... Jag har låst bloggen nu...

Jag känner mig praktiskt taget redan död. Och jag FÖRSTÅR inte hur allt har kunnat gå så SNABBT. Från att kämpa på het glöd.. Till att inte orka mer. Praktiskt taget ge upp...

Ja. Jag sa upp kontakten med Xsambon idag. Grät. Forsar. För allt. För livet...

Fick dock aldrig något svar ifrån honom... Börjar fundera på om han lever eller är död... Detta var det TREDJE messet på några dagar... Och jag har inte fått svar!

... Annars...

Ja, jag vet inte hur mycket mer jag vill säga... Jag är död.. Längtar. Vill bort...

... Ja. Hoppet... Det FINNS typ inte...

... Jag har suttit vid tv:n. Gråtit på hallgolvet...

Jag har skrivit i textsamlingen...

... Och jag har köpt "dagens mat" för första gången på länge... Dock så åt jag ju EFTER det, ur frysen... Men lugnade mig själv med att det blir bättre sedan när "frysmaten" är slut.

... Jag hade en VÄLDIGT orolig natt... Och jag LIDER av hur smutsig jag är... och av att praktiskt taget kunna KÄNNA stanken...

Jag orkar egentligen inte en DAG till... Men jag ska lägga mig vid tv:n igen...

Får se hur länge jag lever...

.. Jag skulle behöva gråta i Xsambons armar just nu... Han har aldrig varit bra för mig. Men han har alltid legat mig allra närmast.. Och jag behöver VERKLIGEN gråta i hans famn...

Men det är skit samma med DET just nu.

Allt känns bara så konstigt... Jag känner mig tom...

De senaste dagarna. Veckorna. Har varit så intensiva. En stor KAMP som jag nog inte ens har fattat att jag utkämpat... Jag har varit så himla fast besluten...

Och att nu känna att jag inte orkar längre... På något sätt känner jag mig bara så mycket lugnare... Tårarna pressar på, flera gånger om dagen. Och både igår.. ALLRA helst igår, och idag, har jag fällt tårar...

Men det känns inte som om det räcker...

Jag känner mig vilsen. Deprimerad, men ändå glad. Fången i ett slags mörker, där ändå ljuset sipprar in... Jag känner mig så stark. Framåtgående... Samtidigt som min själ gärna skulle ge upp och låta min kropp ta över ett oskyldigt barns cancer...

Jag vill inte ta livet av mig... KOMMER inte ta livet av mig...

... Och när det gäller livet eller döden... Jag vet inte...

Jag skrev ett mail igår... Medans jag grät som värst i panik...

Jag har inte bett om hjälp. Inte uttryckt några känslor till någon annan på länge. Ja, sedan sist jag ansökte.. Sa upp boendestödet. Eftersom att jag visste att jag inte skulle ta EMOT den och därför inte ville riskera att oroa någon. Men nu, trots tvivel, har jag oroat någon igen...

Jag kan inte ta emot någon hjälp. Jag kan inte riskera någonting när jag inte ens VET hur jag mår. Jag kan inte riskera att bygga på ett farligt beteende på de tankar jag redan har eller önskar jag hade... För att ett faktum ÄR, att finns det en LITEN risk att mina tankar lägger sig åt svält eller någon annan självskada, så blir det beteendet så mycket farligare om jag försöker mig på hjälp...

Men det är inte därför jag inte vill ta emot den... Jag KAN helt enkelt inte. Jag är inte säker på att jag BEHÖVER den. Att jag mår dåligt... Och jag vill inte starta upp någonting i onödan... Någonting som(återigen) tar månader att ta sig ur sedan. Inte i den här staden också...

.. Jag är inte farlig mot mig själv nu. Inte än. Men om jag skulle bli...

... Idag hamnade resten av maten i frysen... Jag kände mig frustrerad. Hjälplös. Och endast tanken på att bli av med maten och få börja med "dagens mat", kunde få mig att känna mig lite lugnare...

Jag vet inte vad jag håller på med. Vart jag är påväg... Vet inte vem jag är... Men det är nog bara en kris. En kris, orsakad av en för intensiv kamp...

Vet inte om jag heller IDAG, har lust att beskriva min dag närmare...

Jag har mailat fram och tillbaka med min kontakt på kommunen. Jag har fällt några tårar. Legat framför tv:n... Ätit...

