... Jag pillar sönder mig i ansiktet... Och jag fortsätter att pilla...

Jag äter fastän jag är varken hungrig eller sugen... Och jag fortsätter att äta...

Ångesten och stressen.. -Osäkerheten, kommer som svallande attacker lite då och då...

... Men samtidigt så mår jag lite bättre nu...

Lite bättre än vad jag gjorde igår.. Dagen innan det... och dagarna innan det...

... Vem kunde tro att fåtöljen som nästan tagit livet av mig(överdrivet), nu skulle stå på sin rätta plats i vardagsrummet.. och vara älskad?! -Med bara den vanliga "det här är nytt, osäkert och jobbigt-ångesten" kvar.?!

...

Ja-a...

Inatt kunde jag knappt sova alls...

Jag gick och la mig med noll hopp om att få somna in i lugn och ro...

Satte på musik på mobilen. YouTube... -Och la mig för att vila...

Klockan kvart i fyra på morgonen, utan att ha fått en blund, bestämde jag mig för att kliva upp igen...

Egentligen hade jag inte någon som helst ork.. Men jag orkade inte heller ligga kvar och bara vrida och vända på mig. Med alla dessa gnagande tankar i huvudet...

Jag låg framför tv:n och försökte koppla av, fram till klockan kvart över fem... Och sedan gick jag och la mig igen...

...

Jag lyckades somna till slut, men sov väldigt oroligt och lätt... -Sådär så att man är halvt vaken...

-Och vaknade sedan...

Ja, det är luddigt, det där. Eftersom att jag var halvvaken hela natten. Men den var väl runt halv nio när jag kollade klockan första gången...

... Igår hade jag bestämt mig för att verkligen börja ta tag i min vardag. I hushållssysslorna och i ätandet...

Jag hade gjort upp ett enkelt schema med "hur många gånger per vecka, månad" och så vidare...

Och för att få det att verkligen fungera, ville jag komma upp med ett belöningssystem. Så att jag får motivation till att verkligen... vilja...

Och det är där det tryter.

Det är svårt att komma upp med en bra motivation. En bra belöning för mina ansträngningar och framgångar.. -När det inte finns någonting här i livet, som jag vill ha och ser fram emot. Det finns ingenting kul eller för mig kärt, som jag inte samtidigt mår dåligt av att ägna mig åt...

... -Så att, det sprack.

Idag när jag hade fått svar om fåtöljen när jag vaknade, sprack det. Lika direkt och hastigt som jag fick för mig att satsa från första början... Lika starkt som jag för några timmar, kände att jag skulle satsa stark.. -Förvann den motivationen på grund av hur sjukt jobbigt allt är just nu.. Och hur stort behovet av att äta upp och svälja ångesten, är...

-Och utan någon passande belöning. Motivation.. -Orkade jag helt enkelt inte vilja det längre. -Inte just nu...

... Så att jag tog fram alla godsaker igen. Började vräka och äta. Där jag satt vid tv:n...

Jag svarade på fåtöljnissans mail. Där hon hade skrivit att jag antingen kunde skicka tillbaka den och få en ny, eller behålla den och få 30% rabatt på den...

... Just då, var jag inte intresserad av att behålla den. Och blev stressad för att jag inte visste om det ens var något alternativ längre, att få pengarna tillbaka och skicka iväg fåtöljen...

...

Till lunchtid, kom posten. Då fick jag beslutet om aktivitetersättning från försäkringskassan.. -Som jag hade bett om, då MinKontaktPåKommunen hade frågat om det för att kunna slutföra min ansökan om aktivitet via dem...

... Så att...

När klockan blev runt två.. -Eftersom att den tidigare bussen precis hade åkt.. -Gick jag iväg till bussen...

Skulle lämna av beslutet till kommunen. Så att hon så snabbt som möjligt, kunde skriva klart beslutet om aktivitet...

Jag funderade lite, på vägen dit.. -Om hur jag skulle lämna in det. Om de skulle ha något brevinkast.. Brevlåda.. -Eller om jag skulle vara tvungen att lämna det i luckan...

-Det fanns en brevlåda. Inomhus. Men ändå lättillgänglig...

Jag lämnade brevet.. och gick sedan direkt till busstationen, för att ta första bästa buss hem igen...

... På vägen dit, messade 19åringen. Frågade hur det var...

Jag svarade henne inte med detsamma... Men när jag väl kom till busstationen, kände jag mig ändå tvungen att åtminstone svara kort...

... När jag sitter där och väntar i kylan, kommer 16åringen till busstationen. Han var påväg hem från skolan...

Så att. Trots att jag tycker att det är jobbigt att vara social vissa gånger, hade jag nu sällskap i de tjugo minuter som jag skulle vänta...

-Det var inte så jobbigt. Och även om det var svårt ibland, att veta vad man ska säga, kändes det rätt så naturligt och avslappnat...

Det var helt okej. Och faktiskt positivt.

...

Väl hemma...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och åt mer godsaker...

Proppade utan lust eller egentligt fysiskt behov...

... Och sedan. Någonstans där i timmarna, fick jag för mig att jag åtminstone måste klara av att få ihop den där fåtöljen "för att veta vad det är jag gör mig av med och går miste om"...

Att få det där mailet imorse, fick mig ju att åter börja tänka... -Om jag nu någonsin hade slutat! ... -Och jag mådde rätt så dåligt av det..

-Jag behövde veta vad jag hade framför mig...

... Så att. Jag tog halvt motvilligt, fram den där fåtöljen ur kartongen... för sjuttioelfte gången sedan jag fick hem den..! ... Och så började jag för tredje eller fjärde gången, försöka få ihop den så att jag får se hur den ser ut!

... Det tog tid. Det var tungt. Hårt... Och jag blev väldigt frustrerad.. -Bröt två naglar under byggandets och stretchandets gång...

Men till slut fick jag äntligen ihop den! ... Inte på det sätt som jag hade velat... -Den kändes instabil och enkel... Och jag kände bara att jag ville rätta till den hela tiden... -Känna på den om den var ranglig.. -varje gång efter att jag hade suttit i den...

Men den satt ihop. Den såg ut som en fåtölj/stol...

Och jag fick äntligen svar på mina frågetecken... -Skulle den vara bekväm att sitta i? Och hur skulle den se ut på plats?

... Jag menar. Jag hade ju bestämt mig för att skicka fåtöljen tillbaka. Eftersom att den gjorde mig så illa...

