... Min hjärna fixerar "hund", just nu... -Alltså verkligen..!

Jag...

Det började med att jag återigen köpte hem propparmat. En hel del godis och kakor. Men även minimorötter och färdigmat...

Jag vet inte varför eller hur det kommer sig. Men jag fick bara för mig att jag skulle proppa idag också. Och det kändes så självklart. Ingen direkt sådan där ångest eller ältande tankar, att jag både vill och inte vill... Såklart lite osäkerhet, eftersom att jag vet att jag inte borde...

Men jag bara gjorde det.

När jag vaknade imorse, efter att ha drömt en mardröm om min vardagsrumssoffa(den var trasig överallt!), klev jag upp och som vanligt satte mig vid tv:n...

Jag betalade räkningen från KanalNissarna, då den äntligen har kommit. Kändes inte helt rätt i summan och sådär, denna gång heller. Men om de kommer på att de har missat en "kategori", får de väl skicka en kompletterande räkning. Jag orkar inte kontakta dem och förvirra både dem och mig själv ännu en gång..!

Jag betalade iallafall räkningen, och bestämde mig sedan för att fylla på mitt busskort en till omgång. För att jag måste verkligen börja ta mig hemifrån igen. Och ska jag sedan börja praktisera, kommer jag ju ändå att kunna utnyttja det. Så att det kändes helt självklart att fylla på det på nytt idag...

... Jag satt sedan vid tv:n och bara väntade ut tiden tills jag skulle kunna gå till trafikplatsen.

Jag visste att jag behövde promenaden "Allra helst nu när jag ska proppa, igen!"... Men fastän jag skulle promenera i runt en halvtimme, kändes det långt att vänta tills det var lagom att gå.. "Det var ju nästan en timme kvar tills dess att jag kunde gå!"...

...

När det var ca 40 minuter kvar tills bussen skulle gå, började jag promenera till trafikplatsen.

Jag visste inte vilken buss jag skulle hinna med. Då det fanns två bussar med en kvarts mellanrum. Men det var ändå det som skulle få avgöra det dilemma som jag hade grubblat på hela förmiddagen...

Jag kunde inte bestämma mig för vilka affärer jag skulle gå till för att köpa min propparmat. Jag visste ungefär vad jag ville ha. Men det kändes långt att gå mellan affärerna, och jag var osäker på ifall jag skulle orka så mycket promenad på en och samma gång "Nu när jag har så dålig kondition"...

Men som sagt. Det fick hänga på bussen.

Den ena bussen går förbi en av affärerna. Och då hade jag kunnat kliva av där och sedan promenera i lite drygt en halvtimme, kanske fyrtiofem minuter för att komma till nästa affär.

Eller så kliver jag på den bussen som går till busstationen. Och då kan jag gå till de två butiker som tar knappt en halvtimme emellan, runt stan till...

... När jag nästan var vid busstationen, började jag fundera på hur jag skulle lägga upp det hela nu. Med tanke på att jag ville hinna med den första bussen hem igen. Men jag bestämde mig för att börja med den butik som låg längst bort(behövde en sak därifrån). Och hade inte den butiken allt som jag ville ha, kunde jag sedan avgöra ifall jag ville hinna med första bussen eller ifall det var viktigt med det sista proppet också...

Så att jag gick iväg. I rask takt gick jag... För att jag ville försöka hinna med båda affärerna om det behövdes. Men jag tog det ändå rätt så lugnt.

Jag plockade på mig det som jag ville ha. Stressade omkring en del, nervöst mellan hyllorna. Tvivlade. Hade lite pressad beslutsångest, eftersom att jag var under lite smått tidspress...

Jag hittade inga LEDlampor till min vardagsrumslampa idag, fastän det var första gången som jag tog tag i att försöka... Men nu när jag har kollat en gång, kanske det känns enklare att finna kraft till att kolla igen sedan...

