Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...

... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...

Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...

... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!

... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...

...

Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...

Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...

...

... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

... Meningslöst... -Dagens huvudkänsla...

Gnagande, förbryllande.. uppgivenhet...

Inga vägar att gå.. Men ändå så många... -Jag vet bara inte hur jag bestiger dessa berg... Vart jag ska sätta mina fötter, för att klättra åt rätt håll... För att inte falla ner... -Hur jag ska finna styrkan som krävs för att ta mig dit jag vill...

Och nu...

Jag gör det igen... Jag kan göra det igen... Jag håller på att göra det igen...

Jag vet inte om det är frivilligt eller med vilje... -Vet inte heller om det är bristen på vilja eller ork... som gör att jag gör ingenting och ännu mindre för att få ett liv att trivas med... Ett liv att orka leva... -Jag börjar tvivla... Har nog länge gjort... "Är det viljan eller är det orken det är fel på? Kan jag men inte vill? Eller vill jag men inte orkar? Orkar jag men inte har lust..? Eller har jag kanske lust men inte vill? ... Är jag helt enkelt bara förjävlig mot mig själv.. och spelar ett spel på min egen hälsa? .. -På mitt eget liv?"...

... Jag vet inte. Men idag har varit en dag av meningslöshet. Livet är meningslöst. Vardagen är meningslös... Tiden jag lever.. är meningslös... Och att ha möjligheter som jag bara låter brinna ner, och att förstöra för mig själv... -Det är så himla meningslöst! Jag känner mig så fruktansvärt dum..!

...

Idag.

Ja, det känns ju onödigt att göra någon noggrannt beskrivande resumé(är det rätt ord?) av min dag. Eftersom att jag inte kan minnas hur jag sov inatt. Eller när jag klev upp... -Inte heller vad jag gjorde, kände eller tänkte när jag väl lämnade sängen...

Men jag kan ju gissa lite grann. -Lägga dagen samman, på ett någorlunda vis...

Jag har suttit vid tv:n. Somnat framför tv:n.. Ja, bara halvsovit. -Jag har börjat somna mer nu. Eller ja. Egentligen kan jag nog inte säga "börjat".. Eftersom att första gången på länge, var igår... Men jag somnar. Är väldigt trött, viss tid under dagen...

Och förutom tv:n, har jag fått svar från...

Eller rättare sagt. KanalPaketet. -Jag kollade in på MinaSidor, istället. Kom på att där kanske fakturan hade blivit ändrad. Bara inte på min internetbank. -Så att jag kollade in där. Och där fanns en räkning på strax under 50kronor. Men "att betala" stod på noll kronor... Jag förstod inte fakturans status. Då ordet saknade mening hos mig... Men summan stod ju på noll... Så att jag väntar och ser.. -Kanske får jag en ny faktura för rätt utbud sedan.

Och så har jag fått svar från FåtöljNissarna.. Igen...

Eller det var nog Klarna, förresten. -Jag kommer att få tillbaka pengarna för fåtöljen. Så att jag antar att, om nu en ny har skickats till mig, kommer de själva att rätta till sitt misstag...

... Och MinKontaktPåKommunen.

Det blir ingen ansökan om Boendestöd. -Jag menar. Hon behöver svar på frågor som jag inte känner hur jag ska kunna svara på. Hon behöver veta, med vad jag behöver hjälp.. och hur många gånger i veckan.. -För att kunna behandla min ansökan... Och det förstår jag ju såklart. Önskar bara att det fanns ett annat sätt. För att jag behöver verkligen en förändring..! Och vare sig det handlar om vilja eller ork.. Om lust eller dumhet.. -Så klarar jag det ju uppenbarligen inte själv...

... Men det blir ingenting... -Jag kan inte göra en ansökan...

Det känns så jobbigt. För att jag...

... Nu när jag inte längre kan äta det som jag har levt på i flera månader i sträck(streck?), ser min hjärna helt plötsligt en stor chans till att inte äta alls, igen(vilket inte funkar ens i svältvärlden(för mig). Jag menar. Nu när jag inte längre känner sug för någonting som jag har hemma och därför inte känner för att äta alls, har min hjärna börjat att.. propsa på att jag inte ska äta någonting alls... -Näring blir åter gift.

... Idag har jag bara druckit en halv deciliter gräddlikör och en kopp kakao på vatten och grädde... -Ingenting ätbart alls...

Och jag är hungrig. Slut... Och jag... luktar illa... -Känner mig alldeles äcklig...

Jag känner ångest för att jag inte diskar fastän jag borde. Att jag inte tvättar kläder fastän jag inte har tvättat på minst två månader(säkert mer)... Och för att jag inte gör allt som jag borde få gjort "Fastän jag kanske kan men bara inte vill"... -Känner mig misslyckad för att jag tillåter mig själv att svika mitt eget liv, gång på gång, på gång... Svika mig själv...

... Och fastän jag lever och inte lämnar... -Klarar jag inte ens av att ge mig själv lite mening... Ett hem i livet... -Klarar inte av att kämpa och göra vad som krävs... -Och just nu. Efter så många år... -Är jag inte ens säker på.. vad det är... "Vad håller jag på med?"...

