...

 

Jag har inte bloggat på ett tag. Det känns helt enkelt som om den här bloggen är påväg att dö...

Trots att den en gång var såpass viktig att jag tvångsmässigt tvingade mig själv att blogga även de dagar då orken inte alls fanns...

 

Idag bloggar jag på infall...

Fick bara lust att logga in på bloggen och se vart det leder...

 

Jag vet inte ifall det här blir det sista inlägget jag skriver.

Och jag kommer inte att uppdatera så mycket om vad som hänt sedan sist, idag... Eftersom att jag omöjligt kan minnas...

 

...

 

Men...

 

Ätstörningshjärnan...

Om den är närvarande..(?)!

 

... Japp, det är den...

Det började ju med att det började ordna upp sig med kosten. Jag fann en strategi. Jag fann trygghet...

... Ja, till viss del iallafall...

 

Och jag trivs med hur jag äter. Hur jag hanterar inköp... Och mitt tillvägagångssätt för att slippa oroa mig alltför mycket över all mat som ligger och blir dålig i skåpen. Då jag hade så himla jobbigt med oron över hur jag skulle kunna köpa hem varierad mat och samtidigt hinna äta upp den...

 

... Ja, det enda problemet som ändå gjorde att jag åt för lite... Fortsatte äta för lite, var ju att jag var väldigt rädd för att bli övermätt... Vilket gjorde att jag kände efter för mycket... och därför blev mätt fortare...

 

... Och att successivt minska på näringsintaget... Dag efter dag...

- Det gjorde...

 

... Eller jag tror att det var det som gjorde att jag började svälta mig själv igen...

Sakta, sakta... Mindre och mindre mat...

 

... Och jag trivs.

Det är väl det som är det "farliga" i det hela.

Jag trivs.

Svälten stör mig inte...

Och att jag inte just nu kallar det "svält", gör att jag också accepterar det hela...

 

... Jag är tillfreds med mängden näring. Trors att det är mindre än hälften av den mängd jag borde äta...

Min hjärna trivs(självklart) med min rätt så grova viktnedgång...

Det faktum att jag fortfarande äter tre gånger om dagen, håller den värsta hungerkänslan borta... Och den hunger som ändå blir, dunstar med en kopp kaffe eller te...

 

... Att jag är slut i kroppen, och den kortaste promenad blir ansträngande...

Ja, det väger mitt intresse för kaloriräknandet upp för...

 

Jag menar.

Jag älskar att räkna. Räkna procent. Räkna mängd.

Räkna ut mängd från vikt. Vikt från mängd...

Att dividera och multiplicera...

... Och att utvärdera reslutatet...

 

Ja...

Jag trivs helt enkelt väldigt bra med att skada mig själv genom någonting som jag nu under ett hanterande som eliminerar mitt inombordsliga krig, inte längre känner behov av att se som "ett svältbeteende" ... Eller "självskadebeteende"...

... Och det ger mig ju ingen större anledning att leva hälsosamt. Och vara snäll mot mig själv...

 

... Jag menar.

Jag mår bättre...

Eller ja. Känner mig lugnare och mer vän med mig själv, inombords.. -Nu, än vad jag har gjort på flera, flera år...

Och att förändra det...

 

... Nej, "vilken vilja?"...

 

...

 

Förutom det, har jag blivit beviljad aktivitetsersättning på nytt... För två år framåt...

Har inte fått det första bidraget ännu...

Men jag hade tur som lyckades leva på pengarna jag redan hade på kontot... Och att jag sedan när jag skulle till soc för första gången, slapp det. - Då försäkringskassan äntligen hörde av sig, några dagar innan det mötet.

 

"Skönt"...

 

...

 

Och så har de hittat en kontaktperson till mig nu, kommunen...

Men sedan jag fick det där mailet om ifall KvinnanFrånKommunen och Kontaktpersonen kunde komma hit och träffa mig den fjärde april, har jag inte svarat...

 

... Jag menar. Det är ett jättestort steg. Mycket som står på spel...

En alldeles onormal situation(där man ansöker om en vän)... med två, för mig okända människor... på en och samma dag... På en och samma gång..!

 

... Och jag har ingen aning om hur det hela kommer att se ut. Gå till...

Vart det hela kommer att leda...

... Eller om jag ens lyckas pressa in det i min vardag...

 

... Jag menar. Jag har äntligen lyckats få ätandet att "fungera" utan att kriga... Kriga, kriga, kriga... Och vilja dö(!)... I princip...

 

... Och jag vet inte hur jag kommer att trivas... Om behovet egentligen finns...

Eller om jag vill ha en förändring. Ett värdefullare, mer händelserikt liv... med social kontakt...

 

... Ja, jag vet inte...

 

Det är ju samtidigt chansen...

En chans att sumpa...

Någonting att ångra(om jag backar ifrån det)...

 

... Och vilket svar jag än ger, känns det som om jag slänger mig utför ett stup, utan något synligt att landa på...

 

... Men det är ju klart att jag måste svara...

De måste ju veta om de ska komma hit eller inte...

Det är bara så mycket just nu... Och trots att jag funnit en strategi för det tyngsta i min vardag... I livet... - Tar denna strategi precis all min vakna tid, och energi.. I form av planerande... Planerande, planerande... Övervägande... Och val under beslutsångest...

 

...

 

Annars...

 

... Jag vet inte om jag har så mycket mer idag... Att komma med...

 

... Jag har säkert glömt något...

Men det får räcka för idag...

 

Så.

Vad gäller ätstörningen, äter jag tre gånger om dagen. Väldigt lite... Och efter noga räknande, komponernade av måltider. Planerande...

... Jag handlar mat. Även där, genom ett noggrannt planerande.

Genomgång av butikernas erbjudanden...

Och får mig därför en relativt varierad kost, med smakupplevelser jag inte annars hade hade fått...

Bra.

 

... Jag träffar nästan aldrig folk... Ytterst sällan... Och när jag väl gör det, är det hemma hos mina föräldrar...

27åringen har varit här någon gång också... Vet dock inte om det har varit sedan jag bloggade sist...

 

... Arbetssituationen...

Nej.

 

...

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag tänkte att jag ska börja skriva mina vanliga kvällsinlägg igen. Alltså de som beskriver min dag uppifrån och ner...

 

Det har varit lite mycket den senaste tiden. Då jag inte längre tycks vända mig till svälten när det blir för mycket. Ja, inte helsvält eller halvsvält, iallafall...

 

Bloggen har äntligen blivit mindre viktig för mig. Vilket har gjort att den energi som jag egentligen inte har över efter att ha förbrukat alldeles för mycket på en massa oro och ångest(som jag nu istället för att ge upp med och vänder mig till svälten, tar tag i och låter hjärnan jobba i 180 och lite till över)... Den har jag nu inte längre krävt av mig själv, att lägga på bloggandet...

 

Men nu är jag(kanske) igång igen!

Vi gör ett försök.

 

...

 

Jag tänker inte gå igenom hur dagarna har sett ut sedan det senaste kvällsinlägget...

Tänker inte ens försöka. Då mitt huvud nu dagarna i ända, är överfullt och pressat av vardagen den själv...

 

Utan jag börjar istället att beskriva dagen idag, från morgon till kväll...

 

...

 

Jag sover rätt så lite nuför tiden...