Jag har låtit disken lägga sig som staplar i diskhon. På varandra bara..

Undvikit att titta mot det fönster som nu inte längre har några gardiner i sig... Jag har inte orkat kontakta hyresvärden ännu... Och jag... Ja, det får vänta. Sålänge får jag förflytta dessa gardiner mellan säng och soffa.

Sova. Se på tv...

Jag har varit ute på en promenad... Och jag har messat Xsambon... Som aldrig svarade...

Är det som han säger... Att han var nära döden för ett tag sedan...

Ja, jag behöver stöd. Han behöver stöd...

.. Men kanske inte av varandra...

... Men nu ska jag gå och lägga mig. God natt med er <3

... Nu regnar det in IGEN! Och det är bara DROPPEN alltså.

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i ifall deras jävla GOLV blir förstörda. Men jag orkar inte MED att behöva oroa mig för mina svindyra GARDINER också!

Inte nu när jag har sådana problem med ANDRA saker i livet, att jag knappt orkar leva...

Jag ORKAR inte. Och jag vill bara ge upp nu. Orkar inte kontakta hyresvärden. Orkar inte ha kvar maten i skåpen... Och jag ORKAR inte fundera över hur FAN jag ska lösa hela detta jävla LIVET! ... J A G  O R K A R   I N T E ! ! !

... Hela dagen idag, har jag gått runt och inte vetat varför jag ska orka leva mer. Då jag inte har velat gå hem igen, när jag har lämnat lägenheten. Hemmet är giftigt för mig. Och fastän jag mår rätt så dåligt ute, så slipper jag rädslan och oron.. Svagheten, för en liten stund...

Jag ville inte hem. Vill inte vara hemma. Men det är ju där jag hamnar... Det får jag bara försöka hantera så gott det går...

... Men så går FÖNSTRET sönder... IGEN! Eller börjar läcka, iallafall... Och jag vill inte HA besök. Jag vill inte behöva krångla med gardinerna som kommer att hänga ivägen...

... Och nu vill jag inte behöva bråka med min egen hälsa mer...

Jag har ständigt ont i magen. Och den är uppblåst som en gravid balong...

Det hjälper inte att promenera. Jag har ont. Och så fort som jag kommer hem, utsätter jag mig själv för mer smärta. Fastän den första inte har försvunnit...

Men nu gråter jag. ÄNTLIGEN. Ja, det har länge varit påväg... Tårarna tar inte bort smärtan... Men det brukar lätta på trycket lite...

... Jag vet inte vad jag ska göra... Jag vill springa härifrån...

Var ju bara tur att jag var HEMMA när det började regna in. Så att jag kunde rädda mina gardiner! Gaaah!!

... Jag vill svälta för att slippa smärtan... Men då sätter en annan smärta in...

Jag försöker trots det, vänja mig vid tanken på en naken skalp...

Men sedan då?..

... Borde be om hjälp nu...

Men.. "Vad behöver du hjälp med?" ... "Vet inte. Ingenting tror jag..."

... Jag har försökt mig på så många vägar nu. Lyckats ett tag... Och sedan har det spruckit... Jag har slut på ideér. Och just nu är behovet att bli av med all mat och återgå till trygghetens "dagens mat", störst... Ångrar till TUSEN, att jag slutade med den! Detta slutade i ett HELVETE!!

... Jag struntar i att beskriva dagen idag... Ska väl motvilligt maila hyresvärden nu... Oroa mig över hur jag ska lösa att gardinerna hänger ivägen imorgon, hela natten... Och sedan hantera det... Undvika mat så länge som möjligt. Åtminstone tills magen har blivit normal och inte smärtar... Och sedan bara försöka... Äsch. Klarar av vardagen gör jag alltid... Men ska väl försöka... Nej jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

Sådär. Gardinerna är nedtagna... Min lampa flyttad... Och handduken som skulle stoppa läckaget, genomblöt... Men jag STRUNTAR i golvet!! Det är inte mitt ändå...

Jag får sova i soffan inatt... Om jag nu ens  kan somna... Tårarna bara rinner... Men nu är mina gardiner utom fara iallafall.. Även om tillbakahängningen av dessa sedan, ger mig ångest..

Ögonen känns varma. Ansträngda. Och vill gärna gråta.

Magen är proppad och ytterst utspänd... Jag har ont...

