... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...

...

Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...

... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...

Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!

... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...

... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...

... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...

... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...

... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...

... Ja, äter.

Jag äter. Men...

...

Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...

... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...

... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...

... Men, ointressant. Ointressant...

... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...

... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...

...

... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...

Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...

... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...

Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?

... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...

... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...

... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.

... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...

Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...

...

Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...

... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...

... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!

...

Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...

Så.

God natt med er <3

 

... När man har ätit dagens alla måltider... och man känner "Hur ska jag orka enda till imorgon nu?"...

Lite sådär uppgivet... Och timmarna känns som ett långt och segt snöre. Ett elastiskt snöre, tungt att dra i...

...

Jag glömde att blogga i söndags. Kom på det först när jag hade gått och lagt mig. Och orkade då inte kliva upp igen för att knäppa på tangenterna i närmare en timme... Japp, såpass lång tid tar de, Dessa inlägg av känslor och tankar. Av intryck och visioner...

... Igår å andra sidan, var jag för trött... Kroppsligt slut... Med känningar i bröstet... En hel del tvivel i sinnet... En lite lätt gnagande oro...

Och en jag som mindre än något annat, orkade sitta upp vid datorn och låta fingrarna vibrera vid en blogg som jag tidigare glömde bort...

Jag låg mest i soffan. I sängen. Nerbäddad.

Jag lyssnade på musik. Låg på hallgolvet och stirrade rakt upp i taket...

Ja. Energin, helt enkelt. Och uppgiven som jag var, kände jag mig såå nära att vilja kontakta någon som kunde få det att sluta. Jag ville hellre vara död "än såhär trött"... Det var känslan.

...

Jag vet inte hur bra det kommer att gå att sammanfatta veckan som varit, nu när det redan har gått ett par dagar på den nya veckan...

Men jag ska försöka...

... Förra veckan var det ju tänkt att jag som vanligt skulle ladda om mitt busskort.. Och därmed gå med på ännu en omgång i att tvinga iväg mig själv till stan en gång om dagen "för att utnyttja busskortet till fullo"...

Men jag orkade inte. Jag skulle aldrig orka åka in en gång varje dag... nu när jag har så lite energi.. och får mindre och mindre...

... Så jag började räkna på ett annat system. Så att jag fortfarande ska kunna åka in någon gång i veckan för att handla mat på någon av de större butikerna...

Jag började räkna. Gjorde iordning ett slags schema på hur många gånger jag skulle kunna åka in... Och så bestämde jag mig för att fylla på ett annat busskort. Ett kort som det dras pengar ifrån varje gång istället... Även om jag tycker att det är väldigt jobbigt och obekvämt att då behöva säga vart jag ska varje gång...

...

I onsdags åkte jag sedan in till affären för att köpa det där snackset och godiset till pappas 50årsfest, som jag hade varit så orolig och nervös för... För vad jag skulle köpa. Hur mycket... Och för hur färskt godiset skulle vara...

Ja, helt enkelt med en känsla av att vara otillräcklig och svika de personer som räknar med mig...

... Men det gick bra...

Efteråt. På vägen därifrån.. -Gick jag med blandade känslor och tankar. Ett nervöst tvivel om ifall jag köpte för mycket. För många av samma sort... Ifall jag bara borde ta med mig en del...

En samtidigt känsla av att jag hade varit för snål... Att jag kanske borde ha köpt mer av "det eller det"... Och "valde jag rätt snacks?" ... "Kunde jag ha gjort bättre?"...

...

I torsdags var det dags.

Mamma hade ordnat så att jag kunde komma dit tidigare, utan att pappa skulle undra vad jag gjorde där...

Och hela förmiddagen...

...

... Eller vi börjar här...

Jag sov ingenting under natten. Kunde helt enkelt inte koppla av. Somna.

På dagen före, hade jag fixat med packning. Förberett så att allt var lätthanterligt dagen efter... Och jag hade målat mina naglar...

Det var naglarna som gjorde att jag inte kunde koppla av...

De stank lack. De kändes fortfarande lite kladdiga... och ömtåliga... Och jag låg bara på helspänn hela natten...

Klev upp tidigt. Såg på tv. Drack kaffe och åt en liten chokladbit...

Såklart inte helt överrens med mig själv.. Eftersom att det inte var dags för någon måltid. Och jag äter ju väldigt strikt nu...

Men "idag skulle ju ändå bli en fel dag"... Så det var okej...

...

Väl hos mina föräldrar, fick jag min efterlängtade ostsmörgås med en kopp kaffe. Jag älskar att äta lunch tillsammans med dem! Och förutom det, älskar jag ännu mer att få äta på ett mer fritt sätt än vad jag "kan" göra härhemma...

... Jag fick slänga av mig lite av min ångest och oro över hur stor och krävande "den här festen" verkar bli. Och jag fick mina känslor besvarade av mamma, som även hon, tycktes känna att det blev lite för mycket..

Det är ju syrran min. 24åringen, som besitter den största entusiasmen för att ordna fester och firanden av olika sak.

...

Det blev inte fullt lika jobbigt och stort som jag hade befarat. Det krävdes inte så mycket av mig... och de saker jag ändå hjälpte till med, var enkla saker. Och väldigt självklara.

Så ingen direkt känsla av att det finns en massa gömda krav i dagen...

... Det blev inte heller särskilt mycket folk. Mina syskon och färäldrar. Och så mormor och mammas morbror.

Så det var rätt lugnt.

Jag var inte alltför trött. Och det blev inte precis som jag trodde, att jag skulle sitta och bara längta hem. Se fram emot att det skulle vara över...

... Matmässigt...

Jag åt.

Jag tog det lugnt. Då jag inte ville vara med om nattillamåendet sedan... Som då kändes oundvikligt ändå...

...

Efter festen, var jag rätt nöjd ändå, med hur mycket jag åt...

Visst. Det var mer än vanligt. Såklart. "Vad är inte mer än vanligt när man äter som jag gör?"...

... Men när jag kom hem, mådde jag inte bra...

Det var liksom... rutinerna som hade tagits ifrån mig under dagen. Den kontroll som jag alltid hade haft, som jag nu helt plötsligt för en dag, hade släppt på...

Och som vanligt, blir jag då osäker på hur jag ska fortsätta dagen när jag kommer hem...

... Så. Jag proppade.

För första gången på flera veckor, åt jag nu hejdlöst. Bara för ätandets skull... Och planerade då att svälta lite extra hårt... Ja, ännu mer extra än vad jag redan hade planerat "efter 50årsfesten"...

... Dagen efter, började jag sedan med det där knappa näringsintaget. Mådde dåligt. Kände mig svag... Och sötmaberoende(!)...

... Och till kvällen, kom jag bara fram till.. "Jag svälter ju ändå. Det enda jag gör genom att strypa intaget ännu mer i några dagar, är att skynda mig mer mot den död som jag redan är påväg mot...

... Och vare sig det var en ursäkt för att få äta.. eller ett förnuft som faktiskt talade, så tillät jag mig själv att äta de sista kalorierna för dagen... De kalorier som jag normalt sätt tillåter mig själv...

... Och eftersom att detta var godis och choklad. Godis och choklad... -Kände jag bara att jag behövde ta mig en promenad "efter all energi"...

