.. Det känns som om det blir VÄRRE varje gång som jag tvättar... Och jag förstår inte ens VARFÖR. Det är det som är grejen... Jag VET inte om det är någonting som jag själv GÖR.. Eller ifall det bara... HÄNDER...

Men faktum ÄR... Att varje gång som jag tvättar, går NÅGONTING fel... Eller INTE fel! Jag VET ju inte. För att jag FÖRSTÅR det inte!

 

... Är det inte det ena.. Så är det det andra, tredje eller fjärde...

Och visst. Det är inte en sådan big deal... Tvätten blev inte torr... Inte ens nära på. Fastän jag ställde in tumlaren på "65grader extra torrt"... Hur nu någonting kan vara "extra torrt". Är det torrt. Så är det väl torrt. Och annars är det "lite fuktigt"...

 

... Och det är ju klart. Jag skulle ju ha kollat fitret först. Ifall att den innan mig, inte rengjort det... Men det är ingenting som jag TÄNKER på. Då det känns som en självklarhet att dra bort allt damm när man är klar...

 

... Och det är ju DET som är så jobbigt.

Jag KOLLADE inte filtret först. Så jag kommer inte att få något SVAR på ifall det var därför tvätten fortfarande var fuktig när jag hämtade den...

Och därmed kan jag inte heller veta om det finns en ANNAN anledning. Till exempel för mycket tvätt... Eller en... dålig torktumlare...

 

... Men nog om det. Jag fick hänga all tvätt i mitt alltför lilla badrum... EFTER att tvätten hade torktumlats och blivit "extra torr"...

Så nu har jag gjort ett konstverk på den lilla plats som ändå FINNS. Och de få linor som hänger över badkaret... Med kläder som hänger i varandra :P Har hängt strumpor och underkläder i byxbenen på alla byxor...

 

Det är vackert, vill jag säga ;D Men extra jobbigt när dessa ska NER igen sedan... Men jag får väl sluta vara lat..

De får hänga tills imorgon, iallafall... För att nu är jag både hungrig och trött.

 

... Ja. Hungrig.

Egentligen hade jag tänkt hoppa bloggningen. Då jag egentligen inte hade några direkta känslor att dela med mig av. En lugn dag... Och...

Ja, det har inte hänt särskilt mycket HELLER. Mest tv.

 

... Men så blev jag frustrerad på tvätten... och ovissheten om "VARFÖR"... Så då fick hungern vänta. Så att fingrarna fick vibrera i en rasande takt mot tangenterna...

Vilket påminner mig. Behöver klippa naglana. Dessa hamnar ALLTID UNDER tangenterna när de blir för långa.

 

Men... Nu när jag ändå skriver, kan jag lika gärna rabbla min dag som varit.

 

... Det blev några lätta styrkeövningar igår också... Och jag TROR att dessa kan få mig att må bättre.. Om jag gör det till en rutin. Men uppenbarligen inte VARJE dag... Eftersom att idag kommer nog inte att bli...

.. Så vi får väl se hur det blir med DEN saken. Behöver nog komma ut på gym, om DET ska fungera...

 

Jag såg på en film, sent inpå natten...

Och vaknade sedan, imorse till klockan...

 

Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen...

Jag minns jag drömde väldigt... jobbigt.

Jag drömde om Brorsan(Xsambons bror)... Vi var i deras hus. Eller rättare sagt. Deras pappas hus, som Xsambon och Brorsan bor i just nu...

Och det var i drömmen, stort och konstigt. Med en MASSA små rum, och okända människor som sov i sängarna i varje rum...

Jag minns jag diskade.. i fel ho...

 

... Och ja-a... Egentligen var det nog bara Brorsan och några av de okända personerna, som jag pratade med...

Ja.. och så såg jag Syrran... och även Brosans och Xsambons bästa kompis...

 

Drömmen var jobbig... Och jag mådde inte särskilt bra av den...

