... Det är fikan med 23åringen imorgon. Det är "dagens mat" och "nya dagens mat"...

Och jag vet inte hur jag ska hantera allt.

 

Livet är bara så TRÅKIGT. Och frustrationen över hur allt ser ut, gör bara att man vill få ett mer händelserikt och BETYDELSEFULLT liv. Samtidigt som en liten fika med en nära person, är alldeles för mycket att orka med och se fram emot...

 

... Men ja-a... Just nu ligger nog mycket i... I skrivandets stund, alltså.. Ligger nog mycket i att jag har tråkigt. Jag har väldigt tråkigt. Och DET i kombination med att jag är TRÖTT på att äta som jag gör.. EN gång om DAGEN, liksom... Och samtidigt inte känner att jag orkar hantera att börja äta annorlunda... Ja... Det är jobbigt...

 

Jag menar. Jag HAR viljan nu. Jag ser FRAM emot att börja köpa hem en massa grönsaker, baljväxter, rotfrukter, frukt, nötter, svamp och bär... Ja, men allt det här JÄTTEGODA. Istället för det jag proppar i mig NU, i för liten mängd, en gång varje dag..

 

... Men grejen är den. Jag kan göra uträkningar på uträkningar. Vad gäller både ätandet och ekonomin. Räkna ut hur MYCKET jag behöver köpa.. Hur mycket jag har råd att SPENDERA... per dag. Per vecka... I procent... Och medelvärden över diverse saker..

 

Ja, räkna. Det gör jag. Det är intressant och... Ja, det underhåller mig... Jag känner mig tryggare. Och jag får helt plötsligt någonting att greppa tag i... Ett mindre rum att förhålla mig till...

Men så fort det kommer till att ta det ett steg längre. Det vill säga, göra verklighet av det hela... GÖRA den där förändringen som jag så noga räknat på...

Ja, då känns inte allt lika klart längre. "Det finns saker som det inte GÅR att räkna på"... Och dessa går att beskriva med ETT ord... Otrygghet.

 

... Jag vågar inte ta steget till förändring. Till att handla det som nu ska bli "nya dagens mat"... För att jag vet inte hur det ska gå till... Att försöka planera för VAD jag ska köpa.. HUR jag ska tillaga maten... Och vilka ingredienser jag vill ha vid vilket shoppingtillfälle... Ja, det är svårt. Jag orkar inte ängna mina tankar åt det... Då det finns för mycket att välja mellan. För många alternativ till råvaror och ingredienser... Möjligheterna är OÄNDLIGA...

... Och.. Ja-a... Det hela blir plötsligt väldigt stort... "Men det är ju bara mat..."

 

Så. Jag ska iallafall ta och rabbla dagen idag, också.

... Jag tror att jag vaknade vid åtta i morse... Men jag låg kvar ett BRA tag... Minns inte riktigt. Men klev nog upp strax innan jag bestämde mig för att gå till bussen. Idag skulle jag gå till trafikplatsen, tänkte jag... Den som ligger ungenfär 45minuters långsam promenad härifrån...

 

... Så jag började gå..

Min plan var att jag skulle ta en tidigare buss.. Den buss som innebar att jag hade ungefär femtio minuter på mig att promenera till affären, köpa dagens mat, och sedan ta mig tillbaka till busstationen innan bussen tillbaka, gick.

 

Efter gårdagens relativt BRA och avslappnade ätande, kunde jag idag gå rätt så raskt till trafikplatsen. Utan att känna mig mer sliten och utmattad, än till lite håll i magen... Och jag var där på ungefär en halvtimme... Satt och väntade i ungefär tjugo minuter. Och klev sedan på bussen...

23åringen messar mig när jag precis stigit på. Säger att hon sitter där bak.

... Varpå jag bara messar tillbaka "Jaha :P" .. Och stannar kvar på den plats jag satt mig på...

 

När vi kom IN till stan, klev vi båda av bussen... Och jag avfärdade syrran, med några få ord som typ sa... "jag har bråttom"...

... På sätt och vis, HADE jag ju bråttom. Men inte till någon annan anledning än att jag inte ville umgås. Inte idag. Jag ville följa min plan, och hinna med nästa buss hem igen...

Jag fick ångest så fort jag insåg att jag satt på samma buss som min syster och därför riskerade att umgås eller att avfärda henne och på något sätt verka otrevlig...

Jag VILLE inte umgås. VILLE inte prata... Och önskade bara att jag hade haft en bra ursäkt.. En SANN sådan.

 

... Men jag ljög. En vit liten lögn. Som jag sedan kände att var väldigt vek... Vilken gjorde mig nervös och gav mig dåligt samvete, enda tills jag satt i trygghet påväg tillbaka hem till mig..