Jag gick ut. Promenerade. Och funderade...

Jag kände mig rätt så uppåt ändå... Kände att jag ville sluta äta godis. Ja, i större mängder. Jag skulle börja laga mat från grunden. Baka mitt eget bröd... Och helt enkelt bli mer hälsosam...

Och ja. Godiset. Det skulle jag fortsätta med. Men bara i en munsbit efter middagen...

Efter ett gnagande funderande under hela promenaden, kände jag att jag behövde skriva ner planen och försöka få rätsida på vad jag egentligen ville. Hur  jag skulle lägga upp det... Ja, men vilken planen egentligen var... För att det kändes rörigt...

...

Jag tror att jag har lagat mat en gång sedan jag skrev sist. Men jag minns inte...

Har jag det, så blev det iallafall ett storkok...

... Annars har det varit tv... Tv, tv, tv...

Och lite snabba tittar på datorn...

... Och idag är jag helt enkelt...

Jag tvivlar...

... Det här är hunger. Det är ont i kroppen... Det är djupa dalar och kotiga benberg...

Och jag är trött...

Det är en väg mot döden. Det är ett liv som inte betyder någonting... En själ som inte har varit lycklig på år och dagar... Och ett sinne som inte heller kan se någon förändring...

Det är ett jag som, även fast jag inte orkar mer, inte kan tänka mig att ta steget mot en förändring...

Ett jag som inte vågar lita på mig själv. Inte på omvärlden... Och inte på livet i sig...

Som mer än gärna vill  ge sitt liv mening. Kärlek... Glädje... Men som inte varken vågar eller orkar få det att ske...

Som sitter fast på ett rullband som sakta men konstant för mig närmre... slutet...

... Och ja...

Jag har funderat på att svänga... Men svaret varje gång... "Nej"... Jag kan överväga det... Men det ser inte ut som om det någonsin kommer att bli en möjlig väg för mig...

Smärtsamt. Japp. Läskigt... Jodå.

...

God natt med er <3

 

... Jag har slut på ork.

Nu orkar jag inte mer. Varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt...

Jag är helt utpumpad. Slut... Kvävd... Och hela den här veckan har bestått i studsande tvivel...

...

Jag har varit hemma hela veckan... Tror att jag åkte in till stan en gång i tisdags. För att som vanligt, ta en kort promenad... Eller vad jag nu gjorde... Kanske satt jag bara ut tiden också... Jag minns inte riktigt...

... Men i tisdags gick mitt busskort ut. Och jag bestämde mig för att ta en paus. En semester ifrån dessa tvång att åka iväg för att "utnyttja mitt busskort"...

Det blir ju nästan aldrig av, att jag bara tillåter mig själv att stanna hemma. Eftersom att jag alltid finner någon anledning till att ladda om busskortet igen... Att jag är uttråkad. Rastlös... Otålig... Eller att jag har något ärende i stan...

... Men jag kände att jag behövde en semester. Och har nu inte fyllt på mitt busskort igen. Vilket jag däremot måste göra nu till veckan... Då ju pappa fyller år. Överraskningsfesten ska äga rum... Och så måste jag handla inför den...

...

Att det ska kännas som en semester, att slippa åka in till stan för en kort promenad och sedan ta nästa buss hem igen... Det säger ju rätt så mycket om hur lite energi jag har just nu...

Och förutom brist på energi, är jag också väldigt stressad... Stressad inför pappas fest. Inför all press och osäkerhet jag känner inför den..

Att inte kunna äta. Att äta för mycket... Att inte veta hur mycket jag ska äta...

Att inte veta hur jag kommer att känna efteråt... Hur jag kommer att må...

... Och att orka vara social. Hjälpa till... Att veta utan att någon säger till en, vart jag behövs och när...

...

Jag har tvivlat en hel del på vad jag gör. På vart min kropp är påväg...

Jag har varit orolig för att snart tappa kontrollen över mig själv. Att få plötsliga krampanfall... som senare kan leda till hjärnskador... "-Och då verkligen mista all kontroll!"...

Jag har funnit mig själv i att drömma. Att önska...

Att nästan... hoppas...

Samtidigt som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan se mig själv i en annan situation än vad jag är i nu... I ett annat liv... Med en annan känsla inombords... och ett annat sätt att hantera allt på...

Jag kan inte se...

Det finns inte i min världsbild, att jag skulle kunna bli lycklig... Komma längre i livet, med mig själv, än vart jag är nu...

Att jag någonsin skulle kunna vända håll och sluta skada mig själv på det här sättet...

... "Och ju längre jag fortsätter på den väg jag nu vandrar... Desto närmare döden tar jag mig"...

Så är det. Det är sanningen...

För att. På det sättet som jag äter nu, förlorar jag alltid mer näring än vad jag drar i mig... Vare sig jag ligger raklång på soffan och blundar hela dagarna.. -Eller promenerar, tvättar, städar och lagar mat..!

-Jag kommer att gå ner i vikt... Och fortsätta med det!

"Och när kroppen inte längre hittar någonting att ta av... -Vart kommer den då att börja gnaga efter energi?"...

... Jag har legat där i sängen om natten. Stirrat rakt ut... Och bara...

Jag har sökt efter det rätta stället att lägga mina olika kroppsdelar på... Utan att dessa ska röra vid varandra. Då bara känslan av mina hårda kotor och djupa dalar i kroppen, gör mig orolig...

... Japp. Orolig...

Och ändå. Fastän jag ligger där och tänker på min familj. På att det inte gör någonting för mig om jag dör. "Bara jag slipper rädsla, panik och smärta".. Men att min familj finns. Och jag vill inte lämna dem...

Trots att jag vet att livet kan ge mer...

-Så kan jag inte vända håll... Jag vågar inte... För att jag kan inte se...

Jag kan inte tro. Inte någonstans. -Att det kan bli bättre. Att jag kan må bra. Skratta och le i daglig bacis...

Jag kan inte se mig själv lycklig. Med kärlek i vardagen...

Se mig själv utan ångest. Utan stress... Och utan all denna osäkerhet... Och de alltför höga, ibland orealistiska kraven...

... Och...

Jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den trygghet som jag finner i att skada mig själv... Att krama om min själ allthårdare för varje dag, med min kontroll som medel...

... Inte... Inte när det funkar så bra... När det jag med stor sannolikhet möter om jag vänder håll, inte funkar i närheten av lika bra. Ger mig i närheten av lika mycket tillbaka...

... Men trots det, har jag funderat.

Jag har några gånger, under veckans gång, funderat...

... Ja. På att vända håll... helt enkelt...

...

Jag har varit orolig för att inte orka mig iväg till festen...

Orolig för att inte orka mig iväg till affären(för att handla till festen)...

Jag har varit orolig för att jag av någon anledning, ska behöva åka flera gånger till affären... Och inte orka det...

Jag har ältat det faktum att... Hur jag än äter på den där festen, kommer ångesten, illamåendet och viktuppgången att vara ett faktum...

Och när den dagen väl har passerat, kommer oundvikligen flera sådana dagar till... Med tiden...

... Jag har känt mig pressad och stressad. Då jag har mat i frysen, som behöver tillagas.