Lägger mig vid varierande tider... Och vaknar sedan av mig själv varje morgon... Ja, runt 10 eller så... Lite tidigare kanske...

 

... Idag var det ingen HemTillGården... En massa nyheter istället...

 

... Jag åt min frukost/lunch... En banansmoothie...

Och sedan när klockan blev halv ett... Tjugo i ett var den nog... Då gick jag iväg till bussen...

 

Vad jag gjorde vid datorn innan jag gick. Det minns jag inte riktigt...

Men bland annat, förde in lite siffror från några kvitton, i min nya budget...

 

...

 

Idag skulle jag handla potatisgratäng och lax, som var på erbjudande på Willys denna vecka...

Jag hade sådan himla ångest. Beslutsångest igår, över ifall jag verkligen skulle köpa hem mer mat nu "när jag redan har så mycket mat"... Nästan hela frysen full...

 

Men jag hade ost hemma, som igår hade visat mögeltendenser... Vilket gjorde att jag ville köpa den där, enligt mig, jättegoda potatisgratängen innan jag tvingade i mig de där sista ostbitarna. Så att jag kunde använda osten till den...

Jag menar. Det var min sista ost. Och ost går inte åt härhemma. Eftersom att jag typ inte äter något bröd... Så någon ny ost till gratängen. Det ville jag inte köpa...

 

... Beslutsångest. Beslutsångest. Beslutsångest... Och nervöst ältande...

 

...

 

Jag har fått så smärtsamma sår i pannan igen. Som jag hade när jag bodde i H*vetets stad... Tror att det beror på hur stressad jag är...

Och att de blir stora och smärtsamma. Det beror ju bara på att jag, allra helst när jag tänker och ältar för intensivt. Fixerar. -Inte kan låta dem vara...

Jag bara pillar och pillar och pillar...

 

...

 

Tillbaka till saken.

 

Jag åkte iallafall iväg till stan.

Bestämde mig för att jag trots allt, verkligen ville ha den där gratängen...

"Är den 17kronor billigare, vill jag passa på"...

 

... Jag tog en relativt lugn promenad till affären...

Nu, inte alls lika stressad, och orolig för beslutsångest i affären, som jag var igår kväll...

 

Jag köpte till och med, med mig lite annat som var på kampanj...

Lite godis och sådant...

 

Ja, jag köper mycket godis. Nästan varje gång som jag handlar...

Jag köper rätt så mycket färdigmat, också...

... Men om jag håller mig till att skriva om godisköpandet, nu då...

 

Jag köper en hel del. Mest för att det ser så gott ut när jag står där i affären. Men också för att jag kan. För att jag får köpa vad jag vill och känner för...

Och den klara anledningen... Det är så vackert i skafferiet!

 

Jag älskar att gå och öppna skafferidörren och titta på allt godis. Älskar det. Bara sticka in huvudet och kolla på alla fina färger. Alla förpackningar...

 

Jag äter det typ inte. Bara kollar på det.

För att godiset får inte plats i min kost... Jag har så mycket annat som behöver gå åt här hemma. Som jag prioriterar och vill eller behöver få i mig. Bli av med...

En massa annat gott... Eller som har bråttom att gå över gränsen till oätligt...

 

... Och godiset.

Ja, det få vackert stå och mätta mina ögon istället...

Lite oro över att när jag väl bestämmer mig för att prioritera en bit godis framför allt det andra, ska den godisen inte vara så rolig att äta längre...

Men. Den dagen, den sorgen.

 

... Min kost är ju så knapp, också.

Börjar jag någon gång släppa på ätstörningshjärnan igen, får jag säkert i mig några bitar av det härligt doftande godiset, i veckan, också...

 

...

 

Efter att ha handlat, gick jag tillbaka till busstationen... Väntade på bussen... Och tillät till och med mig själv att ta klockan-15-bussen hem. Den bussen som brukar vara full med ungdomar...

Vet inte riktigt när påsklovet börjar(?)... Men idag var ändå inte helt fullt... Rätt så mycket skolelever fylldes på under resans gång. Men min tygkasse med varor, förblev min säteskompis under hela resan.

Nöjd.

 

Med musik i mina öron, gick resan bra.

 

...

 

Väl hemma...

Då var det till att plocka undan varorna...

Eller jag var väldigt hungrig, efter att ha bara ätit en smoothie och sedan promenerat ca fyrtio minuter, på hela dagen...

 

Så jag gjorde iordning laxen som jag hade köpt. Och tog sedan några ostrullar med lite gravad lax, till middag...

 

Ja, osten som jag skulle ha haft till gratängen, visade sig inte behövas till gratängen. Då den aldrig hade räckt för att täcka hela...

Så jag köpte en liten påse riven ost istället. Som jag sedan kan lägga undan resten i frysen, av...

... Vilkens påse visade sig vara ett hål i, när jag kom hem... Typiskt.

 

...

 

Efter det, har det blivit tv...

Jag har ätit en gång till...

Denna gången, ett äpple som jag mixade med lite vatten och kanel... Blir en helt fantastisk äppelmos! Men jag drack den som smoothie...

Och så en kopp cappucino...

 

Ja, grejen är den att jag köpte cappucinopulver typ när jag precis hade flyttat in hit. Men då den bara smakade sött och typ inget kaffe, föll den mig aldrig i smaken...

Men då jag vill att den går åt, tänkte jag att jag skulle testa idag. Så jag tillsatte bara en tesked snabbkaffepulver också...

 

Jag drack min äppeljuice...

Och några klunkar av cappucinon...

Sedan var jag mätt...

 

Blir mätt fort...

Kanske är därför jag har huvudvärk nu...

Men det är nog mycket min ätstörningshjärna som gör att jag äter för lite, också...

 

...

 

Nu till kvällen, och egentligen hela tiden. 24 timmar om dygnet. -Har jag ältat och nervöst vankat fram och tillbaka här i lägenheten...

Sökt kunskap... Och oroligt försökt komma fram till lösningar och beslut...

 

That´s my life.

 

... Ikväll handlade det om laxen. Förvaringen av den...

Ska absolut försöka äta upp den inom de två närmaste dagarna. Så att jag inte blir sjuk!

... Men det jag sökte efter, var hur den skulle förvaras. Inte bara vart eller hur länge. Utan, hur.

"Tät försluten?" ... "Lite luftigt?" ... "I påse?"...

Men jag hittade ingen info om det...

 

Min ligger iallafall i en tätförslutande påse...

Får se hur det går...

 

...

 

Och så kollade jag(äntligen) i instruktionsboken för kyl och frys...

Har ju inte kollat vilken temperatur som dessa är inställda på. Då mamma bara gjorde det lite snabbt när jag flyttade in, och sade "Sådär. Du får justera det där själv sedan"...

Vilket jag aldrig gjorde...

 

Jag har ingen termometer hemma. Så att jag har ingen aning om kylen...

Ska köpa en sådan...

Men frysen var iallafall inställd på för hög grad... Sänkte den lite. Men ska kolla temperaturen igen innan jag lägger mig. Och se om den ska sänkas mer...

 

... Nötterna fick även flytta in i kylen idag... Då jag har läst i många dagar nu, om vart vad ska förvaras. Och nötter och fröer stod som "helst i kylen"...