... Jag borstar inte ens mina tänder... Så att jag kommer att vara tandlös om några årtionden.. -Om jag nu lever så länge!

Jag känner mig stressad...

Bara av att leva, känner jag mig stressad...

Av att umgås med familjen, köpa nya saker och sköta vardagssysslorna, känner jag mig stressad...

Av att lösa vardagens, hemmets och livet problem.. känner jag mig stressad...

Av att ta en promenad, att ha någonting inplanerat.. känner jag mig stressad...

Av att duscha eller lämna tv:soffan, känner jag mig stressad...

Och av att veta att stressen aldrig kommer att ta slut. Att allt bara kommer att gå runt, runt, runt... -Blir jag såpass stressad att jag önskar jag kunde fly...

...

Ja, just nu känner jag mig stressad...

Jag kan bara inte rå för känslan av att jag vill avsluta. Trycka på "stopp"... -Att jag vill lämna nu.. Somna och aldrig behöva vakna igen...

Kan inte låta bli att känna när jag vaknar på morgonen, en viss missnöjdhet över att behöva uppleva ännu en dag... -Över att jag inte fick lämna, denna natten heller...

... Jag tänker på taklampan som ska hängas upp i vardagsrummet... -Vad det kräver av mig, rent psykiskt och emotionellt...

Jag tänker på pressen i att pappa ska komma hit en dag i den vardag som jag verkligen önskar vila i just nu.. -För att hänga upp lampan. "När den inte bara är att hänga upp"...

Jag menar. Den kräver en del "handpåläggning", som de benämnde det... -Och det kan innebära mycket mer påfrestning, både socialt, psykiskt och emotionellt.. -Än vad jag orkar med... utan att bli stressad...

... Jag tänker också på Kanalpaketet...

På att detta snart kommer att kräva kontakt och frågetecken av mig igen...

Att jag snart kommer att behöva börja ta tag i det igen. -Oroa mig. Fråga och fundera...

Och att det inte kommer att kunna kännas säkert och tryggt, förrän i början av februari! -Då jag vet att de har förstått vad jag vill och har utfört detta på rätt sätt...

... Jag funderar på Fåtöljen... -På hur det kommer att gå när den anländer tillbaka på företaget där jag köpte den...

Jag funderar på om de denna gången, kommer att läsa sin kunds(mitt) meddelande... -Ifall de kommer att öppna kartongen den här gången, och inte bara skickar den vidare till nästa kund... -Med mitt meddelande kvar på..! Och helt struntandes i att fåtöljen faktiskt är trasig, som ligger däri!

... Ja, jag litar inte på dem... Men först om några veckor, får jag veta om de har läst mitt meddelande och inte skickat vidare kartongen till nästkommande kund... -Först då, får jag veta om jag får mina pengar tillbaka eller inte...

... Och så tänker jag på... min ätstörning... -På hur omöjligt det känns...

Jag tänker på hur mycket jag äter hela tiden... -Hur tvångsmässigt jag beter mig...

Jag tänker på vad jag äter.. -Att jag bara får i mig socker och mättade fetter... -Att jag inte äter någon riktigt mat alls... Utan bara godis...

... Och med hela själen...

Sinne och själ, ut i kroppen.. -Skriker om att livet är meningslöst! Att jag inte gör någonting... Att jag bara sitter...

Jag mår inte bra av det här... -Av att bara sitta på ändan framför tv:n hela dagarna... -Att oroa mig och stressa... -Att kämpa med vardagen och livet... Utan att egentligen kämpa alls...

Jag diskar inte. Jag städar inte... Jag tvättar inte kläder... Jag handlar inte mat...

Jag duschar inte... Jag borstar inte tänderna... Jag går knappt ut... -Jag träffar ingen annan än min egen familj... -Mamma, pappa och vissa syskon...

... Och jag tar mig inte ut på praktik.

Orkar inte börja plugga...

Och idag har stickningen som jag försöker fördriva tiden med, gjort mig alldeles seg i huvudet..!

... Jag borde verkligen försöka gå ut lite varje dag... Men jag blir stressad av att tänka på det...

Det känns som om det händer alldeles för mycket i livet och vardagen, för att jag ska vilja slita mig från tv:n för att varken ta en promenad, duscha eller diska...

Men jag borde... -Jag borde försöka leva. För att livet går ju hela tiden. Vare sig jag lever det eller inte. Och sålänge som det inte tar slut.. Avslutas.. -Borde jag försöka ta tillvara på det...

-Och här sitter jag och samlar fett...

...

Idag...

Jag klev upp vid... -antagligen halv tolv...

Jag har suttit vid tv:n... Sett på film. Stickat...

Jag har ätit, ätit.. och ätit...

Och jag har skruvat lite på taklampan som ligger på golvet i köket fortfarande...

... Det blir nog ett rätt så kort inlägg idag. Bara för att hålla det igång...

Jag är jättetrött... Tung i sinnet... Orolig i själen...

