Nej. Ska man ta och blogga nu, kanske. Så att man kan göra slut på dagen.

Visst för att det här har varit en lugnare, lite bättre dag. Men denna hundångesten, alltså. Ja-a...

Igår natt... Jag minns inte vad jag fastnade i. Eller vad som gjorde att klockan blev så mycket innan jag gick och la mig... Men jag ÄLSKAR det! ÄLSKAR att jag nu har lyckats börja gå och lägga mig senare och då även kliver UPP senare ;)

... Men det jag skulle säga var... "Usch!" ..

Jag mådde ju som sagt väldigt dåligt igår kväll.. Hade proppat... Och min mage var FULL av socker! ... Illamående... och rent utav en PROPPAD känsla inombords.. Och så ångesten och oron såklart. Det gamla vanliga.

Men jag somnar iallafall.. Tror inte ens att det var lika SVÅRT som tidigare nätter... Men så vaknar jag. Av mig själv. Halv fem på morgonen...

Märker att jag mår illa och magen bubblar. Är orolig. Och det kändes som om allt bara åkte MARATON inuti min mage, och snart tänkte ta vägen UPP!

Jag satte mig upp och började försöka andas... Ja, mer. I hopp om att kanske lugna ner magen och slippa spy... Som jag HATAR att göra! En STOR FARHÅGA!

... Men det gick inte över. Och det spelade ingen roll hur jag andades... Jag stapplar iväg till badrummet. Sätter mig på golvet... Och fortsätter, ansträngt andas.. OBEHAGLIGT..

Och då det inte hjälper, sätter jag mig uppgivet på toaletten... Men blir inte lugnare... Stapplar tillbaka in i sovrummet. Sätter mig på det iskalla golvet och önskar att det skulle vara över.. Tar några klunkar vatten.. och ger sedan upp.. Går och lägger mig i sängen igen...

Vattnet hjälpte nog trots allt... För att efter en stund, lugnar illamåendet ner sig såpass att jag SLIPPER göra till min andning... och till slut somnar om..

... Och när jag vaknar igen... Minns inte ens när det var.. Men då mådde jag iallafall lite bättre.. Jag hade fortfarande en äcklig "för-mycket-socker-känsla" i magen. Inombords.. Och jag visste, ALDRIG ville jag proppa igen! ... Men så känner jag ju så VARJE gång som jag har proppat... Och gör alltid om samma sak ändå. Så...

.. Annars. Dagen idag.

Jag klev väl upp någon gång runt ett, kanske. Och började då städa lite slarvigt. Mina föräldrar skulle ju kanske komma idag. Och då ville jag göra iordning lite...

Drog fram dammsugaren och slarvade igenom golven.. Våttorkade badrumsgolvet.. Finade till lite i köket...

... Ja, och sedan satte... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag gick och la mig igen efter det.. Vilade... Jag kände mig helt SLUT! ... Och hade FORTFARANDE den äckliga känslan inombords!

DET, tillsammans med att jag inte visste OM eller NÄR mamma och pappa skulle komma idag. Så jag kunde inte gå ut.. Inte åka iväg... Ja... Jag kände mig låst...

Låst och osäker. Då jag gärna hade velat skriva till mamma och FRÅGA om och när de tänkte komma.. Men jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Och vad jag än hade för idé om det, så kändes det som om det skulle tolkas fel i andra änden...

Jag ville varken att de skulle tro att jag inte ville att de skulle komma eller att jag RÄKNADE med att de skulle komma.. Att de skulle känna sig TVUNGNA! ...

Jag satte mig efter en stund, vid datorn... Kollade väl det gamla vanliga... Och när det var gjort, satt jag bara och väntade... Väntade... Och väntade..

Stirrade ut genom fönstret. Stapplade från rum till rum... Kollade mig i spegeln i badrummet... Och så tillbaka till datastolen och mitt fönster...

Jag ville gå ut. Det var fint väder ute... Och jag hade såå tråkigt! Dagen var lång. Och ovissheten ifall föräldrarna skulle komma imorgon eller idag... Eller inte alls! Ja, den tog KÅL på mig!

... Så till slut messar jag mamma ändå.. Så får de känna sig pressade eller oönskade. Vilket som nu hände...

Jag skrev "Hej. Tänkte höra efter ifall ni planerar att komma hit idag eller imorgon. Bara så att jag vet" ... Och det kunde då uppfattas som att jag RÄKNAR med att de kommer NÅGON av dagarna.. Eller som att jag UNDRAR ifall de tänkte komma NÅGON av dagarna... Det kan också uppfattas som om jag har andra planer och då kanske helst inte vill att de kommer ALLS(?) ... Ja, eller så behöver jag bara veta.

Jag förstår inte riktigt... Nog för att jag är flexibel och alltid säger att de kan komma när de vill. Då jag inte har några tider att passa och då kan hålla mig hemma den tiden... Men jag säger också ALLTID att de ska säga till i förväg, när de tänker komma. Så att jag vet.. Men det går aldrig riktigt fram..

