... Jag är så himla trött..!

Så att det är bäst att jag skriver nu. Och går och lägger mig sedan...

...

Jag vet inte hur länge till jag kan ta den här ätstörningen, och alla problemen med att ta beslut...

Vet inte hur länge till jag orkar med att vara osäker på mig själv. Vad jag känner... Vad som är bäst för stunden... och i det hela långa...

... Jag orkar inte gå omkring, osäker och... rädd hela tiden...

Och jag orkar inte heller känna att jag lever i en vardag som jag klarar av men egentligen inte ser någon mening i att hantera... Som inte leder mig till någonting alls... Och som tynger både hjärta och hjärna, mer än vad jag borde tillåta...

...

Äsch, jag orkar inte skriva mer om det...

Tankarna är tröga... Och egentligen vill jag väl bara beskriva min dag och dess små utmaningar... Och sedan gå och lägga mig. Däcka... när jag har kommit fram till ifall jag vill ha det där sista glaset mjölk(som jag har som kvällens sista måltid) eller inte...

...

Imorse...

... Vänta, jag skrev aldrig igår...

Men jag minns inte heller så mycket av det.

Bara att jag var för trött på kvällen, för att orka blogga...

... Så jag tar det ifrån idag...

Imorse när jag fortfarande låg i sängen, messade 23åringen...

Frågade hur det var med mig. Vilket i sig, egentligen kanske inte är så konstigt. Men jag reagerade på det. Och det kändes lite som om hon ville något...

Jag väntade med att svara. Hade ingen lust att konversera med någon. Eller att behöva varken avvisa någon önskan hon hade. Eller behöva ta beslutet att säga ja till någonting som jag egentligen kanske inte orkade med...

... Innan jag kliver upp, svarar jag dock på messet...

Och desto fler mess hon skriver...

Ja, det visade sig att hon önskade komma och hälsa på någon dag nästa vecka...

Ångest. Press.

Jag menar. Hon är min syster. Men en syster som jag aldrig tidigare har haft på besök. Och som jag inte har umgåtts med själv ordentligt, sedan vi var små...

Det går bra hos mina föräldrar. För att där bär inte jag hela det sociala lasset. Det är liksom mamma. Det är pappa. Och oftast några syskon därtill... Och de stunder som man kanske ändå sitter ensamma, känns det tryggt och lugnt. För att man vet att det kan ta slut nästa sekund...

Men om hon ska komma hit, väntar minst ett par timmar på tu man hand...

Vi ska på något sätt umgås. Prata... Och jag vet inte hur det kommer att se ut.

Jag vet inte vart vi kommer att sitta. Om vi ska sitta..!

Jag vet inte vad vi ska prata om. Ifall vi förväntas göra någonting. Äta någonting. Vad vi ska äta, i så fall...

Och jag vet inte hur länge hon kommer att bli...

... Men trots det, kunde jag ju inte säga ett tvärt nej. När hon har tid hela nästa vecka! Vill ju inte såra henne på grund av en obekväm rädsla...

Hon är ju min syster. Så vill hon komma någon dag nästa vecka, kan jag säkert ta mig igenom det, och samtidigt ha kul.

... Jag menar. Vi har ju lekt utan några otryggheter eller konstigheter alls, under hela vår uppväxt.

... Och hon är ju en trygg och utåtriktad personlighet. Så att hon ser nog till att det sociala flyter på under de minuter hon blir.

...

Efter att jag hade sett på HemTillGården och ätit min matlåda, gick jag iväg till bussen.

Efter en natt av funderande kring ifall jag blir tvungen att ta med mig chassit till väskan eller om jag kan ta den på ryggen, bestämde jag mig för att ta den på ryggen. Även om det kunde komma att bli väldigt tungt...

Ja, jag skulle handla idag. Bananerna var slut. Och jag tänkte passa på att utnyttja lite rabatter, och köpa mjölk och grädde samtidigt...

Anledningen till att jag hellre vill ta väskan på ryggen än på hjulen, är att jag vill kunna sitta på "min plats" i bussen. Och med hjulen, blir det bökigt att kunna få upp väskan. Och att få plats med den emellan sätena...

