Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 14 april 2014

En konstig... känsla..

Av D - 14 april 2014 22:32

Jahapp... Dagen idag.

 

Den började långtråkigt. Jag satt häruppe på mitt rum. Stirrade rakt in i dataskärmen, som jag alltid gör. Spelade lite Bejeweled som jag också alltid tycks göra nuför tiden. Kollade mailen hundra gånger om, och bara väntade på att tiden skulle gå. Att någonting skulle hända... Som jag alltid gör.

 

Jag lyssnade på lite musik. Låg i sängen. Kände mig både otålig och uttråkad...

Jag har säkert kollat blocket några gånger. Ja, löst lite korsord har jag faktiskt också gjort. Sådär tre ord på tjugo korsord :P Ja, jag kan ju inte kalla mig själv uthållig =P Finns inget tålamod här inte! Så, jag gav upp efter några stycken :D

 

Sedan minns jag inte om jag har gjort någonting mer idag innan jag gick ut... Ja, förutom att vänta och vänta och vänta, då da. Det jag har väntat på, är ju det där intyget. Jag vill komma igång nuuu. Men allt tar för lång tid. Och eftersom att jag är tjejen som bara sätter mig på ändan och väntar på vad hon vill ha, istället för att göra det bästa utav situationen sålänge, så har dagen idag(liksom alla andra dagar) känts väldigt lång...

 

Men vid halv fyra-tiden någon gång, bestämde jag mig för att gå ut en stund... "Jag är TRÖTT på att vänta... Jag behöver GÖRA någonting...".

Och nu börjar den konstiga känslan. Eller kanske inte på en gång. Det minns jag faktiskt inte. Jag minns inte hur början av promenaden var. Hur jag tänkte och kände då... Men jag minns att promenaden kom att bli en väldigt konstig promenad. Jag började föreställa mig saker framför mig. Först har vi den svarta väggen. Ja den var ju faktiskt rätt så smart. När jag mår dåligt psykiskt och känslomässigt, vill jag helst inte SE någon. Inte möta någons blick. Jag vill inte att någon ser MIG, och jag vill bara vara ifred.

Så. Då kom jag på att föreställa mig en svart vägg framför mig, när jag skulle gå förbi någon grannes hus. Och det fungerade! Det gjorde mig lugnare. Och jag kunde med gott självförtroende och lugn i sinnet, gå förbi det som jag annars tyckte var väldigt jobbigt ;)

 

Så DET var ju inte så konstigt. Men det var hur jag MÅDDE, som var det konstiga. Jag kände mig bara så vilsen. Borttappad. Men ändå så säker och trygg. Jag kunde inte riktigt komma underfund med vilken sida av mig som var starkast... Eller vad inom mig som försökte lura vad. Jag visste inte(vet fortfarande inte) vad jag egentligen vill i livet. Om jag vill leva eller dö... Om jag är svag eller stark. Om jag mår bra eller dåligt. Jag kunde inte bestämma mig för åt vilket håll jag skulle titta. Framåt eller bakåt. Åt höger eller vänster... "Vem ÄR jag? ... och VART är jag?"...

 

Jag... Äntligen, för första gången sedan jag återfick känslan. Har nu satt mig på en sten i skogen och gjort ingenting. Jag satte mig inte där för att tyna bort, dö, som jag egentligen ofta känner för. Men jag satte mig där för ingenting. Bara satt där och stirrade. Ville inte gå hem. Aldrig någonsin igen. Och det var ju inte så kontigt. Vem skulle INTE bli trött på att leva som jag gör?! Det är ju inget liv...

 

Men där satt jag. Funderade på vad jag egentligen ville. Om jag ville leva eller dö. Vad jag känner för livet, liksom döden. Men jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Jag känner mig helt likgiltig. Vilket i mitt huvud, känns väldigt jobbigt. Varför kämpa, när man inte känner motivation? Men varför dö, när det egentligen inte finns anledning till det?

Jag försökte föreställa mig ett svart hål i marken framför mig... När jag kunde se hålet klart, så började jag sedan föreställa mig att jag tippade ner från stenen som jag satt på, rakt ner i hålet. Om jag kände mig trygg med den känslan och även VISSTE att det faktiskt var vad jag skulle ha gjort om situationen uppstod, så visste jag om jag ville dö eller inte...

Men nej. Det fungerade inte särskilt bra. Jag föreställde mig det både en och två gånger. Tre och fyra. Men känslan blev olika varje gång. Jag tror inte att jag har något emot döden, om den kommer och knackar på min dörr. Men frågan är om jag skulle haft något emot livet, om jag hade befunnit mig i döden, och DET hade knackat på min dörr.

 

Ja. Och varför då allt detta snack om liv och död? Det är väl mycket för att jag befinner mig i just den krisen, just nu... Inte mer med det. Vet helt enkelt inte vart jag hör hemma eller vart jag vill vara. Vad jag klarar av, och vart jag kan ta mig... Vad som är bäst för mig... Rätt för mig.

 

Men nog om det. Efter ett tag, fick jag nog och tog fram min mobil. Började sjunga till Youtube, där jag satt på min nyligen funna bästa vän "stenen". Sedan började jag gå hem, med den beslutna tanken i huvudet. Jag ska ta mig ut VARJE dag. Till stan ska jag åka. Jag ska köpa mig ett busskort och få ett liv! Nu är det slutväntat! För att, SKA jag leva, så ska jag också LEVA!

 

Japp. Och nu när jag kom hem, har jag sett på finalen i "Junior Masterchef Australia". Sedan var det "Talang", tror jag(om det inte var något emellan), och efter det "En svensk Talkshow". Och GUD vad jag älskar det programmet. Som man skrattar! Tycker om hans svenska =D Även "Talang" är ett nyttigt program, om man tycker om att skratta! Och vem gör inte det =D

 

Annars har jag sms:at en del med bästisen som jag inte hört från på länge. Och mailat lite med personligt ombud. Så. imorgon blir det en tripp till stan ;)

 

God natt med er <3

 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards