Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - Torsdag 29 sept 22:37

... Nej, det här känns som om det var en dum idé...

Jag mår inte bra här. Och jag vet att jag inte gör det. Då jag möts av samma ilande, mörka och otrygga känsla i sinne och själ, varje gång som jag kommer hit. Varje gång som jag sätter min fot i den här staden... Och varje gång som jag ser honom...


Jag menar.

Egentligen är det bara en önskan... En stark och tung önskan om att det ska kännas bättre. Att det ska kännas rätt... Att jag bara ska älska det. Älska honom. Älska miljön och... Ja, det liv som jag tidigare hade. Som jag var ämnad att leva.. "Det var ju meningen"...


Önskan är så stark. För att jag har ingenting annat...

Livet som jag lever där hemma, känns som ett dött läge. Det betyder ingenting. Jag kommer ingenstans... Lever för min ätstörning...

Här känns det som om jag har en chans... En chans till ett framgångsrikt liv... Eller jag hoppas och önskar det, iallafall... Men så tycks ju inte vara fallet... Livet här, är lika omöjligt och dött som livet därhemma... Bara att därhemma har jag min familj... och här har jag Xsambon och hans familj...


... Ja. Xsambon...

Jag älskar honom... "Eller önskar jag bara att jag älskade honom?"...

Han är inte den han var när jag förälskade mig i honom. Han var det bara i en kort period...

Men sedan länge, har jag bara irriterat mig på honom. Blivit frustrerad... Inombordsligt upprörd... Och för att kunna må bra och slippa ångest, behöver jag bor. Jag behöver avlägna mig ifrån... Ta avstånd ifrån hans tunga energi... Ifrån stöket i lägenheten...


... Och ja-a...

Jag är ensam hela dagarna, här likt som därhemma...

Den enda skillnaden är väl att naturen här är mer än underbar..

Men att tillägga är då också att jag knappt vågar mig ut. Den här staden är så förgiftad för mig. Jag tycker inte om alla vassa blickar... Tycker inte om att bli sedd eller att gå på dessa tunga, dova gator. Sitta, gå och stå på dessa platser där jag har suttit långa minuter för att fly från livet. Vilja dö... "Aldrig vilja gå hem igen"...


... Nej, jag har än så länge bara träffat Xsambon. Vi har skrattat en del... Men jag mår inte bra. Han tycks inte må bra... Iallafall så är det den energi som han utstrålar... Jag känner mig alldeles tung och otrygg inombords. Stel och... kall...


Jag vet inte hur det skulle kännas om jag fick träffa Brorsan(Xsambons) eller Xsambons familj. Om jag skulle känna då att detta skulle bli mer utav en härlig semester. En paus ifrån vardagen och verkligheten. Eller ifall det fortfarande skulle kännas som det gör nu i detta ögonblick... "Jag vill hem... Nu på momangen, vill jag hem... Bort härifrån och aldrig återvända"...


Jag önskar bara att jag kunde ge upp om det här livet nu. Lämna Xsambon och denna stad bakom mig för alltid...

Men det känns någonstans, som om det här var livet som jag var menad att leva. Att jag bara gav upp när det aldrig fungerade. När jag inte orkade...

Och livet där jag bor nu, i närheten av min egen familj... Det fungerar ju inte heller. Jag är inte desperat till döden, längre... Men samtidigt. Att leva ett helt och långt liv, utan att ta sig någonstans alls. Utan att finna mening och lycka i det...

Att leva för en ätstörning. Och för sina nära och käras skull, snarare än för sig själv...

-Jag vill inte...


Men jag tycker inte om Xsambon längre. Mår dåligt av honom. Av hans sälllskap. Någon som känns så nära och som fortfarande djupt i mitt hjärta, är registrerad som "min enda själsfrände"... -Tycks nu, mig ovilligt, ha kallnat inom mig... "Jag klarar inte av honom längre. Kan inte känna värme och kärlek"...

Jag blir bara frustrerad...


... Jag har nog gjort ett misstag... Och hur ska jag orka det här? Hur ska jag stå ut?

Men jag önskar att jag älskade det här. Det gör jag verkligen... För att det hade inneburit att jag hade en chans. Att livet hade kunnat ge mig lite framtidstro igen. En chans. Lycka... Någonting att leva för... Att sträva mot...