Det känns liksom som om det borde vara en självklarhet att jag ska få veta iallafall några TIMMAR innan de kommer.. Och gärna kanske iallafall vilken DAG, när det finns två att välja på! För att, även om jag kan vara hemma när de än vill komma, så kanske jag vill kunna åka iväg när de INTE ska komma.. Och det går ju inte om de bara skriver innan de åker!

... Men ja. Nästa gång får jag väl vara tydligare, och säga att jag vill veta dag och ungefärlig tid, dagen innan. Alla tänker ju inte som jag :)

Men de kommer iallafall imorgon, fick jag veta..

Eller jag TROR att det var det jag fick veta iallafall! Men efter mammas svar, blev jag osäker på ifall de kände sig TVUNGNA.. Att de hade RÅKAT lova någonting som de nu inte kommer våga bryta... Men när jag funderade på mitt svar. Ungefär "Okej, men hör av er om ni inte kommer. Eller om det blir ändrade planer"... Ja, då kändes det som om det skulle låta som om jag tänkte åka IVÄG i så fall.. Och att de då skulle tro att jag stannar hemma fastän jag vill iväg...

Så jag skrev inte tillbaka... Bara "Okej, då vet jag" .. Vilket kändes kort... och nästan lite vasst...

Klockan var nu ungefär halv tre... och jag hade precis missat bussen in till stan.. Nästa skulle gå klockan fem...

Ångest på det... Dagen kändes lång. Och jag ville bara åka iväg...

Kollade upp trafikplatsen ungefär en halvtimme(promenad) härifrån.. Men därifrån gick en buss "NU" .. Och jag skulle inte hinna gå dit på en minut... *suck* ...

Men jag gick ut ändå... Tänkte att jag får väl promenera lite. Få tiden att gå... Och sedan sitta så kort tid som möjligt på busshållsplatsen och vänta..

Men jag orkade inte promenera någon längre runda.. Jag ville hålla mig nära busshållsplatsen...

Och ja. Det blev den korta rundan. Och så hem för att hämta mina hörlurar. Lite musik skulle ju inte sitta fel..

Nu var det en timme kvar. Drygt. En timme och en kvart. Och jag började promenera långsamt, långsamt, till busshållsplatsen.. Med musiken i mina öron..

En timme och tio minuter.. Ja, ungefär. Innan bussen skulle gå, nådde jag busshållsplatsen... Och nu var det bara att VÄNTA...

Det tog lång tid... Lång tid...

Men fastän det tog just lång tid, så mår jag alltid bättre när jag sitter utomhus. Och jag kom att fundera på om jag kanske ALLTID ska gå och sätta mig på busshållsplatsen, istället för att sitta inne vid fönstret eller datorn...

Väl i stan. Ja, jag lämnade inte ens busstationen. Jag gick bara in på pressbyrån. Gav mig själv en smäll av beslutsångest, nervositet och stress... När jag skulle försöka välja någonting att äta, fastän jag fortfarande kände mig såpass äcklig, att jag inte var sugen på NÅGONTING..

Men jag valde till slut. Och gick sedan och funderade på det jag hade köpt. Ältade och diskuterade.. Där jag gick och drack mitt kaffe. Njöt.

... Ja, det var HÄRLIGT ute idag. Så FRIDFULLT. Så FRISK luft. Och det är något ALLDELES EXTRA med att vara ute i stan om kvällarna och känna doften av SOMMAR i luften. Ja, det doftade sommarkväll. Och alla ljuden påminde mig om grillkvällarna med familjen... En UNDERBART lätt känsla. Och jag fick bara lust att bo i stan. Så att jag kunde ta härliga kvällspromenader om somrarna och andas in den härliga doften och lyssna till alla lugnande ljud av människor och trafik... Det inte inte ALLS samma sak här i byn..

... Bussen hem...

Äta framför datorn... Och sedan bara sitta och stirra på skärmen. Ut genom fönstret. Gå mellan kök och vardagsrum. Sovrum och badrum. Kolla mig i spegeln. Riva upp de sår som jag lyckats låta vara, någorlunda under hela dagen...

Jag har funderat hund. Den hund som jag vill köpa.. Funderat. Funderat... Och funderat..

Jag har haft ångest för att mina föräldrar ska komma imorgon. Då jag egentligen inte orkar. Inte har lust... Inte vill träffa någon... Människor känns bara så svarta och vassa. Spetsiga, just nu... Det är en känsla jag får... Och jag har inte lust att SE någon. Prata med någon... LYSSNA på någon...

... Men så blir det säkert HELT annorlunda när de KOMMER.. Och säkert inte ALLS jobbigt eller ansträngande...

Men hunden är ändå mitt ångest nummer ett, just nu...

Så är det.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...