Och ångesten och osäkerheten lever ju fortfarande kvar. Trots att jag har fallit pladask in i förälskelse med den där stolen..! -Den är skön att sitta i. Den har precis rätt nyans, färg och storlek för mitt varagsrum..! -Och min dagliga ångest och osäkerhet i att ha bestämt att göra mig av med den.. -Saknaden som jag kände inombords...

-Den måste ju bara ha betytt att jag skulle ha den kvar! Att den hör hemma här...

Jag menar. Jag känner en viss ångest. Ångest över hur bra den där fåtöljen egentligen kommer att hålla ihop... Ångest över att den är trasig i skinnet... Ångest över hur den står i lägenheten... Ångest över hur mycket jag kommer att vilja sitta i den...

-Men. Att behålla den, känns nu självklart. Den hör hemma här. Jag sitter bra i den... Dess utseende är mer än perfekt..! ... Och att inte behålla någonting som jag har blivit så förälskad i.. -och kanske chansa på en annan(!)... -Det känns bara idiotiskt!

... Nej, nu har jag bara "detta är nytt och ovant-ångesten" kvar... -Och den får jag ju leva med de första dagarna eller veckorna, oavsett! ... -I det faktumet spelar det ingen roll vad det är jag tillför till liv, hem och vardag..!

Men jag hoppas att nyheten lägger sig snart... -Den där stolen har tagit alldeles för mycket av min energi nu...

...

Nu väntar jag bara på beslutet från kommunen(och svaret från kanalpaketet, svaret från fåtöljen..).. -Hoppas på att inte få den väg som jag har det minsta lilla hopp om, blockerad för mig...

Och så har jag 23åringens 24årsfirande på torsdag... -Så att jag ska väl försöka orka slå in hennes present, och duscha innan dess!

... Och sedan. Någon dag i veckan, bör jag även köpa present till mamma...

-Men av att bara tänka på allt, blir det för mycket!

En dag i taget... -Blir allt en enda gröt, så får det så vara..! Jag orkar inte kräva av mig själv, någonting som jag inte orkar uppnå, just nu...

... Det går som en kall stråle genom hela själen... -Som sedan slutar i en varm och tung klump...

Man tillåts liksom inte gå vidare. Glömma...

Så fort som jag har börjat släppa ångesten och funderingarna.. Osäkerheten.. -Iallafall för en stund.. -Så påminns man någonstans ifrån...

Jag kan ju inte skylla på någon annan för att jag kan se min taklampa på köksgolvet.. -Att den stör mig för att jag ännu inte vet hur det kommer att gå att sätta upp den.. Hur den kommer att se ut.. Eller hur jag kommer att tycka om den...

-Inte heller för fåtöljen som ligger nedpackad i sin kartong i hallen, så redo att skickas iväg igen, som bara möjligt..(!)...

Jag kan inte beskylla någon annan än mig själv för att jag är osäker på mina val och lätt fixerar vid det nya som tillkommer liv, hem och vardag... -Att jag har svårt att vänja mig och ta in...

... Men.

Det som jag själv inte kan kontrollera. Dessa ständigt uppoppande påminnelser.. Som drar igång den ångest och osäkerhet.. -De funderingaqr som kanske äntligen har lagt sig.. Tagit en paus... Eller precis är påväg att lägga sig..!

Dessa små bilder på sådant som man har köpt.. -Förslag på saker "som man kanske också gillar"... -Reklambilder från de webbsidor som man har handlat på.. Eller kanske bara besökt..!

Det är ju skitjobbigt..!

Jag har liksom väldigt svårt att gå vidare från den där fåtöljen som nu bestämt ska tillbaka till stället som jag köpte den ifrån...

Jag har jättesvårt att stå fast vid mitt beslut utan att fundera... Utan att ständigt och återkommande känna att "det kanske inte finns någon som jag någonsin skulle kunna tycka att passar in bättre eller alls"...

-Och att då, så fort som man har en paus i sin ångest och svallande osäkerhet.. -Sitt ältande.. -Bli attackerad av en bild på just den fåtöljen, i flera olika utföranden och färger..(!).. Plus lite andra saker som "man kanske också gillar"..! -Det blir ju helt otroligt jobbigt! Påfrestande för både sinne och själ...

Varje gång jag ser dessa bilder, går en kall stråle upp genom ryggen och in i själen.. -För att sekunderna senare, lägga sig som en varm och tung klump i bröstet... I själen...

Och jag blir alldeles varm av stress och ångest...

... Det är inte så jättejobbigt och inte alls så dramatiskt...

Men det känns samtidigt så onödigt att ständigt återuppta denna osäkerhet och ångest.. -Dessa frågetecken och funderingar.. som är en del i den känsla man har av att vilja gå och lägga sig någonstans där det är mörkt. Dra ett täcke över huvudet och sedan sluta ögonen för gott...

-När det är en del i att känna att "det helt enkelt inte är värt det"...

...

Ja-a...

Val och beslut är inte min starka sida...

Att göra för många förändringar i vardag, hem och liv... -Att det händer för mycket på en och samma gång...

-Nej, det är inte mina starka sidor...

Och ändå är jag så himla expert på att vara helt apatisk till livet.. -Att låta det inte hända ett skit i flera veckor.. -För att sedan helt plötsligt få ett ryck och göra allt på en gång!

Och att det är juletider nu.. -Att det är många högtiderliga aktiviteter på gång..

-Hopslaget med att jag har många syskon och föräldrar(bara två, såklart) som ska fylla år, tätt och jämnt...

Och att dessutom de flesta i min familj, förutom jag själv, ser någonting kul eller betydelsefullt i alla dessa högtider och födelsedagar... -Och tycker om att träffas och umgås då och då...

-Nej, den sociala pressen blir också för tung att bära, periodvis.. -För det mesta, faktiskt...

Det är snarare en regel än undantag, att jag tycker att det blir för mycket... -Och mer utav ett undantag att jag ser fram emot att träffas.. -Ber om att få träffas.. Utan att känna en uns av ångest eller press vid något tillfälle innan...

Men sedan så trivs man ju och har rätt så kul när man väl träffas...

Men att ha det framför sig. Att ha det inplanerat... -Eller att ännu värre, ha det sagt men inte "när"(!)...

-Det känns jobbigt... Och allra helst om det är väldigt många som har nämnt eller planerat in något umgänge under en och samma period..!

...

Inatt...

Jag tror att jag satt uppe rätt så sent. Men jag minns inte...

Jag minns inte mycket alls av gårnatten...