Jag orkar inte njuta av naturens kärlek. Inte idag..

För att just nu befinner jag mig någonstans där allt är slut... Det lilla hopp jag ändå känner, räcker inte för att tända en gnista...

Jag vågar inte åka hem... VILL inte åka hem... Inte till detta livet... Livet där jag inte får grepp... Livet där plågan fysiskt, hinner ikapp plågan psykiskt...

… Jag önskar. Jag önskar jag kunde... hjälpa mig själv...

... Yoghurten i frysen... Och jag ska motvilligt fortsätta äta smörgås. Då den idag nyöppnade osten, har jag hört, inte blir så bra att hyvla efter att ha varit fryst...

Uppblåst mage. Säkert 10 centimeter utstående(utåtstående?)...

Idag var ingen bra ätardag...

Nej, det har spruckit nu... Spruckit ordentligt...

Och nu blir det tillbaka till "dagens mat" istället...

Jag orkar inte mer...

Screw the hair!

Min mage mår inte bra... Alla mjölkprodukter gör att jag får uppblåst mage och gaser. Ont...

Och att idag ha proppat... Proppat efter att ha ätit regelbundet i flera dagar... Ja, det tär både på kropp och psyke...(Jag kan inte ha någonting hemma, när jag är rädd att äta ihjäl mig..)

... Och jag oroar mig för framtiden... För vad ätandet ska göra mot mig...

Jag vill bara... FUNGERA...

Jag drömmer mardrömmar om nätterna.. Härom natten drömde jag om två små chihuahua(hur skriver man det i fler?) som hela tiden rykte ihop. Så att jag satt där på golvet på helspänn hela tiden, för att vara beredd att ta isär dem... Och att lyfta dem... Nej, då gick de sönder. De var så små och benen så sköra...

Och så igår natt(natten som var), var jag VÄLDIGT elak mot en bebis! ... Usch.

Och jag vaknar väldigt varm...

Dagen idag.

Jag vaknade några gånger imorse. Men klev inte upp förrän... tolv, tror jag. Åt frukost. Diskade efter mig... Och klädde sedan på mig och gick till bussen. Efter en del funderingar och velanden...

.. Jag kom fram till att jag kanske snart går in i röda veckan och det kanske börjar regna igen imorgon... Så lika bra att ta chansen...

... Väl inne i stan... Jag skulle inte handla. Då jag ju för några dagar sedan, beslutade att jag bara skulle ta slut på det jag hade, och sedan... Ja, jag måste komma på en annan lösning. Någonting som fungerar för MIG...

... Så nu skulle jag bara in för ingenting... Och det kändes skönt... Om jag ville, kunde jag bara sätta mig på busstationen och ta nästa buss hem igen...

Jag tog mig en promenad. Satte mig vid forsen... Och där satt jag och bara satt.. Tittade på vattnet. Och lyssnade till... Ja, vattnet.

Solen brände mig i ryggen. Och det blev nästan lite varmt. Men jag ville inte klä av mig fleecen. För att, kändes bökigt med den LÅNGA sjalen som jag hade på mig UNDER...

Efter en stund, tog jag en kort omväg tillbaka till stationen. Kollade alternativen till bussar. Ifall det kanske fanns någon som gick TIDIGARE än den bussen som jag TÄNKTE ta. Men jag visste ju också, att i såfall skulle det bli en som BARA gick till Trafikplatsen. Så fick jag GÅ därifrån sedan. Men det kändes inte som några problem.

Bussen som jag tog, var nästan full.. Men jag fick en plats där ingen satt på det andra sätet... Ja, en stund illafall... Fick en tant bredvid mig, innan vi hade lämnat staden... Lite uppstressande. Då jag skulle kliva av på det enda stället innan sista...

Ja, om man såger så... Bussen gick motorvägen, och med endast ett stopp emellan.. Och där skulle jag av.. Hon skulle av i min barndomsstad.. "slutstationsstaden"... Och jag satt innerst...

Men men. När min hållplats kom, kom jag ihåg att plinga. Trots att jag aldrig åker den bussen... Och sedan började jag min relativt lugna, men ändå någorlunda raska promenad hem...

Väl hemma, en timme efter att bussen lämnat stan, gjorde jag iordning någonting att äta... Och så satte jag mig framför tv:n...

