Nej, det blir god natt nu. Jag är såå trött. Så trött att morgondagen känns jobbig att gå upp till, i skrivandets stund.

Det är både lusten och livsglädjen som brister, just nu. Jag känner saknad, och jag är inte tillräckligt pigg i huvudet, för att kunna förstå vad jag vill. Vad det är jag saknar. Vad jag drömmer om. Ja, vad som betyder någonting för mig. Som jag ser fram emot i framtiden.

Jag är bara så dov...

Men det går bra med ätandet. Jag försöker äta runt 2000kcal om dagen. Men idag kom jag bara upp i ca 1500. Men det är ju bättre än svält iallafall. Känns ändå skönt att känna att jag kan äta utan ångest eller ånger. Utan tvivel.

Dagen idag. Jag började min morgon med att äta för mycket frukost. Känna mig mätt innan jag ätit upp hälften, men ändå ätit upp alltihop. Sedan våttorkade jag golvet i hallen på nedervåningen. Och vidare upp mot badrummet för att städa iordning där. Sagt och gjort.

Sedan kom mamma och pappa hem med mormor. Jag satt vid datorn en stund. Planerade dagens kost. Sökte lite fakta. Kollade blocket, på hundar. Jag läste lite bloggar... Ja. Det var nog det... Kanske.

Efter det, blev det lunch. Även där, åt jag mer än vad jag brukar. För att komma upp i mina kalorier. Och det gick bra. Men jag kom inte riktigt upp ända upp till det jag skulle. Men ingen fara. En förbättring iallafall ;) ...

Ja-a... Lite mer dator kanske. Messande fram och tillbaka med Xsambon. Då jag kände mig ensam och bara ville ha kontakt med någon som jag kände väl och kände mig hemma och trygg med. Någon som vet ALLT om mig, och som jag inte skäms för att berätta hur jag känner och tänker, för. Ja, saknaden efter ett bättre liv, ett mer meningsfullt liv, gnagde lite lätt inom mig. Det var någonting som felades. Jag visste inte riktigt vad det var. Men kärlek var en stor del. Att få uppleva lycka tillsammans med de viktigaste personerna i ens liv. Och just idag, kände jag en dragningskraft till min Xsambo. Jag ville ha barn... Säkert inte med honom. Men känslan fanns ändå där...

Satt i vardagsrumssoffan en stund, tillsammans med mormor och mamma. Halvsov, efter den tunga natten. Gick upp hit och vilade. La mig på sängen en stund och stirrade på ett foto på mig som toddlare. Försökte samla mina tankar och känslor. Förstå mig själv...

Lite mer soffhäng med mormor och mamma. Sedan middag. Även här, åt jag lite för lite. Men svårt att veta vart gränsen går. Detta blir ju enklare när jag har flyttat hemifrån och får kontroll. Annars har tvivlet ifall jag vill fortsätta äta eller inte, knappt stört mig alls idag. Det har bara känts som en ren självklarhet att äta.

Lite spring till datorn för att föra loggbok över vad jag får i mig och vad mer jag borde få i mig. Och några tappra försök att nå enda fram. Men nöjde mig sedan med drygt 400 back. Det får duga ;) ...

Natten som var, sov jag inte alls. Jag låg vaken och kunde inte sluta fundera. Kände mig pigg och klarvaken. Blev tröttare, men kunde fortfarande inte blunda och sluta tänka...

Så vid tre-halvfyra på morgonen, klev jag upp och slog igång datorn. Började fixa och trixa med ett födelsedagskort till pappa som fyller år den 1:a juli. Höll mig sysselsatt i lite mer än en timme, kanske. Kanske till och med två. Tills jag blev klar, stängde av datorn och klev i säng igen.

Somnade inte. Somnade inte. Klev upp och tänkte äta frukost vid halv sex, då jag ville ha någonting att bryta av sängliggandet med. Men ångrade mig när jag märkte att mammas och pappas sovrumsdörr var öppen. Rädd att störa.

Så i säng igen. Och somnade någon gång vid halv sju. För att vakna någon halvtimme senare, av att de gräver och håller på och lägger jord med sina stora maskiner, utanför mitt fönster...

Japp. Det var den natten. Så nu ska det bli skönt att sova =) God natt med er <3

Hoppet är helt borta. Man vill göra fel för att det är "det enda rätta".. Det blir för jobbigt, men man kämpar på med detta skadliga beteendet ändå.. Tills man kommer till en punkt då man plötsligt ångrar sig. Tittar upp och ser en ljusning i att börja göra rätt istället. Man mår bra över sitt beslut. Ser positivt på det här mer hälsosamma levernet(rätt ord?). Men med en liten huns av tvivel. Då det faktiskt är en tvärsväng och förändringar är svårt. "Är det verkligen vad jag vill?". "Är det verkligen rätt beslut?". "Vart leder detta mig?" ..

Ja, det känns bra till en början. Men jag hinner faktiskt inte ens äta bra under en DAG, innan tvivlet blir för starkt, och missnöjdheten gnider mig blå... Ja. Och jag måste börja "göra rätt" igen...

.. Och så börjar det om.