Men jag minns iallafall att jag, innan jag somnade, skrev ett mail till de som jag köper kanalpaketet från...

-Eftersom att jag drabbades av en "akut ångest" över att det nog inte alls skulle lösa sig på rätt sätt med att byta ner mig till det mindre paketet..(!)... -Jag klarar ju inte av telefonsamtal, "och de anser att det krävs för att undvika missförstånd!"...

Men jag litar inte på dem. Jag litar inte på att de kommer att ge mig det jag vill ha.. Och att de inte kommer att villa bort mig och göra mig förvirrad..!

-Jag trivs mycket bättre i text. Så att jag, efter min förmåga, kan i lugn och ro, förklara mig och ställa frågor.. -Som de sedan, så tydligt och utförligt de bara kan, kan svara på... -Vartefter jag kan ställa följdfrågor och försäkra mig om att jag verkligen har förstått.. -Och att de verkligen är med på noterna!

-Nej, för mig... -För mig, passar mailet bättre än telefonen.. -På alla sätt och vis..!

Nej, jag litar inte på dem...

Det här känns som att hoppa från en klippa och hoppas att det någonstans där nedan molnen, finns någonting mjukt att landa på...

...

Jag mailade iallafall dem. Förklarade mig och sa att jag bara vill att de hjälper mig byta ner mig...

-Och sedan somnade jag.

... Jag vaknade sedan av att jag fick mail.. -Eller så var det av 23åringens mess... -Jag minns inte vilket som kom först...

Klockan var halv tolv... Och jag fick en chock av hur sent jag vaknade för första gången på bra länge!

Men kanske inte så konstigt heller. Eftersom att jag bara sov i kanske fyra timmar natten innan, och jag har haft det väldigt jobbigt i några veckor nu...

... Dagen började som vanligt, framför tv:n...

Men jag bestämde mig ganska så direkt, för att ta bussen in till stan idag... -Jag ville proppa.

Ja. Än en gång, ville jag proppa. Vräka i godis... -Fastän jag inte borde... Fastän jag egentligen inte vill...

-Men det skulle bli sista gången(som om)... Och när det var slut, skulle jag börja äta efter schemat igen.. -Och godisköp skulle vara förbjudna!

...

Jag gick iväg till bussen.. -Kände mig lite smått stressad. Då jag ville hinna se klart på SåMycketBättre -reprisen.. -Samtidigt som jag behövde gå innan den tog slut, för att hinna till bussen..!

Jag började klä på mig och göra mig klar, samtidigt som jag med både öron och ögon, försökte hålla så mycket koncentration som möjligt på tv:n...

Väl vid bussen, blev jag lite stressad och orolig..

Jag skulle ha en halvtimme på mig, från att bussen anlände till busstationen och fram tills jag skulle ta bussen hem igen.. -För att några andra bussar gick typ inte.. Såhär en söndag...

-Och nu skulle bussen bli sen..! Vilket kunde innebära att jag fick ännu kortare tid på mig att hinna till och från affären, och handla!

... Jag funderade på att vända hem igen istället, och strunta i att åka iväg och handla...

Men eftersom att jag inte ville handla på butiken här i byn "då jag köpte en massa godis igår!"(som jag vräkte i mig för att slippa äta något mer sedan)(samma sak varje gång..).. -Och jag hade ett såå starkt propparbehov(!).. -Bestämde jag mig för att ändå chansa.. -Chansa på att jag skulle hinna...

... Bussen blev inte så jättesen... Och jag hann både gå till affären.. Fundera under stress, vad jag skulle köpa.. -Och sedan gå tillbaka igen och stå och vänta i tio minuter!

...

Väl hemma igen...

Jag började såklart proppa på godis, rätt så per omgående.

-Godis, kakor, baguette.. Ja-a... You name it!

... Och förutom det, har det blivit tv.

Jag har tittat lite på bloggarna som jag brukade följa...

...

Och där tog det stopp...

Undrar om det var något mer...

Jag vet att jag har känt mig stressad för 23åringens 24årsfirande, och för julbordet den 21:a...

Jag vet att jag har ältat fåtöljen, lite smått...

Jag vet att propparfrågan har varit en svidande tanke idag.. -Att jag känner att jag proppar för ofta och att jag bara vill återta kontrollen igen...

.. Att jag kanske skulle skaffa hund...

... Ja. Och så har jag kollat efter träningsredskap! Då jag tänkte att kanske ett rullband av något slag, skulle göra att jag mår lite bättre... Att ätandet går enklare. Att jag känner mig piggare och friare... -Och att inte hela mitt liv går ut på att ständigt och återkommande proppa på en massa godsaker som inte ens längre kan kännas goda i mitt sinne..! Jag vill liksom inte ha dem. Är inte sugen på dem.. -Och långt ifrån hungrig! ... -Jag har helt enkelt bara ett behov av att vräka i mig för kung och fosterland.. -Tills det inte längre finns plats!!

... Och ja-a...

Jag kan ju säga att det är tur att träningsredskap inte tar så mycket plats i sine och själ för tillfället...

-För att. Eftersom att jag har varit inne på webbsidor och kollat, ploppar dessa bilder av reklam upp överallt! ... Överallt!

...

Ehm.. ja-a... Det var nog iallafall allt!

... Det blir nog ett rätt så kort inlägg idag. Bara för att hålla det igång...

Jag är jättetrött... Tung i sinnet... Orolig i själen...

-Och jag känner mig bara helt upp och ner...

...

Jag satt uppe till tidigt imorse... Den var väl runt halv fyra, kanske fyra.. -Innan jag gick och la mig...

Hade svårt att släppa alla tankar... -Allra helst den där fåtöljen som inte blev rätt!

... Jag satt uppe till tidig morgon, och kollade bilder på google, i hopp om att lyckas stöta in i en ny fåtölj som skulle kännas sådär "helt rätt"...

... Sedan tror jag att jag satte mig vid tv:n en stund. För att koppla av... -Så att jag sedan skulle kunna sova...

Jag åt säkert ännu mer.. -Fastän jag inte var hungrig...

Gick och la mig när jag tröttnade.. -Inte med hopp om att kunna sova... Men jag orkade verkligen inte fortsätta på samma dag längre!

... Vaknade sedan vid åtta-niotiden, kanske...

Klev upp...

...

Jag minns inte riktigt hur dagen började...

Men jag vet att jag har legat och halvsovit på soffan halva dagen. Med musik på datorn och tv:n på låg volym...

