Jaha. Dagen idag då, kanske.

... Ja, det lilla jag kan minnas =)

Igår natt, efter att ha försökt sova ett bra tag, satte jag hörluren i örat och började lyssna på låtar av Lisa Marklund och Lars Winnerbäck...

Vaknade imorse, rätt så tidigt. Men klev inte upp förrän runt niotiden.. Frukost tillsammans med mamma och pappa. Naturell lättyoghurt med bara russin, istället för nöt-och fröblandningen som jag BRUKAR ha. Vilken idag var slut..

Men det var gott. Nästan godare. Renare smak på yoghurten, liksom..

Efter frukosten, blev det sängen igen. Jag... minns inte riktigt. Det känns som om jag hade mycket i tankarna just då... Men mitt minne om dagen, är i det stora hela, grumligt..

Så. Jag gör så gott jag kan :)

Jag har suttit en del vid datorn...

...

... Oj. Oj. Vad jobbigt detta blev. Dagen är typ som bortblåst och jag har ingen kraft att tänka efter.

Men jag ska rabbla några korta "fakta" iallafall.

Jag har kollat allt det vanliga på datorn. Förflyttat mig mellan sängen och datorn. Sett på parlamentet i TIMMAR, på grund av att det nu har blivit som en slags flykt från verkligheten för mig. Det har fått samma verkan... Ja, jag vet inte..

Men den mesta delen av dagen idag, har bestått av att jag har känt mig lite smått uppgiven och hjälplös. Handfallen. Jag har vetat vad jag VILL, men inte haft en ANING om hur jag ska TA mig dit. Jag har tagit formen av ett frågetecken. Frustrerad över att folk tycks ta mig för en tankeläsare, vart jag än vänder mig..

Undrat ifall det var dags att höra av sig igen. Eller om det är att tjata alldeles för tidigt... "Har de inte TID?" ... "Upptagna?"... "Är mina frågor dumma?" ... "Onödiga?" .. "Betydelselösa" ... "Gör min aktivitetsersättning att de med gott samvete, faktiskt bara kan skyffla mig åt sidan tills vidare?" ... "Eller ÄR det helt enkelt bara mitt sätt att hantera det hela, som gör att de drar sig undan?" . "Det KAN ju faktiskt också vara så, att de håller på?" ..

Men frågan är.. Hur ska jag veta, när de inte berättar? Förklarar? Eller ens har tid/lust att skriva ett ord?

... Efter mycket om och men, slank det iallafall iväg ett litet mail till min kontakt på försäkringskassan. Där jag tog upp just det här. Och "önskade" att bli informerad om vad som händer, lite då och då... Dock var klockan fyra. Så det får jag ju inte svar på förrän efter helgen..

Däremot fick jag svar av kommunen idag. Klockan halv fem, hade jag fått post i inkorgen. Hon skrev att, med tanke på våra tidigare samtal, trodde hon att det var till dem jag skulle vända mig. När det gäller stöd och hjälp.

Fram tills klockan halv sex, mailade vi fram och tillbaka. Hon var som tidigare känt, VÄLDIGT trevlig och omhändertagande. Stöttande, och tycktes vilja hjälpa mig komma tillrätta.. Olik många andra, som är VÄLDIGT korta i kontakten.

Henne tycker jag om. Dock verkade hon ha någon slags chefsposition nu. Så jag får träffa en annan handläggare. Men men. Kanske har jag tur med även henne =)

Annars. Jag känner mig lite osäker. Vet inte riktigt vad det är jag vill eller förväntar mig av detta möte. Vad det är jag behöver... Vad det är jag ska dit för.. Inte egentligen. Men det är någon desperat slags känsla jag har... Så det blir väl att gå dit, för lite info.. Och kanske komma fram till om jag egentligen BEHÖVER något från dem... Eller om det bara är att gå därifrån, lika "tomhänt" som jag kom dit, sedan.

Annars har jag tagit en promenad idag. En tom promenad, med en del tankar..

Jag har spelat lite BubbleShooter(kanske)...

.. Och jag har kollat upp Friskis&Svettis. För att kunna meddela försäkringskassan, vilken aktivitet som skulle passa.. Och det blir bra det :)

.. Mamma och jag, har pratat en del. Och jag har känt mig förstådd, liksom borttappad och mäkta missförstådd. Desperat och missnöjd... Men samtidigt skitit i vilket.. Ibland är det bara bättre att försöka SLÄPPA begäret av att känna sig förstådd.. Iallafall för ett tag. Då det har kommit till den punkten då man bara vill gömma sig, alltför många gånger..

Drog iväg några mess till Xsambon.. Och har skrivit lite dagbok, några gånger..

Tv nu till kvällen. Lite fika och godis.. Längtan till veckan.

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

Jag ska skriva "några rader", nu i uppgivenhetens stund...

Jag börjar som vanligt, från morgonen(eller natten) och jobbar mig framåt... Uppåt.

Jag hade i vanlig ordning, svårt att somna igår natt. Men inte så konstigt. Med tanke på de två timmarna som jag sov igår eftermiddag.

Istället för att ens ge sömnen någon vidare chans, började jag efter ett någon gång, titta på "Parlamentet" på youtube, via mobilen.