 

... Men vi ska träffas imorgon. Innan 14åringens och de övriga musikklassernas musikföreställning, ska vi träffas och ta en fika. Hon har mycket att berätta. Och trots att jag tycker att det känns jobbigt, även med DENNA sociala situation. Trots att den är planerad. Så är jag lite nyfiken på allt vad hon har att berätta. Det blir säkert trevligt med en fika. Och tiden går nog fortare och situationen mindre spänd, än vad jag föreställer mig...

Men hela grejen, är jobbig i sig...

 

Jag gick iallafall min promenad till affären. Skyndade mig på. Mest för att jag var stressad för vad jag "gjorde mot 23åringen" .. Och ville hinna med nästa buss hem. Komma i trygghet.

... Vilket resulterade i att jag var tillbaka på stationen ca trettio minuter INNAN bussen skulle gå! ... Och det gjorde ju inte min själ lugnare! Min vita lögn kunde ju komma till att spricka vilken minut som helst!

 

Men jag kom på bussen. Åkte hem...

Och väl hemma, åt jag lite grann, med en kopp kaffe, framför datorn. Rutin. Det kändes skönt. Jag SKA bryta denna rutinen. För att försöka skaffa mig en hälsosammare. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att jag faktiskt TRIVS med den tryggheten som det här "jobbiga" ätandet ändå GER mig...

 

Det blev att kolla lite på datorn. Skriva in siffror i budgeten... Ja... Jag minns inte riktigt.

Sedan flyttade jag omkring soffan i vardagsrummet. Då jag störde mig på hur den stod...

Och fann till slut ett ställe där jag trivs med att se den.

 

... Lite tv. Vattning av växterna... Och springandes fram och tillbaka i lägenheten...

Och när jag började må lite FÖR dåligt, la jag mig på sängen... För att sedan bestämma mig för att blogga mitt kvällsinlägg direkt istället...

 

Dagen är såå lång.

... God natt med er <3

 

 

... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

 

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

 

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

 

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

 

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

 

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

 

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

 

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

 

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

 

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

 

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

 

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

 

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

 

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

 

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

 

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

 

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

 

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

 

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

 

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

 

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

 

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

 

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

 

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

 

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

 

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

 

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

 

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

 

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

 

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

 

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

 

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

 

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

 

God natt med er <3

 

 

... Trots att det är ett av mina mål. Egentligen det viktigaste av dem just nu.. så är jag TYDLIGT inte redo.

... Eller rättare sagt. Jag ÄR nog redo.. Men jag KÄNNER mig inte redo. Jag är rädd.. Osäker... Orolig... Ja, utgången är så oviss...

 

Jag är hungrig. Trött... Orkeslös... Jag har viljan till förändring. Samtidigt som jag inte riktigt vågar satsa. Gå ifrån min noga uppbyggda rutin. Måla utanför strecken... Sträcka mig utanför ramarna...

Jag vågar inte riktigt "förstöra" vad jag byggt upp. Ifall att jag bara vill ha det återyppbyggt igen sedan... Denna egenvållade smärta av trygghet...

 

Ja, jag pratar ju om ätandet..

Det här med "dagens mat" som jag håller på med... Det är varken nyttigt, om man ser till näring... Eller tillräckligt mycket, när man ser till... Ja, mängden jag får i mig varje dag... MEN. Det är tryggt. Samma sak varje dag... Vilket gör att jag slipper fundera för mycket. Slipper planera...

 

Nej det gör jag inte. Egentligen inte...

Jag har beslutsångest varje dag... Jag oroar mig varje dag... Undrar ifall jag ångrar mig, varje dag... Och dagen innan(varje dag) funderar jag över morgondagens "dagens mat"...

 

Så egentligen. Ingen lättja i detta heller. Men det är trygghet... Allt blir inte så stort. Och jag vet EXAKT vad jag får i mig.

 

... Men nog om just DET.

Ett faktum är iallafall... att på sätt och vis, så VILL ju börja äta bra. Äta rätt.. Äta normalt. Jag VILL få rutiner på det hela, och få i mig tillräckligt mycket. Så att jag både fysiskt och psykiskt, slipper må som jag gör nu...

Men en spärr gör att jag inte vågar.. Att jag inte kommer till skott... Och att jag därför inte vill...

Vill fortsätta som nu. Hålla mig inom ramarna...

 

Men. Dagen idag.

Jag gick och la mig igår efter inlägget, istället. Hade ingen ork till att ta en till promenad. Efter min timme i stan igår. Ingen fysisk ork.. Och inte heller någon LUST till att se på tv eller sitta vid datorn.

Så vid halv nio igår kväll, klev jag i säng.

 

.. Någon timme eller två, senare, messar 23åringen och säger att hon inte hinner träffas idag... Och... Ja, jag kan bara säga.. "lättnad"...

Det var som om en lite blybit lossnade från sin bas och lättade mitt hjärta några hekto.

"Imorgon skulle bli en dag för vila och avkoppling. Inga sociala krav. Inga tider att passa. *Pust* ...

 

Så somnade jag... någon gång... Ja, jag började se på typ två eller tre filmer på youtube först. Men kunde inte koncentrera mig... Så det fick vara.