Jag minns även att jag länge, satt här vid datorn och kollade igenom fåtöljer efter fåtöljer efter fåtöljer...

-Och att jag började oroa mig över huruvida jag egentligen kommer att kunna få igenom att skicka tillbaka fåtöljen och få pengarna tillbaka... -Kan de ens föra tillbaka dem?!

-Och ältandet och osäkerheten i om jag ens skulle någonsin vilja ha en annan fåtölj än en sådan som jag hade tänkt mig, fortsatte gnaga inom mig...

Osäkerheten...

-Ja, för att jag vet inte...

Jag känner en viss kärek till just den designen.. -Det utförandet...

... Men samtidigt känns det som att jag söker någonting annat...

...

Jag har iallafall, efter att ha halvsovit i soffan.. -Diskat ett par tallrikar, koppar och skålar...

-Det är väldigt mycket kvar att diska.. Och ännu mer kvar att göra i hushållet i det stora hela..!

-Men en liten bit iallafall...

... Sedan så har jag...

-Jag råkade snappa upp ångesten i taklampan som ligger på köksgolvet just nu...

Jag började fixera mig ordentligt. Sprang fram och tillbaka mellan lampan och soffan...

Satt på golvet i hallen och stirrade in på lampan där den låg på köksgolvet...

Jag lyfte upp delar av den och la ner dem igen.. -Vred och vände på dem...

-Funderade. Gnagde och ältade...

... Jag drack lite likör. Två små glas...

Jag har ätit en hel del, fastän jag inte har varit varken hungrig eller sugen...

-Och jag känner bara att jag inte alls vill vara med längre...

Jag längtar bort... Jag vill sluta ögonen... -Somna...

Slippa... -Aldrig vakna igen...

...

Jag känner mig stressad inför 23åringens 24årsfirande på torsdag. Stressad över förväntningarna på mig... Över att ge henne en present som jag känner mig mäkta osäker på...

Jag känner mig pressad i att behöva umgås.. Prata och skratta...

-Över att slita mig hemifrån när jag har så himla mycket att tänka på..(!).

Lika stressad över julbordet som jag och min familj ska på den 21:a...

-Där vi ska övernatta en natt på B&B eller hotell...

... Och jag vill bara slippa...

Jag vill inte boka in några fler sociala aktiviteter eller umgängen...

Jag vill bara vara hemma... -Att saker slutar hända...

Jag vill inte beställa hem någonting mer...

Vill inte göra några fler förändringar i vardagen...

-Och inte ens den nya lampan, orkar jag se till att få upphängd, nu.. -Jag har inte den psykiska och emotionella styrkan, för tillfället..!

... Jag orkar inte med att beta av vardagssysslorna... -Ligger efter med precis allt...

... Och när det gäller ätandet, känns det hela som en tung och grumlig.. mardröm! ... -Jag vet inte vad jag håller på med, längre!

... Jag vill sova...

Jag vill slappna av...

Och jag vill bara slippa! ...

-Fly...

...

Förövrigt så har jag bara sett på tv...

Ätit.

Skrivit lite grann..

... Och så kokade jag lite broccoli och mixade till en soppa...

... Nu ska jag nog gå och lägga mig... -Somna ifrån den mardröm som jag upplever, för ett tag...

... Jag har verligen haft en urusel dag idag. Har det fortfarande...

-Och det börjar kännas som om det här är min nya vardag...

... Jag menar. Jag har ju så länge jag kan minnas, mått rätt så dåligt i vardagen... -Men som jag känner nu, orkar jag verkligen inte känna!

...

Idag...

Jag stannade ju hemma hela dagen idag. Eftersom att min leverans av taklampan "kunde" ske idag. Jag visste ju inte säkert. För att jag inte får någon info... -Men den "kunde" ju komma.

... Under dagen, har jag sett på tv...

Jag har fortsatt oroat mig över kanalpaketet. Att jag inte får kontakt med de jag har tjänsten hos...

-Fortsatt oroat mig över taklampan som jag inte hört någonting ifrån...

Och hela dagen, har jag känt för att proppa. Men inte kunnat gå och handla...

... Jag fick svar ifrån MinKontaktPåKommunen..

-Jag mailade henne igår och frågade om hon skulle hinna klart med beslutet om aktivitet, innan jul...

-Hon ville ha bedömningen om aktivitetsersättning från försäkringskassan... "För att kunna slutföra beslutet", svarade hon...

... Jag öppnade även kartongen med min fåtölj i, som pappa och jag hämtade ut hos postombudet igår...

-Vilken visade sig vara trasig!

... Jag blev så förtvivlad! -Ingenting tycks gå min väg, nuför tiden..! -Jag är jättestressad. Har jättemycket att tänka på, och tycker att det händer alldeles för mycket på en gång..! -Och så händer detta!

.. Hela kvällen igår, inpå natten.. -Satt jag och letade present till mamma.. -Kunde inte slappna av...

Taklampan som aldrig ville komma. -Som jag inte visste någonting om...

Alla sociala sammankomster och förväntningarna i det...

Oron i att inte kunna få kontakt med de man köper tjänster och varor ifrån...

... Ätandet... Vardagssysslorna... -Och alla förändringar i hemmet!

... Och så, när jag väl får hem ett av de paket jag väntar.. -Så att en sak kan strykas från den meterlånga listan med oro och bekymmer. Med "Att göra.. Att fixa".. -Så är det ändå inte rätt!

Fåtöljen var i fel färg...

Den var trasig i lädret... Sådär så att det övre skiktet låg som flärpar ovanpå, på ett par ställen... -Och att montera ihop den..?!

-Nej, ingenting kändes rätt..!

... Jag skrev direkt in och anmälde att den var trasig och att jag inte ville betala 4000 spänn för någonting som redan håller på att fallera...

... Börjar sedan tvivla... -Den är i fin färg.. "Jag tycker om den"...

... Jag kunde inte slappna av...

Jag tog fram fåtöljen.. -Packade ner den igen...

Drog fram den igen...

-Funderade och stirrade. -Drog fingrarna över flärparna där skinnet var trasigt...

-La undan den... Drog fram den, och stirrade igen...

Jag kan fortfarande inte koppla av...

Men jag har bestämt mig för att, någonting som gör mig så ont, ska inte få vara kvar...

-Jag menar. Returnerar jag varan och tar pengarna tillbaka, kan jag ju köpa en ny fåtölj.. -Likadan eller helt annorlunda, precis när jag känner för det sedan...