Just nu? Ja, just nu befinner jag mig vid "att äta bra, men med tvivlet och en gnutta missnöjdhet i släptåg". Jag VILL börja svälta igen. För att det "är rätt".. Men samtidigt är även DET smärtsamt på sitt eget lilla vis. Flykt för att dölja beteendet. Svårt att få det att gå ihop med familjemiddagarna och helgernas alla måltider.. Viljan, behovet av att äta.. men "inte få"... Alla röriga scheman, uträkningar och faktaletande.. Att alltid behöva tänka efter, en två eller tre gånger, innan man tar en tugga. Och inte minst. Att ångra varje gång man ätit "för mycket". Trots att det egentligen är alldeles för lite.

MEN. Vi tar dagen idag. Ska iallafall försöka. Är nog inte så svårt =)

Hmm... Hihi. Jag kan inte minnas hur dagen började :P Tänk efter, kära D. Tänk efter =P

Jag klev ju säkert upp iallafall. Så långt är jag med. Men sedan får jag nog hoppa direkt till stan, tror jag. För att morgonen är svart.

På busshållsplatsen nere vid vägen, påväg till stan, mötte jag den här kvinnan med bebisen. Grannen som jag hade en lite halvt ofrivillig, lite halvt välkommen pratstund med för någon vecka sedan. Hon pratade lite grann, och jag försökte svara. Precis som förra gången. Sedan klev vi på bussen, och då den var rätt full, satte jag mig längre bak i bussen, och hon stannade såklart vid sin barnvagn. Inte mig emot. Jag var rätt så nöjd med den... Okej jag minns inte ordet.

.. Men iallafall. Jag tyckte att det var skönt att slippa vara social, och då för att slippa prata med henne EFTER bussresan, klev jag istället av vid köpcenret. Ja, istället för busstationen.

Hade lite SMÅTT dåligt samvete för att jag inte sa hejdå när jag klev av. Men jag kände mig helt enkelt tillbakadragen, och hade ingen lust att prata.

Egentligen skulle jag ha varit på den här frivilliga aktiviteten/arbetet idag. Men jag blev väldigt osäker och rädd när jag skulle gå dit. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv klara av att gå in genom den dörren. Inte heller in på den gården. Ville inte bli sedd där. Jag vet inte. Jag känner mig helt enkelt otrygg på den platsen..

Så. Jag gick och handlade istället. Och satt sedan på en bänk och väntade ut tiden tills jag kunde åka hem. Kände mig lite missnöjd över att ha dragit i mig fler kilokalorier än vad jag hade planerat. Än vad mitt schema tillät... Men kunde nästan acceptera det, med tanke på att jag skulle fixa till det imorgon.

Ja. Sedan åkte jag iallafall hem. Lite tidigare än tänkt. Men det var många som ville åka samma buss hem iallafall. Bland annat 13åringen, 19åringen(okej 20åringen då), och så grannen med sin lilla bebis.

Hemma. Ja, vad hände då? Jag spelade iallafall lite Bejeweled. Det minns jag. Läste en av bloggarna bland mina bokmärken.. Jag kollade mailen...

Ja, och så åt jag. Ännu en sak för mycket!

Jag minns inte när allt vände. Men tror det var någon gång efter middagen. Eller vid halv fyra-tiden kanske det var. Då fick jag iallafall för mig, efter att ha gjort typ tre olika planer för att försöka komma fram till hur jag skulle äta framöver.. Ja. HAR man ett krig inombords, så HAR man. Och jag känner mig ALDRIG nöjd!

Men så gjorde jag ett schema över hur det skulle se ut om jag började äta "normalt". Ja, ungefär som jag borde.. Och efter en stund. Helt plötsligt öppnades mina ögon igen. Antagligen var det framtiden som gjorde det.. Eller inte. Minns inte..

Nej, jag minns helt enkelt inte vad det var som utlöste detta uppvaknande idag. Men vaknade gjorde jag iallafall. "Jag är STARK. Jag ska KLARA detta!".

Åt såklart alldeles för mycket under kvällen. Och HÅRDA ramar. STARKA strukturer. Ja, det är ett MÅSTE, om jag inte ska känna mig tvungen att svälta igen för att återfå kontrollen. Och dessa strukturer börjar imorgon. Dessa är gränsen mellan svält och hälsosamt ätande.

Ja. Jag satt iallafall vid tv:n hela kvällen. Hängde tvätten åt mamma. Eller egentligen åt oss alla. Men annars, i princip bara tv:n. Bus med 13åringen. MASSOR! Söta han. Han är så retlig :P. Och så disken såklart.

Vi såg även del två av "Den skyldige". Och jag ÄLSKAR serien! Den är såå bra. Såå spännande, och jag FÅR bara inte missa den sista delen!

Och nu blir det sängen. Hoppas på en bra och stark dag imorgon.

God natt med er <3

Okej. Det har hänt en del idag, inom mig...

Vi börjar så. Och så går vi vidare till morgonen idag. För att kvällen och natten igår, minns jag inte så mycket av. Vet att jag läste lite ur den här jättebra boken och lyssnade på musik innan jag somnade...

Ja. Men dagen idag.

Jag klev upp vid halv tio som jag alltid gör nuför tiden. Kände mig så illa tvungen att äta frukost, så att jag inte skulle bli misstänkt, påkommen av mina föräldrar, att jag inte äter som jag ska... Att jag närmare bestämt svälter.