Såg flera avsnitt. Tills jag bara kände att både nacke och bakhuvud hade en sådan sjujädrans spänningsverk(!), och jag ville inte vara med längre...

Somnade till sist, och vaknade sedan vid halvåttatiden. Blev skrämd av 14åringen som satt och "kröp" nere i hallen, med mobilspelet i högsta hugg. Redo att gå till skolan..

Åt frukost, och gick sedan upp och la mig igen..

Drömde även denna gången, JÄTTEkonstigt. Det har varit mycket gamla klasskamrater, nu på senaste. Inatt var det samma två klasskamrater som i tidigare dröm. Alltså två tjejer som jag umgicks med i perioder, som vänner. Och i andra, kände mig både bortstött och självvalt ovillig att umgås.

Men inatt var de såå elaka. En av kompisarna drygade och var väldigt otrevlig. Och den andra kompisen hatade mig bakom min rygg... För anledningar som jag inte minns...

Vi satt iallafall på ett tåg. På skolresa. Det minns jag!

Klev iallafall upp vid.. Ja, strax efter elva. Efter att ha legat nerbäddad och väntat på att försäkringskassan skulle ringa. Men det gjorde hon dock inte..

Packade ner min lunch, och gick iväg till bussen.

Idag, mindre trafik, och lugnare i det stora hela.

När jag kom på bussen, fick jag åka gratis. Trots att det bara verkade som om chauffören LJÖG om att kortläsaren var trasig(???)! Men inte mig emot ;)

Väl i stan, hade jag två timmar att slå ihjäl, innan mötet skulle börja. Satte mig en stund vid forsen, och bara glodde. Men behövde sedan röra på mig. Så tog en lång och härlig promenad. För att sedan gå in på affären, för en liten mellis. Efter lite beslutsångest, fick det bli en drickkvarg igen.

Vidare till arbetsförmedlingen, för mitt möte med min handläggare. Där vi skulle göra en kartläggning inför praktik. Vad jag klarar av. Och vad jag vill..

Kommer dit. Nervös och osäker. Det var dovt ljus. Trångt och mycket folk. Någon som pratade överallt. Folk som gick ut. Folk som kom in. Frågor som ställdes åt alla håll och kanter. Och blickar som brände hål i min både kropp och själ...

Ja, det kändes väldigt obehehagligt. Jag var stressad. Osäker. Jag kände mig inträngd och väldigt obekväm. Hade det inte sett konstigt ut, hade jag bara flytt in i ett hörn och tryckt in mig så nära jag bara kunde komma.

Jag önskade så VÄL, att det hade funnits en liten röd knapp som jag hade kunnat trycka på för att bli osynlig. Och sedan, när min handläggare kommer, trycker jag mig synlig igen...

Men men. En halvtimme gick. En kvart senare än vår bokade tid. Jag hade väntat i osäkerhet. Inte vetat om hon skulle komma. Om det skulle bli av. Jag hade känt mig övervakad och "på fel ställe"... Och jag fick bara nog. Ställde mig upp och gick.

Frustrerad, sviken och med ögonen närapå exploderande av tårar. Hon hade inte hört av sig. Hon hade inte visat sig. Och bristen på kommunikation, gjorde mig... Ja-a. Bara irriterad. Säger hon 14.00 Så KOMMER jag 14.00

Henne ville jag iallafall aldrig träffa. Jag har ingen ork över till att gång på gång, försöka med folk som inte kan kommunicera och hålla kontakten. Jag är såå beroende av dem. Men det är inte värt det, när man får kämpa som F*N, men alltid märker samma sak... Rena kampen för att ens få dem att öppna MUNNEN!

Jag var lite upprörd. Uppgiven... Och hade ingen som helst lust att åka hem efter detta. Skrev några rader till personligt ombud. Och satte mig sedan i hamnen en stund. Lugnade ner mig. Och började fundera på alternativet "kommunen" istället. Jag orkar inte med arbetsförmedlingen längre. Och det hjälper ju inte att jag är LIVRÄDD för detta steget med en praktik, HELLER! ... Men KANSKE om jag ger en aktivitet/praktik via kommunen, en sista chans(?)... Förra gången hoppade jag ju av det, och "anslöt mig till" arbetsförmedlingen istället. För att inte heller min jobbcoach på KOMMUNEN, var villig att kommunicera med mig. Svara på frågor eller förklara hur hon tänker...

Men där fick jag iallafall möten. Och nu är jag ju starkare än då. Så kanske har jag mer tålamod med tiden som det tar(?) ...

Efter ett tag, bestämde jag mig för att börja gå hem. Jag hade nämligen ingen lust att åka buss.. Och det tar ju bara tre timmar att gå...

Men jag var helt slut i kroppen. Kände mig tom på näring. Trots att jag hade ätit hur mycket som helst under dagen!

.. Så. Jag bestämde mig för att gå till busstationen och kolla läget... Men. För mycket folk.. Och jag orkade inte stanna.

Promenaden hemåt, började. In på affären och köpa en MASSA onyttigheter. "För att nu bryr jag mig VERKLIGEN inte längre!!!"... Och sedan bara PROPPA. PROPPE. PROPPA.

Tog dock bussen från nästa lilla samhälle, ungefär en timmes promenad från köpcentret.