 

Vaknade tidigt imorse.. Men somnade om flera gånger.. Det kom ett par mess från 23åringen som undrade om jag ville följa med på 14åringens och musikklassernas musikföreställning på onsdag... Lite fundering.. Men så blir det! Jag följer med. Jag menar. Rent socialt kommer det att bli en jobbig stund... En jobbig sammankomst att se fram emot... om jag inte har en riktigt bra DAG.. Men musik. LEVANDE musik. Ja, det sitter ALDRIG fel! ÄLSKAR. Blir glad. Lugn. Och mår bra =)

Det bli jag, mamma, pappa, 18åringen och 23åringen.. Och så 14åringen på scen såklart ;D

 

... Klev upp... Ja, senare än vanligt. Då jag faktiskt kunde vila och koppla av lite grann idag...

Och så blev det någon... Ja, kanske en timmes tv, innan jag gick till bussen.

Väl i stan... Efter att LÄNGE ha funderat över vad jag skulle köpa. Och haft ångest över den affär som jag skulle gå till, så gick jag ändå iväg till den schemalagda affären, och löste det hela på bästa sätt.

 

Tillbaka till busstationen.. Eller ja. Bara NÄSTAN enda fram. Då bussen gick typ två minuter innan jag skulle hunnit dit.. Så jag stannade istället och satte mig på en bänk. Åt ett par rutor choklad. Men då en kille var tvungen att sätta sig några bänkar bort och "störa mig" med sin närvaro... Ja, jag fick svårt att slappna av..

 

Så. Efter en stund flyttar jag på mig. Går vidare till busstationen och sätter mig där.. I folksamlingen istället.. Där kanske jag lättare skulle kunna känna mig bekväm. Eftersom att vi blir så många. Och då kanske inte lika stor "risk" att någon fokuserar på och lägger märke till just mig.

 

... Nja.. Det blev LITE bättre.. Men... Ja, människor. Önskar jag hade hela busstationen för mig själv :P

 

Hem iallafall..

Och så in genom dörren. Kaffe. Och "mat" framför datorn.

 

... Hmmm..

Ja, hur VAR det nu då?

... På NÅGOT sätt ramlade jag in på att göra en lista. Över de saker som jag behöver få gjorda. Behöver UPPNÅ för att få det bättre. Och ha en anledning... och GLÄDJE(!) av att leva det här livet..

Minns bara inte hur..

 

Men det gjorde jag iallafall. Jag skrev min lista.. Två gånger. En till bloggen också.

Och så började jag röja bland alla retursopor i form av papp, kartonger och plast i sovrummet...

 

Ja, just det ja. Tror jag fick upp gnistan lite grann när jag höll på att småstäda lite grann i kök och vardagsrum. Och gav mina växter lite omvårdnad och kärlek...

 

Ja, det KAN ha varit därför iallafall.

 

... Jag orkade dock inte så mycket röj och stök IDAG.. Men listan finns ju. Så det finns ju en anledning att bli klar. Kommer att ÄLSKA att bocka inom paranteserna(stavning) och räkna ut i procent ;D

 

Sedan blev det lite slö framför datorn.. Minns inte vad jag gjorde.. Läste väl bloggar och kollade blocket... Eller något.

... Lite tv efter det... Men inget kul med någonting...

... Jag var nog för hungrig för det... Önskade bara att någon kunde komma hit och ge mig trygghet och stabilitet i maten. Just idag... Därför kändes en kärlek extra viktigt just nu...

 

... Men jag SKA ta mig igenom alla punkterna! Och för att göra det ena, så måste det andra bli gjort.. TILL OCH MED de svårare och jobbigare sakerna. Annars kör jag fast.

... Så, visst ska jag lyckas! Jag måste bara våga FÖRSÖKA först.

 

God natt med er <3

 

 

Jag har ingen lust att berätta för världen hur jag känner, nu när jag sitter här på golvet. Ihopkurad. Med hakan på knäskålarna... I sällskap av en ÅNGEST som känns så INTENSIV att jag tror att revbenen ska spricka vilken minut som helst... En ångest som gör att viljan, lusten... ORKEN att leva en dag till.. Att vakna ännu en morgon... bara inte FINNS längre...

 

Nej, jag har inte lust att berätta om den känslan... Om hur min dag har varit. Hur jag ser på livet... Om hur lite jag har ro till att träffa mina syskon... Om än för en liten fika...

Har ingen lust att berätta varför framtiden känns suddig, grå och grumlig... Smutsig... Varför det känns såpass OMÖJLIGT att... Ja, ta sig varken BAKÅT eller framåt i detta livet, att jag bara vill lägga mig ner pladask... och ge upp...

Berätta om varför jag nu, i skrivandets stund, inte vet vart jag ska ta vägen. Då hjärtat snart exploderar och huvudet kokar över...

 

... När jag blundar hårt...

 

Några korta punkter om dagen...