-Och jag känner mig bara helt upp och ner...

...

Jag satt uppe till tidigt imorse... Den var väl runt halv fyra, kanske fyra.. -Innan jag gick och la mig...

Hade svårt att släppa alla tankar... -Allra helst den där fåtöljen som inte blev rätt!

... Jag satt uppe till tidig morgon, och kollade bilder på google, i hopp om att lyckas stöta in i en ny fåtölj som skulle kännas sådär "helt rätt"...

... Sedan tror jag att jag satte mig vid tv:n en stund. För att koppla av... -Så att jag sedan skulle kunna sova...

Jag åt säkert ännu mer.. -Fastän jag inte var hungrig...

Gick och la mig när jag tröttnade.. -Inte med hopp om att kunna sova... Men jag orkade verkligen inte fortsätta på samma dag längre!

... Vaknade sedan vid åtta-niotiden, kanske...

Klev upp...

...

Jag minns inte riktigt hur dagen började...

Men jag vet att jag har legat och halvsovit på soffan halva dagen. Med musik på datorn och tv:n på låg volym...

Jag minns även att jag länge, satt här vid datorn och kollade igenom fåtöljer efter fåtöljer efter fåtöljer...

-Och att jag började oroa mig över huruvida jag egentligen kommer att kunna få igenom att skicka tillbaka fåtöljen och få pengarna tillbaka... -Kan de ens föra tillbaka dem?!

-Och ältandet och osäkerheten i om jag ens skulle någonsin vilja ha en annan fåtölj än en sådan som jag hade tänkt mig, fortsatte gnaga inom mig...

Osäkerheten...

-Ja, för att jag vet inte...

Jag känner en viss kärek till just den designen.. -Det utförandet...

... Men samtidigt känns det som att jag söker någonting annat...

...

Jag har iallafall, efter att ha halvsovit i soffan.. -Diskat ett par tallrikar, koppar och skålar...

-Det är väldigt mycket kvar att diska.. Och ännu mer kvar att göra i hushållet i det stora hela..!

-Men en liten bit iallafall...

... Sedan så har jag...

-Jag råkade snappa upp ångesten i taklampan som ligger på köksgolvet just nu...

Jag började fixera mig ordentligt. Sprang fram och tillbaka mellan lampan och soffan...

Satt på golvet i hallen och stirrade in på lampan där den låg på köksgolvet...

Jag lyfte upp delar av den och la ner dem igen.. -Vred och vände på dem...

-Funderade. Gnagde och ältade...

... Jag drack lite likör. Två små glas...

Jag har ätit en hel del, fastän jag inte har varit varken hungrig eller sugen...

-Och jag känner bara att jag inte alls vill vara med längre...

Jag längtar bort... Jag vill sluta ögonen... -Somna...

Slippa... -Aldrig vakna igen...

...

Jag känner mig stressad inför 23åringens 24årsfirande på torsdag. Stressad över förväntningarna på mig... Över att ge henne en present som jag känner mig mäkta osäker på...

Jag känner mig pressad i att behöva umgås.. Prata och skratta...

-Över att slita mig hemifrån när jag har så himla mycket att tänka på..(!).

Lika stressad över julbordet som jag och min familj ska på den 21:a...

-Där vi ska övernatta en natt på B&B eller hotell...

... Och jag vill bara slippa...

Jag vill inte boka in några fler sociala aktiviteter eller umgängen...

Jag vill bara vara hemma... -Att saker slutar hända...

Jag vill inte beställa hem någonting mer...

Vill inte göra några fler förändringar i vardagen...

-Och inte ens den nya lampan, orkar jag se till att få upphängd, nu.. -Jag har inte den psykiska och emotionella styrkan, för tillfället..!

... Jag orkar inte med att beta av vardagssysslorna... -Ligger efter med precis allt...

... Och när det gäller ätandet, känns det hela som en tung och grumlig.. mardröm! ... -Jag vet inte vad jag håller på med, längre!

... Jag vill sova...

Jag vill slappna av...

Och jag vill bara slippa! ...

-Fly...

...

Förövrigt så har jag bara sett på tv...

Ätit.

Skrivit lite grann..

... Och så kokade jag lite broccoli och mixade till en soppa...

... Nu ska jag nog gå och lägga mig... -Somna ifrån den mardröm som jag upplever, för ett tag...

... Nu har jag skapat mig världens röra i köket.

Under några dagar, har disken och skräpet hopat sig på alla tillgängliga ytor, -Torra orangea pölar av kladd och fett, har lagt sig som ojämna ringar på bord och riskbänk...

Och nu har jag stängt dörren in dit. Så att jag kan koppla bort det för en stund. Det stora stöket som skapar stress i mitt sinne. Tyngd i min själ...

Där måste röjas, diskas och torkas. -Innan jag kan göra någonting mer därinne igen..!

...

Igår var jag på möte med JobbChoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi skulle, på min begäran, äntligen prata om aktivitet. Och jag skulle få ansöka om aktivitet genom kommunen.. igen. För typ tredje gången eller så.. tror jag...