Men jag har inte velat ha dem där.. Då jag är van vid att ha dessa i skafferiet bland godiset...

 

Men så beslöt jag mig idag, för att dessa skulle få flytta. "De är ju ändå närmare familjen "frukt och grönt" än godis"...

... Och pastan och riset flyttade ovilligt in i skafferiet istället för skåpet över kylen, där de tidigare har legat. Då det är kallare i skafferiet...

 

...

 

Ja, jag håller på och tvångsmässigt, dag in och dag ut, lär mig mer om alla dessa matvaror. Om hur de ska förvaras och hur länge...

.. Och att inte kunna för en dag, släppa på fixeringen, gör att jag blir alldeles trött i skallen...

Oooh, denna oro..!

 

... Kollar iallafall mindre recept nu..

Eller ja. Idag. De senaste dagarna har det ju varit väldigt intensivt...

 

...

 

Idag hörde jag av mig till mamma, för att meddela när jag tänkte komma till dem på lördag...

Men bestämde mig sedan för att fråga vad de skulle göra på fredag. Då jag hade lust att spendera lite tid med dem ensam, på en filmkväll. Det kändes så länge sedan sist. Och jag kan behöva en paus ifrån vardagen, och kanske få prata lite med mamma.

Det har ju aldrig blivit av de senaste gångerna vi har träffats. Vore skönt att få dela lite bekymmer med någon...

 

...

 

Ja, det kanske var det...

Och kanske är det tillräckligt lugnt inombord nu, för att jag ska kunna ta tag i disken...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag mår väldigt dåligt just nu. Jag krisar...

 

Efter flera dagar. En längre period av ständigt tänkande. Av nervositet och oro. Ångest och osäkerhet... Av entusiasm som stundom tynger mer än lyfter upp...

Efter en period av förhoppningar men ändå brist på ork...

... Efter en.. tung period...

 

... -Så mår jag nu såpass sunkigt av alla olika tankar som spränger mitt huvud. Får mitt bröst att brista.. -Att jag inte ens får ro till att lyfta ett finger bland disken på diskbänken, i skrivandets stund...

"Det behöver göras". Men jag är för tillfället inne i en sådan tung kris... Med sådana stora bekymmer... och tung oro, att jag inte vågar släppa mina tankar såpass mycket att jag kan koncentrera mig på något annat...

Om ens den sak som brukar få mig att slappna av... Disken.

 

...

 

Jag vet inte om jag vill eller orkar skriva om vad det handlar om, idag. Eller om det kanske vore bra om jag gjorde det. Fick det ur mig...

Men ur mig har jag ju fått det. Jag skriver ju i min egen textsamling, flera gånger dagligen. När det behövs...

 

... Det handlar iallafall om förståelse. Om att förstå sig på och att ha kunskap om de saker som jag känner att jag bör klara av. Veta om, för att inte "gå under"...

Ja. Det är det, det känns som. Som om jag ska gå under "om inte det, det och det blir så bra som det bara kan vara"...

Som om någonting. Det jag har bekymmer angående för stunden, ska explodera... Få allt att lösas upp till en enda geggig, rykande sörja, om det inte blir gjort på rätt sätt... Om inte allt blir perfekt...

 

De val jag gör. De beslut jag tar...

Den känsla jag väljer att lyssna till...

Osäkerheten som blir... medans, under och efter...

Ångesten som då attackerar... Tills det till slut lägger sig. Lugnar ner sig...

Bekymret glöms bort. Läggs åt sidan. Känns inte så viktigt längre...

Ett nytt bekymmer tar plats... Och kanske kommer det gamla tillbaka... nästa gång som jag attackeras av något slags intryck som tar upp intresset igen.. Och gör det hela dödligt allvarligt för kanske tredje, fjärde eller femte gången!

 

... Och just nu...

Jag är helt enkelt bara inne i en extra känslig och intensiv period. Och jag är mäkta imponerad på att jag ännu inte har gett upp. Lagt det hela bakom mig. Och tagit det enkla före det rätta...

 

Det är inte nyttigt för mig med kunskap, just nu...

Men att låta bli att kolla upp de saker som "skrämmer" mig och tynger mig.. Det känns bara väldigt omöjligt... "Jag behöver ju veta, om inte jorden ska gå under!"...

Ja, det är ju en känsla. Och ingenting som jag tror att ska hända, såklart. Men min hjärna överreagerar på ett sätt som gör att man skulle kunna tro att det är vad den tror att ska hända..!

 

...

 

Alltoftare nuför tiden. De senaste dagarna. Veckorna.. -Har jag varit såpass orolig och nervös. Låtit hjärnan rulla såpass mycket, att jag inte kunnat hålla mig ifrån att springa fram och tillbaka mellan lägenhetens alla rum. Nervöst ältat de saker som stör mig. Som tynger mig... Som gör mig "rädd"...

 

... Och det, sammataget med att jag samtidigt försöker få vardagen att fungera...

Tampas med min ätstörning och allt runtomkring den...

Och krigar mellan att känna att livet även måste betyda någonting för mig, mer än att jag "överlever" det... Och att bara kunna få det att gå ihop om jag stannar hemma och håller mig själv samman "in one piece"...

 

...

 

... Ja-a. Det är mycket, just nu...

 

Jag vet inte om jag kommer att bli beviljad ersättning på nytt. Aktivitetsersättning...

Och får jag inte det, måste jag gå till soc. Soc har krav. Höga krav, som kommer att rasera min vardag ännu mer..! Och det lilla som jag nu äntligen lyckats bygga upp... Det vill säga, i stor sätt att inte längre svälta mig själv. Att orka handla mat och diska...

Det riskerar helt klart att bli lagt åt sidan. Samtidigt som det enda jag orkar med och klarar av att hantera, är att strunta i soc krav, och istället "lägga mig under sängen"... Gömma mig... för verkligheten...

Det vill säga. Riskera att helt ramla av stapeln(kan man säga så? Eller betyder det något helt annat?)...

 

... Dessutom är det mycket annat som kommer att förändras i min vardag, då...

Och de bekymmer som jag redan känner av, med inköp. Beslutsångest...

Det kommer att bli svårt att våga sköta ekonomin alls...

 

... Jag överdramatiserar nog det hela, just nu...

Men faktum är, att sist jag gick på soc, gick det inte särskilt bra...

Kraven gjorde att jag struntade helt i att fylla i blanketterna... Ibland följde jag med Xsambon på mötet... Men satt bara och stirrade...

Andra gånger stannade jag bara hemma...

Xsambons soc.bidrag var då vår enda inkomstkälla...

 

...

 

Och så fick jag en räkning från Boendestöd, för en period som jag inte har haft boendestöd under...

Och när jag mailar dem, ringer de! Och inte en, utan två gånger under dagen!

Jag menar. Jag mailar för att jag inte pratar i telefonen... Och allra helst inte under en sådan här period! Och så kan de inte svara mig på mailen istället för telefon..!

... Usch...

 

...

 

Ja, jag mår... skit, just nu...

Ska ta och försöka få diskningen gjord... Men då det känns som någon slags undergång för tillfället. Så vet jag inte hur jag ska lyckas släppa mitt "dödliga bekymmer" såpass mycket att det blir genomförbart...

Vill bara blunda. Gömma mig... Glömma...

 

...

 

Förövrigt har jag varit på ÖoB idag...