... Svart. Mörkt... Kallt.

ANNONS
Av D - Tisdag 27 sept 18:00

Imorgon reser jag iväg. Lämnar min vardag och dess problem och bekymmer, för ett tag...

För att nu finner jag ingen kontroll. Noll kontroll... Och greppet jag kände i början av sommaren, tycks vara ett minne blott...

Tillåtelserna att strunta i vad jag egentligen borde göra för mig själv... Tillåtelserna att gå åt ett håll som känns så, så fel... Som tar mig dit jag verkligen inte vill.. -Blir bara fler och fler... Och det går inte ens dagar emellan gångerna!


... Att inte känna kontroll, fick mig att åter börja rabbla vad jag borde göra men som aldrig har fungerat...

Och till slut fick jag bara för mig "Jag åker iväg. Till H*vetets Stad, reser jag iväg"...

Samma kväll som jag fick för mig det, messade jag Xsambon som jag inte hade hört någonting ifrån sedan jag i vintras konstaterade honom ointresserad och gav upp om hans kontakt...


Jag frågade honom hur hans liv såg ut nu och ifall han var intresserad av besök...

Det var han.

... Så. Dagen efter, ringer jag honom. Vi pratar i tre och en halv timme...

Visst. När vi var nykära, hann jag varken tröttna eller bli trött... Men nu ville han bara prata, prata och prata. Fastän jag redan efter mindre än halva tiden, hade för mycket ångest och kände mig för trött, för att orka fortsätta..!


Men han hade mycket att säga.

Han stöttade mig iallafall från sitt håll, med att beställa biljett till resan... Och imorgon åker jag.


... Så. Från att få infallet på lördagen, ringa Xsambon på söndagen... Och så reser jag 35mil bort, till ett ställe som jag tidigare velat dö på... Med en person som tyngde mitt liv såå mycket...


Men han är min själsfrände. Min varmaste person.. och tryggaste vän(bara han tillåter det)... Och naturen är underbart fin. Hans familj, trygga vänner...

Och jag behöver en semester ifrån vardagen och ätstörningen... Så jag får hoppas på det bästa... Det vill säga, att jag inte tyngs ner under jorden och längtar hem det första jag gör...

"Energin, kära Xsambon. Energin. Du får inte tynga energin. Jag saknar ju dig. Oss."...


...


Den senaste tiden har iallafall bestått i att äta... Att äta, äta och äta...

Får jag för mig att börja svälta igen... Eller som nu... Att börja äta strax under den mängd som jag kanske borde. "Så att jag har kontroll, men inte rasar i vikt".. -Så kommer jag alltid på en anledning till att, dagen efter typ, tillåta mig själv "en sista gång av hetsätande"...


Det har i princip bara varit godis. Godis och andra sötsaker... Och jag vet inte hur mycket pengar jag har gjort av med på det de senaste veckorna!

Men min kropp har iallafall vant sig vid den sortens kost nu... och mängden! Så att jag får inte längre ont. Blir inte längre illamående... Det är bara magen som blir stor, stor, stor(men den går ju tillbaka igen)!


...


... "Jag är inte fet. Jag är bara mindre spinkig"...

Ja, så är det. Men ju mer jag äter, desto mer går jag upp i vikt. Det vet jag. Och det säger sig ju självt...

Och när jag tittar på mina lår. Känner på min mage. Slänger en inspekterande blick på mina överarmar. På vristerna och vaderna...


-De är stora! Eller ja. Större.

Och när man för bara några veckor sedan, har gått med tio kilos undervikt under fungerande svält... Och sedan helt plötsligt bara väger tre kilo under gränsen till normalvikt... Ja, då ser man sig ändå som fet... och rädslan smyger sig på. Oron.


... Jag menar. Det är ganska stor skillnad mellan att gå omkring med varken muskler eller fett... Och att börja närma sig normalvikt...

Och eftersom att jag inte tycks kunna tygla mig själv, vet jag ju inte vart jag kommer att sluta... Och det är ju en rädsla i sig!


...


Men imorgon reser jag iallafall till H*vetets Stad. Stannar under obestämd tid...

Mår jag bra där. Bättre. -Då stannar jag nog, jag vet inte hur länge! Men mår jag dåligt, kommer jag med största sannolikhet bara att stanna i fem dagar eller så...