Stressad och pressad. Ångesttung. Då jag nästan inte har några matlådor kvar att äta av... Och att jag egentligen inte orkar laga mat...

Jag har haft ångest och känt mig nere, för att jag ju egentligen älskar att laga mat. "Och nu orkar jag varken handla mat eller laga mat"...

Och jag har känt mig nästintill explosionsfärdig. Då stöket i min lägenhet. De dammiga, håriga, grusiga, sandiga... Kladdiga, skitiga.. golven.. -De smutsiga bänkytorna och borden...

All disk som jag inte orkar ta hand om... Tvätten som behöver tvättas... Det kladdiga handfatet i badrummet...

... Ja, och jag orkar ingenting. Helt enkelt...

Jag önskar bara att allting kunde försvinna. Gå upp i rök...

-Trots det, fortsätter jag planera måltider. För att det måste göras. "Mat ligger och blir dålig. Gammal"...

Och trots min brist på ork. Min totala brist på framtidstro... Eller ens någon framtid(!)... -Kan jag fortfarande på något sätt se... vad livet hade kunnat innebära. Innehålla... Vara...

... Och ibland.. -Även om jag oftast är för stressad för att kunna njuta av någonting alls... -Känner jag mig fortfarande rätt så lätt inombords. Glad.. Trots att jag bara sitter hemma. Ensam, hela dagarna...

... Och likt som när jag nästan gräver ner mig under golvet när jag känner att jag stressar ner varenda tugga "utan att smaka"... -Blir jag sådär, nästan flygande glad när jag känner att jag riktigt njöt.. och att det "inte hade kunnat vara bättre"...

...

Veckan har varit tråkig. Lång... Och jag har knappt gått utanför dörren...

Den har handlat mycket om att ladda hjärnan för att ta steget mot att laga ny mat...

... Och idag gjorde jag det...

Men matlagning innebär stress... Det innebär ångest och stök...

Och det innebär en jag som har armar och ben både högt och lågt.. Medans hjärnan håller på att dela sig i miljoner små kläggiga bitar. Samtidigt som hjärtat försöker slå sig ut genom bröstet...

Och det innebär en eftervarande stress och ångest. En tung och rörig känsla inombords, som får mig att inte kunna koppla av för någonting sedan...

Inte förrän allt har landat inom mig. Alla intryck.

Inte förrän maten har lagts undan. Alla rester som inte blev tillagade, undanskyfflade någonstans...

Inte förrän all disk och skräp. Allt kladd har tagits omhand...

... Och viktigast av allt...

Inte förrän jag har lyckats acceptera "hur, vad och varför"...

Hur reslutatet blev. Vad som ledde mig till reslutatet...

Förrän jag har lyckats komma fram till vad det egentligen var för resutat jag ville ha... Och om det som blev, blev bra eller dåligt...

Ja-a...

Inte förrän jag har landat ordentligt och lämnat dagens matlagning bakom mig...

...

Därför blev det, efter veckans stress och press. Ångest inför att laga mat alls. -Också stress, press och ångest av att ha lagat maten...

Vilket ledde till någonting som ger mycket ångest och misslyckandekänslor... -Ett stressätande utan att smaka, till nästa måltid.. "För att det är omöjligt att äta långsamt och njuta, när man känner såhär inombords"... Det går inte...

Skriva, skriva, skriva...

Och ingen som helst ro till att varken se på tv, lyssna på musik, promenera... -Eller ta hand om köket... som jag egentligen borde göra!

Ingen ro till någonting...

Och jag vill bara bort. Ha ett avslut...

Det här livet duger inte... Och nästa vecka... -Stress... Resten av livet... -Meningslöst.. -Stress... -"Hur länge har jag egentligen kvar?"...

... Men jag kan inte vända håll... Jag vet inte hur...

Och det är det värsta...

...

Okej. Något mer om den här veckan?

... Nej jag tror inte det...

Så god natt med er <3

 

...

Skuldkänslor. Dåligt samvete. Ångest...

Svaghet. Trötthet... Oro...

... Bekvämlighet...

Svart...

...

Den här veckan. Idag. Nu...

I skrivandets stund, väger hjärtat tungt. Huvudet likaså... Som om hjärnan försöker tränga sig igenom huden... Hjärtat pressa sig ner i golvet...

Jag vill explodera. Lätta på trycket...

Jag är trött. Kroppsligt. Utmattad, psykiskt...

Och helgens sociala interaktion... Den är lika oönskad nu efteråt, som jag trodde att den skulle bli, innan...

Alltså, jag uppskattar min syster. Älskar min syster... Vill varken svika eller såra henne... Jag vill vara till lags. Får lätt skuldkänslor...

Men jag känner mig väldigt pressad... Och min egentliga vilja... Det egentliga behov jag känner, är att bara bli lämnad ifred. Inte behöva prata... Inte behöva skratta eller le... Vill inte behöva känna att jag vill vara till lags. Ställa upp...

Och aldrig igen vill jag ställa upp på någonting. Ge vika för mitt egen ångest... för att pleasa någon annan...

...

Men jag börjar från början.

... Den här veckan har i största del bestått i ångest och oro över pappas kommande 50årsfest som vi ska ordna till honom som en överraskning...

Jag har känt att den kommer att bli stor. Alldeles för stor. Att kraven och de "gömda" förväntningarna som denna sätter på mig, kommer att vara för tunga för att hantera... Att, att behöva vara social. Se folk. Prata med folk... Att bara finnas där och le... -Att det kommer att kännas för stressigt och rörigt för att orkas med...

Att hjälpa till med fixet före. Städet efter... Att veta vad som förväntas av mig, när... Och att hela tiden känna att man gör fel. Tittar åt fel håll... Eller till och med, är i vägen... Bara genom att "vara där"...

... Att festen kanske inte alls blev så bra som de mer exalterade familjemedlemmarna önskade den att bli... Och att det kanske kunde bero på mig... På vad jag gjorde.. eller aldrig gjorde...

... Och vikten. Hälsan... Den psykiska orken...

"Vart kommer jag att befinna mig om två veckor, rent fysiskt?"..

Jag går ner i vikt. Fortfarande i samma takt som innan... Och frågan ifall jag ens kommer att orka mig utanför hemmet. Bort till bussen...

... -Det är ingen självklarhet, nu när jag orkar röra mig mindre och mindre. Ligger i soffan mer och mer...

Nu när jag börjar bäva mig inför att ta den där femminuterspromenaden hem från bussen, redan tio minuter innan bussen stannar... "För att jag är såå trött... Såå orkeslös"...

Nu när jag ibland bara blir sittandes i en och en halv timme. Väntandes på bussen... För att jag, när jag kliver av, inte orkar flytta mig från busstationen... Väntar bara på nästa tillbaka hem...

... Jag har oroat mig en del över vart jag är påväg. Inte så mycket för min egen skull... Men för mina föräldrars. Mina syskons skull... För att svika dem. Oroa dem...

Jag har känt ett behov utav att prata med någon om det. Bara dela det med någon annan... Att höra någon säga "Det är ingen fara. Du kommer att klara dig"...

Jag vet att inte så är fallet. Att det här beteendet inte alls är något som man "klarar sig" med...

Men jag vill höra det ändå.