Väl hemma, hade jag insett en sak. Jag är helt enkelt inte stark nog att klara detta själv. Jag måste bara inse det. Annars är mitt liv snart förbi. Utan att jag har hunnit leva det...

Men vem ska hjälpa mig? Vem kan få mig att gå åt rätt håll? Hjälpa mig bli stark, och jaga bort min fastklamrade rädsla? Vem kan vända detta envisa nylle åt hjälpens håll, istället för bort från den? ... Hur ska jag våga? ...

En del ångest. Uppgivenhet. Depp. Intagande av soffan(om man nu kan säga så). För att sedan, istället för mat, gå upp hit för att proppa i mig resten av godiset som jag köpt. Illamående. Både fysiskt och psykiskt. Ett tvång att äta...

För att sedan gå ner på nedervåningen, för så mycket mat som fick plats. Ofrivilligt. Men har man en mamma. Så har man.

Ja-a... Sedan har det blivit lite tv, tillsammans med mamma och 14åringen... Och för min del, en del funderingar på hur jag ska ta mig vidare, och med hjälp av vem... Har nu officiellt gett upp om hoppet att klara detta själv. Att bli en starkare människa..

Jag är den jag är. Och det är den jag är, jag måste utveckla till det bättre... Men hur? ...

Med det säger jag god natt.

God natt med er <3

... Jag ska dra dagen idag, nu. För att sedan, om jag orkar, tänkte jag sätta mig ner på sängen och börja sticka lite grann på ett par nya benvärmare... För att jag har bara två par som mormor har stickat. Och jag är väl inte överförtjust i färgerna. Får se om jag har några snygga garner =) Och så pimpar man till dem lite. Precis som man vill ha dem ;D

... Får se om jag fullföljer detta projekt. Eller om det blir som alltid. Flera påbörjde stickningar. En intensiv start... och sedan brist på ork och intresse.

Men. Dagen idag.

Jag hade rätt så svårt att somna igår natt. Precis som de flesta nätter. Men vad kan man förvänta sig, när man lever som jag gör...

17åringen hade, även hon, svårt att sova. Överaktiva hjärnor som vi har. Men i hennes fall tror jag ju iochförsig att det snarare berodde på spindeln i hennes rum, att hon höll till i allrummet. Störde mig med det blinkande ljuset från tv:n, i dörrspringan..

Men men. Efter ett tag, bestämnde jag mig för att lyssna på lite musik istället. Ja, jag låg ju kvar såklart. Jag har upptäckt att just Gospelmusik är väldigt effektivt för mig när jag ska sova.. Lugnande musik och naturljud gör mig stressad. Och dessa populära låtar som spelas på radion och så vidare, fastnar i skallen. Då jag gärna hänger med och sjunger till dem(på talan om fastna i skallen. Jag har haft samma låt rabblandes i huvudet, i snart en vecka nu... Minst! ... Mer om det, snart.) ...

Men just Gospel. Avslappnande, och enligt mig, vackert =) Jag är ju inte troende. Inte ett dugg. Men jag älskar musiken!

Efter ett tag, somnade jag iallafall. Och vaknade av väckarklockan imorse vid halv nio. Jag skulle ta bussen som gick tio över nio..

Så. Klev upp och gjorde mig iordning. Och traskade sedan iväg. Det var dimmigt som f*n. Man kunde väl se ungefär 25 - högst 30 meter fram..

Det var högtrafikerat uppe vid vägen. Stora långtradare. Charterbussar. Traktorer och personbilar. Långa led som kom åkandes i halvfart.

Det är nämligen som så att motorvägen är avstängd. Och alla dessa fordon måste nu åka på... Ja, den mindre vägen. För att ta sig mellan städerna..

Så stod jag där. Oroade mig lite grann för att inte bli sedd. Men då jag ändå blivit lite lugnare och mindre rädd för fel och förändringar. Konflikter och så vidare. Så var jag ändå rätt så lugn..

Dimman störde mig. Och likaså alla fordon som kunde skymma bussens sikt eller ta ifrån honom uppmärksamheten från busshållsplatserna..

... Och inte nog med det! ... Sedan ska helt plötsligt denna jättestora långtradare av någon anledning in på denna smala lantväg av grus, som gick in precis vid busshållsplatsen... SAMTIDIGT som våra hyresvärdars son ska UT därifrån med sin pickup-liknande bil! Det blir trafikstockning precis där vägarna delar sig. Och att få in lastbilen och ut pickupen, tog sin lilla tid på tre minuter, kanske. Och sedan när det väl hade löst sig, skulle pickupen stå på busshållsplatsen och skymma sikten, lika länge till. För att det bara fortsatte komma bil efter bil, där han skulle ut på vägen!

DÄR blev jag lite stressad!

Men allt löste sig till slut. Bussen åkte en femton meter för långt.. Jag skyndade efter och klev på.

.. Träffade personligt ombud utanför hennes "ställe".. och så gick vi tillsammans in till detta aktivitetshuset som jag kallar det..

Och jag kan väl säga att DETTA var den absolut minst givande gången hittills! Jag kände mig trött, energilös, seg... och inte alls social. Jag ville helst inte SE någon. Inte HÖRA någon... Och än mindre, PRATA med någon!