Handlat en del... Vilket är en stor anledning till åtminstone kvällens bekymmer och osäkerhet.. Kvällens fullproppade huvud och tunga hjärta...

 

...

 

... Jag har ätit för lite. Medvetet... Och ätstörningen är verkligen igång nu. Aktiv... Vilket kanske inte är så konstigt...

Funderar därför på om jag kanske måste ta mig ut på praktik. Både för risken att inte bli beviljad aktivitetsersättning(så att jag vänjer mig). Och för att komma hemifrån lite och skaffa mig nya bekymmer... Lite omväxling...

 

Men det känns inte möjligt. Då...

Ja, men jag litar inte på att jag kommer att klara av att ta mig ut, bara. Jag har inte ens någon aning om vad jag vill!

 

...

 

Nu får det räcka.

Diskningen måste göras...

Sedan hoppas jag på en lugnare dag imorgon...

 

... God natt med er <3

 

 

...

 

Jag TROR...

Eller rättare sagt.

ÄN sålänge har det varit en lugnare dag i sinnet, vad gäller ätandet...

Jag har inte känt det här STORA behovet av att äta, äta, äta utan stopp. På grund av stress eller ångest... På grund av TVÅNG...

 

... Men jag VET samtidigt att jag bör vara FÖRSIKTIG med när jag känner att jag PROPPAR och inte...

För att... Jag VET inte om det ÄR VARJE gång som jag KÄNNER att jag proppar, som jag faktiskt GÖR det...

... Ibland får jag bara en känsla av att mitt "proppande" har väldigt mycket att göra med att jag "äter när jag inte vill. Borde"... Att jag "äter trots ångest och brist på hungerkänsla"...

 

... Men det är ju klart...

OFTAST när jag KÄNNER att jag proppar, så GÖR jag ju även det...

Sådär så att det gör ONT i magen...

 

... Även de gånger jag äter FEL saker, känns det automatiskt som om jag proppar. Hetsäter... För att det är så onyttigt. Och att då "äta utan stopp", gör mig orolig. Nervös...

 

...

 

Vidare.

Jag gick och la mig vid kvart över sex imorse. Efter att ha legat i soffan framför tv:n och kämpat med att hålla mig vaken, i ungefär en halvtimme...

 

... Jag VILLE inte gå och lägga mig... VERKLIGEN INTE..!

För att. Jag ville inte möta en ny dag...

 

... Jag känner FORTFARANDE så.

För att. Varje dag är en utmaning. Varje DAG riskerar att bli en dag utan kontroll... En UPPGIVEN dag... Med NOLL tro på varken mig SJÄLV eller LIVET...

... Och den känslan... är jag RÄDD för...

 

...

 

Jag klev upp vid halv tolv. Eftersom att klockan ringer för HemTillGården då...

Åt någon halvdan lunch...

Och såg på alla mina program på tv:n...

 

Ja. HALVSÅG på dem iallafall...

Jag hade inte så gott fokus. Inte just på DET, iallafall...

Var ju mycket funderingar... Med tanke på situationen...

 

...

 

Jag har lite SVÅRT att MINNAS...

Ja, men hela DAGEN idag... är typ blurrig...

 

... Jag kan se att jag skrev i min textsamling vid 16-tiden idag...

... Och det ser ut att ha handlat om ätstörningen, även DÅ...

Även IDAG, har jag alltså tyngts av den där hjärnan... Känt mig uppgiven. Hjälplös... Och under FULL kontroll av FEL del av mig själv..!

 

...

 

Jag gick iväg till affären någon gång... precis INNAN det inägget.. Eller precis EFTER det...

MINNS inte riktigt...

Köpte mig en liten påse med lösgodis, som jag gör VARJE fredag.

.. Ungefär... Ja, men knappt ett och ett halvt hekto...

 

.. TROTS mina svårigheter med hetsätandet som jag går igenom just nu!

... Men det känns ändå okej. För att jag hinner inte PROPPA på såpass lite ändå...

Den enda risken EGENTLIGEN, är ju allt SOCKRET.. Att det ska få mig att börja proppa på ANNAT..

Men nej. Inte än sålänge. Men dagen är ju inte slut. Inte på långa VÄGAR..!

 

...

 

Någon gång därefter. Minns inte när.. Messade 27åringen igen.

Hon skulle ju höra AV sig idag, för att höra om vi skulle TRÄFFAS IMORGON. På stan...

 

... Press. Ångest... Och en vilja att bara FÖRSVINNA...

Tung i bröstet. Tjock i sinnet... En varm STORM som ruschade inom mig...

 

... Nej, "jag ORKADE inte!"...

Jag hade "FRUKTAT" inför det där. Då jag inte känner att jag får vardagen att gå IHOP just nu. Då jag inte orkar planera för middagar. Inte orkar planera för INKÖP... Inte orkar LAGA middagar... Inte orkar koka enklaste gröt...

 

... Då jag inte orkar DISKA. Inte orkar STÄDA... Och då, bara att komma in i DUSCHEN, känns som någonting att skjuta framför sig!

 

... Då mitt ANSIKTE är prickigt, ömt och buckligt...

Då jag inte vill lämna lägenheten...

Än mindre, SE på någon annan! .. Bli SEDD...

 

...

 

Så jag fick ångest...

Visste inte vad jag skulle svara... Jag kände skuld hit och dit. Brist på ork.. Som blandades med dåligt samvete, till en enda tjock GRÖT...

 

...

 

Men jag svarade till sist. Ljög.

Jag sa att jag inte hade sovit någonting. Och att jag inte var säker på ifall jag skulle orka vara VAKEN imorgon...

 

Dåligt samvete. Japp. Självklart.

Men jag ORKADE bara inte lova att vi skulle SES. Jag orkade inte tvinga mig själv ifrån hemmet... Orkade inte ta tag i disken. Inte dra dammsugarröret fram och tillbaka över golvet...

 

... Och det faktum att skåpen blir mindre och mindre fyllda med ÄTBART...

Nej, jag vill inte ha några frågor...

 

...

 

Men jag var ju bara TVUNGEN att ställa in henne på NÄSTA helg, istället...

Så att hon skulle känna lite värme i den kyla jag kände att jag sände ut...

 

... Så att. Nu måste jag på NÅGOT sätt, hitta TILLBAKA tills nästa helg. Om jag inte bara ser till att ställa IN mig såpass mycket på en TRÄFF, att jag orkar kämpa mig iväg till STAN en vända och träffa henne!

 

...

 

Efter det messet, la jag mig ner i soffan...

Eller så åt jag godis...

Eller skrev i min textsamling...

Minns som sagt var inte ORDNINGEN över DAGEN idag...

 

Men NÅGON gång där vid fyra-fem-sex-tiden, somnade jag iallafall på soffan. Sov ett tag... Tvingade upp ögonen då och då. För att se så att jag hade kontroll över vilka program på TV:N som började och slutade... Och för att se till så att inte min dator gick i viloläge. Eftersom att den LÅTER JÄTTEHÖGT, om den råkar stängas av... och sätts IGÅNG för TIDIGT efter det!

 

...

 

Efter att jag hade sovit. Messet var skickat. Godiset uppätet.. och jag inte hade utsatt mig själv för något propp "ÄN SÅLÄNGE"... Så kändes det mesta lite lugnare.

