Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 30 januari 2017

29/1-17 MEN JAG KAN INTE LÄMNA

Av D - 30 januari 2017 00:29

... Jag har svårt att glädjas till andras lycka och inte få ångest i tanken på den, när jag inte litar på att jag själv någonsin ska kunna uppleva samma sak... När det känns som om jag kommer att bli utesluten ur andras liv och framgångar och samtidigt inte heller få chansen att uppleva mina egna...


... Men jag orkar egentligen inte skriva om det.

Hjärnan rabblar bekymmer och omöjliga vägar hela tiden, den större delen av dygnet... Tänker jag så är det, det jag tänker på...

Och nu är jag hungrig och trött. Men vill varken äta eller gå och lägga mig. Jag vill varken somna eller fortsätta vara vaken... För att jag vill varken låta den här dagen fortgå eller låta en ny dag ta sin början...


... Det känns bara så svart. Det känns svart, att jag aldrig träffar min familj. Att jag inte gör någonting om dagarna. Och att om jag försvann, skulle ingen märka det på ett bra tag...

Det känns svart att jag lever ett liv där jag inte kommer att kämpa för att uppnå någonting alls. Där jag inte tillåter mig själv att må bra eller att finna kärlek och glädje... Att jag kommer att låta mig själv dras med den här ätstörningen, ensamheten och en massa vardagssysslor som inte blir gjorda och som tynger min vardag och själ, i resten av mitt liv...


... Jag kommer inte att ta mig vidare... "Varför fortsätter jag? Måste jag fortsätta?"...

Om det bara fanns en enda liten sak som jag kunde göra för att lyfta upp mig själv, mitt liv och vardag lite grann... Det kanske hade gjort det hela värt det... Men just nu känns det som om livet betyder alldeles för lite för att vara värdigt den här smärtan... Den här meningslösheten... Och den här elaka dumheten som jag utsätter mig själv och mitt "dyrbara" liv för...


...


... Jag är fortfarande skitig, sedan jag vet inte hur länge tillbaka. Mitt ansikte är sårigt, och gör ont av att jag pillar upp alla dessa sår. Likaså mina armar, vilket bara händer under extra stressiga perioder...

Och att sitta ner hela dagen och stirra in i en tv:skärm... Jag blir alldeles blind!


... Jag vet inte hur hårt min hjärna har jobbat idag. Men tillräckligt för att låta mig övertygas om alla dessa negativiteter och meningslösheter. Hur hopplöst och onödigt detta känns...


Jag sitter och hoppas på en sysselsättning som jag samtidigt redan vet att jag inte kommer att våga mig ut på, av ren desperation... För att det känns som min enda chans... Min absolut enda chans... Och inte ens den, litar jag på..!


... Jag vill inte uppleva mer, nu. Vill inte se eller höra. Känna eller tänka... Jag vill avsluta. Släppa mig själv fri...

Skulle livet någon gång i framtiden, bli bättre. Mer meningsfullt... Lyckligare... Jag önskar jag kunde offra den möjligheten. Hoppas på ett liv efter detta. En ny chans. Hoppas på att jag inte har mer otur då...

Men... jag kan inte lämna...

Mamma, pappa, 28åringen, 25åringen, 24åringen, 22åringen, 19åringen och 16åringen... De finns ju...


...


Idag klev jag upp klockan halv ett.

Ja, jag vaknade då. Men det kanske inte var så konstigt efter natten innan...


Jag har sett på tv...


Jag funderade på att åka in till stan en vända. Men då det bara skulle bli en halvtimme i stan och jag inte ens skulle ha lämnat busstation, struntade jag i det. Jag hade ingen lust att åka. Hade ingen lust att gå iväg. Och när jag tittade ut genom fönstret, kändes inte naturen särskilt lockande...


Jag funderade ändå på det ett bra tag. Eftersom att jag har ett busskort att utnyttja. Och för varje dag som jag känner möjlighet till att åka en vända, borde jag egentligen göra det...

Men men. Jag gör det imorgon, och förhoppningsvis hela veckan sedan... Ska ju ta den där en och en halv timmes promenaden igen. Går jag i lugn takt så ska det nog gå bra, fastän den kost jag har nu...


... Ja-a... Det var nog det. Jag har inte ens suttit vid datorn idag... Jag har bara suttit vid tv:n! Hämtat morot två gånger... Men inget annat. Ja, ett par toalettbesök också...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2017 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards