Okej. Internet segar som f*n. Och jag vet inte varför...

Men testar att lägga ut inlägget som jag nyss skrev.

Jag vet inte vad FAN det är för fel på internetet! Men jag tänker inte hålla på att kämpa med det i alla fall.. Så jag lägger in detta när jag har lust någon dag…

Frustrationen är hög…

Men jag har ju bestämt mig för att kämpa. Jag har peppat mig själv som FAN under dagen! Och jag har gjort klart för mig själv vad jag ska vilja hädanefter…

… Men jag kan inte säga att det får mig att må bra. Inte heller att jag litar på det. Att det kommer att fungera. Att jag kommer att klara det…

Jag känner mig ensam… och vill bara ha någon att dela mina problem och bekymmer med. Mina funderingar. Framgångar… Och dessa små glädjeämnen och förhoppningar…

Jag vill ha någon att prata med närhelst jag känner för det. Någon som lyssnar. Såväl som pratar och delar med sig.. Jag vill ha någon som har tid för mig… Utan att ha det inplanerat eller bokat.

… Någon som vet ALLT och det mesta om mig. Så att jag slipper känna att jag går igenom allt helt själv…

Jag lever FÖR min familj.. Men inte så mycket MED dem. Träffar dem ibland. Har kul. Men ser ingen som jag kan förlita mig på och dela en del av mig själv med…

Ibland känns det som om ensam är stark… Och ibland inser jag bara tvärt om… För att sedan åter övertalas av tanken att ensam visst måste vara starkast… När lusten och orken att luta sig mot andras axlar, börjar ta slut… När man VET att man är fullt kapabel att klara av sitt eget liv. Att leva och må bra. ÖVERLEVA.

… Om man bara ville.

Idag har jag varit en vända in till stan. Bestämde mig för att ÄNTLIGEN ta tag i det här med handlingen, som jag nu så länge skjutit på.

… Bussen kom. Och jag klev på, med en liten osäkerhet inombords. Vart skulle jag kliva av? Skulle jag hinna plinga? Skulle jag komma på nästa buss sedan? … Och hur skulle jag klara av att få hem alla varor sedan? …

För att inte TALA om att lyckas VÄLJA varor!

… Innan jag lämnade hemmet. Ja, när jag fortfarande låg i sängen, ringde min mammas kusin. De bor här, en bit uppför gatan bara… Men jag svarade inte.. Hade ingen lust att prata i telefon, efter gårnatten.

Men sedan messade han mig. Några timmar senare. Han ville att jag skulle vara hundvakt imorgon kväll…

Vi messade lite fram och tillbaka. Och så ringde han mig. Denna gången svarade jag. Han ville bara berätta att hunden var väldigt stöddig nu. Och bits och morrar en del.. Men det visste han ju, att det var inga problem för mig… Det är ju ingen jättehund. Som tur är.

Sedan gick jag till bussen. Fick vänta ett tag…

Okej. Nu är jag tillbaka där jag började.

Jag kom i alla fall in till stan. Lyckades kliva av på rätt ställe. Men blev sedan väldigt osäker på vilken sida av vägen jag skulle stå och vänta på nästa…

Men chansade.. Och chansade rätt…

Men inte heller HÄR, kunde det bli problemfritt. Bussen som jag skulle med, var full.. Och den plockade inte upp några fler.

Okej. Aldrig igen denna resa för handling, konstaterade jag, och började gå mot stan.

Satte mig i stensalen utanför biblioteket igen. Och trots min motvilja till ”onödig” kontakt, messade personligt ombud. Ville bara berätta hur det gick… Eller inte ALLS gick!

Fick sedan förslag på vilken butik jag kunde gå till istället… Och tog, efter en del brist på lust och ork.. Efter en del tvivel, mig i kragen och började gå mot affären.

Själva handlingen gick rätt så bra. Jag orkade inte tänka. Så jag bara grabbade tag i lite av varje och fyllde hela korgen med vad jag hoppas var nödvändigheter… Och gav mig direkt på nästa utmaning.

TUNGA kassar i både plast och papper. De skulle bäras från butik till busstation. Och sedan släpas med på bussen, för att på ett eller annat sätt, kunna förflyttas från busshållsplats till lägenhet.

Det var en LÅNG bit. Och med ingen näring i kroppen. Inte från dagen i alla fall, var jag både hungrig och trött… Och mina muskler halvt förtvinade efter dagarnas knappa svält…

Men jag klarade det till slut. Och kände att jag hade uppnått någon slags vuxen framgång… Och mina krav att börja ta tag i mitt liv och ta eget ansvar. Tillåta mig själv att må bra… Och TVINGA mig själv att vilja ha en framtid… Ja, det kändes nästan lite som en vilja idag. En stund… Men bara nästan.

Jag såg lite ljusare på det, helt enkelt. Kände mig starkare.. Och insåg att det bara var larv att jag inte skulle klara av dessa vardagliga ting själv…

… Men fortfarande med tvivlet hur jag skulle klara det NÄSTA gång… Jag menar. Det där kommer jag INTE att orka fler gånger!

Väl hemma, har jag ätit en del. Nu har jag ju så att det bara är att välja…

Men känslan av brist på kontroll… och den där motviljan som trots allt fortfarande ligger där och sjuder… har gjort att jag inte heller idag, har gått utan tvivel…

Jag har gjort en del pepptexter. Jag har satt upp ”regler”… Och jag har gjort klart för mig själv vad som gäller. Vad som måste ske från och med nu.

Jag har oroat mig. Tvivlat. Känt mig ensam… Och jag har lyft upp mig själv gång på gång… Allt under en och samma dag!

… Nej, jag litar inte på mig själv. Inte på någonting, just nu… Men jag är stenhård på att försöka! Nu ska jag klara detta! Annars vet jag inte VAD jag gör. Detta SKA betyda någonting nu!!! … Mitt liv… ska bli värt att levas…

12/12 – 14 22.30