Varje gång som någon ville hälsa eller tilltalade mig, kände jag bara att jag var färdig där. Redo att gå.. Alla var jättetrevliga. Men det var ju inte människorna i sig, som var problemet. Utan just att orka eller våga vara social.

.. Jo, det var många gånger, jag var beredd att gå. Många gånger som jag hade vänt på klacken och gått min väg, för en lugnare runda i hamnen.. Men anledningen till att jag inte gjorde det, var rädslan för att dra till mig uppmärksamhet..

Så jag stod kvar.

Dock så fick jag ingenting gjort därborta. Jag stirrade mest rakt ut. Och väntade på att tiden skulle gå. Stirrade på klockan i köket. Där jag stod vid dörröppningen medans personligt ombud diskade.

Ja, meningen hade ju varit att jag SJÄLV skulle medverka idag... Men det blev inte så. Och jag hade helt glömt bort att jag ju skulle ta fram mitt modigare och mer "framåta" jag från och med nu..

Men det blir nog inget mer aktivitetshus för mig. Jag behöver bli mer självständig. Slänga mig ut i ett liv där jag MÅSTE bli mer framåt! För att annars kommer aldrig det att hända! Och den enkla vägen, kommer att vara den mest promenerade..

Vi satt ute i solen på gården en stund. Stirrade en del medans de övriga pratade..

Och sedan tog personligt ombud och jag, en runda runt huset. Innan vi skildes åt.

Jag bestämde mig, i noll lust att åka hem igen, för att gå en runda i hamnen. Vädret var ju alldeles underbart =)

Satte mig på en bänk och skrev lite dagbok.. Och efter det, bestämde jag mig för att ändå kanske äta en brunch. Hade egentligen tänkt hoppa både frukost och lunch idag. Av ren vilja, bara. För att hungern fanns där..

Men så gick jag där, på väg till busstationen, och kom på mig själv med att tänka att jag måste bli mer självständig. Att jag ska ordna upp mitt liv och bli mer vuxen... Att jag måste börja använda mina egna vingar, och därför från och med nu, inte kontakta personligt ombud varje gång som jag blir "rädd" för att ringa dit, dit eller dit. Eller göra det, det eller det". För att det stoppar bara upp min inre styrka. Och gör att jag inte behöver använda den.. och därmed blir ÄNNU svagare.

Och då kom jag på. Ja, just det. Vuxen, ansvarsfull... och hälsosam! Alla hänger de ihop, om jag ska klara mig här i livet.

Så. En fralla. En drickkvarg.. och en smoothie, fick jag med mig ut från affären. Åt allt utom smoothien, som blev kvällsmål istället.

Sedan. Hem.

Var hemma vid ettiden, och började kolla det vanliga på datorn. Kanske gjorde jag någon av bilderna i föregående inägg, då(?)..

Sedan la jag mig på sängen.. Kände att jag höll på att somna, och satte mig upp med ett panikartat ryck. Men så beslutade jag, att "Skit samma. Jag FÅR sova nu. När jag sedan har kommit igång med livet, kommer jag inte att göra så mer, ändå." ...

La mig ner igen.. och somnade om. Drömde skitkonstigt. En gammal klasskamrat(eller flera. Minst två) var med. Jag minns jag bollade med en lite äldre kvinna. Japp. Jag låg på backen utomhus. Min gamla klasskamrat stod bredvid mig. Och så kommer den här kvinnan, som började som hund, och jag började slänga omkring med henne som en trasdocka, med mina ben..

Men det hemska var att detta var en mardröm. Min mobiltelefon hade nämligen lyckats hoppa ut ur min lilla ryggsäck, och hamnat UNDER mig.. och den hade då KROSSATS i flera småbitar!

Panik. Och klasskamraten och jag, försökte komma på hur jag NU skulle ta mig hem(!), utan biljetten!

Japp. Skitkonstigt.

Vaknade iallafall efter två timmar ungefär.

Satt vid datorn lite till. Gjorde typ bild nummer två. Inlägget nedan.

Åt middag.. Lite mer dator. Bloggläsning. BubbleShooter. Mailen..

Ja-a. Det kanske var det.

Sedan intog jag vardagsrumssoffan tillsammans med mamma, och senare 14åringen.

Hjärtat lättade. Piggheten slog in. Och jag blev mer pratig än vad jag varit på BRA länge!

Jo, jag berättade saker för mamma. Diskuterade. Log, och höll med..

Och jag var på skojarhumör mot både 14åringen och mamma... Ja, jag mådde bättre ;D

Gjorde iordning en lunchmacka och en flaska kakaomjölk till imorgon. Då jag ska till arbetsförmedlingen, och då inte hinner äta lunch..

Och nu ska jag sova.

God natt med er <3

Jag fick precis... Eller jag fick den igår, såg jag. Men jag fick en kommentar från en tjej idag. En väldigt trevlig kommentar. Som frågade om jag ville börja chatta med henne. Jättekul att höra lite från de som läser. Från dessa vänliga och förstående själar =) Det tackar vi för!

... Dock så kom en "förfrågan" om chatt, som en ren chock. Vet inte varför. För att jag ÄLSKADE att chatta förr! Då det var det enda(i princip) sättet som jag kände mig trygg i att kommunicera..

Men nu efter flera år "på avstånd", kändes även DET som en helt ny värld!

Träffade Xsambon på det sättet, by the way.