- Imorse. Attackerad av både sms, telefonsamtal och mail... Och med "attackerad", menar jag inte att folk var otrevliga. Utan att det aldrig slutade komma. Stress.

- Jag tänkte inte åka till stan. Då "dagens mat" skulle köpas i byn idag...

Men då Soffnissarna ringde och jag blev hjälplös och förvirrad, bestämde jag mig ändå för att åka in.. Alltid LITE lättare att bära både hjärta och hjärna, när man lämnar hemmet.

- 23åringen och jag bestämde fika imorgon, på stan.. Ångest. Press.. Ingen större ork. Men måste ju FÖRSÖKA hålla kontakten.

- "Dagens mat" har stört mig... Men det är ju inte så ovanligt. Förutom att jag nu när jag har funnit rutinen och tryggheten i det hela, även dras med känslan att jag VILL ha det såhär. Att det blir SÄMRE med det bättre...

- Ja, annars. Tv. Dator. Ångest på golvet. En timmespromenad runt stan. Och lite att äta.

 

Ja, det var väl det. Såhär fick det bli idag. Nu blir det nog en promenad. Jag kan ju knappast gå och lägga mig... Och HÄRINNE är ångesten för tung att bära... Om inte hjärtat ska spricka och forsa över!

 

... God natt med er <3

 

 

Jag är trött.. Jag är hungrig... Och min hjärna kan inte sluta fundera. Älta.

Så det blir väl en halvdan bloggning idag...

 

... En VÄLDIGT halvdan, känns det som!

Jag vet inte ens hur mycket jag minns. Men dagen igår var ju iallafall en bra dag. SÅ långt är jag med...

Vaknade tidigt imorse. Som jag alltid gör nuför tiden. Jag tycks vara inställd på en viss tid, när jag än lägger mig... Kanske för att jag trots när jag lägger mig, alltid ligger vaken till samma tid innan jag somnar(?).. Jag vet inte...

 

Klev upp vid halv elva, tror jag. Och satte mig vid tv:n en stund... Men hade svårt att fokusera. Då det enda JAG satt och väntade på, var att klockan skulle bli tolv, så att jag kunde gå till bussen.

 

... Jag fick tiden att gå. Genom att stirra på rörliga men rätt så ointressanta blider på tv:n...

Och så när tiden var inne, och jag skulle slippa vänta för länge på busshållsplatsen, drog jag på mig kläderna och gick...

 

Väl i stan. Jag skulle bara köpa dagens mat. Vilket idag var en rätt så lång promenad... Jag, trots att jag försökte gå lugnt och kanske NJUTA av promenaden lite, kände mig väldigt ansträngd i värmen... och gick ALLDELES för fort för min nuvarande fysiska hälsas skull!

Men det gick bra ändå. Och när jag hade fått någonting i magen, blev tillbakavägen till busstationen inte ALLS lika jobbig och ansträngande! Dock ÄNNU varmare! Och fleecejackan och scarfen åkte av..

 

Jag valde att stå och vänta på bussen, i skuggan. Då... Ja, jag är väl inget fan av värmen.. Inte just nu iallafall..

Och så när bussen kom, åkte jag hem igen...

 

Väl hemma, har jag ätit...

Ja, just det ja. Boendestöd ringde mig när jag satt på bussen... Men jag svarade inte... Kändes inte lägligt... Och när jag kom hem, kändes det heller inte... Ja, vad ska man säga.. ENKELT att svara på det mess hon skickade, HELLER...

Hon skickade och sa att hon ville att jag hörde av mig för att vi inte hade bestämt någon plats för vårt möte imorgon... Men faktum är...

 

... Ja, det började med osäkerhet. Beslutsångest från min sida... Jag ville inte kontakta henne.. Säga vart det passar mig... Egentligen spelade det ju ingen roll... Men varje gång som jag funderade på att SKRIVA just DET... så kändes det bara väldigt fel.. Jag ville inte träffa henne alls.. Det var så det kändes... Jag ville inte träffa henne någonstans... Ta en promenad.. Varför då? ... Och om jag nu hellre träffade henne och bara satte oss ner och pratade... "Varför då?" ...

 

... Ja, jag kunde inte svara på hennes mess...

Hela veckan hade jag ändå RÄKNAT med det här mötet. Det var liksom inplanerat. Men en sådan liten sak som att...

Ja, det gjorde att jag började fundera... Och så gick det bara upp för mig igen.. "Varför?"

 

... Och ju mer jag funderade... Desto mindre klarhet i det hela, FICK jag..

Samma sak som i förrigår med praktikplatsen... "Varför..? ... Men varför inte?" ...

Och då jag inte, i just det HÄR läget, kan se anledningen till VARFÖR... Så...

Ja, jag vet inte.. Det kändes iallafall mycket bättre efter att jag hade sagt upp boendestödet igen... Och jag kunde sluta fundera..