... Egentligen har jag möte bokat med MinKontaktPåKommunen och JobbCoach. Då jag kände att jag verkligen behövde komma hemifrån, den perioden då hetsätandet var relativt nytt och jag inte kunde acceptera beteendet. Så. Jag ville ut på praktik. Behövde verkligen ut!


... Men nu vet jag inte. Det känns som en återvändsgränd. En rondell... Och utvägen ur det hela, blir aldrig någon annan än vad den blev gången innan...

Jag menar. Ingen praktik. Ingen framgång... Ingen vilja när det väl kommer till kritan...


... Jag var hos mina föräldrar i söndags. Då de hade skrivit ut min biljett för resan, åt mig. 

Och då pratade mamma och jag om det här med att komma ut på aktivitet...

Jag börjar ju såå tappa hoppet och tröttna. Och ju fler gånger jag försöker men inte tar mig, desto mindre har jag lust att försöka igen, igen och igen...

Jag menar. Man tappar ju lite av det lilla självförtroende man ändå besitter... Och nu känns det som om jag försöker pressa ut den sista droppen...


...


Sedan jag skrev sist, har jag varit nära på att köpa hund. En valp. Stor hund...

Jag kontaktade uppfödaren. Hade lite kontakt med henne. Men kunde inte riktigt ta det steget, då det är en sådan stor förändring. Och att även om jag behöver någon annan att fokusera på och lite kärlek i mitt liv.. -Blir kraven i vardagen, med ens jättehöga! Och hela min tillvaro kan braka samman!

.. "Och hur är det med ekonomin?"...


... Mina föräldrar... Eller mest mamma, var en annan orsak...

Jag vill inte se hennes skrumpna ansikte. Hennes besvikna och oroliga ögon, gå ner i golvet...

Vill inte höra hennes stönande suckar... Känna hennes negativa energi...


Ja, hon gör så. När hon tycker att man gör någonting som hon inte håller med om, visar hon det...

Och visst. Jag är vuxen. Och jag ska inte behöva någons medkännande för att kunna få gå min egen väg... Men jag känner mig skyldig.

Gör jag mina föräldrar oroliga eller besvikna, känner jag mig skyldig...


Sist jag var i H*vetets Stad och kom hem och sa att jag funderade på att flytta dit igen, fick jag precis de blickarna... Det ljudet... Den energin... Hon tyckte inte om tanken på att jag återigen skulle flytta 35mil bort, till den stad där jag höll på att dö ifrån dem utan att de kunde närvara som stöd i helvetet...

Och hon tycker inte om tanken på att jag skaffar hund och därmed drar på mig ett ansvar som jag inte kan eller kunde hantera...


...


Ja just det, ja. Jag skulle ju skriva om vad mamma och jag pratade om i söndags.


Jag behöver liksom kraven på mig, för att ta mig ut någonstans. Jag menar. Utan krav från samhället.. eller från någonstans alls, kommer jag inte heller någonstans.

Jag kan liksom inte tvinga mig själv ut i någonting smärtsamt och otryggt... Någonting jobbigt.. -Om jag inte behöver!

.. Men om jag måste, så kan jag!


Jag menar. Jag gick en hel skolgång. Tolv år i skolan. Pluggade genom stress och press. Genom krav som var aningen för höga(på grund av perfektionism och konfliksrädsla)...

Jag gick bestämt till skolan varje dag. Kom alltid i tid. Och utsatte mig själv för mobbning och utanförskap. Otrygghet...

.. Och jag fick bra betyg!


Jag visste ingenting annat när jag var liten. Jag visste bara att pleasa. Göra vad som förväntades av mig. Och undvika utskällning. Besvikenhet... Eller dömande blickar.. -Till den grad som jag själv klarade av...

Men hade jag vetat att det var okej för mig att inte göra som andra förväntade sig, tidigare än vid 17 års ålder... Ja, då hade jag nog inte sett den där jobbiga skolgången som ett krav, heller...


Men den var ett krav. Och jag behöver krav. För att kämpa mig igenom jobbiga saker, behöver jag krav. Annars godtar jag dem inte...

Men med aktivitetsersättning. Inga krav...


... Och nu, med det här självskadebeteendet och vetskapen om att "det går bra att inte vara till lags. Inga konsekvenser", vet jag inte vad ett krav skulle göra för eller mot mig...