När jag satt där och skulle ta youghurt i min lilla plastskål, var jag väldigt nervös och orolig. För att mamma var i rummet intill och gick fram och tillbaka. Ville inte att hon såg hur lite youghurt jag tog. Hällde upp ungefär halva skålen... Åt några tuggor. Ja, kanske 7teskedar... Och väntade sedan på att pappa skulle lämna köket. Sedan gick jag, snabbt som attan, och sköljde ner resten av youghurten i slasken. Och gick lugnt och tryggt. Lättad, som om jag fått godkänt på ett väldigt jobbigt prov... upp på övervåningen och satte mig vid datorn.

Bara några minuter senare, kommer pappa upp och frågar om jag vill ha kaffe. Med tuggummi i munnen, tackade jag nej. Fortsatte kolla på datorn. Läste säkert lite bloggar. Kollade nog blocket. Och kikade antagligen in en vända på lägenheterna som jag står på kö till. Var det något annat som min dator hade att bjuda på idag, så har jag redan glömt det. Så. Vi säger att det inte var det ;)

Efter att ha tråkat häruppe en bra stund, gick jag ner och satte mig runt matsalsbordet, tillsammans med mamma och pappa. Pratade lite med dem, tills det var dags att gå... Ja, till bussen.

Men idag hade jag varken ork eller lust till att vara hemifrån. Svälten hade satt sina spår. Och jag ville bara dega ner mig någonstans...

Så jag tänkte bara åka in och handla till mamma och pappa. Och sedan ta första bussen hem igen... Ja, om jag nu skulle hinna med den. Lite uppstressad kände jag mig... Men inte ALLS så farligt som förra gången! Nej, jag var rätt så lugn ändå, faktiskt =)

Jag gick lugnt in i affären. Stressade dock på den kortkorta promenaden dit. Plockade det jag skulle ha. Frågade personalen... Om de nu kallas så... vart jag kunde hitta det jag skulle ha... och frågade en annan ifall det fanns en annan sort och med en viss mängd i.

Sedan lämnade jag affären. Kom på att jag ville ha Dextro. Kanske kunde jag åtminstone tillåta mig själv att äta DET! Om inte annat. Köpte tre paket.

Men när jag kom hem, verkade det omöjligt. Jag bara ältade det faktum att jag så gärna ville äta men inte fick. Inte kunde... Mådde rätt så dåligt. Var trött och sliten. Tom i magen och rörig i sinnet.

Skrev av mig på min tredje blogg, skrev till personligt ombud och frågade om hon fick tag i dietisterna... och ringde sedan min Xsambo för att prata av mig lite...

Ja, det var skönt att prata med honom. Han har absolut inte de bästa svaren och är ingen person som jag skulle ringa för att få svar eller goda råd... Men han, när han vill, är bra på att lyssna, och den enda personen som jag vågar prata med om allt. Han är trygg och jag vet att det inte blir några konsekvenser eller konflikter genom att prata med honom. VAD jag än säger! Jag kan prata med honom om ALLT, utan att behöva skämmas för mig själv eller känna mig dum. Tack, min kära Xsambo <3

Efter samtalet med honom, ville jag såå gärna ha en lunchmacka. Klockan var två, och jag var sugen. Inte så värst hungrig. Men trött och sugen.

Så. Jag loggade återigen in på min tredje blogg och började skriva. Högt och ljudligt. Bestämt och med många utropstecken. "Nu får det vara nog!". "Nu ska jag en gång för alla, börja äta. STRUNTA i vad hjärnan vill, och vilka konsekvenser hjärnan kan hitta på!". "Jag vill må bra och vara glad, och det är inte värt att vika sig såhär resten av sitt liv"... Nej, jag ska helt enkelt vinna det här nu. Sista chansen. För att jag är starkare än vad jag visat mig vara...

Messade Xsambon och skrev "Tack för att du finns". Och åt en lunchmacka med smör och ost. Tänker inte skriva om hur jag mådde av det. Då det står i föregående inlägg.

Satte mig vid datorn en stund till. Gjorde mitt allra sista matschema. Och hoppas nu starkt på att jag orkar hålla igång denna gången!

Läste sedan några till kapitel ur min bok, och mådde relativt bra i situationen.

Gick ner och satte mig framför tv:n med mamma och 17åringen... Tills det blev storbråk mellan dem och jag kände mig väldigt illa berörd. Mamma drog in mig direkt, så att jag kände att jag hamnade i kläm mitt emellan dem. Vilket alltid är en jobbig sits.

Jag gjorde iordning maten. Åt maten. Och satte mig efter en vända på mitt rum... Skrev loggboken tror jag... vid tv:n och höll för öronen för att slippa höra 17åringen och mamma prata om saker som var jobbiga att lyssna på. Ja, jag lider av det. Mår jag dåligt själv, så gör sådana samtalsämnen, lätta som svåra, att jag mår ÄNNU sämre. Och idag orkade jag VERKLIGEN inte lyssna!

Sedan när pappa kom hem från jobbet, blev det fika. Jag åt en kanelbulle. Fanns två sorters kakor också. Men NÅGON måtta på det hela, får det ju ändå vara! ...

Ja-a... Och nu blir det nog lite till "läsa bok", efter att ha kikat lite på datorn. Lite musik i mitt öra i mörkret, nerbäddad. Och sedan sova. God natt med er <3

Ja, det svåraste är att börja... Sedan flyter allt på bra.

