Jag är överväldigad. Överväldigad av alla planer. Av allt planerat. Överväldigad av alla social kontakt. Överväldigad av att göra saker om dagarna. Av allt prat. Av alla diskussioner... Överväldigad av att det händer saker. Att ingenting bara står stilla...

Jag är överväldigad, stressad, ängslig... Jag har ångest och är alldeles rörig i huvudet... -Och det får mig bara att känna för att släppa mig själv fri. Jag vill lämna mitt sinne, bakom mig. Jag vill släppa fri, den själ som sitter instängd bakom bröstkorgen, och trycker mot mina lungor... Som gör det tungt att andas... -Det är ju klart att jag funderar. "Vilka är stegen som krävs av mig, för att jag ska få evig vila? Vad riskerar jag? Och är det uppnåbart?". Det är klart att jag känner efter. Att jag kan känna i hela själen, hur harmoniskt, fritt och lugnt allt skulle kännas "när jag inte längre finns kvar".. -när jag släpps fri och tar slutgiltigt avstånd från min hjärna... -När jag skiljer mig.

Men jag vet inte... Jag är glad. Levnadsglad i rätt situationer... -Grejen är väl den... "Om jag blir så överväldigad, när jag börjar leva, att jag vill dö... När jag behöver välja mellan meningslöshet, och stress och press... -Hur ska jag orka? … När jag känner mig vilsen.. -Hur?"...

Det blir för mycket...

Intrycken, osäkerheten, stressen... vilsenheten...

Jag vill inte tänka, mer... Jag vill inte vara jag... -Aldrig mer, vill jag känna... Varken positivt eller negativt...