... Men det får jag inte heller veta... om ingen ställer kraven...


*Suck*...


...


Jag skriver kanske mer, från H*vetets Stad sedan...

För att jag känner att den resan kan både bli en stor och tung undergång... Med mycket ångest och besviket grubbel...

Eller en känsla av lättnad, kärlek och glädje... Och en vilja att med bums, flytta tillbaka dit och aldrig mer utsätta mig själv för min meningslösa vardag!


Jag menar. Jag har vänner där. Och med "vänner" menar jag Xsambon, hans bror, hans syster och mamma...

Men det känns ändå mer som ett liv än vad det här gör. Jag lever ensam. Har familjen. Men inte i vardagen...


... 

 

ANNONS
Av D - Söndag 4 sept 13:46

Om jag sätter en svart bindel för ögonen... Kan ni se mig då?


...


Jag känner mig så pressad. Så otillräcklig...

Och jag vill bara att allt saktar ner lite...


Jag vill bli osynlig för ett tag.

Krypa ihop. Gömma mig i en svart liten låda.


I mörkret vill jag sitta.

Och varje gång som jag sitter i den där lilla lådan, finns jag inte...

Ingen vet längre av mig. Ingen saknar mig eller förväntar sig något av mig...


Varje gång som jag sitter i den där lådan, är jag bara min egen...

Ingen otillräcklighet. Inget dåligt samvete... Ingen stress eller press...


När jag sitter där, blir alla automatiskt medvetna om att jag inte är mottaglig för social kontakt. Att jag inte är redo att ta några sociala beslut...

Och tiden utanför... Den står stilla...


Ingen känner sig sårad eller bortstött när jag sitter därinne...

Ingen oroar sig för mig eller undrar en massa...


... Jag kan bara vara...

Och där vill jag vara...


...


Jag orkar inte riktigt just nu...

Jag vill inte ha någon eller något i livet, som betyder någonting...

Ingenting kul att vilja göra men inte orka... Att ha lust att göra men inte vilja...

Inga sociala band att upprätthålla...

Ingenting som jag kan missa... Som jag kan ångra att jag gjorde eller inte gjorde...


Jag vill inte ha några sysslor att utföra men inte göra...

Vill inte se kaoset växa runt omkring mig för att jag inte orkar hålla igång...

Och jag vill inte känna att jag går åt fel håll, åt vilket håll jag än går åt...


Vill inte heller känna mig stressad över hur jag lever. Hur jag borde leva eller kanske någonstans önskar att jag levde...

Och jag vill inte känna att jag slänger bort mitt liv på att skada mig själv och hindra mig själv ifrån att verkligen... leva. När jag samtidigt vill åt även det andra hållet...


... Vill inte känna att det är svårt, omständigt eller nervöst att lämna vardagen för en stund. Stiga ur min trygghetszon...


Vill inte. Vill inte... Vill inte...

Känner mig så pressad. Otillräcklig...


...


Egentligen ska jag tvätta idag. Tror jag...

Men just nu känns det som att det inte kommer att bli av...

Det är inte bara det att det känns omständigt och rörigt att få det hela att hända...

Utan också rent orkmässigt...


Jag orkar inte...

Orkar inte springa upp och ner mellan de två husen...

Får inte ro till att ge tre timmar av min tid till att joxa med någonting som jag inte sedan kan avbryta mitti...


Och så har jag disken. Behöver städa...


Jag har 25åringen som vill ha svar på när vi kan ses och vad vi ska göra när vi ses...

Men jag vet inte(!)...

Vi är så olika, hon och jag.

Hon gillar kläder, smink, smycken... Spa och skönhet...

Jag tycker att allt sådan är väldigt obehagligt...


Smink känns...

Det är jag bara inte intresserad av...

Spabehandlingar, frisering eller att få naglarna gjorda...

Beröring är väldigt obehagligt. Och jag skulle bara längta bort...

Att någon skulle hålla på med mitt hår... Nej, jag klipper det bara rakt av...


Hon föreslog att vi annars kunde äta middag på stan och sedan åka hem till mig för en heldag med nagelmålning och liknande...

Sådär tonårsfilm, typ(känns det som)...


Men jag har ingen lust till att släppa in henne i lägenheten, när den är såhär... äcklig...