Allt är bara så blurrigt. Och jag minns inte VARFÖR eller HUR allt sprack idag... Tog orken slut? ... Blev frestelsen för stor? ... Jag minns inte...

Och vilka problem jag har på insidan av mitt pannben just nu, kan jag inte sätta ord på... Men jag VET att dessa får mig att vilja gråta. Att de pressar tårarna mot insidan av mina ögon. Att en droppe kan komma ut...

.. Men jag tillåts inte gråta...

... Jag VET att jag inte kan hantera situationen. Att jag inte orkar längre... Och att det är många frågor som behöver svar... Att min stolpe är gjord av sladdrig gummi... Och att min själ SKRIKER efter stabilitet!

... Jag har iallafall suttit vid tv:n sedan jag kom hem. Ätit utan att vilja... Ätit tills magen såg ut som en balong...

Disken ligger i slasken... för första gången på LÄNGE...

Och jag har precis i ren hjälplöshet och frustration, försökt GÖMMA mina flingor.. och lagt undan all yoghurt i frysen... Brödet ger mig ångest. Men det ska jag äta ändå. Då jag inte tänker förstöra närmare ett kilo ost...

... Dagen har inte bara handlat om mat... Den har handlat om hundar. Funderingar om hur jag ska få livet som jag vill ha. Den har handlat om hur jag ska kunna lösa mina problem... Och om att bli LYCKLIG...

... God natt med er <3

... Att äta, känns som ett heltidsjobb... Och jag längtar efter semestern...

Jag trivs inte när jag är mätt... Jag trivs inte när jag är hungrig.. Och hela grejen, betyder ALLDELES för stor tankemöda...

... Jag vill ha en paus... En paus ifrån känslor och tunga tankar... Jag vill bara för en dags skull, kunna koppla bort ALLT, helt och hållet...

Eller "för en dag" ... Jag vill koppla bort det, och sedan aldrig koppla in det IGEN...

... Men jag vill inte prata om det mer. Inte idag. Vill inte prata om vad som är jobbigt. Om hur tankarna har rört sig i mitt huvud. Och om vad jag har för drömmar och förhoppningar. För behov och visioner...

... Vill inte prata om vad jag VET att skulle hjälpa mig med det, det eller det... Då dessa saker bara tycks glida längre och längre ifrån mig...

Så jag hoppar det...

Och när jag hoppar det, finns det inte längre så mycket att säga om DAGEN...

Det har varit en hel del tv. Tänkte åka till stan en snabbis. Men kändes inte värt det. När det öste ner utanför mitt fönster. De svarta molnen gav mig ont i huvudet... Eller dovhet...

.. När jag inte hade någon annan anledning, än att jag ville åka buss...

Nej. Jag stannade inne och tittade på "Hela Australien Bakar" istället..

Jag har ätit. Diskat. Ätit... Diskat... Ätit, ätit, ätit.

Och trots att jag inte har...

... Nej, jag skulle inte prata om det... Vi hoppar det idag.

... Men... Ja-a...

Det var nog det..

God natt med er <3

... Visst ska jag väl klara det här? ... Visst ska det väl ordna sig till slut? Till det bättre?

Visst ska jag väl få må bra? Bli kompis med mig själv? ... Finna min väg i livet...

... Visst ska jag väl NÅGON gång få slippa alla inombordsliga krig? All rädsla? .. Alla frågetecken och vassa hinder? ...

Visst kommer jag väl NÅGON gång bli fri och känna att allt bara är som det ska vara?

... Idag slog det mig. Det slog mig hårt men vänligt... Jag gör inte längre någonting för att medvetet skada mig själv. Jag kämpar inte för att må dåligt. Jag strävar inte efter att ha det så dåligt som möjligt. Och i framtiden ser jag inte BARA en svart vägg... Nej, jag kan se en möjlighet till en ljusare framtid... Och jag har nu 95-procentigt börjat kämpa mig mot den...

Min hjärna vänder sig inte emot mig lika ofta...

Nej, nu kämpar jag rätt.. Jag VILL rätt.. Och DET är ett framsteg.

Men under flera dagar nu, har jag kämpat HELT rätt.. Utan några som HELST tankar på att jag borde eller vill gå åt det andra hållet. Det, där jag får lida. Må dåligt...