Jag kände mig gladare. Lättare inombords...

 

... Ja, till JÄMFÖRELSE iallafall...

Jag FUNDERADE fortfarande väldigt mycket... Känner mig FORTFARANDE tyngd över situationen. Och jag HOPPAS lite lätt på att få FORTSÄTTA vilja dö...

 

... Jag vet. Fel. Konstigt.

Ja, kanske det.

Men för MIG har det länge sett UT så...

Det är ENKLARE att vilja dö...

 

...

 

Jag FUNDERADE på det lite grann idag. När jag lät tankarna passera, om en behovsmedicin. Bara en desperat tanke. För att orka leva ett LIV "om jag ändå ska leva"...

 

... Då kände jag liksom den här MOTVILJAN. Den här RÄDSLAN fylla mig, med ens...

"Men, tänk om det FUNGERAR... DET vill jag ju inte!"...

Jag menar. Det är ju jätteläskigt. Helt främmande... "Och någonting som jag inte ALLS känner mig BEKVÄM i..!"..

 

"Hur hanterar jag ett liv där JAG mår BRA?"... "Vad gör jag av min vardag... om jag nu ska ha ett LIV?" ... Och "Hur ska jag orka MED ett sådant stort, främmande och FLYGANDE liv som det blir?"...

"Ett liv som jag aldrig förut har varit tvungen att hantera... Att VÄNJA mig vid..?"...

 

...

 

Nej... Det är läskigt...

Och jag vet inte om jag är redo. Om DET är vad jag VILL... Om jag ORKAR...

Jag känner ingen TRYGGHET i det. Vanemänniska som jag är...

 

...

 

Och det är nog inget konstigt ALLS. Många... Alla, till viss DEL, är nog det. Vanemänniskor. Och nya saker är läskiga för många...

 

... Men just NU, känns det som om det behövs mer VILJA än vad jag har, för att kunna gå emot min rädsla...

Och vill jag inte gå emot DEN... Ja, då finns det inget hopp...

 

... Jag ser inte hoppet NU...

Men HADE det funnits ett... Om så bara en SKUGGA av det... Så försvinner även DET... Om jag varken vågar eller VILL...

 

...

 

Nu till kvällen, har jag sett på Idol. Och ska snart se på utröstningen. Jag hoppas på killarna...

Men det känns som om tjejen är för bra för att åka ut...

Har bara aldrig fattat TYCKE för henne. Medans just DESSA två killar, har varit mina favoriter redan från första stund...

 

...

 

Funderar på att våga ta mig en kopp kakao, te eller kaffe...

Men jag tror inte att jag vågar. För att. "Tar jag "det".. så kan jag väl ta "det" också... "DET skadar väl inte.."...

 

... Och så är det igång... Kanske...

 

... Jag äter så OKONTROLLERAT och HELT utan "REGLER" nu... Så att jag LIDER varje gång som jag äter någonting ALLS...

 

Jag BEHÖVER dessa stolpar som säger mig "rätt" eller "fel"...

ÄVEN om det så bara är mina EGNA rätt och fel!

... Men nu har jag INGENTING..!

Jag FLYGER! ...

 

... Så att... Jag tror att jag ska strunta i det.

Kanske ett glas isvatten... DET vore iallafall gott.

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Jag känner mig helt DÖD..!

Ja, inte död på det sätt som jag skulle VILJA känna mig...

 

... Jag skulle gärna svälta tills jag slutade andas.

Skulle gärna avsluta det hela, på snabbaste bästa sätt...

Men det ska jag inte...

 

... Jag måste fortsätta leva. Leva tills LIVET det självt vill lämna mig...

... Hade jag varit ensam i välrlden... Eller åtminstone utan någon som brydde sig OM mig, hade saker sett annorlunda ut...

 

Men nu är det HÄR jag har hamnar. HÄR jag har försatt mig...

Och det är HÄRIFRÅN jag måste TA det..!

 

...

 

Nej, jag har inga självmordstankar nu...

Har inte TÄNKT särskilt mycket på döden.

Klart tanken svischar förbi några gånger om dagen.

.. Bara en känsla av hur det hade varit att LÄMNA det hela. AVSLUTA...

 

... FLY... GÖMMA sig... SOMNA...

... Och sedan ALDRIG vakna igen...

 

... Men jag är samtidigt INSTÄLLD på... Att detta är mitt LIV. Och jag kommer att leva det i MÅNGA år till!.. OAVSETT ifall det innebär år efter ÅR av KAMP.. Upp-och nedgångar...

Eller ifall jag på NÅGOT underligt sätt.. NÅGON gång får ett LIV!.. Ett LIV som jag TRIVS med och mår BRA i...

Ett LIV där jag ÄLSKAR mig själv..!

 

...

 

Nej. Jag nar inte ropat efter döden. Inte allvarligt. Inte på ett tag.

Men en bloggvän jag har, skrev att hon ville dö...

Och jag kunde inte annat än känna...

.. Att "jag hade gärna stått där bredvid dig. Hållit din hand. Och gått mot en friare plats tillsammans med dig"...

Hade gärna lämnat all smärta... Och gjort det i trygghet vid någon annans SIDA...

 

... Men ja.

Nej. Jag vet vem i mitt liv, som kommer att lida MEST av VAD...

Jag kan inte göra så.

... Hoppas att det lättar för dig snart, käraste bloggvän =}

 

...

 

Dagen idag.

 

Jag har HELT tappat kontrollen över allt i min vardag.

 

.. Jag lämnar helst inte lägenheten...

 

Jag vill helst inte köpa hem någon mat. Då jag inte orkar diska... Inte orkar bära ut sopor...

... Då jag inte orkar planera för middagar. Inte orkar LAGA middagar... Inte förbereda de enklaste måltider...

 

... Jag får inte kontroll... Då ORKEN till detta brister när jag inte orkar det ena...

ORKAR jag inte "det", så faller också "det"...

 

... Och när jag inte längre orkar äta rätt NÄRING, hamnar jag också i hetsätning. Vilket även kommer sig av att jag sitter hemma och mår dåligt. Är stressad. Ältar LIVET och mig SJÄLV.. Istället för att LEVA och göra det BÄSTA av vad jag HAR eller kan FÅ!

 

... Hetsätandet leder till att jag vill ta kontroll på det enda sätt som jag klarar av... och orkar VILJA...

SVÄLTEN.

... Reducera vad jag får i mig, till en sådan STRIKT grad, att min hjärna har YTTERST TYDLIGA linjer att förhålla sig till. Att STANNA inom.

Inga frågetecken. Inga om och men.

Bara EN regel. "Ät så LITE som möjligt, EN gång om DAGEN"...

 

...

 

Ja-a... Allt spricker för mig, nu...

Men jag har inte BÖRJAT svälta. Inte denna gången. Inte än...

Jag har bara kommit så långt som till hetsätandet... Och känslan av att inte våga köpa HEM någon mer mat som går att PROPPA på igen...

Känslan av hjälplöshet. Otillräcklighet... Och UPPGIVENHET...

 

...

 

Jag klev aldrig upp till frukosten imorse. Då jag inte hade diskat... Och FORTFARANDE inte HAR!

... Utan jag klev istället upp när klockan ringde, vid halv tolv.. För att. Då skulle jag se på HemTillGården...