Jag måste bara försöka släppa den och gå vidare...

-Funkar inte denna, finns det säkert en annan som skulle passa precis lika bra i mitt vardagsrum, om sådär ett år eller så!

-För att det som smärtar mig mest, är väl att denna fåtöljen hade legat bland bokmärken på datorn i över ett halvår innan den kändes helt perfekt och självklar till mitt vardagsrum..! -Och att den nu inte känns bra längre, gör mig lite förtvivlad.. "Vad känner jag egentligen? Vad kommer jag att ångra och inte?"...

Men jag känner ändå att jag behöver släppa den...

Den är för tung för själ och sinne att bära... -Det är inte värt det...

...

Lampan kom också idag...

Jag mailade fraktbolaget, som sa att de inte föraviserar... -Men att den skulle levereras idag...

... De ringde en halvtimme innan de kom... -Och så var lampan här.

Hade det inte varit för fåtöljen, hade jag kunnat dra en lättnadens suck idag. Eftersom att jag då inte längre väntar några paket... -Men nu har jag istället fåtöljbekymret och den returen att oroa mig över! -Som hänger som tunga svarta moln över både sinne och själ...

... Lampan blev också lite av en tyngd över bröstet.. Täthet i skallen.. -Att varva fåtöljbekymret med...

Den var hel och så... Men frågetecknet om det skulle gå att sätta den högt upp i taket, utan att sladdar och vajrar ska synligt visa sig som en hoprullad massa däruppe.. -Kvarstod... -Och jag vågar mig inte på att kolla upp det...

-Och inte heller kunde jag hitta info om hur starka lampor den klarar av..

-Och någon stickkontakt fanns inte med. Utan det var en massa små, små färgade sladdar som skulle kopplas in på något sätt.. -Vilket jag inte alls förstår mig på!

Pappa ska ju hjälpa mig med det där...

Men att "attackeras" av någonting som jag inte förstår mig på och som jag inte kan luska ut... -Eller att något är på ett sätt som det inte skulle vara.. Eller som jag inte visste att det skulle vara på... -Det etsar sig bara fast i huvudet och gör mig stirrig och fixerad!

... Jag la taklampan i köket och stängde dörren...

Fåtöljen är nerpackad i kartongen. -Och hade jag haft packtejp(eller vad det nu heter) hemma, hade jag tejpat igen den och ställt den så nära ytterdörren det bara går..!

"Bort med problemen! Bort!"...

...

Annars har jag varit till affären nu till kvällen, och handlat en massa godis och kakor som jag egentligen inte ens ville ha.. Som jag inte var sugen på... -Bara för att jag behövde tugga. Vräka. Proppa... -Det var ett stress-och ångestrelaterat måste!

Jag har proppat. Ätit massor. Och jag har druckit likör...

-Medans jag varvat mitt tv:tittande, med skrivande och att nervöst springa och riva upp kartongen med fåtölj i...

... Jag borde köpa present till mamma... -Men det får bestämt vänta!

Dagen idag, har dragit musten ur mig... -Och för att inte skilja sig från igår, också lite tårar..!

... Hade jag kunnat, hade jag dragit i strömbrytaren. Nödbromsen.. -Och somnat in nu...

Det här är alldeles för tungt att bära, för att vilja ge mig in i fler dagar...

-Det är för mycket som kan gå fel... -För många beslut att fatta... -Och för lite ork till allt som behöver göras... -Till allt som förväntas av en... -Till allt som man önskar att man klarade av och orkade med...

... "Hellre inte finnas.. Inte uppleva.. -Än att finnas men ändå inte uppnå.. -Ändå svika och vara otillräcklig.."...

...

Nu blir det att proppa och dricka lite till...

Sedan får vi se hur länge jag orkar...

-Mitt hjärtat värker..! -... Och gud vad mycket det väger!

... Jag känner mig så pressad. Så stressad.. -Jag sitter och gråter...

Byxorna är blöta vid knäskålarna, av tårar... Ärmsluten på tröjärmarna, likaså... -Och inte heller huvudkudden min, har kommit undan. Då jag kramade den så hårt mot mitt ansikte...

... Jag känner mig stressad. Det händer för mycket...

Det ligger för många förväntningar i luften, från mig själv och från alla andra... -Och jag känner mig så orolig för att svika. Att såra... -Eller att bara inte vara bra nog...

-Rädd att andra ska tycka att jag tänker fel om "det eller det"... Och att "det ju är självklart"...

... Jag känner mig stressad inför alla sammankomster med familjen... Av att ha nära och kära att ställa upp för... -Att svika eller "felbehandla"...

Och att jag samtidigt har svårt att orka hantera livet, så fort som jag "gör någonting"... -Att kontakten med andra människor, ibland inte alls fungerar...

Och att jag inte får vardagen att gå ihop... -Att den känns meningslös.. Och livet likgiltigt...

...

... Jag vill bara proppa nu...

Jag vill äta tills det inte får plats en smula till...

Sedan vill jag spy upp allt igen, och gå och lägga mig... -Krypa upp i ett mörkt och ensamt hörn... Blunda hårt... -Och sedan hoppas på att aldrig behöva se verkligheten igen...

Jag orkar inte vara...

Inte när jag känner mig såhär skör...

Inte när allt känns så stökigt och rangligt... -När balansen i både sinne och själ, är såpass dålig att jag ständigt håller på att ramla av "vad det nu är jag befinner mig på"..!

... Hade jag varit helt ensam, hade jag kanske kunnat slappna av..

-Kanske inte.. För att inredningen min.. och allt annat som rör mitt eget liv.. -Hade ju fortfarande varit en stressfaktor... -Men jag hade iallafall bara haft mina egna tankar och känslor.. -Mina egna förväntningar att leva upp till...

...

Igår proppade jag.

Ordentligt proppade jag...

Kunde inte sova till natten... -Lyssnade på musik och klev sedan upp igen... -Åt lite till...

-Proppade fastän jag inte var varken sugen eller hungrig...

När klockan blev morgon, gick jag och la mig igen...

-Lyckades somna en stund... Och klev sedan upp vid tiotiden, som vanligt...

Jag åt igen... -Ännu mer..!

Och jag såg på tv...

-Väntade för att se om min leverans skulle komma.. -Taklampan...

Och sedan. Om än sent, mailade försäkringskassan. Och...

-Ja, det blev ju inte så mycket till möte. Inte så mycket till planering...