Men kanske. Det vet man ju aldrig. Glad blev jag för den kommentaren iallafall. Visar att någon bryr sig :)

... Men nu till det som jag TÄNKTE skriva. Inte lika positivt.

Jag mår ILLA. Så ÄCKLIGT.

Jag fattar inte det här. Ena dagen, är man JÄTTENOGA. Nästan PERFEKTIONISTISK i vad man äter. Oro och press läggs på hög. Ångest och osäkerhet... Och man bara grubblar och grubblar och grubblar. "Vad är bäst för mig? ..

... Jag menar. Jag vågar ju inte ens äta en TUGGA till, när jag inte längre känner av hungern. Jag vågar inte variera min frukost. På grund av att näringsintaget inte blir det samma. Jag får ÅNGEST om jag äter någonting onyttigt på vardagarna... Och jag gör SCHEMAN efter SCHEMAN för att kunna hålla koll på hur jag lever. Inte bli förvirrad. Känna kontroll...

... Men så plötsligt släpper jag allt. Jag skiter i vilket och kunde inte bry mig MINDRE om vad jag gör mot min kropp och hälsa. Jag äter tills jag mår illa. Bara för ätandets skull. Samtidigt som jag sitter och har ångest, under bristen på kontroll. Fortsätter äta, fastän jag VET att det kommer att få mig att vilja svälta(som även DET, är ICKE hälsosamt!). Inte äta någonting alls. Efter det.

Men jag måste nog ta dagen idag, nu.

Jag har varit tjock i huvudet. Känt mig tung och... Ja, tung.

Men annars har det, förutom långtråkigheten, varit en ralativt bra dag.

Jag har suttit vid datorn, i princip hela dagen. Förutom när jag städade och var ute på promenad...

Dagen började med att jag klev upp efter en LÅNG natt, vid niotiden.. Eller var den halv nio?

Åt frukost, och gick sedan i vanlig ordning, och la mig igen.

.. Min handläggare på försäkringskassan, hade svarat på mitt mail som jag skrev igår under ren frustration. Där jag sa att jag VERKLIGEN behövde börja träna och därför undrade hur lång TID den här utredningen skulle komma att ta.

Hon hade svarat att jag skulle ringa henne, så att vi kunde planera tillsammans..

Efter frukosten, låg jag där i sängen och funderade och funderade. Och funderade. Vågade jag eller vågade jag INTE ringa? Vad skulle hända OM jag gjorde det? Vad var jag RÄDD för?

... Jag kände efter. Gång på gång. Ända ner i benstommen(okej, det lät inte som om man kunde säga så). Och kom fram till att det nog skulle bli ett kaosartat misslyckande i min skalle. Hur skulle jag veta vad jag skulle säga, liksom? Under stressen att tänka klart? Men bad henne tills slut att ringa mig när hon får tid istället.. Och så hoppas jag att jag är redo då... För att VILL jag framåt, så måste jag ju kunna klara av detta enkla steg som kan leda mig dit ;)

En hel del dator. Städning av badrummet här på övervåningen. Läst bloggar. Kollat mailen. Spelat BubbleShooter... Ja, och sedan blev det musik i öronen och en promenad. En RASK sådan. Då jag var kroppsligt stressad. Ja, det verkade som det iallafall. Eftersom att jag inte hade ro att gå långsammare.

Håll i magen... Så saktade ner efter att det började "klämma" lite föör mycket.

Efter två och en halv timme. Kanske. Släpandes på en systemkamera som ändå fick slut på batteri efter bara två minuters promenad. I en nästan gastande sol. Kom jag hem igen.

Mer dator.. Ännu mer dator. Tråk. Tråk. Tråk...

Tv under tystnad. Tillsammans med mamma, som gärna gav några sociala försök under de timmar som var.

Och sedan PROPPA i mig av en massa sötsaker.

Börja må illa...

Ja, och nu bara se fram emot en bättre dag imorgon..

God natt med er <3

Mitt huvud är helt tjockt av tankar som jag inte orkar med. Det förflutna har hunnit ikapp mig. Och jag orkar bara inte tänka mer. Jag orkar inte fundera och reflektera. Inte hoppas och tvivla. Jag orkar inte tänka tillbaka på vad som tidigare varit, och undra varför. Hur. Och om...

Samma tankar. Samma slags tankar, virvlar runt därinne, nästan hela dagarna och nätterna. Sålänge som jag är ensam. Och även när folk finns omkring mig, hänger den tunga känslan av ängslan och ångest kvar. Inte särskilt aktiv. Men den FINNS där i bakgrunden... och får mig att känna mig en gnutta mindre lugn och lycklig än vad jag egentligen hade kunnat göra...

Jag vill bara sluta tänka. Lämna allting bakom mig. Men det är svårt att göra. Sålänge som jag inte kan förstå det som tidigare var. Och inte heller kan vara SÄKER på att det förblir det förflutna...

...När jag inte kan nå det självständiga livet...

Men till dagen. Om jag nu kan minnas den..

Jag hade VÄLDIGT svårt att somna inatt. Vilket såklart beror på denna sega process som har tagit närmare ett år, att komma ut på en PRAKTIKPLATS eller någon form av aktivitet. Delvis på grund av mitt egna ständiga backande, och på de myndigheter och liknande som har svårt med kontakten(eller kommunikationen?)..