Men jag... Ja, haken är att jag inte vet HUR. Jag testar vägar efter vägar. Och trots att jag försöker och VILL.. Trots att jag stundvis känner mig stark och peppad... så är det tufft. Och jag känner inte att jag räcker till. Orkar med. Jag tappar greppet.. Ångrar mig. Undrar och funderar.

Jag gör förbättringar. Justeringar. Försöker finna vad som fungerar bäst för MIG. Vad som gör mig nöjd... Får mig att känna mig RÄTT..

... Jag snubblar över tröskeln. Slår mig... Men ställer mig upp igen... Försöker en annan väg...

Ja, jag vet inte vad jag vill säga. Men om jag rabblar min dag, så kanske det visar sig...

... Jag vaknade imorse... Nej, jag minns inte. Några gånger, tror jag. Men klev sedan upp när jag fick ett mess ifrån 22åringen..

Åt frukost. Som vanligt. Men idag var det lördagsfrukost. Den enda dagen då variationen på måltiderna är... finns.

Gott... men som jag idag märkte, väldigt rörigt och ostrukturerat. Vilket gjorde att dagens ätande inte slutade särskilt bra. Om man summerar hela dagen..

Efter frukosten... Jag minns inte... Måste tänka efter, när jag lämnade hemmet...

Jo, tjugo över elva åkte jag. Vilket betyder att jag precis hann äta frukost och göra mig klar, för att sedan gå till bussen..

Väl i stan...

Det började med att jag funderade väldigt mycket. Och tankarna gick snabbt, snabbt... SNABBT.

Jag gick med raska steg. Och visste inte riktigt vart jag skulle göra AV mig själv. Beslutsångest för huruvida jag skulle gå in och köpa ost och yoghurt eller inte...

Men hakarna var.. Ett. Jag hade inga kylklampar. Eller om det heter "frysklampar". Så eftersom att båda är mejeriprodukter, skulle de säkert bli dåliga innan jag kom hem. Vilket betydde att jag inte kunde handla förrän det var en viss tid kvar tills bussen skulle gå.

Två. Den största och mest gnagande frågan.. "Ville jag handla? Behövde jag ha dem hemma? ... Skulle jag ÄTA dem sedan, eller bara må DÅLIGT av dem?" ..

Jag bestämde mig trots allt för att strunta HELT i både yoghurten och osten. Tills det kändes okej att köpa dem. Helt rätt.

"Det skadar ju inte om jag får klara mig UTAN i ett par dagar sedan"..

Istället gick jag ner till hamnen och satte mig. Funderade på att köpa glass... Men kändes bara obehagligt... Så jag gick vidare. Tänkte gå in på gallerian. Ett fik, och köpa den där "Frozen Yoghurt" som jag hade velat köpa så länge men aldrig vågat. Eller kunnat tillåta mig själv... Beroende på hur mitt sinne har verkat, när..

Men det kändes osäkert. Och när jag gick IN där, var jag också beredd på att jag skulle gå ut därifrån lika tomhänt som jag var innan..

Men jag gjorde det. Jag köpte min Frozen yoghurt. Och det enda som störde mig. Förutom att jag inte RIKTIGT kunde finna den klara anledningen till varför jag inte satte mig på fiket istället för tog med glassen ut.. var att det blev typ TRE gånger så mycket i bägaren än vad jag hade tänkt mig! SÅÅ hungrig var jag inte! ...

... Dock så var kaffet JÄTTEGOTT. Något av det godaste jag har smakat. Och det tog slut ALLTFÖR fort.

Jag satte mig iallafall på en bänk i skuggan. Och åt min glass.. Godisarna som jag hade tagit som topping...

.. Lyssnade på två tjejer som satt på bänken bredvid och pratade finska...

Jag njöt inte av allt folk runt omkring mig. Och anledningen till att jag tog med mig fikat ut, var att jag ville vara lite ifred. Men orkade inte leta mig till ensamheten medans glassen smälte...

Så det blev en bänk mitt på torget.

När jag hade ätit upp glassen, promenerade jag lite till... Hamnade vid forsen, i solen... Och lyssnade till fåglarnas kvittrande, bakom vattnets hårda brus..

Det var solsken och jag kände trots allt en lugn och glad känsla inombords...

Bloggade lite grann... Bara för att jag KÄNDE för det...