Jag vill inte ändra på någonting. Inte ramla ner i samma grop av krig igen. Med alla dessa huggande pirayor som jag inte kan ta mig ifrån. Inte nu när jag har tagit mig upp. Lagt mig tryggt på plats... i ett skadligt, men ack så bekvämt läge...

... Men jag vill dela det med någon. Jag vill känna trygghet på alla plan. På det fysiska planet... Slippa "rädslan" för framtida hjärnskador... Slippa hoppas på att döden kommer före alla slags bestående men...

Och jag vill vara säker på att jag aldrig behöver svika dem som står mig närmast... De människor som jag dock knappt träffar... Men som jag när jag väl träffar dem, känner mig väldigt trygg med... Att jag aldrig tvingas svika och såra... -Göra livet svårt för de människor som behöver mig i livet för att må bra i själen...

... Och jag vill vara där... för pappa på hans enda femtioårsfest... Femtioårsdag...

Och för allt i världen, inte tynga dem genom att säga att ätstörningen har eskalerat... Oroa dem när de ska njuta som mest...

...

Annars har jag promenerat lite grann denna vecka. Inte lika mycket som tidigare. Då kroppen har blivit så trött... Men lite grann...

Jag har fortsatt äta tre gånger om dagen, efter schema. Men beslutsångesten vad gäller "vad", "när" och "varför", har varit lite större. Tyngre... Och jag har bara känt för att strunta i att äta vissa gånger. Eftersom att jag inte kan komma fram till "något självklart val"...

...

Och så hörde 27åringen av sig.

Hon messade mig en gång. Messade mig igen... Och en gång till...

Hon ville träffas. Gärna sova här...

Men eftersom att jag har ett sådant komplicerat förhållande till mat just nu. Och en sådan stökig och smutsig lägenhet. En brist på ork.. Och ingen ro till social kontakt.. -Kändes det som att en övernattning inte var optimal...

Jag svarade till slut att vi kunde träffas i stan och gå på en långfika "Jag bjuder, såklart :D". Promenera omkring lite.. "Och sedan ta en passande buss hem"...

Det tyckte hon att passade bra...

Jag spenderade den kommande tiden på att fundera över det hela. Hur jag skulle lägga upp ätandet...

Och förlikade mig vid tanken... Tanken att det då inte skulle bli att äta efter schemat just den dagen. Igår alltså.

...

Jag vaknar alltid väldigt tidigt nuför tiden. Mycket tidigare än vad jag önskar...

Och även igår var en sådan dag...

Jag vaknade vid sex på morgonen. Klev då upp och tog ett bad. En dusch. "Då kan jag sitta utan keps på fiket"...

... Vi möttes sedan på bussen...

...

Okej. Väl där.

Syrran klippte sig hos frisören... Sedan gick vi(jag, med tunga steg) runt i butikerna en stund...

För att sedan äntligen(enligt mig) gå på fik. Åt chokladtårta och drack kaffe...

... Jag vet inte hur mycket jag vill prata om. Berätta om hur jag kände för min syster den dagen(eller idag)...

Men det kanske kommer upp en del...

... Vi gick iallafall vidare sedan. Då...

...

Äsch, jag orkar inte.

Har ingen direkt energi till att berätta vad vi gjorde, in i detalj...

Det blev iallafall en hel del promenerande. Middag som jag mådde väldigt dåligt över.

En mix av beslutsångest, prestationsångest... Dåligt samvete... Osäkerhet... Och en smått irritation för att syster förväntar sig saker och "tigger" av mig hela tiden... Antagligen för att jag är för snäll och hatar att säga nej... Men hon vet ju samtidigt att jag erbjuder när jag känner för det. Och det borde vara en självklarhet att när jag har erbjudit vissa saker under dagen, och hon har antytt flera gånger vad hon vill ha(utöver det), och jag inte har gett något gensvar... -Att jag inte har något lust att köpa "det, det eller det" till henne... Allra helst inte när jag redan står för precis allt vi gör och köper när vi träffas..

... Men nog om det.

Vi gick iallafall på bio. Spontant...

Och sedan så övertalade hon mig att få komma hem och sova hos mig ändå...

Jag var orolig. Hade ångest... Och jag var inte särskilt övertygad om att jag skulle kunna få någonting alls att fungera "med besök hemma"...

Jag kunde inte se hur jag skulle kunna äta. Hur hon skulle kunna äta...

Och egentligen ville jag bara hem och vila. Slipa på mitt matschema... Och sedan fortsätta bäva mig inför nästa sociala sammanhang... "pappas femtioårsfest!"...

... Men jag kunde inte säga nej hur många gånger som helst... Inte för att mina nej var raka nej. För att då hade hon ju åkt hem...

Men jag tycker inte om att känna mig elak genom att avvisa någon som inte förstår... ens när jag har berättat för henne utan och innan, vilka problemen är och hur jag känner...

...

Väl hemma hos mig, har hon hållit på och petat på mig... Vilket berodde på oro för min vikt och hälsa. Vilket jag kan förstå...

Jag har haft ångest. Tyckt att det har varit obehagligt... Och känt mig både dum och onödig...

Jag har haft skuldkänslor jämt emot henne. Då hon inte har fått någon vidare mat. Någonting att äta... Känt mig överkörd av henne. Då hon har "tiggt" efter saker.. Och förväntat sig dessa... Trots att jag själv inte kände möjlighet av själv njuta av samma sak(hon fick ju såklart äta. Jag syftar mer på "vad")...

... Och efter en hel del vinkar ifrån hennes sida... Kände jag ju till slut att vi såklart behöver äta något...

... Samtidigt som stressen i att ha besök och känna hennes förväntningar på mig, gjorde att besluts-och prestationsångesten blev för stor för att vilja alls...

Det gick inte att äta.

... Så att...

Idag fick hon åka hem, abdrupt(heter det så?)... Be sin sambo att komma och hämta henne...

Min hjärna behöver vila. Mitt hjärta behövde lätta... Och jag... Jag behövde vara ifred för att lugna ner mig ordentligt och få tid att koncentrera mig i ätandet. Landa igen...

...

Och nu. Ja, nu har jag ätit.

Jag har fortfarande ångest. Känner mig tung... Och att ha ätit alls, känna bara... förjävligt, rätt ut sagt..!

Vad jag har ätit. Att jag har ätit... Och att jag inte har ätit mer...

Att behöva fortsätta äta. Att fortsätta svika. Att sitta fast...

... Ja, att livet ser ut som det gör...

... Hur jag känner i kroppen. Tyngden på min hjärna... Sanden i mitt hjärta..

Röran. Stöket... Inombords och i lägenheten...

Hur allt hade kunnat se ut. Hur helgen blev... Vad jag gjorde och inte gjorde... Det jag sa... Det hon vet..

Ja, allt känns fel. Tungt. Svart.

Just nu...

Men det beror ju mycket på det jag gör mot mig själv. På svälten...

Likt väl som svälten beror på hur livet ser ut. Hur jag hanterar det. Mig själv...

...

... Jag är inte nöjd. Tillfreds...

Och jag vill bara gå och lägga mig nu. Vila. Sova...

Må bättre imorgon när jag vaknar.

God natt med er <3

 

... Hmm. Veckan som varit...