... Men vi gör på det enklaste sättet. Börjar med morgonen och betar oss uppåt... Hmmm. Framåt ;D

Som jag oftast gör nuför tiden, vaknade jag strax innan klockan ringde. Stängde av klockan med lite mindre problematik än förra gången, när den väl ringde... och låg sedan kvar och drog mig en stund... Funderade över hur jag skulle kunna hoppa över frukosten utan att någon av alla miljoner familjemedlemmar skulle märka det och ifrågasätta.

Men så bestämde jag mig för att trots allt äta frukost... Men då mitt minne inte är det bästa, har jag svårt att minnas hur just den tankegången gick. Jag tror att jag bestämde mig för att... Ja, jag minns inte. Skrev iallafall på min tredje blogg, efter att ha låtit ca en halv deciliter naturell youghurt och några... Ja, kanske tjugo russin och lite musly, slinka ner... frånskild från resten av familjen. Ja, jag valde att sätta mig i köket istället för matrummet med mamma, pappa och 22åringen. För att undvika att visa hur larvigt lite jag åt denna gången.

Men dessvärre minns jag inte heller vad jag skrev på min tredje blogg. Men tror att det var något liknande vid att "visst ska jag väl klara detta. Jag har ju aldrig varit tjock i hela mitt liv... TROTS att jag har ätit precis vad jag känner för, NÄR jag känner för det! Så. Visst jag kommer ju inte att förbli lika smal som jag är nu. Men jag kommer inte att bli TJOCK..." Ja, något åt det hållet, kanske =)

Men det är ju lättare sagt än gjort. Mitt mest dominanta... om man kan kalla det så. Tankesätt idag, har varit att "Ja, jag äter som jag vill idag, och så kan jag svälta på vardagarna. Undvika alla måltider som jag får chansen till, utan att verka misstänkt... Jag kan ju hålla mig i stan så mycket det går...". Men också "När jag har flyttat hemifrån... DÅ kan jag svälta om jag vill..."...

Ja, det är väl egentligen bra sålänge som jag kan skjuta upp problemet såhär...

Men vidare med dagen.

Dagen idag har varit bra. Jag har varit glad och framåt. Haft ett oundvikligt leende på mina läppar... Och det bästa av ALLT! Jag har varit SOCIAL =D Jag har umgåtts med syskonen. Skrattat och pratat. Ja, JAG har pratat! Frivilligt! Och jag har inte ens LÄNGTAT efter att de ska lämna mig ifred. Tröttna =D Så himla skönt! En lyckans dag. En glädjens dag... En dag då jag har känt mig duktig, och har kunnat äta obegränsat =D Leende, leende, leende =) =) =)

Ja. Efter frukosten och efter att ha suttit vid datorn en liten stund. Vad jag har gjort vid datorn, är nog ungefär samma som alltid. Det enda som sticker ut, är väl att jag tittat lite lätt efter rakapparat eller liknande... Annars så vet jag inte.

Gick och tog en dusch. Sedan ville 22åringen ha hjälp att spola av alla utemöbler med högtryckstvätten. Krångel och pussel att få den att ens spruta vatten. Och efter lite silvertejp och med en fortfarande läckande högtryckstvätt, satte vi sedan igång. Armarna mina fylldes med solexem, men lika glad var jag ändå ;) Syskonen led mer av dessa än vad JAG gjorde =P Så jag smörjde armarna för deras skull ;P

Sedan blev det tårta. Ja den där tårtan som jag de senaste två dagarna, haft sådan ångest för. Men det gick bra. Jag dör ju inte av en liten tårtbit. Den förändrar ju ingenting. Inte heller allt det andra som jag har pressat i mig idag. Ja, idag slog jag på stort. Har man en dag då man struntar i det hela och tänker att man ju kan börja om igen... Ja, då kan man lika gärna gotta sig ordentligt ;D ... Och nu är jag såå mätt!

Ja-a... Vad mer? När 21åringen åkte hem igen, och 22åringen och 19åringen, även DE, lämnade oss, så var dagen i princip slut. Jag satt här vid datorn en stund till... Och sedan blev det film tillsammans med mamma, pappa och 17åringen. "Roger Rabbit", resten av den. Den del vi inte hann med igår. VÄRLDENS bästa film! Nej, kanske inte. Men bra var den!

Såg sedan på Notting Hill. JÄTTEBRA. RÖRANDE, och leendet på mina läppar, spände ut mina kinder, medans mina händer kramade varandra hårt <3 UNDERBAR FILM <3

Så. Jag tror att detta var hela min dag. Men jag reserverar mig för att ha glömt något :P Inga garantier =D God natt med er <3

Jag orkar inte ens skriva om min dag idag... Då det känns som om det har varit så mycket, och jag har annat i mitt huvud just nu. Går och bär på tunga känslor. Angående kost, onyttigheter... Ja, kalorier, fett, proteiner. Mängden jag äter... Och det stora hela med missnöjdheten och rädslan när det gäller vad jag tuggar i mig...

Ja, jag vet. Jag har blivit som besatt. Och det har ju inte BARA med vikten att göra! Jag är smal. Kanske för smal. Det ser jag. Och jag skulle gärna vilja säga som jag för några månader kunde göra "Jag vill gå upp i vikt. Tycker att det är gulligt med lite hull"... Ja, jag kunde säga det, med handen på hjärtat, när jag låg inne och de trodde att jag hade någon slags anorexia eller något.