-Hon nämnde vården. Men sade sedan att vi kunde höras av igen på mailen, under år 2017. Och att jag skulle höra av mig om något förändrades.. -Om jag fick en aktivitet beviljad.. Eller något annat stöd...

... När klockan blev två, gick jag iväg till bussen. Fastän jag borde ha väntat ett par timmar till.. -Ifall att leveransen av min taklampa skulle komma!

Jag hatar verkligen att det är så tyst! Att jag inte får någon info om vad som händer..!
Jag har ingen aning om när den tänker anlända. Jag har ingen aning om ifall de kommer att höra av sig innan de kommer..! -Eller om jag kommer att missa dem för att de inte gör det!

... Och samma sak med mitt kanalpaket.. -Utbudet...

-Jag får inte heller där, kontakt! .. -Nu när jag ska byta ner mig...

"Ska det vara så svårt?!"...

...

Jag klev av bussen vid tidigare busshållsplats... -Promenerade i några minuter. Säkert en timme...

Sedan väntade jag på pappa. Gick långsamt, runt och runt.. -Vid och i gallerian...

När pappa äntligen kom, skulle han till bibblan först.

Han skulle även till Willys. Men det kunde han ta efter att vi hade hämtat ut mitt paket...

Paketet var mindre än vad vi hade trott. Det var inte så jätteotympligt.. Och inte heller speciellt tungt.. -Trots att den innehöll en fåtölj..! -Stolsliknande sak...

... -Så att jag sa till pappa att jag kunde ta den på bussen istället. Om han bara skjutsade mig till busstationen...

-Det var en och en halv timme att vänta. Då jag missade den bussen jag hade tänkt ta om paketet skulle visa sig vara görbart att ta med på bussen...

Men jag bestämde mig för att ändå vänta...

Det kändes lite larvigt att låta pappa skjutsa hem mig.. -Åka hela den biten.. -När paketet ändå var så lätt att få med sig...

...

Det blev kallt efter ett tag...

Jag hade tänkt kliva på en tidigare buss. Men då kliva av vid trafikplatsen(eftersom att denna inte gick ända hit)...

-Men jag bestämde mig för att vänta, istället. Då det skulle kännas farligt att gå med en stor kartong i famnen, på en kolsvart väg med hastigt körande bilar.. -Och med bara några reflexer på sig..!

... Väl hemma, bestämde jag mig iallafall för att äta lite till... -Igen!

Jag var inte hungrig... Men jag känner mig...

-Ja-a...

... Sedan så kollade jag presenter.

Kände att jag behövde hitta någonting till mamma. Eftersom att jag har köpt någonting till 23åringen... -Och de fyller ju nästan samtidigt! ...

Hade inte varit snällt att bortse från att ge den ena en gåva, när man ger den andra...

... Men då blev jag osäker på om den ena ska känna sig mindre värd på grund av "vad!" jag ger, istället...

-Och jag blir så trött... -På ångesten. På osäkerheten... På den låga självkänslan...

-Jag känner mig aldrig bra nog...

...

När jag tittar framåt.. -Känner jag bara att jag inte kommer att orka...

Jag kommer inte att orka allas förväntningar, i år efter år efter år... Dag efter dag.. efter dag...

Jag kommer inte att orka ställa upp och umgås...

Jag kommer inte att orka med ätstörningen.. -Att leva ett meningslöst liv...

Jag kommer inte att orka med att känna att jag borde, måste eller behöver göra "det, det eller det"... -Men inte orkar.. eller känner ro till det...

-Kommer inte att orka leva i ett kaos... -Inte i flera, flera år till...

... Och därför...

-Därför vill jag blunda. Glömma... -Aldrig vända tillbaka... -Aldrig kika ut ur mitt lilla mörka skrymsle...

... Men det är nu...

Det är nu som jag känner såhär...

-Men vilken dag som helst, kan jag för en stund, känna helt annorlunda...

Jag orkar bara inte, just nu...

Det är för mycket på en gång...

-Och jag vill bort...

...

Nu ska jag proppa... och gå och lägga mig, tror jag...

... Det beror på när jag ska börja med svälten igen... -För att jag tänker inte proppa mer nu, om jag ska fortsätta proppa i flera dagar till..!

... Dilemmat, vad jag ska skriva för rubrik.. -För datum i rubriken. Nu när klockan är över tolv, men jag inte har sovit ännu... "Det är ju fortfarande samma dag"...

...

Imorse. Och även inatt.. -Låg jag och oroligt ältade dessa faktum...

Faktumen med allt som borde och behöver göras härhemma...

Faktumen om de leveranser som borde komma, men inte har kommit...

Faktumen i de saker som förväntas av mig, mest från andra... -Presenter som kanske förväntas men inte blir köpta... -De presenter som jag kanske ändå orkar köpa, men som sedan tynger mig så tungt "Då de kanske tycker att jag har tänkt såå dumt!"...

Och så, städningen... -Jag behöver verkligen städa!

Möblerna är täckta av damm. Golvet fullt av hår...

Och alla ytor... -Dessa är skräpiga och kladdiga...

...

... Efter att ändå ha lyckats somna ifrån känslan av brist på ork, och otillräcklighet...

-Efter att ha bett till högre makter, om att få somna ifrån och aldrig vakna igen...

-Efter att ha legat där i sängen, och blundat hårt medans jag ber högt för mig själv.. -Att jag ska slippa vakna igen. Och att jag bara ska gå upp i rök, så att jag slipper bli hittad...

-Så vaknade jag upp imorse. Tror det var av att mobilen tog emot ett mail...

Jag fick svar ifrån företaget som jag köpte taklampan ifrån, som svarade att den hade skickats i måndags. Och att den borde vara här denna vecka... -Hos mig, alltså.

... Jag satte mig vid tv:n...

Jag hade väldigt svårt att slappa av imorse. Eftersom att jag kände mig så pressad...

-Att det behövde städas, störde mig. -Att disken och skräpet, besudlar min lägenhet. Mitt hem...

Att jag inte skulle orka damma... -Att jag inte kan bjuda hem folk igen, förrän jag har gjort rent...

Och jag kände mig bara så... stressad..!

... Jag gick och köpte godis... -Ja, som vanligt. Men den här gången, här i byn. Då jag ju skulle vara hemma idag...

Jag skulle duscha. Det var det viktigaste! -Och så skulle jag försöka orka diska...

Det blev inte diskat. Men däremot så både duschade jag och svepte igenom golvet med  en torr mopp en slarvis.. -Mellan alla stressade tankar i att jag fortfarande inte vet när jag kan vänta mig mina leveranser!