 

Rent fysiskt, har det varit jobbigt... Jobbigare än vad det har varit tidigare...

Men det är ju inte så konstigt. Jag väger ju mindre nu, än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder...

Jag har en grövre undervikt nu än vad jag någonsin har varit med om tidigare...

 

Och trots det, finns det både saker som jag behöver promenera till och från...

.. Och en då och då, återkommande ångest och oro som gör att "ytterligare en promenad" blir "nödvändig"... Ett illa måste...

 

Och jag känner det, när jag promenerar.

Jag har blivit tröttare. Svagare... Och att gå långsamt, är snarare en regel än bekvämlighet för lugn och frid...

 

Jag orkar liksom inte gå snabbt, längre. Inte i regel, iallafall...

Det är ju klart. Vissa gånger går det. Vissa gånger, känner jag mig bara lite extra pigg, av ingen(i min kännedom) speciell anledning...

 

... Jag går fortfarande ner i vikt. Och nu har jag nått en siffra som jag tidigare inte befunnit mig på. Vilket har lagt till lite extra oro, rädsla och ångest, till min redan lite lätt sviktande själ...

Men jag håller i mig. Och än sålänge är detta fortfarande den tryggaste situationen jag har befunnit mig i, sedan jag nådde vuxen ålder och självständighet...

 

...

 

Och på talan om självständighet, tåls det väl att nämnas också...

För första gången på flera, flera år, känner jag nu inget som helst behov av alla dessa kontakter(myndigheter och liknande) som jag tvingade mig på i början...

Det beror antagligen på att jag nu har släppt alla förväntningar och framtidsförhoppningar... Jag har släppt alla mina viljor, och krav på livet... På vardagen...

Ja, jag har nu släppt taget om att vilja förändra min vardag. Mig själv... Och att ta mig någonstans i livet...

... Om livskvaliteten...

 

... Och nu tillåter jag bara mig själv att vara uppslukad av min ätstörning... Accepterar vardagen som den ser ut. Livet som det är...

Och även om hjärtat isar till ibland.. När jag kommer att tänka på att jag inte har många år i livet... "och slösar bort det såhär..!" ..-Så är maten... Inköpen av mat... Planerandet så att jag slipper slänga mat... Och att diska.. -Det enda som jag orkar med i vardagen... Det enda jag får plats med i psyke och själ... "Om jag inte ska tryckas under jord... Gå upp i rök... Sippra ut till ingenting.. Som en pöl på golvet... Explodera..!" ...

 

... Det är inte nyttigt... Och jag vet inte ifall det är positivt eller negtivt att jag nu har tagit avstånd ifrån alla mina tidigare kontakter som jag tjatade på och vände mig till då och då...

Men kriget inombords är bra mycket mindre nu. Så att... Ja, jag antar att jag inte känner av behovet på samma sätt längre...

 

...

 

Annars denna vecka..?

 

Jag har blivit såpass trött. Slut... -Att jag nu inte lägger lika mycket(om någon alls) energi på att köpa mat... Jag prioriterar annorlunda. Lever på vad jag har hemma(i princip)...

 

... Och diskningen...

Den blir lite lidande. Lite grann...

Vissa dagar blir den stående till nästa. Även om jag inte tycker om det...

 

Jag ligger mycket på soffan... Väntar på nästa måltid...

Äter...

 

Jag går till datorn och kollar vad som går på tv...

Planerar för måltider. Räknar lite grann...

Och ligger sedan på soffan igen...

Dokumenterar... Förbereder måltider...

Väntar, väntar, väntar...

 

... Och sedan när jag äntligen är tillräckligt trött för att kunna sova, gör jag mig klar och går och lägger mig...

Ibland kliver jag upp igen...

Vaknar "alldels för tidigt"... Försöker ligga kvar så länge som möjligt... Men kliver alltid upp "för tidigt" ändå...

 

Jag drar ut så länge som möjligt på varje måltid. Men känner hur jag blir mer och mer släpphänt. Viker mer och mer för min otålighet...

Men å andra sidan "Om jag vaknar tidigare och tidigare, borde jag väl också kunna flytta på måltiderna mer och mer..?"...

 

... Ja. Och så åker jag fortfarande en bussresa till stan och tillbaka på vardagarna.

Både för att utnyttja busskortet som jag betalar varje månad... Och för att förkorta dagarna lite grann... Njuta av lugnet som en bussresa(utan för mycket folk) ger mig...

 

...

 

Ja. Något annat för denna vecka...

 

Tungt fokus har legat vid allt som borde göras härhemma...

Matsoporna som måste ut. Retursopor som också behöver ut...

Allt som jag borde köpa. Planerar att köpa. Till lägenheten...

Och sovrummet som måste städas från kartonger, och packas upp klart...

Med mera, med mera, med mera...

 

Och ingenting blir gjort. Ingenting orkar jag med...

Jag kollar på saker att köpa, lite då och då... Men så mycket längre kommer jag inte. För att jag orkar inte ta beslut. Orkar inte prioritera vad jag bör köpa först. Räkna på vad som borde vänta "för att det kostar mycket"... Och vad jag borde köpa "trots att det är lite dyrt"...

Orkar inte räkna på hur många av dessa saker jag har råd med "på en och samma gång"...

 

...

 

Idag har jag iallafall duschat för första gången på nästan två veckor. Badat. Ett varmt bad.

Det var uppfriskande...

 

... Och nu måste jag se till att få diskat. För att förenkla morgondagens måltider...

Jag diskade nämligen aldrig igår. Alldeles för trött... Eller så var det för mycket på tv... Minns inte riktigt :P

 

... Borde även föra över alla siffror från diverse kvitton, till budgeten... Var ett tag sedan, nu.

 

...

 

Med det sagt, tror jag att det får räcka.

Finns säkert mycket mer att berätta...

Men jag tror att jag ska gå vidare med kvällen nu. Försöka avverka åtminstone en del av disken...

 

God natt med er <3

 

 

Hmmm...

Den här veckan... Vad har den här veckan handlat om?

 

... Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta. Bli. Eller om det ens kommer att publiceras.

För att jag känner mig lite... off, idag...

Jag är... ängslig... Tjock i skallen...

Jag är osäker. Förvirrad... Kluven... Och jag känner av en uns av prestationsångest. Generell.. Allmän... ångest...

 

Jag har ont i skuldrorna. Båda två. Men mest den högra...

Som med det mesta andra med min kropp... Min hud.. -Är det den högra sidan som blir drabbad...

Idag gäller det mina sår. Dessa smärtsamma, lockande skrovliga sår.. som jag bara pillar upp, om och om igen...

 

Och det gör ont. Det gör ont...

Men trots smärta. Så ju mer dessa lockar på mig, desto oftare är mina fingrar där...

Och ju mer stressad jag känner mig... Ju mer tankar jag har i huvudet. Gnagande retliga. Nervösa... -Desto mer intensivt låter jag dem blöda...

 

...

 

Men nog om mina smärtande skuldror...

 

Dagarna handlar fortfarande om ätandet. Om inköp... Om erbjudanden och rabatter...

De handlar om prioriteringar. Om beslut och om prestationer...

Det handlar om kilokalorier... Om vikt och om en hel del matematik...

Om planerande och om dokumenterande...