 

Dock så måste jag finna någon väg som fungerar, snart. För att ett faktum ÄR, att trots allt så ÖNSKAR en del av mig att allt kunde bli annorlunda. Bättre.. Att allt kunde fungera. Och att jag inte skulle behöva LEVA som jag gör nu. Fastän en del av mig bara vill fortsätta som nu. För att det är tryggt. Jag trivs...

Önskar bara att det gick att kombinera de båda... Men hur kombinerar man att leva på ett skadligt sätt, med att leva på ett hälsosamt? Hur kombinerar man att njuta av livet, med att... lida sig igenom det? ...

... Jag KAN inte få det åt båda hållen... Jag måste välja.

 

... Men att välja är svårt... Det är VÄLDIGT svårt. Då jag trivs med det jag inte trivs med. Och jag mår dåligt av det jag mår BRA av. Och vice versa..

 

Men jag ska nog finna min väg. Tids nog.

Det är praktiken.. som jag vill få ordning på. Det är ätandet... Alla hushållssysslor.. och då i första hand, matlagning och inköp... Och det är ett liv med kärlek och lycka, i sig.

... Jag har det här året på mig... Sedan vill jag ut på arbetsmarknaden. Och jag vill ha ett fungerande liv.. För att jag planerar INTE att söka om aktivitetsersättning all over again!

 

... Men resten av dagen då...

Jag satte mig här och åt..

Jag kollade lite serier. Gick till tv:n då och då. Jag läste bloggar. Och kollade blocket husdjur... Jag lyckades till slut deklarera... Och jag har fört in siffror i budgeten, efter att ha betalat min första radiotjänstavgift...

 

Jag har legat på sängen och funderat... Och till slut tagit ett beslut... Och jag har(lite lätt) försökt komma fram till hur jag ska ta mig vidare... Fastän viljan inte känns tillräckligt stor för att jag ska ta tag i det inom den NÄRMASTE tiden!

 

... Men nu blir det iallafall sängen...

God natt med er <3

 

 

...

 

När jag har fått hem min soffa, ska jag bara lägga mig ner framför tv:n, och inte tänka mer. Inte göra någonting... Inte bry mig...

... Möjligtvis åka iväg en vända varje dag, för att köpa "dagens mat" ... Men annars.. Nej.

 

Det är bara så tröttsamt. Alltihop. Och aldrig kan det kännas helt bra.. Någonting...

 

Men jag tar dagen ifrån början...

Igår natt... Ja, jag minns inte så mycket. Mer än att jag inte somnade förrän efter fyra på morgonen.. Att jag låg och funderade och funderade. Oroade mig, utan att kunna sluta...

Allt som behövde göras... Allt som händer var överrumplande... Och jag kunde inte hantera allt som försigick(stavning) i min hjärna...

 

... Och praktiken... Ja, jag skulle inte orka... Inte just nu... Den kommer alltid olägligt... och saker hinner gå från olidligt långtråkigt, till för mycket på en gång... Innan jag hinner reagera...

... Men jag kunde inte heller skriva till Jobbcoach och ställa in... Inte igen... För att, om några dagar skulle jag ångra mig och återigen känna det där DESPERATA behovet av att komma ut!

... Och så fanns det ingen direkt anledning att INTE åka "imorgon"...

 

Somnade till slut. Och vaknade av mig själv, vid halv sju på morgonen...

Låg vaken. Vred och vände på mig... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle ställa in praktiken eller inte... Men fann inga anledningar till att göra det...

Förutom att jag nu grubblade så mycket, och hade gjort så länge, att jag inte orkade fundera längre... Och DÄRFÖR ställde in det hela...

 

Men Jobbcoach frågade om vi inte skulle försöka ändå... Varpå jag inte svarade. Då 23åringen samtidigt messade och gjorde mig stressad och smått frustrerad... "Varför just IDAG?" ... Hon undrade om vi skulle ta en fika på stan tillsammans idag.. Varpå jag svarade att jag var upptagen hela dagen... Jag var ju stressad och i mitt huvud var allt så överväldigande att allt skulle ta åtta timmar(MINST) att fixa!

 

... Jobbcoach ringde... Jag kunde inte svara... Eftersom att jag inte var beredd att ta något beslut till praktik eller ej, eller tala om hur jag kände och tänkte... Då jag inte visste. Då det var tomt i huvudet... Och allt var både rätt och fel samtidigt... Nej, det gick inte...

 

Men däremot messade jag henne direkt efter, och sa att jag inte visste hur det skulle gå. Men att jag kan väl testa iallafall... Ja, som sagt. Jag såg ju ingen fullgod anledning att INTE göra det..

 

... Så. Nu gjorde jag iordning mig... Det vill säga. Klädde på mig en tröja över mjukiskläderna som jag sov i(japp..)... Och gick sedan iväg till affären. Där Jobbcoach snart skulle hämta upp mig...

... Och så åkte vi iväg...