Och sedan satt jag och försökte njuta. Men funderingarna hade kapplöpning innan för mitt pannben... Och när bussen snart skulle gå, drog jag mig tillbaka till busstationen...

Jag messade Xsambon, för att jag fick lust att gå på tivoli eller liknande med honom i sommar... Men fick ett svar som gjorde mig besviken... Han har helt enkelt gott vidare. Och han bryr sig varken om att kontakta mig för ROLIGA saker.. eller om han mår dåligt...

Men jag antar att det är rätt... Känns bara tråkigt. Då han är(var) min själsfrände. Den person jag kände bäst. Kände mig TRYGGAST med... Och som visste de mest LÅSTA hemligheter om mig, som jag HAR.

... Och han och jag, har varit "vi"...

... Men han har inget intresse av att prata med mig. Träffa mig... Inte om jag inte tjatar... Och så ska det ju inte vara...

Han svarade mig(när jag sa att jag tyckte att det var tråkigt/synd att vi hade tappat kontakten) "Vi kommer aldrig att sluta ha kontakt med varandra. Jag har bara mått väldigt dåligt psykist de senaste"... Eller något sådant...

Men det är inte därför. Inte egentligen. För att han har inte visat något intresse på MYCKET, MYCKET längre än så...

Men men..

Jag ska iallafall ringa honom någon dag. Få veta mer om vad som har hänt. Då han verkade må så BRA sist vi träffades. Var SÅ NÖJD med livet och vardagen... Och nu verkade det som om han mådde eller hade mått VÄLDIGT dåligt ett tag...

Väl hemma... Då har jag...

Jag plockade undan varorna... Och sedan minns jag inte... vad jag gjorde INNAN jag gick iväg igen för att handla yoghurt och ost...

Men det gjorde jag iallafall sedan.

Köpte även med mig lite soppa. Och några munkar...

Hem. Och så har det blivit tv och ätande...

Och jag kan ju säga att idag har varit en YTTERST rörig dag... Känns som om jag HELT har tappat greppet om de rutiner som jag har byggt upp, vad gäller ätandet... Har inte haft kontroll över NÅGONTING...

Och när det var måltid och inte, har jag inte haft någon som HELST koll på...

Vilket har känts både skrämmande och förvirrande... Och vilket resulterade i att jag har ätit ALLDELES för mycket idag!

... Och den alltför stora godisskålen gjorde att mitt tidigare så starkt lydande sinne som har uppkommit av dessa strikta rutiner, nu tillät mig att äta MYCKET mer godis än vad jag orkade med eller var SUGEN på...

... Men nu har jag tagit fram en mindre skål. Så nästa gång häller jag bara upp så mycket godis som... Ja, den skålen rymmer..

För att faktum är, att jag har fortfarande godis i skafferiet. Men det godis som stressade mig, var det som låg i skålen och var tänkt att bli uppätet.

... Annars.

... Ja, jag vet inte... Det kanske inte VAR något mer...

Jag såg på en film.. Två filmer, nu på kvällen. På 3:an...

Och jag har även läst bloggar...

Ja, jag minns inte.. Så...

God natt med er <3

... Nej, det här funkar inte. Jag måste vända håll igen... Även om det känns som ett totalt misslyckande. Och ÄNNU ett steg ifrån hoppet... ÄNNU ett steg ifrån en lösning...

Uppgiven.

... För att, FÖRUTOM alla mina känslomässiga och PSYKISKA bekymmer vad gäller inköp av mat, matlagning och ätandet, så har jag nu börjat få problem med magen(antagligen alla mjölkbaserade produkter)... och en slags smärta i hela kroppen... Inte så att det gör ont... Men obehagligt liksom...

... INNAN jag la märke till det...

... Nej, nu glömde jag vad jag skulle säga. Men det var iallafall något MER som hade slagit mig...

... Men men. Rabblar väl dagen idag, lite snabbt... Vill sova sedan.

Jag klev upp imorse, efter att ha vaknat några gånger, klockan... Runt... Ja, halv tio tror jag att den var. Och åt frukost...

Sedan satte jag mig vid tv:n och väntade tills bussen skulle gå. Men då jag var UPPE så tidigt(mot vad jag brukar) idag, så var det LÄNGE kvar tills bussen gick... Så därför bestämde jag mig för att gå till trafikplatsen ca 40 minuters promenad bort istället...