 

Jag känner mig nöjd, trygg och tillfreds... För att sedan få ett, två... och ytterligare tre problem att lösa. Beslut att komma fram till...

 

Och vare sig allting går min väg eller helt fel, kan jag inte känna mig helt hemma... För att... det som är rätt, är på samma gång fel... Och det som är fel, kan inte vara mer rätt... för mig...

 

... Ibland är jag modig. Framåt... Blir nöjd, stor. Glad...

Ibland vill jag bara krypa ihop i ett mörkt hörn. Blunda... Få ett avslut...

 

Ibland säger mig känslan att jag är på helt rätt ställe. Och att jag är tillfreds med tillvaron...

Medans medvetenheten talar om för mig att jag är påväg mot... döden...

Att jag är ensam... Livet meningslöst...

Det säger mig att jag skulle kunnat ha så mycket mer. Livskvalitet. Glädje... Lite lycka och gemenskap...

Att livet kommer att hinna ta slut "innan jag har öppnat ögonen och börjat leva"...

 

...

 

I veckan har jag fått veta att vi ska fira pappa i slutet av denna månad... Någonting som jag hade fått höra tidigare. Men som jag, eftersom att jag inte skrev upp det, hade hunnit glömma bort.

 

Vi ska fira hans femtioårsdag. En överraskningsfest. Och jag ska stå för godis och snacks...

Jag brukar ha svårt för sådant. På grund av prestationsångest. Och jag brukar bli väldigt orolig. Nervös... Få ångest av bara tanken på den press som en sådan "förtroendeuppgift" ska ge mig...

 

Men idag är inte det problemet.

Det känns inte så jobbigt. För att jag har växt. Jag känner att jag har växt...

"Det jag gör får bli bra, helt enkelt". "Det är ju bara godis"...

 

... Utan idag handlar det mer om...

Jag rasar i vikt. Eller jag vet inte om "rasar" är rätt ord. Men jag fortsätter gå ner...

Och visst. Jag kan ha stora kläder på mig. Så inga problem med att de ska märka hur "bra" min självsvält funkar nu...

 

Utan det handlar snarare om... För det första, ångest. Det handlar om att jag för en dag, ska kunna tillåta mig själv att frångå kostschemat. Att jag för en dag, ska våga släppa på kontrollen. Vända håll...

Det handlar om att för en dag, både kunna tillåta sig själv att gå upp i vikt. Backa ett steg i "framgången", för att sedan återgå till vardagen...

 

Men det handlar främst(och allra främst) om att möta vad som sedan på natten, kommer... Som garanterat kommer att tillfalla(är det ett ord?) mig...

Det handlar om smärtan. Om illamåendet efter att än en gång ha chockat kroppen med mer näring än vad den är van vid. Än vad den har fått på bra länge. Att må illa. Att nervöst sitta och gunga mitt i natten, på badrumsgolvet... För att till slut lyckas få i sig lite vatten... och stilla den värsta upprördheten i magen...

 

Jag vet inte om jag är redo att möta det. Inte något av det...

... Men för min pappas skull. För familjens.. Mina syskons skull...

Jag vill göra det... Jag behöver göra det..!

 

...

 

Förutom det...

Vad har hänt denna veckan?

 

... Jag har väl iallafall promenerat lite grann...

Jag har suttit ute i solen...

Handlat...

 

Jag har som vanligt, räknat... Räknat, räknat och räknat. Planerat...

Jag har dokumenterat...

Skrivit lite grann...

 

...

 

Jag har inte diskat ännu idag...

Och för första gången på bra länge, tänker jag inte ens börja...

För att jag är slut. Känner av för mycket ångest och ängslan...

 

Och disken är så knapp idag. Så att... kanske mår jag bättre imorgon. Och då får jag väl ta det dubbla...

 

...

 

Jag tror att jag har pumpat den här veckan tillräckligt nu. Och om inte, har jag glömt något. Och det minns jag inte...

 

Så att, jag säger god natt nu.

God natt med er <3

 

 

... Veckan som varit, i en kort sammanfattning...

"Att inte känna mig tillräckligt svag, har gjort mig orolig...

Så nu har jag kämpat mig till svagheten och smärtan igen"...

...

Och nu. Till den långa versionen.

... Den här veckan har bestått i långa promenader. I kroppslig styrka. En ständig oro...

Och i en stressad hjärnkamp för att orka få saker att gå ihop...

...

Jag tror att...

Om jag nu börjar i en ände av det hela...

Om jag börjar med vikten. Med trötthet... Och min "oroande pigghet"...

... Jag tror att det hade att göra med min kvinnlighet...

Att det var den, den här veckan, som låg bakom källan till oro...

... Det är vad jag har intalat mig själv iallafall...

...

... Efter att jag skrev det senaste inlägget, om min viktnedgång..

Ja, förra söndagen..

-Så hade jag i måndags, gått upp fyra hekto igen(!)...

Jag konstaterade att det inte kunde bero på hur mycket jag hade ätit "eftersom att jag behöver överäta ganska så rejält, för att komma upp så mycket över en natt"...

Utan att det snarare måste ha berott på den kvinnliga cykeln...

Det vill säga. Att...

Ja, egentligen vet jag inte...

Men jag vet att menstruationen har hoppat över två gånger nu... Så att den är inte längre "bara sen"...

-Och att den skulle ha kommit just i början av denna veckan...

... Men till saken...

Fastän att jag visste att det inte berodde på "mitt allför knappa kaloriintag", att jag hade gått upp i vikt över en natt, blev jag stressad. Jag blev orolig och ångesttung...

Och jag konstaterade bara att "jag behöver promenera"...

Jag behövde en promenad.

.. Nästa dag... behövde jag en promenad...

Och dagen efter det... Ja, en promenad.

... Men jag var ju inte trött...

Inte sådär lidande trött och hungrig som jag tidigare vecka, hade varit...

Nej, jag var pigg... Kände inte av svälten alls. "Fastän jag åt som jag brukade"...

Och det här gjorde mig ju inte lugnare, precis...

... Nej, att jag var pigg. Opåverkad...

Det gjorde bara oron större...

... Men jag fortsatte promenera...

Och till slutet av veckan. De senaste dagarna, har jag åter varit trött. Slut... Och hungrig...

Och med det, kom tryggheten. Kontrollkänslan...

Och trots en del smärta, kände jag mig tillfreds igen...

...

Förutom det, har jag gått på fik i veckan. Ensam.

Jag åt chokladtårta och drack Latte.

Och grejen är att jag har växt så mycket det senaste.

Förr hade jag aldrig vågat mig in på något fik. Förr hade jag aldrig vågat sitta ute bland folk och äta, heller...

Men jag har övat... Och att sitta ute(typ på busstation eller parkbänk), känns inte alls längre. Knappt iallafall...

Och att sitta på fik. Ensam...

... Nej, det gick bra. Det kändes okej...

Och fastän jag var lite spänd, kunde jag äta långsamt. Och verkligen ta mig tid att åtminstone "försöka njuta" av det...

...

Jag kämpar på med mina måltider...

... Och även om det stundvis känns som ett fängelse, känner jag mig mestadels tillfreds med hur jag hanterar det hela och mig själv...

Trots smärta... Lite oro och ångest... -Känner jag fortfarande att det här är rätt väg för mig...