Har jag den på ryggen, kommer jag in överallt. Och väskan kan stå på sätet bredvis mig när vi åker...

...

Jag hade ångest. Kände mig stressad...

Jag var osäker på vad jag skulle ha...

Och jag blev inte glad när äpplena såg så tråkiga ut... Blev inga äpplen...

Och bananerna var gröna... Väldigt gröna!

... Väskan blev ganska tung... Det blev den. Men ändå helt lagom att bära på ryggen. Och nu när jag hade spänt åt axelbanden ordentligt, fick jag inte heller ont i rygg, nacke och axlar...

...

Väl hemma, plockade jag undan varorna och tog sedan ett beslut om vad jag skulle äta...

Det blev alldeles för lite. Och jag struntade i att äta mig mätt... Även om jag skrev en del till mig själv igår, om att jag "måste se till att tillåta mig själv att alltid äta mig mätt"... Det var liksom en utav reglerna...

Men det är bara så svårt...

Jag vill inte äta mig mätt...

Och grejen är ju den, att även om ätstörningen ibland lägger sig och vilar. Kanske till och med sover för ett tag, så har jag så mycket annat.

Alla dessa krav som snurrar runt i mitt huvud, som behöver göras och beslutas, för att jag ens ska få mat på bordet...

Dessa lockar fram ätstörningshjärnan, gång på gång. För att jag inte orkar... helt enkelt...

...

Vissa av sakerna som jag köpte på affären.. Valen som jag gjorde, klämde mitt hjärta en del nu på kvällen...

Ifall jag skulle ha köpt någonting annat istället. Gjort på ett annat sätt... Ifall jag skulle ha köpt det jag inte köpte...

"Gjorde jag något misstag?"...

Och även hur jag äter. Hur jag åt förut... Och hur jag skulle vilja äta nu...

... Jag känner mig bara förvirrad. Och balansen i psyket, känns helt rubbad... på något vis...

... Jag kan inte ens avgöra ifall det blir svårare eller enklare med alla dessa beslut, med tiden...

Ifall osäkerheten och ångesten blir värre och tyngre... Eller ifall de faktiskt lättar...

... Men eftersom att jag fortfarande äter, och har hållit mig borta ifrån svälten.. längre än jag gjort på länge... Så antar jag att jag iallafall har blivit starkare... Eller problemen mindre...

Jag vet inte.

...

Det jag inte heller vet... och nog aldrig kommer att veta! ... Är ifall mötet jag har på fredag, är så smart att ha för tillfället...

Jag menar. Jag vill ju gärna göra någon slags förändring i vardagen. Jag önskar att jag tids nog skulle kunna bryta isen som ligger ivägen för mig varje gång som jag försöker mig ut på praktik. All rädsla och osäkerhet...

Men det är några saker som ändå står ivägen...

Några som jag inte tänker nämna här...

... Men också att jag trots allt äter nu...

Jag diskar varje dag, än sålänge... För tillfället...

Och jag handlar mat.. Fastän det känns lika osäkert och tungt varje gång som jag tillför någonting nytt till mina skåp...

Jag menar. Jag äter trots dagliga tankar om att jag inte orkar och bara vill börja svälta. Gömma mig. Blunda och fly...

Och jag vet bara inte om ännu en sak att kriga om inom mig själv, skulle tillåta mig att orka fortsätta äta...

Kanske blir det bara för mycket att orka med...

Antingen det. Eller så blir det som jag hoppas.

"Jag börjar inte svälta mig själv bara för att jag äntligen får annat att tänka på... Men däremot släpper jag på den värsta pressen och slappnar av mer"...

Ja. En del av mig, vill ju ta möjligheten att börja svälta. "Då jag får annat att fokusera på än ätandet"...

Men samtidigt vet jag att svälten leder till proppande... om jag inte har den starka viljan att svälta... Och den har jag inte! För att jag vill inte svälta... Inte egentligen...

"Jag vill inte förstöra mig själv något mer nu"...

...

Annars har jag bara sett på tv idag...

Bortsett från när jag försökte få plats med fyra deciliter mixad apelsin i ett tre-decilitersglas...

Det gick inte så bra :P

Apelsin över hela mig :P

...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...