Och hamnade där, ungefär en halvtimme innan bussen skulle avgå DÄRIFRÅN...

Väl i stan. Jag jag skulle bara... Eller ja. Jag hade ältat väldigt mycket där på morgonen. Då ångesten kom. Osäkerheten. Och tvivlet...

Jag ville inte längre fortsätta äta som jag gör och köpa hem alla dessa råvaror... Nej, nu önskade jag bara bort allt jag hade i skåpen. Så att jag skulle slippa tänka något mer... Och så var planen att BARA köpa lördagsgodiset för nuet...

... Men jag var envis. Även tvivlet som berodde på rädsla och ångest, gav mig ångest i sig. Jag ville inte ge upp. Jag VÄGRADE!

... Så jag bestämde mig återigen för att jag skulle handla de saker som jag hade bestämt mig för. De saker som fanns på listan... Och varken MER eller mindre... Jag skulle inte tänka. Inte fundera... Inte något mer...

För att grejen är den, att någonting... En "diet" som jag började med för att SLIPPA ångest och en massa osäkra funderingar... SLIPPA känna mig utom all kontroll... och rädd...

... Ja, det hade nu blivit något så STORT igen... Jag funderade ÅTERIGEN för mycket. Och "kraven", frågetecknen... Funderingarna... De blev för stora. För intensiva... För överväldigande och skrämmande för att orka med...

... Men detta skulle vara kravlöst. Jag skulle ju gå på känsla HELT...

"Vad hände med DET?" ... Vad händer ALLTID med det? ALLA försök till olika sätt att äta på(ELLER andra saker, för den delen), slutar så... Med för intensiva, gnagande frågetecken och funderingar.. Krav...

.. Varför?

Men iallafall.. Jag blev vän med mig själv igen. Och lyckades på NÅGOT sätt lugna ner mig. Åkte in. Och gick direkt till affären... Funderade en del, på bussen, om ifall jag skulle kliva av vid en billigare, större butik idag... Men jag ORKADE inte. Och gav mig själv, ÅTERIGEN dispans(stavning) att gå till en för mig, TRYGG butik.

... Gick in på ÖoB först. Köpte lite gott till lördagen, som jag by the way INTE har ätit av ännu. Nej, när det gäller småätandet och suget, har dessa fasta rutiner fungerat väldigt bra. Och jag har lyckats HÅLLA på dem ;)

Efter det. In på matbutiken, för att komplettera för det som inte FANNS på ÖoB... Och sedan skynda tillbaka till busstationen. För att ta nästa buss hem...

Fick vänta ett tag. Men inte så mycket mer att säga om DET...

Väl hemma... Ja, jag hade redan kommit på att jag GLÖMT EN sak som jag skulle köpa till lördagen... Och att jag även ville HA en annan sak... som jag efter mycket om och men, hade blivit kompis med mig själv om att köpa...

... Men dessa skulle jag köpa här på butiken i byn istället... Ja, antagligen dyrare. Men...

In. För lite att äta. Och en kopp kaffe... Och sedan dess har jag typ suttit vid tv:n hela dagen. Ätit. Och diskat. Som vanligt, alltså...

Jag var även in på datorn en snabbis. Började försöka mig på en till uträkning. Mängd, åtgång... Ekonomi... Men orkade aldrig göra klart...

Bloggade lite grann...

Och sedan har det bara varit tv, tv, tv... Och ju närmre slutet av kvällen jag har kommit, desto mer säker har jag blivit på att jag måste finna en annan väg. För att när denna mat är slut...

Ja, jag köper inget mer... Inte utan en fungerande plan... En plan som fungerar för MIG. Så att jag SLIPPER lida både fysiskt och psykiskt...

... Skulle gå tillbaka till "dagen mat", om det inte vore för håret... Men någon annan idé HAR jag inte... Inte just nu...

Känner att min sista utväg är att kontakta någon...

Vill inte vara dum mot mig själv... Men kan inte heller fortsätta med någonting som smärtar...

Jag behöver lära mig att äta på... Ja, ett HÄLSOSAMT sätt... Så att JAG mår BRA... Men att ta emot hjälp, känns som en fälla i sig... Då jag VET jag backar när hjälpen kommer... Så varför sträcka sig efter en hand? ... Men vad GÖR jag när maten är slut och jag inte har någon plan?

God natt med er <3