Jag behöver helt enkelt MER att göra om dagarna!

Jag låg iallafall och vred och vände mig. Stoppade musiken i örat, efter långa vakna timmar. Skrev lite dagbok. Punktlistebok... Och försökte sova.

Blinkandet från tv:n utifrån allrummet. En till som inte kunde sova. 17åringen.

Klockan halv tre på morgonen. Fortfarande vaken. Får jag ett sms. Det var Bästisen som bara sådär, helt plötsligt, utan någon kontakt på flera veckor, skickar en bild på en katt med stora ögon och inga öron. Antagligen från facebook. Den påminde mig om Mästerkatten i stövlar. När han gör den där tiggande blicken :P

Vi sms:ade fram och tillbaka ett tag. Jag blev tröttare och tröttare. Tills jag fick lov att säga. "Nu somnar jag". Och så vände jag mig inåt i sängen, och brydde mig inte om att kolla något svar. Såå trött! Då var klockan halv fyra- fyra någon gång.

Vaknade sedan, imorse klockan nio, tror jag. Klev upp och åt frukost tillsammans med mamma och pappa. Helt jättetrött...

Direkt upp igen för att sova. Minns jag kände mig lite tyngd inombords för något, men minns inte vad det var...

Sov fram till elva- halv tolv någon gång...

Och som vanligt sviktar minnet här.

Men jag kan ju rabbla UNGEFÄR vad jag har gjort idag!

Jag har suttit och kollat en massa sängar på google. Samlat inspiration. I TIMMAR satt jag där, och bara glodde på bild efter bild. Blev tröttare och tröttare. "Men sidan är ju inte slut ännu. Lite till". Kollade mer och mer och mer. Men så fort som den sidan var slut, fanns det ju en till att kolla.

Trött i huvudet. Stressad på grund av alla bilder jag gick igenom fastän jag egentligen inte orkade mer..

Och ångestbetyngd(om det nu är ett ord) på grund av mammas och pappas vilda diskussioner från nedervåningen.

Japp. Det gamla vanliga. Mamma var orolig för allt och alla. Sina barn. Sin man. Sig själv.. Och det gick utöver pappa, i form av en tjatig irritation. Vilket antagligen gjorde att pappa började känna sig illa berörd och därför till slut sa ifrån... På sitt eget lilla överdrivna och lite smått elaka sätt.

Mamma säger förlåt, på förlåt. Och förklarar sig. Försöker övertala honom om att hon jobbar på det och att hon ska göra vad hon kan för att inte utsätta honom för det. Och han fortsätter tjafsa ifrån...

Tjafs och obehaglig atmosfär... Och iväg jag for, på en promenad i den lite friskare luften. Musik i öronen. Ångest i bröstet. Tyngd av egna tankar och problem med det förflutna, liksom nutiden... och framtiden. Gick jag där med raska ben.

Småsjöng lite grann. Men inte mer än så...

Stannade på bron nere vid ån(eller vad det nu är för något). Stod i ett par minuter och bara stirrade ner i vattnet. För att sedan vända hemåt. För att middagen snart var redo att inta tallrikarna.

När jag kom hem, var stämningen lite bättre. De småtjafsade fortfarande lite grann. Men mamma gav mig ett leende och någon minut senare, hade allt lugnat ner sig till sin normala nivå.

Lite mer dator för mig. Läsa lite bloggar...

Ja-a. Vad har jag GJORT idag, vid datorn? Det måste ju ha varit mer än så? ...

Nej, kanske inte. För att efter middagen, åkte pappa, mamma, 14åringen och jag, iväg för att handla lördagsgodis. Efter att jag hade tagit hand om disken, med extra stress i sinnet. Så att mamma kunde följa med oss, och inte behöva stanna hemma och diska. För att det är ju alltid trevligare när "alla" följer med =)

Efter affären, blev det en halvtimmes dator. Vilket jag inte minns vad jag gjorde av... Och efter det, en fika, godis, snacks och Wallander. Två avsnitt. Idag fick jag i mig en hel liten rulltårtbit, en halv sådan där stor Cookie, och en ostbåge :)

Mitt eget godis fick vänta...

Lite BubbleShooter nu på kvällen...

Ja, jag glömde nästan. Då jag har blivit så fast vid det förflutna, har jag även läst igenom lite gamla inlägg här på bloggen... Är dock fast längre bak än så. Men ändå. Ville väl se hur långt jag har kommit sedan jag började.

... Och jag säger bara EN sak(!)... Vad DÅLIGT jag skrev då :D

Så. God natt med er <3

I ensamma tider, så saknar jag min trogna följeslagare Linus Riddarsporre <3

Han är inte död... Hoppas jag! Bara inte hos den här familjen längre. Såldes ett tag efter att jag hade flyttat till Xsambon :(

Nu hade jag behövt honom här. Älskade promenadkompis. Tränings-och lekvän <3

Nu tar vi lite bloggning.

Jag minns inte riktigt hur gårnatten var. Men jag satt uppe rätt så sent. På grund av hjärnans rullande tankar. Spänsten i sinnet...

Kollade lite på youtube. Videos om Titanic... Ja. Spelade lite BubbleShooter...

Och klev sedan i säng.