Har ingen lust att ta hem någon till min vardag, när den är såhär kaos. När jag fungerar som jag gör...


.. Och jag orkar inte städa, diska, tvätta...


... Har inte heller hjärta att säga nej...

Att avvisa henne...


...


Jag vill köpa mig en svart liten låda.

Sätta mig i den. Krypa ihop.. Och ignorera omvärlden...

Inte finnas, för en stund...


... Bara vara...

Komma ut först när jag är redo...

Bli socialt tillgänglig när jag känner för det...


Och ingen...

Ingen undrar vart jag är. Frågar sig vad som händer...

Ingen oroar sig för hur jag mår...


...


Jag måste svara på systers mess...

Men tvätten... Den blir nog inte av...


Har inga rena kläder...

Men jag får boka om...

... Har ingen energi...


...


... Imorgon ska jag messa JobbCoach, om hon inte har svarat på mitt mail då...

Inte för att jag vet om en aktivitet kan rädda upp vardagen nu. När jag tyngs som mest av de sociala kraven..!


... Och på talan om de sociala kraven.

Kryssningen.


I jul planerar mamma och pappa. Antagligen 16åringen, och de som vill.. -Att åka iväg på en kryssning under ett dygn(eller vad det nu är)...

Och alla skulle höra av sig om ifall de ville med, senast den 30/8! Och jag har inte svarat!


Jag har bara så svårt att säga ja eller nej. Då jag känner att det vore kul med en kryssning...

Men att jag är rädd att känna som jag gjorde förra gången som vi åkte på kryssning tillsammans..!

Jag kände mig ivägen. Utstött. Oönskad...

Och jag kunde inte alls njuta av någonting!


Jag hade mina två...

Två av mina syskon, att gå omkring med. Umgås med...

Men jag kände inte att jag var önskad där. Att jag platsade vid deras sida...

Jag var liksom det tredje hjulet på den tvåhjulade cykeln.

Och jag hade väldigt ont i hjärtat(emotionellt)...


... Men det som jag mår sämst av, är... ju såklart att svika om jag säger nej...

Men framför allt, att inte ens ha svarat ännu!


...


Idag har jag iallafall inte proppat ännu...

Men lusten finns! Då jag känner som jag gör. Mår dåligt socialt... Känner mig pressad... Uppgiven...


Ska låta bli. För att jag vill inte tappa kontrollen sådär, en gång till!

Av D - Lördag 3 sept 22:12

... Från och med imorgon, börjar jag med kostshemat igen...

Eller rättare sagt "ett kostschema"...


Och det ska bli så skönt att(förhoppningsvis) få känna lite kontroll i tillvaron igen!

Att åter få känna styrka och stabilitet... Och att få öka på tilliten till mig själv...

Även om det skadar mig på vägen.


...


Jag äter bokstavligen(nästan) hela tiden. Nästan helt utan avbrott. Och precis vad jag kan komma åt...

Det spelar ingen roll ifall det är en måltid. En sås...

Eller ifall det är sött, surt, starkt eller salt...

Går det att äta, så åker det in i min mun!


Och det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för motsatsen. Eller hur dåligt jag mår av det och efteråt...

Jag känner helt enkelt ett stort tvång att äta. Och vare sig det beror på att jag har för lite annat att fokusera på. Ifall jag har tappat tron på mig själv och därför inte ens försöker längre... Eller ifall det beror på att jag helt enkelt har blivit väldigt beroende av att äta, äta, äta...


Kanske är det bara stress och ångest? En känsla av att min plan att svälta, som ständigt finns där framme på vägen.. -Gör att jag "passar på" att äta hela tiden... Och därför får svårt att sluta! Att slappna av...


... Jag vet inte.

Men jag mår iallafall väldigt dåligt av det.


Och nu tänker jag dra åt tyglarna ordentligt. Jag tänker ta ett fast grepp kring mig själv, och sedan inte släppa taget!

Jag tänker leva hårt efter ett schema. Och...


... Jo, jag vill säga att jag ska svälta. För att det är vad jag planerar.


Jag kan inte...

Jag känner inte att jag kan eller klarar av... Eller egentligen ens vill(!).. -Börja äta en normal mängd mat..

Att istället använda den kontroll och envishet som jag nu åter söker efter, till att äta på ett bra sätt. En lagom mängd. På ett sätt som får mig att må bra...