 

Jag var som vanligt... Om inte ÄNNU mer(!) väldigt tyst och ovillig till att prata. Jag stirrade åt ett annat håll... och att svara på tilltal... var svårt... Ville helst bara springa därifrån. Fly. Ge upp... Utan någon direkt anledning. Då jag innerst inne, ändå kände mig rätt så lugn och tillfreds.. Det VAR bara något som inte stämde... Kanske det faktum att jag har så mycket att TÄNKA på i livet och vardagen just nu... Mycket som händer... Många förändringar som sker och ska till att ske... Mycket som ska fixas... Mycket vuxet ansvar som ska tas itu med...

 

När vi kom dit, till slottet... Ja, det verkade nästan som om jag redan hade bestämt mig. Det skulle inte funka. Det skulle inte passa mig... Och jag skulle inte orka...

Jag kände mig extra obekväm i situationen... och att bara vara i NÄRHETEN av dessa OBEHAGLIGA(väldigt trevliga) människor... Gjorde att jag var nära på att gå upp i rök. Lösas upp till en genomskinlig dimma... och bara flyga iväg...

... Jag ville bokstavligt talat, bara lägga benen på ryggen och skrikandes springa därifrån. Längs den långa grusvägen.. Och sedan ALDRIG vända tillbaka igen.. ALDRIG titta bakom mig... Och ALDRIG NÅGONSIN möta NÅGON av dessa människor igen... INKLUSSIVE Jobbcoach! ... Och faktum är... att de hade inte gjort NÅGONTING fel. De hade pratat med mig(på ett lugnt och trevligt vis)... Obehaget låg hos mig... Jag var inte på rätt sida idag, helt ekelt.

 

... Nej, det gick inte att "fjäska" med mig idag... Jag ville inte in och fika. Ville inte vara i närheten av Jobbcoach... Och när hon frågade om jag ville att vi åkte eller ifall vi skulle stanna ett tag till, kunde jag inte svara... Jag visste vad jag borde... Och jag såg inte heller NU, någon anledning till att INTE stanna... Och jag var inte heller säker på att vad jag ville, var att åka därifrån... Inte heller ifall jag skulle klara av att börja praktisera där...

... Nej, jag kunde inte svara.

 

Jag kände mig pressad. Trängd.. Och jag tyckte inte om att hon försökte kommunicera med mig...

Jag var TVUNGEN att komma undan.. Bara för ett tag... Så jag gick undan. Tog mig en kort promenad, under funderingen på ifall jag skulle börja gå hem istället... Men respekten för Jobbcoach som ändå försöker och VILL hjälpa.. och det faktum att jag inte visste vägen... Ja, jag gick och satte mig på ett berg istället.. Jag var vilsen. Lugn och tillfreds... Men samtidigt på en dålig plats(i sinnet) ...

 

... Jobbcoach ringde...

Jag satt fortfarande på berget... och hon undrade nog vart jag var... Jag hade sett henne därborta. Gå runt huset och kollat efter mig... Men hon såg mig nog inte...

Jag svarade inte när hon ringde... Idag var helt enkelt ingen dag för prat... Men däremot gick jag tillbaka till henne...

 

Och så åkte vi hem... Det var så det slutade helt enkelt... Det blir ingenting... Och jag kände mig dum... Jag såg det inte som något misslyckande. Då jag inte hade misslyckats. Jag VISSTE ju inte hur det skulle gå(om jag hade fortsatt). Hur det kändes... Eller vad jag ville... Så jag hade ju inte misslyckats... Jag hade gjort ett val... Ett val som jag egentligen inte var nöjd med... Inte alls... Ett val efter en vilsen hjärna...

 

Väl hemma... Ja, jag gick och la mig för att sova..

Men jag hinner inte mer än att NÄSTAN lägga huvudet på kudden, så ringer Bromölla Möbelaffär.. Och DET var jag ju iallafall tvungen att svara på! ... Samtalet blev kort. Och vad han sa till mig, kändes inte alls varken svårt att förstå eller att ta in..

 

Sedan så blev det att sova i ett par timmar. För att sedan, under ångest och dåligt samvete, ta bussen in till stan...

Jag var orolig att träffa på 23åringen, och då behöva känna skuld för att jag åker in till stan men inte hade tid att träffa henne... Men å andra sidan. Det var ju dessa saker som jag skulle göra i STAN, som gjorde mig stressad!

Och så var jag orolig att råka träffa på Jobbcoach. Jobbig situation.. Men det var ju saker som bara var TVUNGNA att tas tag i.. Så jag fick lov att åka ändå...

 

Väl i stan... Ja, jag började med det som jag bävade MEST inför... Lampaffären.. Jag skulle nu ta tjuren vid hornen och fråga efter mina kundbeställda lampor... Riskera att känna mig tjatig eller dum..

Men det gick bra. Och han kollade upp när de skulle komma... och lugnade mitt nervösa hjärta...

De har inte lurat mig.. Lamporna ska komma denna veckan. Och de ringer mig...

Dock kände jag mig lite skyldig och dum... som hade tjatat på dem, både per mail och mobil... Men de får skylla sig själva! De har ju inte svarat på NÅGOT av dessa! ... Kanske har de inte ens LÄST dem?!

