Nej, nej.. NEJ. Är det enda jag har lust att säga..

... Jag ORKAR liksom inte.. Av ingen anledning alls egentligen.. Önskar jag kunde säga att livet är hårt.. Skylla på själva livet i sig..

Och visst är livet hårt.. För vissa. Men inte för mig.. I ärlighetens namn. Inte för mig.. JAG må vara hård mot mig själv.. Men livet skulle faktiskt kunna vara någonting HELT annat, enklare än vad jag TILLÅTER det att vara, om jag bara hade gett det hundra procent av min vilja..

Nej. Livet är inte hårt. För många är det det. Men inte för mig. Jag KAN saker. Mer än vad jag tar mig för att göra. Jag... Ja, hela mitt LIV har potential! Men samtidigt som jag gnäller och tjatar. Önskar och känner mig desperat.. Så gör jag inte mycket för att faktiskt TA mig dit.. Närmare på ingenting alls.. Jag är inte öppen för det. Tar inte... VÄLJER att inte ta tag i de saker som jag LÄNGTAR efter. Dessa relativt lättillgängliga saker som skulle höja min livskvalitet till en MER än trivsam nivå! ... "Vad sägs om att börja med att le?".. Att dra sig till de situationer där det automatiska leendet uppenbarar sig...

Just nu sitter jag här. På datastolen som jag har suttit på sedan jag vaknade efter en lur, vid halv sjutiden(eller något)... Ångesten sitter som en klump i bröstet. Och hjärnan är för trött för att orka räkna ut varför.. Vilket av dagens alla intryck och förändringar.. Små, likt som stora, som har gjort att denna enorma(egentligen rätt så lilla) klump har satt sig kring mitt hjärta igen och kramat det hårt.. En riktig björnkram..

Önskar starkt att jag hade bott ute på landet, så att jag kunde sätta mig i skogen någonstans, på en sten, och bara skrika allt vad jag hade.. Avsluta det hela med att sjunga med tårarna rinnandes nerför kinden... Bara för att... Ja. Av ingen anledning alls..

Jag har paradiset utanför min dörr.. Bara jag vågar besöka det.. Och satsa på den rätta vägen.. Det är inget som säger att det kommer att vara lätt eller väldigt lättillgängligt... Men det FINNS där, och jag har både potential och möjlighet att joina det... Om jag bara tar mig förbi bommen...

... Men jag ska väl ta dagen idag..

Jag fortsatte trots allt att läsa ikapp någon månad på den här bloggen som jag har börjat läsa helt från början.. Snart... Ja, kanske inte. Det är nog en tredjedel som jag har avverkat nu... Så en del kvar att komma ikapp..

Och sedan gick jag och la mig.. Klockan var någon gång vid tvåtiden tror jag..

Minns inte hur jag somnade... Eller NÄR, rättare sagt. Minns inte hur jag mådde...

... Men vaknade iallafall... Vid elva någon gång imorse. Tror jag. Och klev väl upp någon gång därefter..

Klädde direkt på mig kläderna och plockade ur båda diskställen efter gårdagens diskning..

Och sedan blev det en snabb vända vid datorn.. Minns dock inte vad jag gjorde...

Gud. Minnet. Minnet. Minnet... Men kanske inte är någon aktivitet som NÅGON normalt sätt kommer ihåg.

Och så klädde jag på mig ytterkläderna. Tog med mig soppåsen med matavfall i... Och gick till soprummet några hus bort. För att testa nycklar.. Hittade den rätta... Och gick in...

*Suck* säger jag bara. Först blev jag glatt överraskad. Lättad. Men det dog ganska snabbt. Då jag inte kunde hitta NÅGON soptunna för just MATSOPOR! Nej, det fanns ALLA dessa returtunnor, för tidningar, papp, plast... Metall... Och ALLA dessa! TILL och med BATTERIER! ... Restavfall fanns det typ fyra soptunnor på rad, för... Men jag läste på skyltarna. Läste, läste och läste. Kände mig som en yr höna. Där jag gick omkring, stressad och förvirrad, för att försöka hitta en soptunna... som inte FANNS!

Så. Jag slängde den i restavfall. Skulle ju till bussen.. Så kunde ju inte stå DÄR och stirra efter en soptunna som jag med största sannolikhet inte skulle hitta... Då den inte FANNS i rummet!

... Gick, om än med lite mer uppgivenhet.. Och frustration. Till busshållsplatsen. Satte mig på bänken i båset... Och skickade iväg ännu ett mail till bovärden. Frågade.

... Har dock inte fått något svar ännu...