För att jag tror inte på det.

Jag tror mig inte klara av det. Orka med det...


För det första, blir det väldigt tungt med planering av måltider. Inköp av mat. Att försöka äta upp den mat jag köper(innan den själv vandrar iväg)... Och att sedan kunna stå ut med att inte längre få spela på min ätstörning. Mitt självskadebeteende... Min enda trygghet...


... Nej. Jag vill...

Planerar att strama åt ordentligt.

Äta knappt. Och stå hårt för mina egna regler...

Tills den mat jag har, är slut. Då ska jag...


Ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

För att. Ser det fortfarande ut som nu, när jag väl har ätit upp den mat jag har hemma.. -Så kommer jag mindre än allt i världen, våga köpa hem mer mat!


... Och har jag funnit kontrollen och det funkar, kommer jag inte heller vara beredd att göra någon ändring...

Så att. Där har jag ju ett litet problem...


Funkar halvsvälten, och maten tar slut...

En helsvält skulle inte funka. Inte i längden... Och då kan allt gå åt skogen..!


...


Idag har 25åringen messat och ringt...

Hon messade igår...


Men grejen är...

Jag orkar inte avvisa...

Jag orkar inte heller träffas...

Och att försöka komma på en bra och snäll... -Förståelig anledning...

... Det är bara så... hopplöst.


... Men jag har dåligt samvete.

Inte så mycket för att jag inte svarar...

Utan mer för att jag vet att jag oroar mina nära när jag inte svarar dem. Allra helst efter att ha pratat av mig med dem vid något tillfälle!

... Jag kan ju inte heller svara till exempel mamma, om hon hade skrivit och sagt att 25åringen försöker nå mig...

För att då kommer jag ju att verka(och vara!) väldigt elak och avvisande emot min syster!


...


Jag är orolig för min hälsa.

Mycket för min vikt. Men också för min hälsa...


Jag menar.

Oron finns ju när jag svälter också. Men då känner jag ändå full kontroll och "jag vet vad jag gör"...

Det är ju dessutom enklare(för mig) att börja äta igen när svälten går för långt.. Än att sluta äta när hälsan går åt det andra hållet, om det beroendet har satt igång!


... Jag är orolig för övervikt. Fetma...

Jag är orolig för olika hjärtproblem som kanske kan komma med att man vräker i sig för okontrollerat(?)...

... Och jag är orolig för att till slut inte längre vilja vara hemma... eller ens leva(!)... -Om jag inte kan känna en nypa kontroll!


...


Ja, jag börjar förakta mitt hem...

Jag orkar liksom inte med att befinna mig på ett ställe där jag inte få någon kontroll över mig själv.

Där jag greppar efter luft och vinner ingenting på det...

Där jag försöker, gång på gång, att ruska om mig själv ordentligt. Men att mina krafter inte finns, att göra mig själv bemärkt...

Som att ropa för döva öron(fastän jag hör mig själv utmärkt)...


... Och det gör mig ju bara orolig och rädd...

Finner jag ingen styrka. Har jag låtit alla mina psykiska muskler förtvina...

Då klarar jag mig inte i livet. I vardagen...


Och finner jag ingen stolpe, stadig att hålla fast i.. -Så svävar jag iväg...

Och utan att kunna styra mig själv i rätt riktning, krockar jag i alla möjliga vassa förmemål påvägen...


... Och jag orkar inte.

Det är bara(mestadels) hemma som jag känner såhär...

Bara här som kontrollen är såpass viktig...

... Bara här som jag känner behovet av att äta, äta, äta...


Begäret att svälta, finns vart jag än går...

Men det är bara här. Hemma hos mig. Ensam(som mest).. -Som jag verkligen försöker tvinga mig själv till att lyda dessa känslor(till 120%)!


... Och det är här... som jag nu tappar kontrollen... Gång på gång på gång..!


... Och finner jag ingen kontroll...

Jag sviker mest min familj... Eftersom att jag inte orkar umgås med dem. Vill avvisa dem... "Då de inte platsar i min tillvaro"...


...


Det vore ju jättebra om jag kunde få komma ut på en aktivitet...

Att JobbCoach kunde hjälpa mig att komma ut någonstans...


... Men tills dess, hoppas jag att mitt nya schema ska kunna hålla saker under kontroll iallafall..!