Det vore ju bra att kunna tända lampan om man känner för det. För att som det ser ut nu, med alldeles för starka lampor, överväger jag inte ens att tända den!

...

Annars hade butiken allt jag ville ha, och jag åkte hem igen.

När jag kom hem, började jag som vanligt väga mina varor och skriva ner kalorier och allt det där. Så att jag har koll på vad denna propparperiod kommer att innebära. Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag återigen hade svikit mig själv. Att gårkvällens tankar och insikter fortfarande betydde någonting. Och att det var himla dumt att återigen tvinga mig själv till att äta skräp som jag inte ens längre vill ha. Utan som jag, när jag är på affären, bara tvingar ner i korgen... Utan att känna minsta lilla dragning till dem.. "Under tvivel!"... Och som jag nu, när de ligger på bordet, inte ens har lust att äta..!

Det är bara så dumt.

Och att göra såhär mot sig själv, när det leder till så mycket smärta, både fysiskt och psykiskt... Ja, men när det tillför negativitet och tyngd över hela livet och tillvaron... Det är bara så onödigt.

Och så mycket som jag ångrar det nu, tio gånger mer kommer jag att ångra det när det väl har gått för långt!

Jag menar. Det är ju inte bättre att svälta. Inte på många sätt...

Jag kan ju såklart se vissa positiviteter med det... Och föredrar det på många plan. Men jag vill ju inte. Inte när jag vet att jag bara lyckas tills jag oundvikligen börjar hetsa igen!

...

Jag skrev iallafall av mig i min känslobok.

Menade på att jag inte kan fortsätta såhär. Och att jag nu måste(måste!) ersätta det här hetsätandet.. Ersätta den här maten. Ätandet, med någonting annat.

Jag måste byta ut begäret att äta.. Lägga mitt fokus på kärlek, jobb, fritidsintresse eller träning... Gärna alltihop!

Jag vill ju börja träna. Jag vill ha hund. Vilket innebär hälsa och kärlek...

Men jag har ju också sysselsättning genom kommunen, pågång. Som jag inte vet om jag snart blir väldigt upptagen av. Och jag vet inte om jag kommer att orka både träna och jobba...

Jag vet inte heller hur jag skulle kunna kombinera hundägarskapet med jobb, träning eller fritidsintresse... Så att det känns som om jag måste välja en av dessa saker, som kan ersätta hetsätandet... Och då borde jag ju göra den sak som bidrar till samhället på något vis...

Men trots det, har jag kollat runt på hemlösa hundar. Adoptivhundar, ikväll...

Och jag hittade en älskling som jag lite smått föll för. Och när jag faller för något, fixerar jag ordentligt!

Så att. Hela kvällen idag, har jag grubblat, tänkt, funderat och känt efter.

Jag har föreställt mig. Fantiserat. Diskuterat. Och bara drömt mig bort...

Jag har vankat nervöst.. Och jag har varvat mitt grubbel, med det småtta tvånget av att vilja äta bort stressen. Men jag har undvikit det, eftersom att "nog måste vara nog" just nu...

Och jag ska klara mig tills imorgon.

Imorgon ska jag by the way, antagligen in till stan. Jag menar. Jag har busskort nu, och jag kan lika gärna åka in dit och promenera, som att promenera här...

Och egentligen borde jag, vilken dag som helst nu, ta tag i tvätt, disk och städ. Och så borde jag visa lite intresse för föräldrar och syskon...

Men det orkas bara inte med just nu. Inget av det. Och jag känner att jag inte riktigt kan greppa kontrollen över mig själv och mitt eget hem och liv...

...

Hur ska jag klara det här?

Så många tankar. Så många önskningar och planer... Borden och måsten...

Men ingenting händer...

Jag borde ta tag i någonting av det som kan förändra mitt liv till det bättre. I någonting av det som kan göra mig varm och lycklig. Som kan lägga mitt fokus på någonting som inte smärtar så...

.. Snart är det försent... Och då har jag verkligen svikit mig själv..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...