Men det här är första gången som jag känner att jag står själv på den ena sidan av linjen... Och de på den andra.

Jag förstår vad de säger och hur de tänker... Men samtidigt så vill jag ju bara gå den väg som jag tror mest på. Som känns som mest möjlig... Och som jag tror att kan ta mig dit jag vill, så snabbt och smärtfritt som möjligt...

... Men de håller inte riktigt med mig om vilken väg som är bäst... Och jag kan ju förstå varför. Helt och fullständigt..!

Men det gör ju inte att deras väg känns mer möjlig och rätt för mig!

... Okej, jag ska sluta tala i gåtor.

Deras synvinkel är iallafall att jag inte ska ansöka om en aktivitet igen, förrän jag har fått hjälp från vården. Förrän jag mår såpass bra att jag slipper misslyckas gång på gång. De är oroliga för vad som händer med mig när jag inte lyckas. Och hur dåligt jag mår av det... -Och de är helt övertygade om att jag behöver professionell hjälp innan jag försöker mig ut igen...

Men jag, å andra sidan. Jag känner att jag har haft kontakt med vården såpass många gånger, att jag redan vet att jag snarare går åt fel håll och backar, än börjar må bättre av det.

Och att jag aldrig tidigare har lyckats samarbeta med dem... -Det sinkar mig bara i min kamp...

Jag vet ju inte hur jag mår och vad jag behöver. Jag vet inte hur bra eller dåligt mitt liv är. Vad som fungerar och inte fungerar...

Och att jag ena sekunden, i ena tanken.. -Känner att jag är stark och frisk. Pigg och glad... -För att i nästa, känna att jag rasar samman och varken orkar eller klarar någonting... -Det gör det omöjligt för mig att lyckas ta emot hjälp!

Men däremot, så är det fortfarande möjligt för mig att gång på gång på gång, försöka ta mig över det hinder jag upplever i att ta mig ut på aktivitet. Rädslan, ångesten... och den ständiga känslan av att behöva backa. Springa därifrån.. -Som uppstår.

Jag känner fortfarande att jag har en chans till att känna mening i livet, och kanske bli lycklig... -Lämna ätstörningen lite i bakgrunden och få fokusera rätt för en stund.. -Om jag bara lyckas komma ut i åtminstone några timmar om dagen... (Och i mitt sinne, gärna 15 timmar om dynget! Mest för att kunna fly helt..!)..

... Men det känns ju inte så möjligt, -när de, för det första, redan när jag kommer till mötet, börjar övertala mig om att jag kommer att misslyckas. Och att jag kommer att må sjukt dåligt(inte orden de använde, såklart) av det... -Innan jag ens har fått en till chans!

Visst för att det har gått åt skogen varje gång tidigare. Men vad som händer om jag inte får min ansökan beviljad på grund av deras oro, är ju att de stänger den enda möjligt öppna väg jag kan se..! -Och skulle jag må mindre dåligt av att inte ens få chansen till att lyckas?!

... Och det gjorde det ju inte bättre heller, att jag blir som en stängd bok med hänglås på, varje gång som jag sitter i ett möte. På grund av att jag känner mig pressad mot väggen. Ihopknycklad till ett hårt lerknycke... -Och får känslan av att bara vilja springa iväg..!

... Jag kunde inte svara på mycket. Kunde inte tänka klart... Och även om jag oftast inte har svar på mina egna frågor.. På hur jag ska ta mig dit jag vill(eftersom att jag inte vet vart jag är).. -Så blev det ännu svårare när jag satt där med krökt rygg och blicken fast i golvet, på mötet igår!

...

Jaja. Nog om det.

Jag får ändå känslan av att hon kommer att avslå ansökan...

På torsdag nästa vecka, ska jag på möte med min handläggare på försäkringskassan. Det första mötet.. Eller andra.. -Som jag har haft på över tre år..! Säkert fyra!

Jag ser faktiskt fram emot det, lite grann...

... Jag menar. Jag vill ju ha krav på mig. Jag känner att jag behöver krav på mig.

Och jag har ju svårt att förstå hur jag kan få gå med aktivitetsersättning i flera år, utan att någon försöker skjuta mig rätt. Ställer de krav som gör att jag tids nog kan ta mig ut i arbetslivet!

Jag saknar det.

Jag borde kunna sätta dessa krav på mig själv. Sätta upp mål och ultimatum..

Men jag orkar inte. Jag klarar det inte. Och på grund av rädsla, uppgivenhet och förvirring.. -Gör jag det inte. Jag backar bara.

Men kraven behövs. För att mitt liv står stilla.

Och hellre ett pressat liv i ångest och otrygghet... -Än ett tryggt liv utan krav, där det inte händer någonting!

Hellre ett liv med ultimatum för inkomst... Ett liv där jag håller på att tyna bort på grund av brist på inkomst... -Än ett enkelt liv där jag tar utan att ge.. och dör lika meningslös som jag redan känner mig..!

... Ja, jag vill ha krav. Och jag hoppas att hon kommer med något annat till mig på torsdag, än "vården". För att jag är trött på att få det i ansiktet varje gång som jag vill ha hjälp framåt! Jag vill gå en väg som jag tror på och kan se...