...


Imorgon ska jag egentligen tvätta...

Tror jag. Det var länge sedan jag bokade min senaste tid. Så att det kan hända att jag minns datumet fel!


Men orkar jag tvätta(och har tvättid) imorgon, vore det väldigt bra. För att... jag har inga rena kläder..!

Har inte haft på länge. Och det duger egentligen inte.


...


 

Av D - Torsdag 1 sept 21:34

... Jag har fallit ner i någon slags djup spricka...

Och det är både ruskigt kallt, olidligt varmt och väldigt kvavt härnere...


... Jag har nu svårare än på länge, att hantera det hela... Och jag har nått nya nivåer i mitt hetsätande... Aldrig förr har jag hävt i mig såpass okontrollerat! Aldrig förr, såpass ovilligt gått emot mina egna krav och värderingar..!


...


Jo, jag skulle helsvälta. Det var(och är) meningen...

För att den här känslan som jag känner inom mig. Bristen på kontroll. Det ständigt upprepade sveket... Och min stora och alltstörre brist på respekt till mig själv...


... Jag orkar inte. Och jag vill bara bli av med allt som jag för tillfället känner... Allt jag tänker och inte tänker...


Och det enda jag ser fram emot, just nu. Som betyder någonting för mig...

... Som avgör liv och död. Värdet...

Det är att "maten tar slut till slut"...


Tids nog, har jag ingen mat kvar. Tids nog kan jag, utan större ansträngning, svälta. Återta kontrollen. Återfinna styrkan. Respekten till mig själv...

Tids nog kan jag bli lugn och tillfreds...


... För att... Ny mat...

Nej, det kommer inte att ske. Jag kommer inte att gå in på en affär och köpa på mig mer av den sak som är som mest smärtsam för mig just nu.

Jag kommer inte att frivilligt utsätta mig själv, min kropp och sinnet, för någonting som skadar mig och får mig att känna mig... flygande, på ett negativt sätt...


Och det enda jag ser fram emot just nu. Det enda som kan ge mig lite sinnesro. Som kan få mig att åtminstone acceptera mig själv och situationen... Att orka leva det här livet med mig själv som närmaste människa...

Det är att det finns ett slut på det hela. Att för varje sak jag vräker i mig. För varje tugga utöver smärtan i övermättnad.. -Blir vägen av lidelse allt kortare framför mig...


För att tids nog...

Tids nog, har jag inte längre någonting kvar hemma, som kan skada mig. Som kan tynga mig både fysiskt, psykiskt och emotionellt...


I svälten ligger såklart fysiskt smärta...

Det ligger säkerligen en del psykisk smärta...

Men någonstans är jag ändå mer vän med mig själv. Jag slipper ångesten i att gå upp i vikt. Jag slipper den smärtsamt utåtstående magen. Gaserna... Jag slipper gå dubbelvikt efter att ha proppat utan plats. Och efter det, proppat massor till!

Slipper de vakna nätterna. Svettningarna... Och tvånget i att träna var och varannan halvtimme "för att lätta på trycket, både fysiskt och psykiskt!"...


... Och...

Jag får känna kontroll. Styrka...

Trygghet.


... Jag överlever inte svälten...

Men jag överlever inte hetsätandet heller...

Och jag vet med mig. Helsvälten funkar inte. Och även när jag sedan har blivit av med precis all mat och jag äntligen kan slappna av.. -Vet jag att jag inte kommer att kunna svälta alltför länge...


Jag är ju tillräckligt medveten om näringens roll i kroppen och sinnet, för att inse att jag efter ett tag, kommer att behöva finna en annan lösning. Ett annat sätt att hantera det hela på...

Men just nu, är svälten och de tomma köksskåpen, det enda jag kan se fram emot. Det enda som kan ge mig något slags hopp, och ett svagt ljus i slutet av tunneln...


Att bara se på den långa vägen framför mig, av smärta och brist på kontroll. Av svek och disrespekt till mig själv...

-Och samtidigt köpa hem mer smärta i form av ännu mer proppbara saker..(!)...

Att förlänga denna väg och ge den en massa kurvor som gör det omöjligt att se vart, när eller om vägen slutar...


... Nej.

Jag vill ha tomma skåp. Ingen mat, så långt ögat kan se. Fingrarna kan nå...