 

Jag åt brunch. Som, som VANLIGT bestod av en liten skål med Naturell Yoghurt och Granola. Ett glas ProViva. En smörgås... Och så idag.. En mugg banansmoothie eller shake... Vilket det nu hamnar på...

 

... Det har blivit lite Bejeweled. För att försöka koppla av lite...

... Och jag har tänkt lite på 27åringen. Då jag borde SVARA henne nu. Säga ifall jag orkar eller har tid att TRÄFFA henne i helgen...

 

Men jag är TRÖTT. Och HAR redan svaret på den frågan...

Men så tänker jag. "Jag orkar inte träffa henne NU i helgen. Nästa helg ska jag tvätta kläder... Och helgen efter DET... Ja, då har jag nog RödaVeckan igen!"...

"Hur länge ska jag avfärda henne?!"...

 

... Jag har skullat ta ut soporna... Men har inte orkat...

Jag har inte ens FÖRSÖKT orka laga mat. Eller komma på vad jag ska äta. Inte på flera DAGAR..! .. Och har inga PLANER på det, HELLER...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mail till kuratorn... Efter VÄLDIGT mycket avväganden hit och dit... Och många frågetecken om VARFÖR.

Då jag ju faktiskt inte vet på vilket SÄTT det skulle kunna hjälpa mig! En person vars VILJA.. Eller BRIST på vilja, är vad som sätter krokben för henne hela tiden!

... "Det GÅR inte att hjälpa någon som inte VILL"...

 

... "Och DESSUTOM, så går det inte att hjälpa någon med ett problem som inte FINNS. Ett mående som är helt okej..."...

Ja, DET är vad jag känner. Vilket kanske låter lite KONSTIGT på en blogg som denna. Men det är ingenting som jag tänker skriva vidare om NU...

Har dock skrivit en del om det FÖRUT...

 

...

 

Men jag skickade som sagt IVÄG mailet...

Och efter det. Även INNAN, iochförsig.. Proppade jag mig mättare än mättast. Under ånger och dåligt samvete...

 

...

 

Jag borde diska idag...

Men nu när jag knappt vågar ÄTA, kanske jag kan skjuta på diskningen ett tag...

Men på schemat måste jag skriva. "Diska" och "Städa"...

För att. Pappa ska trots allt komma och hämta min HemligaJulklapp någon dag nästa vecka...

 

... Och ska syrran komma över igen, måste MYCKET mer upp på den där listan!

Däribland "Handla"... Och att börja äta enligt rutiner...

... Guuud vilket rejs utan drivkraft! ...

 

... God natt med er <3

 

 

Jag mår inte BRA av att BARA skriva inlägg som INTE hör till bloggen...

 

Det var EN VECKA sedan jag skrev det senaste kvällsinlägget..!

Det vill säga.. Ett inlägg SKRIVET på bloggen, som beskriver min dag "uppifrån och ner"...

 

Så jag ska väl TESTA få till ett ordentligt inlägg nu...

Men jag har skrivit såå himla många gånger idag... Och mitt sinne känns rörigare än rörigast...

Huvudet tungt... Och bröstet lite lätt kramat.. med en toutch av ängslan...

 

Eller "toutch"...

Ängslan är nog den STÖRSTA känsla jag har känt idag.

Ängslan, och tung och rörig skalle...

 

... Sedan jag skrev ett kvällsinlägg sist, har jag spenderat mina dagar inomhus. Mellan väggarna i min lägenhet, har jag suttit och tråkat...

Känt mig rastlös... Men alldeles för tung och stressad...

.. För DEPRIMERAD för att ens tänka TANKEN att lämna lägenheten...

"En liten promenad... Inte på världskartan".

 

... Men jag tror att det räcker så...

Jag har ju lagt ut mycket känslotexter under tiden, iallafall...

 

Så. Dagen idag...

 

...

 

Jag vet inte...

Kanske ORKAR jag inte beskriva dagen ändå...

Det känns bara så meningslöst...

Men inte BARA det. Utan grejen är också att jag har så mycket tankar och känslor att brottas med just nu... Och att inte riktigt veta vem jag ÄR... Vart jag är PÅVÄG... Eller vart jag VILL vara påväg...

 

... Att inte kunna komma fram till vilken väg som leder till vilket ställe... Och att alltid få bommar igenslagna i ansiktet, varje gång som jag försöker gå... SKÖLDER nerfällda framför ögonen, varje gång som jag försöker se...

 

Och ja-a...

Sättet som jag tänker på...

Felet på hur jag KÄNNER...

Och att VETA att det FÖRSTÖR för mig... Utan att egentligen varken ORKA eller fullt VILJA göra någonting åt SAKEN...

 

... Ja-a...

Jag vet inte vad jag längre vill ha MED i bloggen... Och ifall jag ens ska TVINGA mig själv till att FORTSÄTTA skriva på kommando...

Jag menar. Det är ju på mitt EGET kommando. Men när det gäller mina vanliga känsloinlägg... De som jag lägger in som BILDER...

... Ja, då skriver jag ju bara när jag känner att jag VILL eller BEHÖVER...

... Kvällsinläggen är mer på rutin.. är det meningen...

 

... Men jag kan väl skriva lite grann vad jag har GJORT idag, iallafall...

 

Eftersom att jag inte äter FRUKOST längre, låg jag kvar...

Jag låg kvar fram till halv tolv, då klockan ringde. HemTillGården...

 

MinKontaktPåKommunen har ordnat så att jag ska få ha kontakt med en kurator... via mail...

Jag har redan avfärdat det EN gång... Men idag orkade jag bara inte TÄNKA, när hon föreslog det till mig.

.. Då jag, HELA DAGEN igår, försökte komma fram till hur jag skulle klara av livet. Vilken VÄG jag borde välja... Vad som skulle vara MINST omöjligt... Och om det var NÅGON av vägarna som INTE skulle få mig att vilja ta LIVET av mig till slut..! .. "För att jag inte ORKAR"...

 

... Så jag sa iallafall bara "okej"... Och så lämnade jag hela den här Kuratorgrejen bakom mig sålänge...

TÄNKER jag på det, kommer det att driva mig till VANSINNE!

Inte för att jag kan påstå att jag inte har TÄNKT på det.. eller blivit STÖRD av det ALLS idag...

 

... Det blev tv på förmiddagen... Inpå eftermiddagen(Ja, och hela dagen).

 

... Ja. Jag var en vända på affären också. Men bara för att köpa de saker som jag skulle proppa på idag...

 

Jo...

Jag bestämde mig IGÅR, för att jag skulle börja äta igen...

Men då jag känner mig VÄLDIGT stressad och förstörd inför...

.. Ja, EGENTLIGEN hela LIVET... Men framför ALLT att börja ÄTA igen. Och att ÅTER bry mig OM att försöka få vardagens RUTINER att fungera igen(vilket medför att LIVET måste fungera! SAKER måste uppnås!)...

 

... Ja, så jag bestämde mig helt enkelt för att ta en proppardag idag...

Få SVÄLJA stressen lite...

Och... Det skulle vara ONYTTIGHETER!..

 

.. Så man kan ju säga...

Jag har ätit en hel DEL idag. UTAN att egentligen vara varken SUGEN eller HUNGRIG alla gånger...