...

Förövrigt.

Det händer mycket just nu, känner jag.

Mycket med syskon och föräldrar. Många sammankomster och umgängen...

Och mycket som förändras. I hemmet.

Saker som jag köper. Paket som ska anlända...

Jag lagar mat... Enkla saker. Men ändå.. -Koka några grönsaker. Pasta... Göra en kaka i mikron...

Det har inte varit så mycket matlagning. Knappt någon alls. Eftersom att jag har levt och lever på godis just nu...

Jag har svårt att ta mig ur det. Eftersom att jag inte orkar med matinköp, planering, matlagning. Jag orkar inte med att förvara maten. Att diska efter matlagning...

Och bara all tankekraft och ångest. Nervositet.. -Som hela den här proceduren innebär...

-Nej. Godis. Kakor... Choklad. -Det är min energikälla, för tillfället!

... Men igår kokade jag grönsaker och gjorde soppa av dessa. Bara två portioner. Som egentligen blev två halva portioner... (min hjärna vill egentligen svälta, just nu)...

Och idag fick jag för mig att testa göra "kött"bullar av kikärtor.

Utan recept, körde jag ihop en smet. Glömde kryddor och salt... -Och försökte få till dem...

Tre olika sätt, blev köttbullarna tillagade på. Och inombords och ut i hela kroppen, var jag stressad och på helspänn...

Men jag smakade två av dem. Bullarna blev i två olika utföranden och strukturer.. Så att jag smakade en av varje sort... -Och trots olika strukturer och kryddningar, smakade båda underbart!

... Nöjd.

Men nu är jag dock uppstressad och speedad inombords. Då jag har förvarat dessa... -Och förvaring... Det gör att jag inte kan slappna av! ... Inte förrän stressen och "nyheten" har lagt sig!

...

Idag har jag varit hemma. Är nämligen inne i RödaVeckan nu. Och hade ingen ork eller ro till att lämna hemmet idag. Eftersom att jag ofta blöder väldigt rikligt.. Och toalettbesök varannan timme, blir ju svåra...

Jag har suttit vid tv:n...

Suttit vid tv:n... Suttit vid tv:n, tv:n, tv:n...

Och så har jag gjort de där kikärtsbullarna...

Och ätit lite grann...

Ätit egentligen mer än vad jag känner att jag borde. Men ändå inte för mycket...

... Och så har jag känt mig tung på grund av paketen jag väntar... Paketen som bara blir fler för att jag inte kan sluta beställa... -Fastän jag redan känner mig överväldigad av allt som händer! Allt jag får att hända.. -Alla förändringar jag gör...

Och så har jag såklart funderat lite grann över den där aktiviteten som jag hoppas att jag blir beviljad... "Kanske funkar det den här gången"... -Då vore det ju dumt om jag inte ens fick chansen...

... Jag är överväldigad av livet det självt...

Och eftersom att jag inte  ser allt i svart mörker, fortsätter jag ändå att föra in mer och mer i livet. Mer och mer i vardagen... Mer och mer, socialt... Och mer och mer i lägenheten...

Fortsätter tänka framåt. Hoppas och drömma...

Jag fortsätter tvångsmässigt krampa mig fast vid ätandet. Vid svälten, och vid att till slut lyckas äta både hälsosamt, varierat, och lagom mycket...

... Det ligger mycket tyngd i kontakten med syskonen. Tyngd i att ha planerat att träffa dem... Mycket tyngd i de sociala sammankomsterna därframme runt jul och nyår...

Det ligger mycket tyngd i taklampan, vardagsrumsmattan och fåtöljen som jag har köpt hem...

Mycket tyngd i att ha planer på att börja simma och gymma...

Det ligger också mycket tyngd i att nu ha ett busskort på 30dagar, som sträcker sig i hela länet...

Mycket tyngd i att jag inte kommer ut på aktivitet...

Det ligger också mycket tyngd i att vardagssysslorna inte orkas med... Och att, att få saker att funka, är för psykiskt ansträngande för att orkas med...

... Och allt är bara för mäktigt. För rörigt...

-Men jag fortsätter. För att det är vad livet innebär...

...

Den senaste tiden har bestått i social osäkerhet och skuldkänslor. En känsla av att vara ivägen... Att alltid göra fel... Och extra svårigheter i att förstå vad andra tycker och tänker. Känner...

Den har också bestått i mycket kontakt.. -Allra främst genom sms, med mina syskon...

Många syskon som vill träffas och umgås framöver. Vilket får mig att känna att jag har alldeles för många syskon..!

Den har bestått i tankar kring praktik. Kring träning och simning... Kring aktivitet och mat...

Hur man bör äta. Vad man bör undvika... Nyckelhål och KRAV. Proteiner och fetter. Kolhydrater och socker...

...

Idag har jag, efter en natt utan sömn.. -Varit hos mamma och pappa...

Jag åkte tidigt imorse. För att de, trots mina känslor av att vara ivägen och kräva för mycket.. -Skulle hjälpa mig att hämta hem min vardagsrumsmatta från DHL.