 

... Sedan var det in på Clas Olsson. Köpa antennkabel till tv:n...

Det gick smärtfritt.. Fastän jag var osäker på vad det var jag var ute efter.. Vad det var jag skulle köpa.. Hur den skulle se ut.. Hur lång den skulle vara.. och allt det där..

 

Vidare för att köpa "dagens mat" ... Och sedan tillbaka till busstationen, för att vänta på bussen...

Och det HÄR var näst intill OLIDLIGT. Det var varmt.. MASSOR av folk... Ingenstans att sitta... och en HUNGRIG mage! Jag blev alldeles TRÖTT inombords... Och jag ville bara att alla människor skulle försvinna. Så att jag kunde koppla AV!

 

Men till SLUT kom bussen! Efter att ha stått upp i ungefär en timme..

Och så åkte vi hem. Och till min förvåning och lättnad, blev inte bussen så full att det blev jobbigt att åka den..

 

... Väl hemma.. Lite att äta...

Minns inte vad det var jag fixade med innan jag gjorde min kopp med kaffe... Men jag vet det tog tid innan jag satte mig ner och kopplade av. Åt och drack kaffe..

 

Jag kollade säkert det vanliga på datorn..

Fyllde på mobilen. Skrev över siffrorna i budgeten...

Och började sedan försöka mig på att sätta kablarna i tv:n... Vilket inte var det ENKLASTE när den hängde på väggen.. och jag inte hade någon ANING om var de olika sladdarna skulle sitta!

 

Jag messade pappa, efter att jag hade försökt ett tag. Och om jag inte klarade det själv, skulle han komma imorgon efter jobbet, och hjälpa mig...

Jag fortsatte försöka. Envis som jag är. Bläddrade igenom instruktionsboken, om och om igen... Läste och kollade på bilderna.. Kände på tv:n för att hitta rätt hål... Gång på gång..

 

... Och lyckades så småningom hitta rätt hål... UTAN att braka tv:n i golvet!

... Sedan var det inställningarna. Nästa sak som jag hade bävat inför. Då det känns som om det skulle dra MUSTEN ur mig!

... Bara att få fram kanalerna, var en utmaning till en början. Det gäller att inte kryssa i någonting som där inte ska vara.. Och det gäller att veta vad man håller på med!

 

... Men jag lärde mig sakta men säkert... Och kanalerna tittade fram, en efter en... Och så inställningarna av bilden... Inte så svårt att finurla ut...

Däremot känns allt bara jätteskit. Då bilden är sämre än på min dator.. Och det känns inte värt att ha tv, om jag ändå väljer datorn..

 

Men jag tror inte att det är tv:n i sig. För att vissa kanaler har bättre kvalitet än andra... Ja, eftersom att jag lever i en stenåldersstad, utan varken fiber eller(i detta huset) tillgång till parabol.. Alltså jag kan inte ha några tilläggskanaler. Som ComHem eller sådant. Utan det är bara antennkabel...

Så jag vet inte ifall det är antennen det beror på. Då det blir skakiga ränder över halva tv:n..

 

Dock såg jag på den ändå... Ränderna märks ju.. Men jag är inte så knusslig i kvalitet och sådant. Bara jag får vänja mig... och kan FÖRSTÅ VARFÖR det är som det är! ... Så jag måste prata med pappa sedan.

 

... Men som sagt. Jag har lust att bara lägga mig framför tv:n och däcka(decka?)... Det känns som att, nu är det inte värt det längre... Jag vill bara koppla av och strunta i allt för en tid... Bara låta livet gå... utan mig...

 

God natt med er <3

 

 

Ångesten gnager på mitt hjärta.. Försöker hugga det i tusen bitar, med ett trubbigt föremål...

Det värker...

Dilemmat när man verkligen behöver praktisera för att dagarna är olidligt långa.. Men samtidigt inte orkar, för att det är så mycket annat på en gång, som suger musten ur en...

Vet inte hur jag ska hantera detta. Men ska jag skjuta på praktiken, så måste jag meddela Jobbcoach innan jag somnar...

... Jag stressar ihjäl mig på det faktum att tv:n nu hänger på väggen. Sladdar som ska kopplas. Golv som måste städas noggrannare. Inställningar som ska göras...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan snart är påväg hem till mig. Att DHL kan ringa vilken dag som helst, när som helst...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan sedan ska pressas in genom en hälften så stor dörröppning...

 

Jag stressar också ihjäl mig på att imorgon är en fullspäckad dag. Med praktik som jag inte litar ett JOTA på. Att jag har ärenden i stan, som jag inte alls ser fram emot... eller egentligen orkar ta tag i... Och att jag för 54:e gången i rad, ska gå för att med beslutsångest och stressade känslor, så att det bara SNURRAR i hjärnan, handla "dagens mat" som oftast till kvällen, FORTFARANDE snurrar däruppe!