Jag har bara proppat... Handskats med att känna mig TVUNGEN att proppa.. "För att det FINNS"... Vilket jag FORTFARANDE gör!

 

... Jag har kollat igenom lite kläder på webben. Då jag vill beställa hem NÅGONTING när jag ändå ska köpa hem julklapparna till min HemligaPerson...

 

Men det TAR så mycket på krafterna, att kolla kläder... Eller vad man än KOLLAR. För att det är för MYCKET. Och allt blir bara en enda RÖRA...

Och perfektionist som jag är, vill jag inte missa en SAK.. innan jag gör mitt val.

 

Men det var ju inte BARA det.

Utan OCKSÅ det faktum att...

... Att kolla EN sak som jag vill köpa, påminde mig också om att det var såå mycket MER jag behöver köpa... Men som jag inte ens orkar TÄNKA tillräckligt länge på, att jag kan skriva en LISTA... En lista som SKULLE kunna lätta UPP lite grann inombords!.. Och i min röriga skalle..!

 

... Och att tänka på allt vad jag egentligen borde KÖPA, fick mig också att tänka på allt som behöver och länge har BEHÖVT FIXAS härhemma. I lägenheten... Och i VARDAGEN...

 

... Vilket förde mina tankar ÅTER till det faktum att LIVET är såå STORT. "Och jag vet inte hur jag ska orka HANTERA det.."...

Uppgivenhet.

 

... Drömmar som redan dimmat bort, upplöses om möjligt, ÄNNU mer...

.. Där jag kampar mot mig själv, dag in och dag ut...

... Med viljorna åt två håll... och inget alls... -kämpar jag mot ett mål som jag inte kan se... Som jag inte vill nå...

.. Med näsan bestämt riktad mot ett avslut... -krampar jag fast vid livet...

 

... Att jag INTE VILL, bottnar nog i att jag inte TROR...

Jag VILL inte uppnå ett bra liv... För att jag TROR inte att det är MÖJLIGT...

Jag VILL inte uppleva mina drömmar... För att jag TROR inte att jag kommer att klara AV det... ELLER orka LEVA dem sedan...

 

... Ja-a...

Men trots en del ängsliga känslor under dagens GÅNG, har idag ändå varit en lugnare dag än igår...

... Om man bortser ifrån mitt problem med ätandet... Och att våga handla mat... "fastän jag inte vet om jag kommer att vilja ÄTA"...

 

.. Och SAMVETET för att jag bara sitter inne... Och att jag EGENTLIGEN skulle behöva utnyttja mitt BUSSKORT! "Man betalar inte 800spänn för EN vända till stan och tillbaka!"...

 

... Ja, det var nog MIN dag.

Men eftersom att jag inte tycker att mina kvällsinlägg gör dagarna rättvisa... Så kanske dessa får avstås ett tag till...

 

Och tillbaka till bara känsloinläggen från min textsamling...

... Även om det smärtar... Bloggens karaktär skulle ju(från början tänkt) vara kvällsinläggen. En sammanfattning av min dag... Nu känns det som om den löses upp till en ena röra...

... Känns som ett svek mot mig själv...

.. En svaghet... att jag inte orkar.. eller VILL...

 

... Den HÄR texten blev för TUNG...

Eller så var den bara väldigt tung att SKRIVA...

 

.. God natt med er iallafall <3

... Jag känner bara att det är för SVÅRT att få livet att gå IHOP just nu... För KRÄVANDE att uppnå mina egna förväntningar. Att hålla mig inom de linjer som jag själv ritar...

 

Mina krav och inre visioner om hur jag vill ha det. Min entusiasm och mitt stora behov av stabilitet och logik...

... Jag vet inte hur länge jag ska orka leva med att känna såhär. Att göra små saker till stora och viktiga, övertänkta ting...

 

... Jag vet inte.. Men jag ska ta dagen ifrån början.

 

Imorse vaknade jag till klockan, vid åtta, tror jag. Om jag inte vaknade tidigare än så också.

Åt frukost och klev sedan i säng igen. Som vanligt.

 

.. Lite senare, fick jag ett mess från min bank. Vaknade till.

Och några minuter senare, messar 22åringen. Undrar om de eller hon får komma över snart, på besök. Undrar när jag har tid.

Vaknar igen.

 

Men jag svarar inte på messet. Inte än. Utan istället somnar jag om...

Och vaknar av klockan vid TOLV! Lunch.

 

Det blev lite stressigt. Nu skulle jag göra iordning lunchen. Fixa och trixa.

Och när DEN väl var färdig, åt jag som vanligt framför tv:n. Och när tillfälle kom.. I pauserna av programmet som jag såg, tog jag tillvara...

Nej, det stämmer inte. Jag hann aldrig diska idag efter lunchen, innan jag skulle gå till bussen.. Vilket störde mig en del. Då rutinen är "förbereda mat, äta, diska"...

 

Men den fick vara tills jag kom hem igen..

Jag svarade på 22åringens mess. Lite lätt motvilligt. Då just NU, i denna stressens tillvaro, inte välkomnar social kontakt i min vardag. Känns inte som om jag har TID med det, nu när jag äter regelbundet...

 

.. Vilket för mig till dagens STORA fundering...

Jag KUNDE bara inte få ihop dagarna. Tiderna mellan måltiderna. Jag menar. Jag äter vart fjärde timme. Och för att inte bli nervös eller locka fram frågetecken om VARFÖR jag helt plötsligt ska äta en annan tid.. eller NÄR jag nu borde äta NÄSTA gång när jag bröt från mönstret "IDAG".. så vill jag äta just DE tiderna VARJE dag. Ja, så gott det GÅR iallafall..

 

Men problemet ligger för det FÖRSTA i att jag har för KORT tid mellan måltiderna, för att hinna uträtta ärenden under dagarna, när bussarna går som de gör. Jag hinner antingen knappt TILL affären, HANDLA och sedan TILLBAKA till BUSSEN igen... om jag ska kunna gå till en butik som EKONOMIN tillåter... ELLER så har jag ALLDELES för LÅNG tid på mig i affären... och ingenstans att vänta på BUSSEN i en timme... om jag ska gå till en billigare butik...

... Och om jag åker senare eller tidigare hemifrån.. Senare eller tidigare tillbaka... Ja, då rubbas mina mattider ORDENTLIGT.

 

... Jag funderade på det faktum att jag ju kan laga maten en dag TIDIGARE varje dag... Men då kom tanken att jag ju faktiskt skulle känna att det var lite TRÅKIGT att äta "avdunstad" och UPPVÄMRD mat VARJE dag...

 

Men jag vet inte...

Jag har funderat och funderat och funderat...

Jag är bara glad att jag lyckades komma fram till vilken affär jag skulle gå till IDAG. Det var ett HIMLA dribblande fram och tillbaka, innan jag fann ett alternativ som jag orkade chansa på... Ett alternativ som trots det, innebar en HEL del stress. Och en osäkerhet på ifall jag ens skulle nå någon FRAMGÅNG med det. Eller om dagens stolpar skulle rasa samman helt..

 

Jag klev iallafall av bussen. Och svängde av mot den affär som jag skulle försöka hinna till. Stressa mig igenom de hyllor där mina varor låg.. och sedan jäkta tillbaka till busstationen med en ALLTFÖR tung och i händerna skavande påse.