Det är ju den enda vägen. Eftersom att det här är den väg på flera, flera år, som har avslutat det tidigare ständigt pågående kriget inombords...

Kriget som fick mig att ropa efter döden. Ropa efter vila...

... Och fortfarande(kanske alltid) skulle jag för ingenting i världen, riskera att gå ner mig i den gropen igen..!

... Detta fungerar...

Detta är "the one and only way"...

...

När jag ser framåt... Tittar framför mig...

Jag kan inte se särskilt långt...

Enligt mig, har jag ju ingenting därframme att se...

Jag har inga planer. Inga drömmar... Och jag blundar för allt vad livet har att ge... Allt som det hade kunnat ge...

Och som det ser ut nu, kan jag inte ens känna mig säker på att jag finns till så länge till...

Eftersom att jag inte har några planer på att vända håll i detta trassel...

Ingen vilja till att förändra...

... Jag vet inte vart det kommer att sluta...

Antagligen inte med döden...

Det blir nog alldeles för smärtsamt för det... Och min familj är inte värd det, heller...

... Men fastän med det i tankarna, är det dit jag går...

Och det är det jag kan se.

... "Någon annan framtid finns inte"... Inte just nu...

... Och jag tror nog att jag har pumpat livet på all den energi det en gång bar på...

...

Jag är fortfarande nöjd när jag går ner i vikt.

Kanske för att det är någonting att kämpa för, som ger ett tydligt resultat.

Ett projekt som går med framgång...

För att... Vikten i sig, är egentligen inte viktig...

Jag är rädd för vikten...

... Det är obehagligt att gå ut. Och vad jag har på mig, måste övervägas ordentligt. "Så att det inte ser konstigt ut"...

Jag tycker inte om mina kotiga axlar...

Och mina spinkiga ben är det som stör mig mest när jag lämnar hemmet...

... Och ju mer jag går ner, desto sämre mår min kropp... Och antagligen likaså min hjärna!

... Eftersom att jag gick upp fyra hekto i början av veckan, har jag nu "bara" förlorat två hekto sedan jag skrev sist...

Men två hekto är i och för sig ganska mycket, när man redan gick med en undervikt på 6.5 kilo... Ja, om jag nu ska gå på vad jag minst ska väga...

...

Ja, jag är inte snäll mot mig själv...

Men då "risken att jag har varit för snäll mot mig själv.. Eller inte tillräckligt elak", gör mig orolig, missnöjd... och ger mig ångest.. -Så måste jag ju konstatera att, "att vara snäll mot mig själv, inte är något som jag är intresserad av"...

...

Ja, vad har jag gjort i veckan?

... Jag har lagat en del mat...

Och med "laga mat", menar jag på halvfabrikat. Fyllt på frysen, med matlådor...

Jag har känt mig stressad och pressad. Rörig i huvudet...

Och det har bara blivit för mycket stök i köket... För många bilder i mitt huvud, efter all matlagning. Efter allt skräp. All kladd och stök...

För många nya intryck och tankar...

För mycket nya uträkningar. Planeranden...

Prioriteringar...

...

Och jag har haft väldigt svårt att sova...

Denna veckan har verkligen inte varit sömnens vecka...

Jag sover ytterst lite. När jag väl sover, sover jag oroligt. Nästan vaket...

Och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen... Vilket gör att jag måste vänta extra länge på frukosten...

... Det har lett till att alla måltiderna har flyttats ungefär en halvtimme tidigare. Sakta men säkert...

...

... Jag beställde hem lite nya kläder till slut...

Men de har inte kommit än...

Och då jag inte vet vilken storlek jag har... Och egentligen inte har någon storlek just nu(!).. -Får jag se om de alls passar, när de väl bestämmer sig för att komma...

...

Egentligen har jag ingen lust att diska.

-Någonting annat som jag har fått mindre ork till, på sistone...

Men jag försöker varje dag, ta tag i det innan jag lägger mig...

.. Och så ska jag göra, även idag...

Det känns viktigt att jag inte tappar kontrollen över de få saker som jag nu ändå äntligen har lyckats få att fungera.

...

Jag har inte duschat ännu, heller...

Och det kommer inte att bli idag...

Får ta det någon dag längre fram...

...

... Så nu säger jag god natt...

God natt med er <3

 

... Jag tänker såpass mycket på att jag måste njuta av maten, att jag blockerar själva förmågan att njuta...

Jag blir bara stressad... Och att äta, känns med ens... meningslöst...

 

...

 

Sedan jag skrev sist...

Nu de senaste dagarna har jag känt av min kropp...

Jag har börjat känna mig trött och hängig. Och att inta liggläge i soffan, istället för att sitta.. -Har på det senaste, blivit av allt oftare...

 

När jag åker in till stan "för att få tiden att gå"... För att komma ut. Iväg... Eller bara för att få åka lite lugnande buss...

-Har jag sedan suttit och nästan halvsovit där i bussbåset, i väntan på bussen hem...

 

... Jag promenerar fortfarande. Det gör jag. Det måste jag. Iallafall ibland...

Jag menar. Vissa promenader blir längre än andra. Men har jag mer än en kvart att vänta på bussen hem när jag har handlat, och det enda som finns på plats, är en pinne med en tavla på...

... Ja, då går jag hellre den biten, så långt jag hinner tills min buss ska gå...

 

Ibland blir det en timme... Ibland kanske en kvart...

Men summan av det hela... Min kropp har inte lika mycket energi att göra av med längre...

 

... Men jag blir nöjd...

Samtidigt som jag börjar lida alltmer av vad jag utsätter min kropp för. Och att jag vet att jag borde antingen äta mer eller röra mig mindre, känner jag mig mer trygg med att gå ner i vikt och röra mig för mycket, än att äta mer innan lång promenad... "och riskera att gå upp"...

 

...

 

Jo, jag oroar mig. Det gör jag... Jag oroar mig en del...

 

Jag har de senaste dagarna, känt att...

 

... Jag väger mig ju varje morgon. Håller lika mycket koll på det, som på vad jag äter, när jag äter det... och hur mycket...

... Och nu när jag har kunnat konstatera att sättet som jag svälter på, verkligen fungerar. Att jag går stadigt ner i vikt. Och fortsätter gå ner... Samtidigt som jag kan äta mat tre gånger om dagen.. och även variera min kost efter eget tycke...

 

... Ja, jag blir väl orolig eftersom att jag inte lider tillräckligt mycket för att vända håll...

Det är liksom inte tillräckligt smärtsamt för att jag ska sluta svälta...

Och då jag har funnit trygghet och stabilitet... Då jag tycks ha funnit den jag är. Mitt sätt att hantera mig själv och min vardag på.. Utan mitt femåriga krig inombords...

 

... Och då jag är rädd för att vända håll... För att försöka någonting annat...

Rädd för att ta ett steg ut ur vad jag nu har skapat.. "Då jag har för mycket att riskera"...

Och då jag är(tycks vara) helt ointresserad av vad livet har att erbjuda utanför min bubbla av.. Ja, vad det nu är för spel jag spelar med mig själv...

 

...

 

... Och jag går ner i vikt...

 

Jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag första gången.. utsattes för sondmatning...