Så var inte fallet, då. Men jag tror inte att jag kan säga samma sak nu. För att ska jag hålla handen på hjärtat, blir jag tvungen att säga att jag är livrädd, orolig... får ångest i blotta TANKEN på att gå upp minsta lilla kilo... trots att jag är underviktig.

Men det jag skulle säga. Det är inte BARA vikten som spelar in i min oro och ångest för ätandet. Utan det har även med min perfektionism att göra. Nu när jag har gått in för ett matschema(till en början för att gå upp i vikt), så vill jag att allt blir perfekt. Nyttigt ska det vara. Exakt samma mängd varje dag. Den perfekta mängden... Superhälsosamt eller ingenting alls...

Och ja-a... Varje gång som jag mår dåligt eller känner mig misslyckad. Uppgiven. Så sätter min självsvältarhjärna igång... Självskadebeteendet.

Men till dagen. Ska väl rabbla den kort, iallafall.

Vid nio imorse, gick jag hemifrån, efter att ha ätit frukost. Mötte personligt ombud utanför hennes kontor och kämpade mig sedan in innanför "aktivitetshusets" dörrar. Kändes tungt och otryggt. Jag klev in i som ett skal av osäkerhet. Sa inte mycket. Svarade kortfattat på frågor. Varenda rum vi beträdde(är det ett ord?), kändes läskigt och otryggt. Människors blickar, ville jag inte möta. Ville helst undvika all social kontakt och bara komma därifrån.

Men grejen är den att det VAR inte så läskigt. Jag kände mig rätt så lugn. Bara sådär extra osocial och otrygg i situationen. Där jag var på ett ställe där jag inte riktigt kände att jag passade in...

Men killen som visade mig/oss runt var jättetrevlig. Charmig och trygg i sig. Ja, jag skulle vilja säga underbar ;)

Jag hade säkert kunnat börja trivas där ordentligt. Då man hamnar som i en slags gemenskap där alla sitter i samma båt och där alla är supermysiga och trevliga. Omhändertagande och mottagande. Men känner jag mig inte trygg i situationen och "hemma" på stället, så känns det inte så lockande. Så vi får se hur jag gör. Kanske går jag dit någon dag och ser om jag kan våga vara lite social. Vore ju skönt.

Ja. Efter mötet, gick jag och satte mig vid forsen och åt min lunchmacka och drack min kakaomjölk. Skrev lite dagbok för att räta ut mina tankar. Ja eller försöka iallafall!

Solade lite grann, och gick sedan vidare upp mot stan. Satte mig på en bänk på torget och bara stirrade. Funderade säkert lite fram och tillbaka. Sedan bestämde jag mig för att gå och köpa någon dricka på affären. Tänkt och gjort. Och därefter iväg till busstationen för att åka hem.

Jag hade en himla tur. PRECIS när jag kom till stationen, kom min buss! Och jag kunde med glädje, sätta mig på bussen direkt, och åka hem.

Satte mig vid datorn en stund. Kollade typ hundar och lägenheter på blocket. Läste bloggar... och skickade iväg ett mail till förskolechefen här i området. Jo, ju närmre det där aktivitetshuset jag kommer, desto viktigare blir det för mig att komma ut på en riktig praktik. En plats där jag känner att jag inte underprestrerar... Eller vad man nu ska kalla det. Jag vill jobba. Visa mig själv och andra att jag kan. Att jag är stark och kan ta emot livets utmaningar med öppna armar. Något som jag VET att jag klarar av! Bara jag ger mig F*N på det ;D

Så nu hoppas jag på en praktikplats där =)

Ja. Oron och osäkerheten. Min dåliga självkänsla och självförtroendet... Ja, jag gick och la mig på sängen och halvsov en stund. Det behövdes!

Sedan åkte pappa, jag och 17åringen, för att äta mat på ett kebabställe. Ångest. Japp ångest. Oro... Lite smått stress. Men jag ville äta för pappas skull. Ville han vara snäll och bjuda på utemat... Ja, då SKA jag äta!

Ville köpa sallad. Men det blev kebabrulle. Och när jag kände att jag åt för mycket, pressade jag bara i mig den andra halvan nu på kvällen, för att slippa äta den imorgon. Den här dagen var ju ändå redan förstörd. Från och med imorgon, blir det hårda, strikta tag.

Ja. Efter maten, åkte vi hem och hämtade mamma, för att sedan åka iväg och titta på 13åringen och hans klass, framträda med sång och musik. Alltid trevligt. Och jag njuter och längtar tillbaka till när jag själv sjöng i kör. Jag blir så glad av sång och musik. Allra helst levande... Får liksom ett leende på läpparna. Harmoniskt på något vis. Och vissa i hans klass, sjäng himla bra också. Applåder i massor! Och en helt UNDERBART trevlig och rolig, scenvan musiklärare hade de med sig. Ja, han gjorde mycket med föreställningen.