Jag tror jag låg vaken rätt så sent. Skrev av mig lite i dagboken. Punktade lite i punktlisteboken...

Ja-a. Minnet.

... Spelar roll liksom. Det var väl en natt som alla andra av mina senaste nätter.

Så vi går vidare.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv sju. Klev upp och åt frukost direkt. Vet inte varför. Men lika bra att få det gjort, när jag ändå var vaken.

Gick sedan och la mig igen. Somnade väl halvt som halvt om..

Låg fram tills klockan blev närmare tolv. Då jag klev upp... Ja, egentligen för lunch. Men då jag ville skippa den idag, efter en för stor frukost(japp ångesten för att ha blivit för mätt, attackerade mig efter frukosten), hoppade jag in i duschen istället.

Efter duschen... Ja, vad gjorde jag då? Lite dator?

Ja, idag är minnet lite extra grumligt, känns det som. Kanske med tanke på hur mycket skit som har rört sig därinne de senaste dagarna!

Men idag bestämde jag mig för att det blir min SISTA dag utan kontroll över mitt eget liv! Jag måste ta TAG i det hela! Men det enda problemet jag ser, är att jag inte vet hur jag ska klara det... Hur man gör. HUR jag tar mig framåt och kommer dit jag vill! Jag vet inte vart jag ska börja. Eller åt vilket håll jag ska sträcka mig för att ta mig till det stället som kan forma mitt liv på det vis som JAG vill ha det.

.. Jag har ingen ANING om... Ja, om hur man gör.

Men jag ska iallafall göra det! Det MÅSTE jag! Och från och med imorgon blir det till att göra vad som är bäst för mig. Alltid. SÅ långt vet jag iallafall ;D

Lunchen min, blev ingen bra idag. Jag proppade i mig några småkakor och en mellanmålsbars. Bara för "skit sammas skull"...

Såg på lite tv... Satt vid datorn. Bara för att kolla det vanliga...

Sedan kom 21åringen på besök. Ja, bara för en timme eller så. Hon skulle hälsa på hos en kompis här i närheten, och ville då hämta lite saker här, på en gång. Saker som tydligen visade sig inte finnas härhemma.

Så vi satt och pratade en stund. Hade rätt så trevligt, vill jag erkänna. Trots att jag innerst inne, satt där och väntade på att få bli ensam igen.

Jo, jag ÄLSKAR mina syskon. Min familj. Men jag ÄR något av en ensamvarg. Och mer än kortkorta stunder, gör jag helst inte. Och bara TANKEN på att hon skulle komma, gjorde mig stressad och osäker, till en början. Då jag var ensam hemma, och därmed blir den ENDA som kan bära det sociala när hon är här. Ett krav på mig, som jag inte tycker om. Som gör mig pressad och osäker...

Men som sagt. Det var trevligt. Jag berättade saker. Hon berättade saker. Och vi gav några skratt. Och förvånade miner :P

Sedan åkte hon. Jag pustade ut. Tog fram golvmoppen och skulle försöka svabba bort det hala som blev på golvet efter att rörmokaren varit här... Men det hjälpte inte. Ska ta en ny omgång imorgon. Så får vi se om det hjälper ;)

Lite dator till, kanske. Annars iallafall ännu mer tv.

Sedan kom 17åringen hem. Hon satte sig i vardagsrumssoffan. Gjorde ett par småförsök till att vara social. Men jag var väl inte lika intresserad, antar jag. Satt mest och glodde på tv:n...

Pappa kom hem. Satte sig även han, vid tv:n. Och väntade på att programmet som jag såg på tv:n, skulle ta slut. Så att vi kunde börja med maten. Tacos skulle det bli idag. Och jag skulle steka köttfärsen.

Åt middag. Upp hit en stund. För att skriva lite fler scheman...

Jag har tvivlat en aning på mig själv. Funderat över HUR... Men annars har det i förhållande till de senaste dagarna, varit en väldigt lugn dag idag. Lite ångest, bara. Men det får man ta ;P

Lite mer tv, framåt kvällen.

Och nu, efter en dag utan kontroll över varken det ena eller det andra, ska jag ta tillvara på min sista stund av "skit samma", och proppa i mig MER av vad jag nu kan finna att äta ;D Bara för ätandets skull.

God natt med er <3

Ont i ansiktet. Växande sår. Tyngd över bröstet. Och kaos i skallen...

Men ändå är jag okej...

Det är så svårt att veta vad jag ska skriva, när livet just nu, tycks vara vänt upp och ner. Jag är nog minst lika frustrerad på mig själv som på livet. Lika förvirrad över vem jag är och hur man lever.. Vart jag hör hemma... Och OM jag hör hemma. Lika trött på att leva samma dag om och om igen, som att inte kunna kontrollera mig själv eller vad som händer omkring mig...

Jag vet inte om jag ser någon mening med att fortsätta hoppas. Med att fortsätta GÅ på denna mörka, nästintill osynliga väg mot ingenstans. Mot någonting som jag inte kan se. Med den kraft som jag inte orkar hålla fast vid...

För att. Ensam är inte stark. Men tillsammans gör mig bara svagare.. Jag behöver kontrollen..

Samtidigt som själen SKRIKER efter hjälp. Ett avslut. Kan jag inget annat göra, än att kämpa på min egen väg. Med min egen kraft..