 

... Men jag klarade det. Jag blev jättevarm. Äcklig... Och jag blev trött i hela kroppen. Men jag lyckades ta mig tillbaka till busstationen innan jag missade bussen. Den buss som idag var tio minuter sen... Hmm. Stress i onödan...

 

Grannen här ovanför, pratade lite grann med mig, där jag satt och väntade på bussen... Han brukar GÖRA det ibland. Men själv är jag väl inte så mycket FÖR att prata. Känner mig inte särskilt trygg med honom. Och jag hoppas ALLTID på att han ska ha någon ANNAN att prata med när vi "tvingas" befinna oss på samma ställe..

Men han är schysst...

 

Åkte hem. In med varorna...

Och så bestämde jag mig för att inte laga mat idag.

Eftersom att jag bara har tjugo minuter PÅ mig när jag kommer innaför dörren, så passar det bättre att laga maten dagen innan, och sedan äta en matlåda istället...

 

.. Men då kom problemet.. "vad?"...

Jag har ju fastnat i det här med "variation" igen... Det ska vara uppdelat i kategorier om "ris, pasta, potatis och "övrigt", och sedan så ska inte heller köttprodukterna bli bulle på bulle, två dagar i rad... Helst ska det vara jämna mellanrum mellan varje näringkälla...

 

... Ja-a. Suck. Men nu fick det ÄNDÅ bli "övrigt" två dagar i rad. Då det blev ärtsoppa ur frysen IDAG, och så ska jag laga blomkålssoppa imorgon. Och nya pannkakor. Tog den sista idag.

 

... Sedan så gick jag bort till min WhiteBoardTavla och började skriva om min matlista. Planera för hur jag ska hantera matlagningen. När jag ska handla VAD, för veckans mat. Och vilken DAG jag ska laga vilken MAT, till vilken DAG.

 

... Tänkte stanna hemma hela dagen imorgon. Så att jag slipper stressa med matlagning. Då ska jag laga blomkålssoppan och steka pannkakor.

Och sedan på onsdag, ska jag handla mat för så många dagar som jag VET vad jag ska äta på.. Och så även laga onsdagens mat. Då den tydligen ska gå snabbt att göra. Och då kan jag nog känna att jag hinner det när jag kommer hem...

På torsdag sedan, så stannar jag hemma igen. Då ska jag nämligen tvätta kläder och sådär. Och passar då även på att laga torsdagens mat. Och antagligen även fredagens mat. Så att jag slipper det DÅ. För att då kanske jag ska hemifrån igen. Det vet jag ju inte nu...

 

Hmm.. Ja-a. Vad har jag MER gjort idag?

.. Jag har skrivit en gång i min textsamling. Då jag känner att livet är ALLDELES för mycket av ett pussel just nu... Och så har jag funderat lite grann över det faktum att jag numer får magknip och uppblåst mage varje gång jag äter. Uppblåst mage VAKNAR jag ju med på morgonen OCKSÅ. Den sjunker YTTERST sällan undan HELT nuför tiden. Om den ens gör det ALLS!

... Är säkert överkänslig mot någonting...

 

Jag har ätit när klockan har ringt... Och annars har det blivit mycket tv... Bara tv...

 

... Hmm... Jag vet inte om jag har GLÖMT något... Men i så fall... Ja-a..

God natt med er <3

 

 

Jag känner att jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan... För att nu ska jag orka BLOGGA vid fyra på morgonen...

 

... Fortfarande lika oduschad som de senaste dagarna... Veckorna? Jag minns inte ens när det var sist... Dåligt. Dåligt...

 

Disken hopar(är det ett ord?) sig fortfarande i diskhoarna, och har nu även sträckt sig utöver hela diskbänken... Tillsammans med allt skräp... Inte ens så att jag orkar mig FÖR att skölja UR disken innan jag låter den stå...

 

Fönstret är fortfarande kalt och tomt. Och kommer att ge vatten på golvet, vid nästa regnfall...

 

... Och jag har idag tackat nej till att gå på 20åringens 21årsfirande imorgon... Fastän jag egentligen inte ens är upptagen... Har bara ingen ork.. Ingen lust... Tillåts inte? .. Till att gå på något socialt sammanhang just nu...

 

... Igår hade jag som sagt... en HEMSK dag..

Den var inte hemsk... Eller egentligen VET jag inte...

Jag känner mig bara så KONSTIG just nu... Jag vet inte hur jag MÅR. Men jag vet att saker har vänt såå FORT nu det senaste.. Vilket har gjort mig förvirrad...

 

Allt har gått åt helvete. Spruckit... Och dödslängtan... Ja, den har kommit tillbaka...

 

... Jag kan börja gråta närsom.. Och när jag föreställer mig att jag utan vidare kunde välja mellan livet och döden... Ja, det gör mig ledsen... För att valet hade varit döden... Och döden är inget alternativ... Inte här.. I verkligheten...

 

... Jag minns inte gårnatten så väl... Men jag vaknade iallafall...

Minns inte DET HELLER så väl...

 

... Så jag går vidare...

Idag har jag... Ja, mest suttit vid tv:n... Det är där mina dagar spenderas just nu...

Men minnet om dagen idag, har också halvt suddats ut...

Jag har ätit en hel del... Jag har... Ja-a...

 

Jag vet inte. Skrivit lite grann...

Mer tv...

Och så till kvällen... Ja, strax efter tolv. Så natten var det väl...

Då gick jag ut på en promenad...

 

... Frisk luft... Fukt. Mörker, och härliga gatulyktor... Tystnad. Naturens sus...

Glittrig, blöt asfalt, som långsamt förflyttade sig under mina fötter...

Ja, det var fridfullt... Fridfullt... Men jag befann mig inte riktigt "där"...

 

... Känslan förde mig tillbaka till... Ja, det ÄR någonting med just den atmosfären. Helheten... Som påminner mig om kärlek. Påminner mig om familjen. Om Xsambon... Och om okända killar...

Det påminde mig även idag, om...

... Ja, tiden då jag var på flykt. På flykt från den otrygga tryggheten... Eller trygga otryggheten...

 

... En härlig känsla... Men samtidigt... Ja, jag vet inte...

 

... Inte heller IDAG, ville jag gå hem igen när jag hade lämnat lägenheten. Jag var inte beredd att gå hem till min okontrollerbara vardag. Den vardag där jag inte kunde hantera varken mig själv, mina tankar eller handlingar... Den vardag där jag tvingas vara rädd.. Känna mig svag... Där jag ständigt gör "fel"...

 

... Jag satte mig till slut i bussbåset. Klockan var halv ett... och jag skulle INTE åka buss...

Jag skulle sitta. Sitta på en torr plats... och bara vara. Inte gå hem. Inte promenera på mörka och läskiga gator i natten... Nej, jag skulle sitta. Upplyst av gatulamporna.. tills jag ville gå hem igen...

 

Jag gick hem när jag började känna mig otrygg. Det är läskigt om natten... Liten stad. Men vem VET vem som åker förbi...

 

Väl hemma, la jag mig vid tv:n igen... Kunde inte FÖRMÅ mig att sova!

... Och nu... Ja, jag borde krypa i säng.. Men börjar tröttna på att varva mina dygn med endast soffa och säng. Med någon promenad emellan...

 

... God natt med er iallafall <3