Jo. Och sedan vi kom hem igen, har jag deckat(däckat?) framför tv:n. Hockey(okej. Den stavningen såg fel ut) tyvärr. Men trött som jag var, brydde jag mig inte riktigt. Smällde i mig en kokosboll(eller något liknande) för lite mer ångest skull :P

Och nu blir det sängen. Japp, långt detta, för att inte ha någon lust att skriva alls =P God natt med er <3

En pånyttfödelse...

Ville bara säga det. Nu tar vi dagen idag =)

Ja. Idag ringde klockan vid 08.15 på morgonen. Ja, för att vid tio över nio skulle min buss gå. Det var ju gemensam kartläggning på arbetsförmedlingen idag!

Klev iallafall upp. Som vanligt, direkt när klockan ringde. Ja, jag är väldigt duktig på det, nuför tiden. Pigg som en... Ja, jag vet inte vad :P studdsar jag upp ur sängen =)

Sedan åt jag frukost. Ja, frukost och frukost. Jag drack upp det sista ur min flaska med smoothie. Ett och ett halvt glas, pressade jag i mig! Mätt. Kanske inte en sådan bra frukost, men ville ju bli av med den. Så att jag kunde sluta med mellanmål sedan. Och frukost ville jag egentligen inte ha... Egentligen inget mål alls... Ja, ni kanske läste gårdagens inlägg(?)...

Efter frukosten, gick jag iallafall upp hit och satte mig vid datorn en stund. Gjorde mig iordning och sådär. Kollade lite grann på datorn... VAD, minns jag då inte :P

Ja, och när tiden var inne, packade jag ner mitt paraply och drog på mig fleecejackan och en keps(var rädd att håret var skitigt)... och så gick jag min väg mot bussen. Fåglarnas kvitter, gav mig ett lugn inombords och ett leende på läpparna =)

Och så när jag står där och väntar, så kommer min granne och hennes fem veckor gamla son, och ställer sig på busshållsplatsen. Jag säger "hej", och hon hälsar tillbaka. Jag har träffat henne en gång förut, men aldrig fört ett samtal med henne. Knappt öppnat min mun.

Men så börjar hon prata. Spänd som jag blir, hoppas jag på att hon snart ska tystna och "dra sig tillbaka"... Men hon fortsätter prata. Jag svarar så gott jag kan, och hon hittar ämne efter ämne, att prata om...

Jag fortsätter svara, men ser hela tiden fram emot henne att finna mig ointressant. Med ett leende på läpparna och ett intresse för henne, i blicken, gör jag så gott jag kan för att inte avvisa henne. Gör så gott jag kan för att föra ett vuxet, vänskapligt samtal.

Bussen kommer. Och vi stiger på. "Jag kommer snart. Jag går på här bak" säger hon... Och sedan satte hon sig bredvid mig, och jag bara tar det som det kommer. Hon fortsätter prata och jag fortsätter svara intresserat.  "Jahapp. Det tar inte slut", tänker jag, och... Ja-a. Jag hade ändå trevligt. Det var läskigt, spänt och obehagligt(för mig. Inte mellan oss)... Men en del av mig, trivdes ändå med situationen. Första gången på länge, som någon visar intresse för att prata med MIG.

Ja. När vi sedan klev av bussen, så utan att tänka, följde jag henne åt det hållet som hon gick. Kanske för att jag inte ville avvisa henne... Eller kanske för att det faktiskt var just "trevligt".

Följde vid hennes sida. Hon pratade och jag lyssnade och svarade kortfattat. Vi(hon) var tidiga till vårdcentralen. Så vi gick ner till forsen och satte oss på bryggan en stund. Pratade lite till. Och sedan följde jag med henne tillbaka till vårdcentralen, och vi skildes åt där utanför, med mig sägandes orden "Ja, jag kommer över någon gång snart. Hejdå!"

Ja. Sedan var jag bara glad att vara ensam igen. Tillbaka i tryggheten. Varför jag sedan tog en så tidigt buss som möjligt efter att ha ätit lunch. För att slippa vara social på hemvägen också.

Ja. Själv gick jag vidare och satte mig på en bänk. Väntade ut tiden en stund, tills mitt möte skulle börja. Tog sedan en liten promenad, och kom till arbetsförmedlingen tio minuter innan start.

Jo. Mötet gick väl rätt så bra... TROR jag. Jag förstod inte så mycket. Och jag vet fortfarande inte vad en gemensam kartläggning är för något! Nej, vi pratade lite. De frågade vad jag kunde tänka mig att jobba med, och hur jag hade tänkt mig det. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, och kom fram till att det kunde bli svårt att hitta någonting, och att det skulle ta TID innan vi ens kunde börja SÖKA någonting(!)... Då de ville träffa mig några gånger först. Arbetsförmedlingen alltså.

Ja-a... Jag var ju inte HELT nöjd efter mötet. Långdraget, långdraget... Fööör långdraget i en otålig tjejs själ... MEN jag fick någon slags STYRKA inombords. Jag kände mig starkare än på LÄNGE! Och jag ville både börja stå på egna ben OCH ta nya tag med mitt matschema! MEN med tillåtelse till små förändringar då och då! Och DET är stort för mig!

Jag bestämde mig för att jag SKA börja söka egna praktikplatser. Slita mig loss från alla de som jag hittils tillåtit tro att jag inte klarar det, det och det. Sluta luta mig mot andra... och bara köra på! Nu, starkare än någonsin!