Jaja. Det är ju inte LIKA illa NU, iallafall. Stör mig bara på att behöva slänga soporna i FEL soptunna ÄVEN nu EFTER att jag har hittat soprummet! ... NÄR ska allt vara klart med alla oupplösta problem i LÄGENHETEN!? ... Ja, jag lovar jag önskar mig bort ifrån det vuxna livet.. Alla dessa SMÅPROBLEM.

"Ska jag dö, så måste jag radera mina texter.. Raderar jag mina texter, så måste jag dö..."

... Ja, det är en mening som bara ploppat upp i mitt huvud... Inget allvarligt MED det.. Och vet inte ens varför jag tänker det... Jag vill inte dö.. Inte nu. Har liksom ingen TANKE på det.. Men i tröttheten och den psykiska bristen på ork, funderar jag bara på vad som måste till OM det någon gång skulle hända.. Vilket är en omöjlighet. Då jag inte vågar radera alla mina texter, IFALL att jag inte dör.. Eftersom att dessa är viktiga för mig. Och inte heller vågar RISKERA att någon läser det allra mest privata och hemliga som jag har skrivit.. De texter varav JAG och bokstäverna på pappret, är de enda som vet...

Men som sagt. Jag befinner mig inte där. Inte på NÅGOT sätt. Jag må inte komma framåt.. Och inte heller bakåt. Jag står hjälplöst och stampar på det onödigaste stället i livet... Jag kanske är dum mot mig själv ibland.. Inte riktigt VET vart jag vill... Men jag har ändå en rätt så stark dragningskraft framåt... Och rör mig med stapplande, alltför långsamma steg i rätt riktning. Villigt. Likt som ovilligt..

Det är DÄR jag befinner mig.

Men. Ja.

Klev på bussen. Och åkte in till stan. Trött. Slut.. Ja, det blev ingen härlig bussresa... TROTS att bussresan, idag var det ENDA som fick mig att åka iväg! ... Jag hade(har) så ont i hälen, att jag knappt kan gå. Känner mig som en gammal tant när jag haltar omkring.. Tror att det är ett blåmärke. Och det sitter och TRYCKER på hälsenan! ... Och vädret var grått och trist. Trots sina fyra till fem plusgrader, var det idag ingen vidare vårvärme ute. Som det var för några dagar sedan..

Inte heller hade jag lust att sitta i gallerian ute bland folk..

Men det var ändå så det blev. Jag gick och satte mig på gallerian och stirrade... Alldeles DOV inombords... Och tröttheten gjorde att det BRÄNDE i ögonen. Huvudet gjorde sig påmint med en konstig ilande känsla... Och ja.. Jag orkade inte sitta där längre... Behövde RÖRA på mig!

Så efter ungefär... Ja, närmare en timme kanske, tog jag mig en kortare omväg tillbaka till busstationen.. Satte mig ute på bänken. Då jag från trettio meters avstånd(kanske), kunde tydligt se att väntsalen var stimmig och full.. Orkade INTE.

... Men det var kallt... Så när jag med ögat kunde tyda att det kanske var LITE mindre folk därinne nu, så traskade jag dit och satte mig istället... VILLE köpa någonting att dricka... Men var inte sugen...

Så jag hoppade det..

Hem..

Var väl hemma vid halv fyra. Satte mig då här. Och åt lite grann.. Alldeles för mycket egentligen. Läste lite bloggar. Kollade blocket... Ja. Det gamla vanliga...

Och sedan så MINNS jag inte vad jag gjorde.. Men jag mådde dåligt. Kände mig frustrerad och onödig... Ja. Så jag hämtade resten av mitt godis, och började proppa. Utan att smaka. Bara VRÄKA i mig... Av vilken anledning som jag inte kommer ihåg... NÅGON tanke var det nog som utlöste det.. Men jag minns inte..

Och sedan gick jag in i sovrummet och bäddade ner mig med kläderna på, under täcket och två filtar.. Vilade. Slappnade av.. Såå trött.

Jag råkade somna till.. Men var en kort stund halvt vid medvetande, och trodde att klockan hade blivit natt.. Gick väl och la mig vid halv fem..

Orkade dock inte kolla klockan. Låg bara där och med slutna ögon, nyvaken, försökte tvinga mig själv att kliva upp och blogga. För att sedan lägga mig för natten igen..

Men när jag väl kollade klockan, var den halv sju, tror jag.. Så klev då upp.. Såg på några avsnitt av teen mom 2 på datorn...

Och nu sitter jag här... och bloggar...

Ja-a.. Det var nog det. God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...