi kan äta lunch. Klockan halv två eller två, kom de hem, och vi åt lunch tillsammans.

Annars har jag suttit härinne på mitt rum idag. Jag har sjungit. Och idag gick det faktiskt bättre. Mindre spänd, kanske :) Jag har läst bloggar. Kommenterat till käraste T. Och fått reda på lite om hur det går för henne på sjukhuset. Fått lite tillbakablickar på hur JAG hade det! Och jag har kunnat relatera till hennes upplevelser. Ja, hon har kommit att bli en viktig vän i mitt liv. Hennes resa känns som MIN resa! Och den är PRECIS lika viktig för mig, som min egen! Därför kollar jag in på hennes blogg oftare än oftast. Måste ju se hur det går och kommentera hennes inlägg på mitt egna lilla vis ;)

Och så har jag suttit och tråkat framför Bejeweled. Kollat hundar på Blocket. Jag har bäddat rent min säng. Skönt att bädda ner sig inatt ;) Och nu på kvällen har vi sett på film tillsammans. Pappa, mamma, jag och delvis 19åringen. Ätit tårta och godis. Fråga mig inte varför tårta. För att det vet jag inte. Föräldrarna mina kände väl för det :P Inte mig emot =P

Nu blir det sängen. Bara en helgdag kvar. Sedan blir det måndag, och ett steg närmre mitt efterlängtade läkarintyg. Vilket tar mig ett minimisteg närmre en praktikplats ;) God natt med er <3