Så. Söka praktikplats. Söka lägenhet. Äta bra. Tillåta mig själv att göra förändringar... Ja-a... Bli stark, självständig och VUXEN ;)

Ja, jag köpte mig till och med en stor Baghuette med brieost och typ salami idag! Japp. "Bara idag", tänkte jag. Och en jätteäcklig sötare än sötast, kall kaffe, på Lidl. INTE god! Föööör söt och sliskig. Hade lika gärna kunnat dricka sockervatten eller något :P Och så köpte jag en ny sorts smoothie. Bara för att testa. För vet fortfarande inte hur det blir med mellanmål. Det var ju bara för jobbigt.

Ja. Efter att ha proppat i mig den STORA lunchen, åkte jag hem. Tog en dusch. Och satt vid datorn en stund. Kollade hundar på blocket. Lite lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så har jag skickat iväg ett mail till hunddagiset här i stan. Nervöst och oroligt. Osäkert... Men jag tryckte på "skicka". Japp, jag GJORDE det! =D

Sedan har det blivit en del tv. Film med mamma och pappa... Och så har jag känt att jag har gjort en riktig fuskdag, vad gäller ätandet... Är osäker på hur jag ska hantera sötsaker... Men det löser sig nog :) FÖRSÖKER tänka "Var inte en sådan perfektionist. Tillåta sig, var det ju" =) Det dör jag inte av ;) Bara det inte blir för ofta.

Japp. Pånyttfödelse. Igen. Det var min dag. God natt med er <3 Ja, ni som tog er igenom alla dessa bokstäver :P

Härliga stunder när man kan gå i skjorta ute klockan elva på kvällen... och det bara är LIIITE kallt ;D

Jag tog precis en promenad med soporna... och det var såå underbart härligt! Frisk luft. Sådär harmoniskt mörkt... Alldeles lagom svalt... och ja, träden var såå vackra mot den mörka blå himmelen <3

Jag fördes tillbaka en bit i tiden, där jag gick i min egen takt och lät den friskaste av luft, rena mina lungor. Med lugnet i både kropp och själ, kände jag mig för första gången på länge(känns det som), fri från mig själv...

Ja, så vad togs jag tillbaka till? Jo, jag påmindes om känslan som jag hade när jag var i de jobbigaste av tider. Mitti alla sjukhusinläggningar... Alla oförstående... Alla åsikter som gick isär. Kluvenheten. Förvirringen... Den starka flyktkänslan, och ensamheten... Ångesten. Känslan av att vara fången. Hjälplösheten.

Ja. Så kvällens korta promenad. Denna härliga känslan av frihet. Det var PRECIS denna känslan jag hade på en av mina härligaste promenader. Den natten då jag kände mig friare än friast. På min promenad iväg från sjukhuset <3 Naturens härliga musik. Trädens brus. Syrsorna. Fåglarnas knappa kvitter. Trädens silhuett(stavning) mot den nästan svarta himmelen...

Oj. Detta blev långt. Nu tar vi dagen idag ;)

Dagen började rätt jobbigt. Jag kände mig bortstött mina käraste. Kände mig ensam och oönskad... och jag BÄVADE inför vad dagen hade att komma med. BESÖK(!). Jag ORKADE inte! Jag ville inte ha spring och stoj, onödigt höga röster. Folk i desperata försök att överrösta varandra. Högljudda skratt och diskussioner... Nej, jag ville inte behöva vara social alls...

Jag åt iallafall min frukost. Musly och russin till min naturella youghurt, denna gången. Allt i sin ordning. Men jag visste också att måltiderna skulle bli väldigt vridna idag. Då vi skulle äta middag vid två. Så jag fick strukturera om lite för dagen bara. Blev lite orolig men jag lyckades, och kände mig sedan helt okej. Det blev alltså frukost, mellanmål, middag, mellanmål, lunch. Istället för frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Som jag BRUKAR äta.

Men det gick bra ändå. Min hjärna kunde snällt acceptera ;) Och gissa vad! Min hjärna har varit VÄLDIGT snäll idag! HÄRLIGT! Jag har kunnat äta vad som enligt mig, är ALLDELES för mycket idag, och jag har inte behövt må dåligt av det ;D Jag har ju funderat lite och känt en tvist av misslyckande... Men det har inte varit jobbigt! Tjohoooo!

Jag hade jättetråkigt den första delen av dagen. Satt på min datastol och bara stirrade. Ut genom fönstret, och på klockan. Vattnade mina växter. Och stirrade på den elektroniska skärmen. Samtidigt som jag oroade mig för när alla skulle komma. Satt även ute på stentrappan och njöt av solen, och bäddade rent min säng. Tog en härlig dusch med nya uppfräschande dofter <3

21åringen och hennes kille, och 22åringen kom vid tvåtiden. Sedan satt vi länge i vardagsrumssofforna och pratade, innan vi ÄNTLIGEN(enligt min mening), bestämde oss för att börja äta. Trerätters idag. Och GISSA då varför jag blev paff när min hjärna utan vidare TILLÄT det =O =D ;D

Jag åt ju såklart så lite som jag ville tillåta mig själv när det var såå gott. Men lite av varje rätt. Först var det scones med skagenröra. Sedan var det lax och potatissallad. Och efter det, var det tårta och kakor. Japp. Jag åt. En rätt så stor tårtbit, en "blöt hund", och en syltkaka. Sedan till kvällen, åt jag ju såklart min lunchmacka OCH lite lördagsgodis och en klick glass på det(!!!). Och ÄNDÅ kunde jag känna mig L-U-G-N ! ! ! Det enda var väl att nu känner jag att jag måste vara ÄNNU mer strikt på mitt matschema hädanefter. Men den kampen börjar imorgon. Nu njuter vi =)

Förutom att sitta tillsammans med allihopa och mot alla förväntningar, känna mig lugn och glad, tog vi en härlig promenad, alla "barnen" härhemma. Ja, det blev ju lite högljutt och jobbigt, i typ en timme eller något. Men ingenting att gnälla över. Jag mådde bra, och det var kul att träffa allihopa igen.

