Jag bloggar ifrån sängen. För att jag kunde inte tillåta mig själv att inte blogga.

Kortkort..

Jag sov bättre inatt... Kanske var det bra att ge upp helt.

... Jag vaknade vid ettiden. Hade fått kallelse till psykiatrin, på posten. Ungefär tre veckor framåt...

Och att inte tänka och bara vara, blev med ens svårare.

Skärande ångest. Jobbiga tankar...

Gråt framför tv:n. För att jag inte orkade titta... Ett hjärta av bly... SMÄLTANDE bly. Och en hjärna med mjölksyra...

"Dagens mat", på affären här i byn...

Skriva av sig i textsamlingen, när jag inte orkade mer...

… Och omöjliga funderingar utan slut... Med ett dilemma som kunde döda... ALDRIG har jag längtat så mycket efter vad som helst att döva min smärta med.. Vad sägs om en strömbrytare till hjärnan?

Problemet är...

Jag orkar inte längre. Vill se en förändring. Förbättring... Jag vill må bra. Komma framåt... Slippa se döden som en öppen dörr..

… Och jag vill göra det NU. BEHÖVER det... NU.

… Men samtidigt orkar jag inte MED att ta tag i någonting som kan fixas NU, om jag redan HAR någonting pågång.. Psykiatrin...

Och ska jag då orka leva min vardag utan att göra någonting åt den eller mig själv... i TRE VECKOR?!

… Det är liksom psykiatrin ELLER en annan väg...

Någon annan väg, SER jag inte...

Och psykiatrin känns för långt borta...

… Det där med att sluta tänka... Fungerade inte särskilt bra.

… Vill nog bara undvika döden just nu... Måste finna en bra väg...

Hjärtat blöder fortfarande... Kan det brista på riktigt?

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...