... Två av leveranserna har jag dock koll på, nu.

Den ena kom brevbäraren med idag. Och den andra har nu anlänt till ett postombud i stan.. -Så att pappa ska hjälpa mig hem med den imorgon.

-Så att. Nu är det bara ett paket som jag väntar på... -Det som helt saknar kommunikation och info!!

... Och så var det, det här med kanalpaketet jag har...

Det företaget är såå dåliga i kontakten! Och det gör mig nervös..!

Jag vet liksom inte om jag vågar lita på någon som inte svarar på mail. Som inte ger någon som helst service... -Hur ska jag veta om de gör vad jag ber dem om i den tjänst som jag köper?!

...

Förövrigt så har jag fått mötet på försäkringskassan imorgon, att bli via mail istället...

Hela natten igår, tills jag somnade, kände jag bara att det inte skulle vara värt det att gå på det där mötet. Då jag inte funkar när jag känner mig otrygg.. -Och det bara skulle bli en envägskommunikation ändå, om vi försökte...

-Så att. När hon mailade och frågade om vi kunde ta det lite tidigare på dagen, sa jag bara att jag inte tycker att det känns värt att ses...

-Så att vi flyttade det till ett skriftligt möte istället.

...

Jag har duschat. Jag har hetsätit...

-Ja, det blev väldigt dumt idag... -Jag tillät mig själv att proppa på godis.. -Med det följande förbudet till att fortsätta köpa godis... -Vi får väl se hur det går!

Och så har jag, de senaste två timmarna, suttit och fört in en massa siffror i en ny budget som jag ska försöka börja med...

...

Och imorgon träffar jag pappa, för att hämta ut mitt paket...

Jag mailar med försäkringskassan...

Och så hoppas jag väl på att få lite leveransinfo om taklampan.

... 62% avverkade.. 38% kvar till gränsen... 4timmar kvar till slutet...

...

Idag...

Vad har jag gjort idag?

Det har inte varit så mycket till "dag" idag, känns det som...

Jag åkte iväg till stan en vända. Mest för att jag kände att jag behövde ut, efter flera dagar som innesittande... -Och för att jag känner mig dum av att gå till samma lilla affär varje dag, för att köpa godis och kakor... Och bara godis och kakor!

... Så att. Jag behövde gå till en annan affär...

Det var skönt att komma iväg. Om än kallt!

Och även om jag hade en och en halv timme i stan, för bara 20 minuters promenad och en snabb handling av godis.. -Så kändes inte tiden alltför lång...

...

Innan stan, satt jag vid tv:n i någon timme... Åt en havrekaka som jag gjorde igår, och drack en halv kopp kaffe...

... Och efter stan... -Sedan jag kom hem, har jag sprallat nervöst omkring efter mina hemmanycklar...

Jag menar.

När jag skulle låsa upp dörren när jag kom hem, hade en nyckelring som jag satt fast i väskan, fastnat i min nyckelknippa och trasslat in sig... -Och jag upptäckte då en tom ring på knippan... Den tomma ringen, kunde jag inte komma på ifall jag hade tappat en nyckel ifrån. Eller om den alltid hade varit tom...

Jag kom att tänka på att jag inte visste vart jag hade vissa av mina hemmanycklar...

Jag visste att pappa hade en. Att jag har en i väskan på knippan... -Och att "någonstans" i någon jackficka, finns den sista..! -Men vart?!

Så jag började leta...

Hittade den väldigt snabbt(vilka visade sig vara två stycken!)... -Men trots det, kunde jag ju inte vara säker på att den tomma ringen, inte skulle finnas en nyckel på...

... Men skit samma... Jag minns mig inte sakna någon nyckel, iallafall...

Jag är ju så noggrann... Alla mina saker i väskan, sitter fast i den, med gummiband eller ring. Så att jag inte ska tappa dem...

-Så att det vore ju maximal otur, i så fall..!

...

Ja. Och förutom det, har jag testat min klänning som jag köpte i somras...

Jag(!?) i klänning! Nej, aldrig. Det händer liksom inte..!

Men jag köpte den. Och fick nu för mig att testa den...

I somras när  jag fick hem den, var den för stor i midjan, eftersom att jag då gick med tio kilos undervikt... -Men nu satt den okej...

Det som hände, dock.. -När jag skulle testa den.. -Var att drakedjan trasslade in sig i ett sådant där sidenband som satt i klänningen.. -I armhålorna, ni vet..?

... Så, nu. -Efter en massa krångel, har jag klippt bort dessa...

...

Jag har ätit godis... Och ännu mera godis...

Och det som jag har kvar, tillåtet att äta idag.. -Är ett par sådana där havrekakor...

De var riktigt goda för att vara så enkla. Och jag planerar att göra ännu fler... -Om inte idag, imorgon...

Men jag hoppas på att kunna avstå att äta mer idag. Eftersom att jag gärna ligger på den nivån som jag nu gör... -Nu när jag har ätit 62% av min "kaloribudget"...

Dumt, dumt.. -Jag vet... Eftersom att jag nu ligger på den vikt som jag har satt som "min normalvikt"... -Och jag borde då kunna äta hela min budget...

Men men...

...

Någon diskning har det inte blivit idag...

Inte heller någon dusch... -Fastän jag behöver!

Och jag känner mig stressad över det faktum att jag inte vet när eller hur min taklampa kommer att anlända...

Jag vet inte när eller hur jag ska få hjälp att hänga upp den...

Och när pappa väl kan komma... -Då måste det vara renare i köket än vad det är nu!

Jag vet inte heller när eller hur jag ska få hem min fåtölj från en butik i stan...

Ja, den kommer till ett postombud där. Då affären här, inte tar emot paket från DHL...

... Jag behöver ju hjälp från pappa, att få hem den... -Men jag känner att jag kräver för mycket... "Och jag hatar att känna mig ivägen! Jobbig.."...

... Och att oroa mig för detta.. -Får mig också att känna press över alla sociala situationer och sammankomster som kommer framöver! Eftersom att det blir för mycket att tänka på... -För mycket som händer, på en och samma gång...

... Jag vill att allt blir klart och slutar hända.. -Så att jag kan vila. Koppla av, sedan...

...

Imorgon borde jag duscha... Men det blir inte idag...