Nu till kvällen, såg mamma, pappa och jag, på en film. "Robocop" den första filmen. Bra, men brutal... Nu blir det sängen. God natt med er <3

Jag börjar bli såå trött av dessa dagar i "rymden". Denna svävande ovetskap om vem jag är...  Om vad jag klarar av... Det känns bara som om jag svävar i rymden, utan stopp. Jag mår bra. Är glad och framåt... men tar mig ingenstans. Jag känner mig starkare än någonsin, men mitt innerliga krig, gör mig förvirrad och kluven... Och kontrasten mellan den person jag föddes till att vara och sedan lärde känna, och den person jag nu lärt mig att utvecklas till att vara, får mig att känna mig mer vilsen än någonsin... Där jag vandrar på en okänd, nu så mycket ljusare väg...

Ja, som ni er, har detta varit en dag... som så många andra. Då jag inte riktigt kan få tag om mina känslor. Jag vet inte vem jag är eller vem jag VILL vara. Jag vet inte vart jag är påväg eller ifall jag kämpar åt rätt håll... Vilket håll jag VILL kämpa åt! Ja, jag vet egentligen ingenting idag. Och begäret att få flytta till eget, för att finna mig själv och lära känna vem jag är, har idag känts... Ja, lika stort som det allt som oftast känns :P

Men det är den där känslan av att vara glad och må bra. Den kontrasten, som lägger alla frågetecken till min själ... Men det är ju en positiv sak... Att må bra, menar jag. Så släpp på dina bekymmer, kära D. Du dör inte av att inte kunna förstå =)

Oj, nu blev detta långt. Så vi tar dagen idag.

... Om jag nu kan minnas den =P

Jo, just det. Klockan ringde ju aldrig imorse. Då jag stängde av den igår när jag hade det som jobbigast. Men jag vaknade typ hundra miljoner gånger, innan klockan halv tio, ändå. Antar att min egen inombordsliga väckarklocka satte in, när jag stängde av den andra.

Men jag klev iallafall upp, efter mycket velande fram och tillbaka, vid kvart i tio imorse. Jag kände inom mig, att detta matschema har fått ett STARKT grepp om mitt sinne. Ja, jag tycks äntligen ha lyckats! Ja, antagligen inte helt, med tanke på dagens kluvenhet och förvirring. Men tycks ändå ha lyckats ta kontrollen över min hjärna någorlunda. Till den grad att även DEN nu tycker att det är en bra idé att ÄTA regelbundet ;D Heja mig!

Så jag klev upp och åt frukost. Gjorde iordning efter mig, och gick sedan upp på övervåningen igen. I STARK vetskap om att jag egentligen borde ta en dusch! Skitig i håret, som jag var, visste jag att jag VERKLIGEN behövde duscha(för typ tre dagar sedan). Men inte heller idag, hittade jag orken och lusten... meningen till att hoppa in i duschen...

Jag gick istället och la mig igen. För första gången på BRAAA länge, bäddade jag ner mig i sängen igen, efter att ha klivit upp! Ville helt enkelt inte vara uppe, på grund av kriget in ombords...

Klev upp igen vid kvart i tolv. Åt lunch tillsammans med pappa och mamma... Och sedan åkte de iväg på middag hos mammas morbror och kusiner. Jag ville inte följa med. Inte så mycket för middagar... Och allra helst inte nu...

Men annars har jag suttit här vid datorn. Gjort några inlägg på denna bloggen. Spelat Bejeweled. Kollat blocket. Läst bloggar... Och jag har... J-a. Vad har jag mer gjort? ...

Jag har iallafall sett på tv... en BRA stund! ... Och så har jag pratat med 17åringn. Eller ja, HON har pratat! Jag har mest lyssnat och försökt svara. Men grejen är den att, osocial som jag är... otrygg i mig själv, som jag känner mig, tycker jag att det är rätt så jobbigt att prata med folk. Sitter helst tyst för mig själv och dagdrömmer. Om jag inte sitter med någon som gärna också sitter tyst en stund. Som jag inte behöver känna mig tvungen till att prata med och lyssna på. Där jag kan umgås utan press...

Men det går bra. Jag gör det gärna för syrrans skull ;) För att. Alla är ju inte som jag. Vissa behöver prata... Och hon pratar MYCKET och ofta! Jag gör bara så gott jag kan, och pustar ut när jag har klarat mig igenom det ;)

Ja-a... Det kanske var min dag. Även om det känns som om jag har glömt något... Jo, jag tog en dusch också! Precis innan lunchen :)

God natt med er <3