Efter den gången då jag för första gången helsvälte mig själv. Levde på en smörgås.. på två veckor..!

Ja, första gången på sjukhuset...

 

Det var ju det som gjorde det, den gången...

Jag menar. Jag hade aldrig tidigare testat att helsvälta...

Men att bli tvångsinlagd var någonting väldigt traumatiskt. Och jag kunde inte hantera bristen på kontroll... Och att det var så många andra som trängde sig på mig hela tiden, och som sa till mig hur jag tänkte och kände... Hur jag skulle tänka på känna...

 

... Så att... jag helsvälte.

 

... Nu väger jag iallafall... mindre än då.

Jag minns inte riktigt vad jag vägde då. Men kanske ett hekto mer...

 

Men visst. Oro.

Men än sålänge känner jag mig ändå rätt så lugn... Då jag inte helsvälter.

Jag äter. Och jag lever.

 

Inga stötar i magen, som då. Inget sus i öronen.. som då... Och min mage fungerar som den ska. Förutom att det inte sker fullt lika ofta...

 

Och så har vi menstruationen, såklart.

Aldrig tidigare, vad jag minns.. -Har den tagit en paus...

Det har den gjort nu.

 

... Antingen har den hoppat över en omgång... Eller bara blivit väldigt sen...

... Men det som oroar mig, är egentligen inte så mycket...

 

Eller jo, det är det...

Jag är orolig för mina sinnen. För skador på hjärnan...

Jag är orolig för att inte märka när saker ska vara för sent. Att inte...

 

... Ja. Men det som skrämmer mig som mest, är väl hur lite kontakt jag har med omvärlden. Med min familj...

Avsaknaden av vänner... Som jag i och för sig har valt själv... Likt som att ha så lite kontakt med min familj, som jag har...

 

... För att...

Jag skulle lätt kunna ligga... sjuk eller livlös i min lägenhet i minst två veckor... utan att någon skulle undra...

 

... Och det känns ju hemskt att skriva...

Men det är ju så det är...

Och hur hemskt det än låter, är det sådana saker som har börjat röra sig i den lilla lediga plats som finns kvar i mitt huvud, just nu...

 

...

 

Men jag lever.

Jag är relativt pigg...

Jag har fortfarande tillräckligt med energi för att räkna och dokumentera minsta lilla steg, om så är fallet...

 

Jag förbereder fortfarande måltiderna dagen innan...

Jag åker fortfarande in och handlar. Trots brist på fysisk energi..!

... Och jag kollar fortfarande lite inredningartiklar, kläder och saker som jag behöver, när energi finns... Fastän jag aldrig orkar klicka hem något... För att "beslut orkar jag inte ta"...

 

... Jag diskar fortfarande varje natt innan jag går och lägger mig. Fastän det ibland bara blir halvklart...

Är det väldigt mycket disk, kan hälften bli kvar tills natten efter. Även om det gör mig stressad att se den där när jag vaknar på dagen... "Men jag kan inte göra mer än vad jag orkar", brukar jag säga till mig själv då...

 

...

 

Hyresnissarna kom hit igen, iallafall... Kollade rören i köket. Och såg om de kunde hitta orsaken till problemet...

Ja, det var ju översvämning här förra söndagen...

 

... De kom ett par dagar senare. Kollade. Och konstaterade att det inte längre var något problem.. och gick igen.

Skönt att det gick fort.

 

... Jag skulle ju ha duschat den dagen, egentligen...

Men eftersom att stressen satte in, blev det aldrig av...

 

Inte heller nästa dag blev det av...

Eller nästa.. Nästa.. eller nästa...

 

... Nej, först idag blev det av...

Idag tog jag min första dusch på flera veckor..!

Vet inte ens när jag duschade sist!

 

... Men det krävs helt enkelt energi. Det krävs ett visst inre lugn... En plats i min hjärna. En break från det pågående dagliga marantonet i mitt huvud... En...

 

... Ja-a...

Och idag var det den dagen.

Helt enkelt.

 

... Så jag kan ju inte bara skylla på GrannarnaFrånOvan... på just den fronten, iallafall.. Att duschen uteblev...

 

Och kanske hade den inte blivit av ändå.

 

...

 

Men som jag började det här inlägget med...

 

.. Sedan jag började äta på det här sättet och då har en väldigt stram "ätarbudget" till varje måltid...

Och sedan jag började... Fann ett sätt att kunna äta varierat...

-Så har det även blivit väldigt viktigt för mig att verkligen tänka på att njuta av maten. Av det jag äter...

 

För att jag vet hur stressad jag är. Att jag knappt smakar på det jag äter... Och att min stress och ångest när jag testar någonting nytt... Eller när jag har testat någonting nytt...

När någonting jag gör, inte blir helt bra...

 

... Ja, men vad som helst egentligen, som gör att hjärnan gör uppror.. -Gör att jag bara slänger i mig maten för att jag vill att det tar slut "nu, nu, nu!".. "Gärna igår!"...

Och det blir ingen njutning.

 

Helt meningslöst... För mig, som älskar mat. Älskar att äta.

"Jag borde bara njuta av det lilla jag trots allt tillåter mig själv"...

 

... Men att jag tänker så mycket på det, gör samtidigt att jag spänner mig för det. Och att jag då inte kan njuta därför istället...

Och jag blir lika missnöjd varje gång. När jag har ätit en måltid. Känt att den var god... Men att ändå någonting inom mig, gjorde uppror under tiden...

 

En underliggande(är det rätt ord?) stress... Ångest eller oro...

En missnöjd känsla för någonting jag har "misslyckats med"... Eller att det helt enkelt inte smakar såpass gott som jag ville att det skulle göra... Att jag inte.. kan njuta...

 

Jag kan liksom inte riktigt slappna av när jag äter...

Och jag tror att det beror på att det är allt som jag vill göra. Allt som betyder någonting för mig, i dagsläget.. Förutom vikten...

 

... Och att stressen runtomkring...

Stressen i inköp. Stressen i BästFöreDatum...

Beslutsångesten...

 

Stressen och pressen i att räkna på allt... Att dokumentera...

 

... Hela alltet är helt enkelt en för stor grej...

Men fortfarande ett intresse.. Och ett behov som blir tillfredställt... Jag trivs med det. Med vad jag gör.

Och jag är beroende av att dokumentera och utvärdera... Beroende på hobbynivå... Det vill säga.. Jag tycker att det är kul. Intressant...

 

...

 

Ja-a...

Vad har mer hänt sedan sist?

 

... Jag har funderat väldigt mycket hund. Iallafall i början av veckan...

Funderade på att bli hundvakt...

Men det var ju innan min kropp skyndade på att bli så mycket tröttare...

 

Den tanken är inte ens att överväga just nu..!

Inte intressant på något sätt...

 

...

 

Mer..?

 

Jag tror inte det...

I så fall, är det något som jag har glömt.

 

.. Så jag säger god natt, där.

God natt med er <3

Just det, ja.

Jag har testat att göra egna müslibars... Vilket misslyckades totalt. Dessa fick åka in i ugnen igen och bli Granola.

Och så testade jag torka dadlar i ugnen. Funkade nog ganska bra. Men jag vet inte hur torra dessa ska vara... Är väl en smaksak...