-Säkert inte imorgon, heller. Eftersom att jag vill tvinga mig själv iväg på en bussresa till och från stan, en gång varje vardag... Och först den dag som jag väntar leverans av lampan, kan jag tillåta mig själv att vara hemma... Och först då(om ens då!), kommer jag att orka eller få ro till att duscha!

... Och disken...

Åh, herre gud. Disken..!

När ska den bli av?! ... -Det vet jag inte...

... Jag är överväldigad av livet det självt...

Och eftersom att jag inte  ser allt i svart mörker, fortsätter jag ändå att föra in mer och mer i livet. Mer och mer i vardagen... Mer och mer, socialt... Och mer och mer i lägenheten...

Fortsätter tänka framåt. Hoppas och drömma...

Jag fortsätter tvångsmässigt krampa mig fast vid ätandet. Vid svälten, och vid att till slut lyckas äta både hälsosamt, varierat, och lagom mycket...

... Det ligger mycket tyngd i kontakten med syskonen. Tyngd i att ha planerat att träffa dem... Mycket tyngd i de sociala sammankomsterna därframme runt jul och nyår...

Det ligger mycket tyngd i taklampan, vardagsrumsmattan och fåtöljen som jag har köpt hem...

Mycket tyngd i att ha planer på att börja simma och gymma...

Det ligger också mycket tyngd i att nu ha ett busskort på 30dagar, som sträcker sig i hela länet...

Mycket tyngd i att jag inte kommer ut på aktivitet...

Det ligger också mycket tyngd i att vardagssysslorna inte orkas med... Och att, att få saker att funka, är för psykiskt ansträngande för att orkas med...

... Och allt är bara för mäktigt. För rörigt...

-Men jag fortsätter. För att det är vad livet innebär...

...

Den senaste tiden har bestått i social osäkerhet och skuldkänslor. En känsla av att vara ivägen... Att alltid göra fel... Och extra svårigheter i att förstå vad andra tycker och tänker. Känner...

Den har också bestått i mycket kontakt.. -Allra främst genom sms, med mina syskon...

Många syskon som vill träffas och umgås framöver. Vilket får mig att känna att jag har alldeles för många syskon..!

Den har bestått i tankar kring praktik. Kring träning och simning... Kring aktivitet och mat...

Hur man bör äta. Vad man bör undvika... Nyckelhål och KRAV. Proteiner och fetter. Kolhydrater och socker...

...

Idag har jag, efter en natt utan sömn.. -Varit hos mamma och pappa...

Jag åkte tidigt imorse. För att de, trots mina känslor av att vara ivägen och kräva för mycket.. -Skulle hjälpa mig att hämta hem min vardagsrumsmatta från DHL.

De ville komma iväg tidigt.

Så att jag tog bussen hemifrån redan vid halv åtta på morgonen. Vilket ändå var ganska skönt. Eftersom att jag ändå inte kunnat sova något inatt...

Det blev fika när jag kom dit. En knäckemacka och en kopp kaffe...

Sedan åkte pappa och jag iväg. Då mamma kände sig för stressad i allt hon själv behövde få gjort, för att vilja följa med...

Halvvägs till DHL, börjar pappas bil krångla. Läcka kylarvätska...

Så att vi får vända hem igen...

Innerlig osäkerhet och skuldkänslor från min sida. "Borde vi skjuta upp det?"... Men pappa försäkrade mig om att han ändå skulle ha åkt in "för att handla" och att detta hade hänt för honom ändå...

Jag kunde dock ändå inte riktigt slappna av, när jag kände att jag tog upp en hel dag av deras lediga vecka "när de egentligen inte hann"...

... Vi åkte in till stan. Pratade med mekanikern...

Och sedan tillbaka hem igen...

Vänta in mamma, som hade åkt in till stan själv i egna ärenden... Och tog sedan en lunch, innan vi gjorde ett nytt försök till DHL.

Den här gången tog vi oss enda fram...

Den jättestora mattan gick precis in i bilen. Och efter att pappa hade varit in på Bauhaus, åkte vi tillbaka hem...

Hela hemresan, satt jag och önskade att pappa kunde föreslå att jag kunde lämna mattan hemma hos dem ett tag, och istället ta bussen hem... -För att jag orkade egentligen verkligen inte ha mattan härhemma idag. Jag orkade inte föra in någonting nytt i lägenheten. Inte se mattan ligga där. Ha den ständiga påminnelsen om att jag måste lägga den på plats...

Jag orkade inte heller med den psykiska eller känslomässiga påfrestningen av att ha tillfört någonting såpass märkbart och nytt till mitt hem... -Inte idag...

Idag ville jag bara koppla av. Livet är för övermäktigt just nu. Och jag önskar bara att det kunde stanna upp för ett tag... Sluta hända...

Men det kom aldrig något sådant förslag. Och lika bra var väl det.

För att nu är jag hemma. Mattan ligger fortfarande ihoprullad och inplastad på hallgolvet... Och jag bryr mig inte om den mer nu, än vad jag gjorde innan jag hade köpt den. Den får bero ett tag, helt enkelt...

...

... Dock så kontaktade jag 28åringen idag... Eftersom att jag har ett busskort som räcker i hela länet, nu... Och då känner jag att jag ju måste utnyttja det...

Därför funderade jag på att börja åka hem till vår barndomsstad... Där 28åringen bor...

Jag messade henne. -Sa att jag tänkte åka till staden imorgon. Och undrade om hon ville ses då...

Och det ena blev till det andra... "Funderar du på om jag ska följa med dig hem och sova över hela helgen då?"... "Nej, det är det du som gör"... -Sa jag inte. Men jag tänkte det...

*Suck*...

Egentligen hade jag inte tänkt det. Inte redan denna helgen. För att jag känner mig redan stressad som det är...

Men samtidigt tror jag att det kan vara bra att bryta av från vardagen lite. Och träffa syskon... Likadant som jag tycker att det är bra att ta bussen till lite olika städer, fastän jag inte har något där att göra.. -För att komma ut lite...

... Men bådadera känns egentligen lika jobbiga. Tunga...

Det jag känner är väl... -Maten...

"Hur blir det med ätandet?".. Jag har ju ingenting hemma... Skåpen är näst intill tomma. Bokstavligt..! ... Och onyttigheter och fabrikat, ska jag ju inte köpa längre... Det som går att undvika... "Men hur kommer det att bli med det?"...

...

Jaja, vi får se. Men nu ska jag försöka koppla av och förhoppningsvis bli tillräckligt lugn i sinnet för att kunna sova sedan.

God natt med er <3