De ville komma iväg tidigt.

Så att jag tog bussen hemifrån redan vid halv åtta på morgonen. Vilket ändå var ganska skönt. Eftersom att jag ändå inte kunnat sova något inatt...

Det blev fika när jag kom dit. En knäckemacka och en kopp kaffe...

Sedan åkte pappa och jag iväg. Då mamma kände sig för stressad i allt hon själv behövde få gjort, för att vilja följa med...

Halvvägs till DHL, börjar pappas bil krångla. Läcka kylarvätska...

Så att vi får vända hem igen...

Innerlig osäkerhet och skuldkänslor från min sida. "Borde vi skjuta upp det?"... Men pappa försäkrade mig om att han ändå skulle ha åkt in "för att handla" och att detta hade hänt för honom ändå...

Jag kunde dock ändå inte riktigt slappna av, när jag kände att jag tog upp en hel dag av deras lediga vecka "när de egentligen inte hann"...

... Vi åkte in till stan. Pratade med mekanikern...

Och sedan tillbaka hem igen...

Vänta in mamma, som hade åkt in till stan själv i egna ärenden... Och tog sedan en lunch, innan vi gjorde ett nytt försök till DHL.

Den här gången tog vi oss enda fram...

Den jättestora mattan gick precis in i bilen. Och efter att pappa hade varit in på Bauhaus, åkte vi tillbaka hem...

Hela hemresan, satt jag och önskade att pappa kunde föreslå att jag kunde lämna mattan hemma hos dem ett tag, och istället ta bussen hem... -För att jag orkade egentligen verkligen inte ha mattan härhemma idag. Jag orkade inte föra in någonting nytt i lägenheten. Inte se mattan ligga där. Ha den ständiga påminnelsen om att jag måste lägga den på plats...

Jag orkade inte heller med den psykiska eller känslomässiga påfrestningen av att ha tillfört någonting såpass märkbart och nytt till mitt hem... -Inte idag...

Idag ville jag bara koppla av. Livet är för övermäktigt just nu. Och jag önskar bara att det kunde stanna upp för ett tag... Sluta hända...

Men det kom aldrig något sådant förslag. Och lika bra var väl det.

För att nu är jag hemma. Mattan ligger fortfarande ihoprullad och inplastad på hallgolvet... Och jag bryr mig inte om den mer nu, än vad jag gjorde innan jag hade köpt den. Den får bero ett tag, helt enkelt...

...

... Dock så kontaktade jag 28åringen idag... Eftersom att jag har ett busskort som räcker i hela länet, nu... Och då känner jag att jag ju måste utnyttja det...

Därför funderade jag på att börja åka hem till vår barndomsstad... Där 28åringen bor...

Jag messade henne. -Sa att jag tänkte åka till staden imorgon. Och undrade om hon ville ses då...

Och det ena blev till det andra... "Funderar du på om jag ska följa med dig hem och sova över hela helgen då?"... "Nej, det är det du som gör"... -Sa jag inte. Men jag tänkte det...

*Suck*...

Egentligen hade jag inte tänkt det. Inte redan denna helgen. För att jag känner mig redan stressad som det är...

Men samtidigt tror jag att det kan vara bra att bryta av från vardagen lite. Och träffa syskon... Likadant som jag tycker att det är bra att ta bussen till lite olika städer, fastän jag inte har något där att göra.. -För att komma ut lite...

... Men bådadera känns egentligen lika jobbiga. Tunga...

Det jag känner är väl... -Maten...

"Hur blir det med ätandet?".. Jag har ju ingenting hemma... Skåpen är näst intill tomma. Bokstavligt..! ... Och onyttigheter och fabrikat, ska jag ju inte köpa längre... Det som går att undvika... "Men hur kommer det att bli med det?"...

...

Jaja, vi får se. Men nu ska jag försöka koppla av och förhoppningsvis bli tillräckligt lugn i sinnet för att kunna sova sedan.

God natt med er <3

... Jag har två flaskor likör i sovrumsfönstret. I litet glas vid sidan om... Och så, en påse mörk mjölkchoklad.. "Bara i fall att"...

Jag har bunkrat upp...

...

Det känns som om  varje dag är en kamp för överlevnad...

Det känns som om varje dag är en flykt från rädslor och faghågor...

Och ingen dag... Inte någon av dem.. -Tillhör vad som ska vara "mitt liv"...

... Varje dag, äter jag för mycket. "Äter jag för lite?"...

Varje dag är ett frågetecken. Ett krig mot mig själv, vad gäller "borde, måste, behöver. Eller, eller inte?"...

Och jag blir så förvirrad. Ju mer jag försöker och vill... Desto mindre kan jag höra min kropps signaler... Förstå vad den säger, ber om... Behöver...

Jag har förstört för mig själv, genom svält...

Och ända sedan min ätstörning, för första gången gick över från svält till hetsätande.. -Har jag haft svårt att avgöra hunger och mättnad... "Säkert har min mgsäck blivit för stor"...

...