... Och nu vet jag ingenting. Jag har tappat kontrollen helt. Och i skrivandets stund, känns det som om jag även är beredd att släppa den. Släppa allt.. Jag har inte VILJAN att envist krampa vid hälsans kontrollbehov. Inte orken att bry mig om rätt och fel. Vad som är bra och inte bra...

Men samtidigt står livet där bredvid och väntar. Och jag måste ta mig an det, sålänge som det stannar kvar.. Varför annars all denna smärta? Varför annars stanna kvar?

SÅ. Gymmet nästa =) Jag MÅSTE klara det här! TROTS att själen säger nej, och huvudet... Ja, hälften av det iallafall, håller med!

Men något annat alternativ FINNS inte. För att jag har familj. Nära och kära, att tänka på. Att få deras hjärtan att krossas. Deras liv att vändas på tvären... Bara för att JAG inte orkar... Nej. Jag måse få ett bra liv. Inte bara för min egen skull. Utan för ALLA som bryr sig! Det blir ingen H*vetets-stad-händelse nummer två!

Jag måste nog rabbla kort. För att känslorna tog mycket plats i detta inlägg..

Igår natt var en jobbig natt. Jag hade grävt ner mig DJUPT i den svarta lortiga gropen... Ja. Jag tror nästan att jag hade gett upp. Jag var bortom all kontroll över mitt eget liv. Över allt som betyder något. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Åt en mellanmålsbars vid fel tid. Samtidigt som jag inte hade kunnat äta tillräckligt mycket när jag väl SKULLE göra det! Vilket resulterade i att jag inte kunde få ihop någonting. Hur skulle jag gå upp i vikt, om jag inte kunde få kontroll över mig själv... och därför får återkommande svält-och flyktbegär hela tiden?

Natten spenderades då med dagboken och punktlisteboken i högsta hugg. Varvandes med att proppa i mig TRE mellanmåls(protein)bars på raken! Äta bara för ätandets skull. För ångestens skull. För uppgivenhetens och "jag skiter i vilket"s skull..

Vaknade imorse vid tjugo över sex, av en mardröm. En mardröm om 14åringen och en Bålgeting.14åringen retades med den där JÄTTELIKA getingen som spelade död. Satt och väntade in rätt ögonblick att attackera. Medans 14åringen petade på den, och jag satt paralyserad av rädsla, en meter bort. Försökte desperat få honom att förstå att getingen kunde bli arg och attackera...

Vaknade iallafall av rädsla för getingen. Då den började flyga omkring ilsket runt oss :P

Japp. Annars flyr jag från sjukhuspersonal, var och varannan natt. Men inte idag inte :P

Så jag klev upp och åt frukost direkt. Då jag fortfarande hade en bit vilja kvar att klara detta livet. Att ta mig dit jag vill, till det jag hoppas att finns.

Jag kände att det var lika bra att äta frukost direkt och sedan sova vidare. Då rörmokaren skulle komma idag. Och jag hade lovat mamma att jag skulle äta frukost ändå. Fastän obehaget av att äta när en okänd gubbe joxade i köket!

Bäddade ner mig i sängen igen. Hur jag mådde, minns jag inte. Inte heller vad jag gjorde eller tänkte..

Men klockan blev... Ja, jag minns inte.

Minns bara att jag satte mig vid datorn och väntade på att rörmokaren skulle gå hem. Och när klockan närmade sig ett, kunde jag ÄNTLIGEN gå ner för att äta lunch!

Jag pressade i mig dubbelt så mycket lunch än vanligt. En hel Rågkuse(över-och underdel) med smör, ost och skinka. För att jag vill ju få ordning på ätandet. Och en macka ska jag väl få i mig. Nu när jag märkt att det inte räcker att gå på mättnadskänslan.

Dagen har annars till största del bestått av att jag suttit vid datorn. Men segheten i skallen, gör att jag inte riktigt minns vad jag har gjort..

Jo. Jag såg två videos på youtube. Dokumentärer om konstiga saker som hänt. Typ.

Och så har jag kollat det vanliga. Och spelat BubbleShooter...

Mer? ...

När det var dags för middag, kände jag mig både tyngd, orolig... Ja... Jag befann mig inte på någon trevlig plats. Har faktiskt inget svar på vad som har hänt(???)... Jag som var så stark... Eller?

... Denna känsla resulterade i total brist på matlust. Vilket gjorde att jag bara åt några tuggor middag. Och satt och kände mig pressad av mamma, som reagerar på hur jag har ätit den sista tiden..

Lite till dator. BubbleShooter. Ja, mer minns jag inte..

Sedan blev det iallafall ner på nedervåningen, för film tillsammans med pappa och mamma. Kaffe, och hela FEM småkakor(!!!)... Då jag faktiskt struntade helt och fullständigt i hur jag äter eller när. Struntade fullständigt i min hälsa. I rätt och fel. Bra och dåligt. I att upprätthålla rutiner... Att ha kontroll..

Men inte så fullt ut, att jag inte mådde lite dåligt av denna brutala vändning, såklart.

Jag bryr mig fortfarande. Jag måste bara hitta tillbaka till styrkan... Börja lyfta upp mig själv, istället för att pressa mig nedåt.

... Men jag är vilsen...

God natt med er <3