 

Stressar ihjäl mig på det faktum att Vovven som jag vill ha, som jag redan ser som min, när som helst kan vara borta ifrån Blocket... Den vovve som jag ändå inte kommer att kunna köpa... HUR mycket den än hamnar på plussidan när jag gör min plus-och minuslista!

 

... Ja, jag stressar ihjäl mig... Och trots att det enda jag egentligen VILL, är att få ett liv och komma igång med någonting, så känns det som om jag bara vill lägga ner allt.. För att det känns så överväldigande..

Att för en dag, behöva gå till en lampbutik och ställa en fråga, kanske behöva ta ett fem minuters telefonsamtal.. gå till affären och köpa ett par produkter... och gå till ClasOlssons för att köpa en kabel... Ja, det känns som en omöjlighet att mäkta med... när jag DESSUTOM ska praktisera tre timmar på morgonen!

... Men jag tror att det är för att det inte bara är morgondagens sysslor på g. Jag har så mycket annat att ta tag i och att uppnå just nu... Så jag vet inte...

 

... Men jag kanske ska ta och beskriva dagen idag, också...

... Om jag nu kan minnas hur den började.. Eller hur gårkvällen slutade...

Orkar dock inte tänka efter..

 

Så jag gör en lite blurrig beskrivning bara...

Idag har jag suttit mycket vid datorn.. Dagen började med mycket funderingar på min lilla vovve, som natten även slutade med...

Jag låg nämligen med ångest och en SÅDAN SAKNAD efter henne hela natten inatt! Den hund som jag aldrig träffat. Som jag inte vet vem hon är, mer än till ett foto... Men som det ändå känns som om jag känt i hela mitt liv... Som om hon hör hemma i mitt hjärta..

 

Ja, jag har fäst mig. Fäst mig ordentligt.. Och jag mår dåligt i tanken på att hon nästa gång jag kommer in på blocket, kan vara borta... Trots att jag inte ser hur jag NÅGONSIN skulle kunna ta henne till mig, mer än i mina drömmar...

 

Men jag har suttit här vid datorn... Och i ovissheten över när och OM mamma och pappa skulle komma idag, suttit och stirrat på ett foto på vovven och gjort en utförlig plus-och minuslista..

Stirrat ut genom fönstret. Förflyttat mig från rum till rum.. Tittat mig i spegeln och pillat mina sår.. Rivit upp dem gång på gång..

 

Väntade. Väntade och väntade.. Och ju mer klockan blev, desto mer undrade jag ifall jag skulle hinna åka in till stan med fem-bussen idag... Eller när skulle föräldrarna komma? SKULLE de komma? .. Lite lätt frustrerad över att de inte kunde ge mig lite framförhållning...

Jag var hungrig och ville bara försäkra mig om att jag även IDAG, skulle kunna köpa "dagens mat" ... Jag är inte längre lika redo för att svälta en hel dag, som jag för några veckor sedan, bara ÖNSKADE att jag kunde få göra. Att en sådan situation skulle uppstå...

 

När klockan blev fem över tre, messade mamma. Och de hade nu lämnat hemmet...

Jag började räkna på tiden.. Försöka föreställa mig när de skulle vara här och hur lång tid det sedan skulle ta.. Att sätta upp tv:n, menar jag..

 

Tog mig en liten promenad medans jag väntade... Och kom på tanken att jag ju faktiskt kunde köpa någonting att äta, här i BYN idag.. Men jag ville inte. Kunde inte förmå mig.. Då idag var en annan affär på schemat... Och jag VERKLIGEN ville till stan idag.. Och varför åka, om jag ändå redan har handlat.. tänkte jag..

 

Så jag fortsatte hoppas istället. På att vi skulle hinna klart innan fem.

De kom hit.. Pappa började borra.. Och det pratades en del... Men jag kände mig inte lika lätt och pratglad som jag det senaste har blivit när vi har träffats.. Nej, jag var..

Ja, jag vet inte... Känslor som störde... Hela situationen i sig, låg nog och gnagde inom mig, skulle jag tro.

 

Men jag var glad. Och när de skulle åka, så åkte jag istället med DEM in till stan. De åker ju ändå FÖRBI där när de ska hem!

Jag handlade det jag skulle ha... Tog en kort, kort promenad... Och satte mig sedan på busstationen, med ältande känslor och ångest...

 

Golvet hemma var dammigt av betong... Likaså min växt... Det störde mig lite grann.. Då orken är slut... Men när jag kom hem, började jag ändå sopa lite grann... Och sedan, trots att klockan kändes vara för mycket för att vilja dammsuga, stressade jag fram dammsugaren och hastigt och nervöst, dammsugade golvet. Det värsta..

Tog sedan trasan och torkade golvet lite snabbt... Innan jag satte mig framför datorn med en kopp kaffe, och åt vad jag hade köpt...

 

Serier på datorn...

... Och sedan, ett inlägg i min textsamling...

 

God natt med er <3