Hade det inte varit för mitt stora kontrollbehov. För min rädsla för att kräkas...

-Ja, då hade jag börjat döva min smärta, med tabletter eller alkohol...

Men jag kan inte utsätta mig själv för att tappa mer kontroll. För att bli av med den sista kraft och möjlighet jag har till att styra min egen hjärna...

Och jag kan verkligen inte utsätta mig själv för det absolut obehagligaste som finns..! Att kräkas!!

... Men visst har jag lust...

Jag har aldrig varit full. Aldrig tagit mediciner frivilligt, som kan äventyra min självkontroll och påverka mina tankar... Det enda som jag har utsatt mig själv för, som påverkar hjärnan, har varit långvarig svält...

... Och även om det här är jobbigt, och jag ofta önskar att jag kunde återgå till svälten igen. Att jag hade den styrkan...

-Hur mycket jag än önskar att jag inte hade blivit så bortskämd med allt proppande de senaste veckorna.. -Känns det inte okej att gå in i svälten igen...

Eller ja. Det är väl egentligen vad jag vill.

Men samtidigt vet jag att jag inte kommer att kunna acceptera det.

Jag kommer aldrig igen, att kunna övertala mig själv till att lämna någonting så tillfredställande, bakom mig. Inte nu när jag har vant in hetsätarbeteendet...

... Men...

Ja-a...

Planen är väl att jag ska tvinga mig själv utanför lägenheten, mellan varje måltid. Så att jag inte bara sitter inne och stirrar in i en skärm, och väntar otåligt på att det ska bli dags att äta...

För att jag menar. Ju sämre jag mår...

Ju mer ångest jag har...

Ju mer rastlös eller irriterad jag är...

Ju större frustration jag har inombords...

... Ju tyngre energi jag absorberar från omgivningen...

-Desto större blir begäret av att äta. Att proppa... Att bara slänga i sig allt jag kan hitta, för kung och fosterland!

Och även det, ger ångest.

Jag menar. Att även om jag inte vet hur mycket jag äter, respektive gör av med.. -Är det smärtsamt att hela tiden vilja äta. För att det ger mig med ens känslan av att jag har gått upp "flera, flera kilo!"

... Men nu ska jag ta mig ut.

Minst tre timmar om dagen, ska jag ta mig ut. Göra vad jag vill. Bara jag går ut..!

Och det ska ske uppdelat mellan måltiderna. Så att tiden emellan, inte blir så lång!

... Jag hoppas att det funkar!

...

Idag blev jag sårad...

Det skar i hjärtat.. Och tårarna pressade på...

Jag försökte verkligen hålla det tillbaka. Men jag kände mig så sviken. Oviktig... Värdelös...

Jag har ju alltid trott att Xsambon har varit överdrivet trött.. Och att han därför inte orkar göra någonting annat än att jobba och sitta vid datorn... Och de dagar han har ledigt, bara sova och sitta vid datorn...

Jag har ju alltid trott att han har väldigt lite energi... och på något sätt förbukar så mycket mer än vad han egentligen har...

... Men faktum är att han bara inte har lust.

Han har inte lusten att lägga energi på mig. Tycker antagligen inte att det är kul att hitta på saker tillsammans med mig.. Eller att ens ställa upp på att gå utanför dörren med mig!

För att jag har, iallafall tidigare.. -Tjatat på honom och föreslagit att vi kan göra någonting tillsammans.. "Om så än något litet"...

Men han har bara suckat och stönat... Och blivit sådär obehagligt tyst.. -Tills jag har dragit tillbaka förslaget...

Men så, så fort som hans kompis vill umgås... Eller så fort som hans systers gubbe vill umgås... -Ja, då orkar han..! Och då måste han till och med resa ett par timmar.. och stanna över helgen!

... Jaja... Det gjorde mig ledsen...

Men det ör ju som sagt, bara några veckor kvar nu. Sedan är jag nu mer övertygad än någonsin, att detta måste bli den sista gången jag ser det här stället(!), den där killen... och det här livet!

Det förflutna måste få vara "det förflutna".. Och jag måste gå vidare...

...

... Jag oroar mig fortfarande för hur jag ska klara mig när jag kommer hem...

Men efter den här dagen, längtar jag trots det, mer än någonsin!

... Men. Planen, iallafall... "Ut, ut, ut!"... Mellan alla måltider...

Förutom det, så är det bara att stå ut. Vänta ut tiden tills mina föräldrar kommer...

Jag överlever nog... Men det känns, varje dag.. -Som om jag undviker med nöd och näppe, jordens undergång..!

... Hoppas bara att jag tar mig ut på praktik sedan, när jag kommer hem...

Men även om jag skulle göra det.. "Hur klarar jag tiden på hemmaplan?"...

...

Ibland föreställer jag mig att jag skulle dö. Att jag var döende...

Men det är ju nästan omöjligt nu, att veta vad man skulle känna om det verkligen händer...

Det enda jag vet, är att döden har stor potential(stavning) att vara bättre. Och att det som jag just nu kallar liv... -Det är jag färdig med för länge sedan..!