... Och jag ser mer fram emot döden. Ett avslut åt det hållet... Än att fortsätta gå på den väg som jag nu vandrar..!


... Men jag vill inte dö. Inte än...

Det är bara en beskrivning av mina värderingar...

Och "det gör ingenting om det skulle leda till döden"...


Jag orkar liksom inte mer...


...


Idag fyllde jag på mitt busskort igen. Så att jag kan åka hur mycket jag vill, i 30 dagar...

Jag behöver helt enkelt hemifrån varje dag.


Inte för att det hjälpte mot hetsätandet!

Ska det göra det, måste jag hemifrån varje dag, 15timmar om dygnet..!


... Tilliten till mig själv, finns inte...

Och hade jag kunnat, hade jag övergivit hemmet..! Men vart skulle jag ta vägen?!


...


Så jag var en vända till stan. Tog en kort promenad. Missade den tilltänkta bussen hem.

Tog en annan. Fick kliva av på trafikplatsen. Ta en skön halvtimmes promenad hem...

Hetsa, proppa, hetsa.

Träna lite grann...


Ångest. Brist på kontroll. Uppgivenhet...

Diskutera med mig själv. Försöka lugna mig själv. Finna hopp och trygghet.

Skriva lite grann.


Äta ännu mer. Öka på ångesten och oron...

Försöka komma fram till lösningar och ursäkter...

Bli närapå illamående av proppandet. Känna begär av att proppa ännu mer...

Vilja slänga mer mat i soporna. Inte tillåta. Inte vilja...


Ser såå fram emot när smärtan i mina skåp, är slut. Uppäten. Kastad... Borta.


...


Jag behöver hemifrån. Ut på praktik...

Behöver någon eller något annat att fokusera på.

Omvärdera mig själv, mitt liv.. och min vardag...


... Men jag sitter fast.

Och det här ekorrhjulet jag sitter fast i... Det börjar bli väldigt tröttsamt nu..!

Men jag vågar inte hoppa ur det. Det känns som att öppna bildörren och hoppa rakt ut. Körandes på motorvägen!

"Jag är trygg sålänge som jag håller mig i hjulet"...


...


Så.

Imorgon åker jag in till stan i ett par timmar igen...

Och på söndag ska jag försöka utnyttja min tvättid. Har gått i smutsiga kläder i alldeles för många veckor nu!

Och på lördag, har jag skrivit "diska" på mitt schema. Får se om jag kan få lite av disken diskad... Lite skräp slängt... Kanske till och med, lite hår, damm och "sand"... Kartongerna i sovrummet...


Nej, nu går jag för långt!

Det räcker nog med disken och skräpet!


...


 

Av D - Tisdag 30 aug 22:15

... Jag planerar helsvält...


Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...


...


... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...


Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!


...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...


... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...


...


Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...


Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...


Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...


... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!


...


Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...


... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!


...


Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...


Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!


... Men fanns det en väg...


... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...


Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...


...


... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!


Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...


...


Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

Av D - Tisdag 30 aug 19:03

 

Jag är alldeles slut...

Och det enda jag längtar efter nu, är att få byta ut känslan av uppblåsthet och irriterad tarm, mot känslan av hunger och svältande kropp...


Jag vill inte leva med något av det. Inte lida mer. Utsätta mig själv för det ena smärtsamma efter det andra...

Men det är där jag är. Där jag befinner mig... Och ju längre jag andas, desto mer övertygad blir jag...

"Det är här jag befinner mig, har befunnit mig... och kommer att befinna mig"...


För att jag kommer inte att ta steget mot hjälpen. "Vet inte hur"...

Och jag kan inte ta mig ur det själv... "Då hade jag gjort det för länge sedan"...


...


Imorgon ska jag iallafall till 27åringen en stund.

En liten paus från vardagen.

Och en förhoppningsvis lugnare mage när jag vaknar...


... Och så borde jag svara på 23åringens mess...

Men orkar inte träffas. Vill inte heller avvisa...

Av D - Tisdag 30 aug 12:40

 

Ja, nu blir det tillbaka till tryggheten.

Förhoppningsvis inte så hård svält. Utan mer av trygghet i kontroll...

Men jag gör vad som krävs för att slippa smärtan och ångesten.. När varken aktivitet/praktik eller stöd/hjälp tycks vara något alternativ...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se