Jag är orolig. Det är klart jag är...

Jag känner ingen kontroll. Ingen kontroll alls...

Jag menar.

Rent praktisk känner jag en viss kontroll. Jag känner en viss inre styrka, nu när jag är här...

Jag känner inte samma behov... Eller faktiskt inget behov alls, av att svälta...

Känner inte heller samma gnagande begär till att hetsäta...

... Men det jag inte känner kontroll över, och som väcker ångesten inom mig.. -Är att jag inte kan väga maten. Jag har inte samma möjligheter att räkna kalorier... Och jag har ingen direkt koll på vare sig hur mycket energi jag gör av med under en dag.. Eller hur stor min matkonsumtion är..!

... Jag har inte heller någon personvåg. Så att jag har ingen aning om hur mycket jag väger!

Och nu när jag vet att jag inte planerar att åka hem igen förrän om fem veckor(!).. -Känner jag mig lite lätt orolig...

...

Jag är dock orolig för att åka hem. Jag litar inte till en procent, på att jag kommer att kunna hantera mig själv på hemmaplan!

Jag menar.

Här fungerar det. Här hetsäter jag inte. Frånsett två incidenter, sedan jag kom hit för snart tre veckor sedan!

Hemma hetsåt jag varje dag, de senaste veckorna!

... Här har jag inga svälttankar. Inga alls..

Hemma kände jag mig så misslyckad och maktlös, att jag kände ett stort begär att vända mig dit, ständigt..!

... Så jag vet inte hur jag ska våga åka hem...

Jag ska ju åka hem! För att här mår jag inte bra av andra anledningar, istället...

Men jag vet bara inte hur jag ska orka hantera det som komma skall. Med hetsätandet. Begäret av att äta hela tiden... Alla känslor som kommer med det... Rädslan i faktumet, för övervikt...

... Nej, jag måste välja på helvete och helvete...

Och det känns ju dumt att välja ett helvete, 35 mil ifrån alla man älskar.. -På grund av en ätstörning!

...

Jag tar illafall en promenad om dagen, medans Xsambon är på jobbet...

Jag tar några svep med hans hantlar...

Och jag äter måltider, så att jag ser till att inte småäta... Försöker att äta mig lagom mätt... Och håller alla måltider, med mellan tre och fyra timmars mellanrum... Ungefär...

Allt för att trygga och hålla lite ordning...

I övrigt så sitter Xsambon vid datorn, större delen av sin lediga tid... Då det är det enda han orkar...

Jobba, spela datorspel. Äta...

Men till skillnad från när vi bodde tillsammans, bryr jag mig inte längre om att föreslå något annat. Bryr mig inte om att önska att han skulle umgås lite med mig...

För att just nu, ser inte jag mig själv som hans vän eller flickvän. Jag är inte hans sambo... Jag är hans rumskompis för några veckor framåt. Och vad han vill göra med sin tid, är helt upp till honom... Vill han umgås med mig för ett par minuter eller så, är ju det bara positivt!

... Jag har också gett upp om att på något sätt njuta av min vistelse här. Av naturen...

Eller om att få komma iväg någonstans alls tillsammans med Xsambon...

Just nu, vill jag bara stå ut härborta i fem veckor till. Tills mamma och pappa tar bilen och kör 35mil hit för att hämta hem mina saker... för tredje gången sedan jag flyttade hit 09!

... Ja. Guldföräldrar...

-Och sedan åker jag med dem hem...

... Efter det, vill jag aldrig åka tillbaka hit igen...

Efter det, vill jag bara lämna det här livet bakom mig. Försöka glömma bort Xsambon. Glömma bort vår relation och det förflutna...

Jag vill lämna smärtan bakom mig och gå vidare...

... Det är inte värt att fortsätta hålla fast vid någon som man får kämpa så mycket för att nå, men som man ändå mår så dåligt av att vistas tillsammans med...

... Inte för att säga att Xsambon och jag inte kan ha kul tillsammans! Men inte ens den där nära känslan av att han är min tryggaste person i världen, finns längre kvar...

...

Nästa helg(nu till helgen) är jag ensam här... Det gör mig orolig. Jag vet inte hur jag ska klara den helgen...

Det är liksom en sak att bo ensam i sin egen lägenhet. Och en helt annan att vara ensam en hel helg i en "tom" stad och någon annans lägenhet. Även om det är samma lägenhet som jag själv bodde i, i över tre år!

... Och nu...

Nu känns fem veckor, väldigt långt!

Men jag orkar inte ta kollektivtrafiken hem. Resa i en hel dag, med flera byten... och flera risker för komplikationer. Förseningar och inställningar...

För att sedan åka hela vägen tillbaka igen! Hämta grejer... Och sedan åka hem... igen!

... Nej, jag måste stå ut.

Några veckor till, måste jag stå ut. Och sedan behöver jag aldrig mer sätta min fot i detta H*vetets Stad... Sedan kan jag ta mitt sista steg ut ur detta helvete... Och fokusera till hundra, på att även ta mig ur nästa..!

...

God natt med er <3