 

Men vid halv tolv-tiden.. När jag fortfarande låg i sängen...

Nu har jag återgått till verkligheten..

Då ringde det på dörren härhemma...

 

... Min första reaktion...

Borra ner ansiktet i kudden. Sucka... Och så vända mig om och fortsätta halvsova...

 

... Så.. Jag vet inte vem det var.

 

Sedan har det blivit lunch...

Tv...

 

... Eller jag åt nog lunch EFTER att jag hade duschat..

Ja, jag tvingade mig själv in i duschen idag. Eftersom att jag skulle tvätta kläder. Och ville få ALLT smutsigt, tvättat...

 

Jag kollade dagens schema, flera gånger under dagen...

... Och ja..

Jag orkade INTE städa. Fastän det ligger TRE döda flugor(Varför dör de på GOLVET.. och inte på fönsterbrädan?)... och EN levande spindel på mitt golv...

 

Men jag duschade.

Jag har ätit tre mål mat. Frukost, lunch och middag... Och kvällsmålet är, trots en del brist på lust på grund av ångest, på intåg efter detta inlägg..

Så, DET går ju bra.

Och middagen lagade jag efter mycket om och men, innan jag började tvätta...

 

Jag var nämligen stressad. För att när jag kollade på schemat, var det uppstakat NÅGOT som skulle göras i princip VARENDA timtal!..

Och "laga mat"... "Ja, visst... Men ÄTA den då?.. När ska jag hinna DET?"...

 

Jag hann laga mat...

Jag hann äta den...

Och jag HANN glömma resterna framme. Så att maten hade torkat ut till en grötig KLUMP.. som sedan hamnade i frysen..

... Japp. Inte så kul...

 

... Det har blivit mycket tv, annars...

 

... Och när jag skulle samla tvätt till att tvätta, märkte jag att det var MYCKET mer än vad jag TRODDE att det skulle bli.

Så jag fick inte MED mig sängkläderna som jag hade PLANERAT för...

Vilket gjorde att jag sprang runt i lägenheten och bara grubblade...

"Tvätta mer kläder, bara IDAG?".. "Eller byta ut lite av KLÄDERNA, mot sängkläder?"... "Eller ska jag bara byta lakan i sängen ÄNDÅ..? Och sedan tvätta dessa NÄSTA gång?"...

 

Men det kändes inte bra...

Det ENDA jag hade PLANERAT.. Förutom handdukarna som jag också TVÄTTADE, var lakanen...

 

.. Och så kom ANDRA saker upp, som borde tvättas. Men som jag inte tvättade idag...

 

... Ja, jag skrev helt enkelt upp på vita tavlan, vilka saker som jag behöver tvätta... Och så får jag ta dessa som de kommer..

Idag blev det kläder och handdukar...

 

... Annars har dagen idag, varit långtråkig...

 

... Och förutom att disken fortfarande ligger i hoarna, sedan frukosten... Så har jag känt mig rätt så lugn och harmonisk idag...

 

.. Ja, och så tvätten som svek... Och det faktum att mamma skickade ett mess ikväll, som jag inte orkar svara på...

... Men det hamnar på vita tavlan "svara mamma"...

 

God natt med er <3

 

 

Gårkvällen slutade med att jag satt på hallgolvet och bara.. gungade fram och tillbaka...

La mig ner efter en stund, på den långa mattan.. och stirrade rakt upp i taket...

Och övergick sedan till att börja göra styrkeövningar... Kanske i tio minuter bara.. eller så.

 

... Sedan gick jag och la mig framför tv:n...

 

... Jag hade stängt av alla larmklockor på mobilen igår. Alltså, mina matklockor.

För att jag tänkte inte kliva upp på morgonen och äta frukost. Och jag visste inte hur jag skulle lösa ätandet ALLS..

Det kändes liksom som "... Ne-ej.. Aldrig äta igen.."...

 

Men jag vaknade några gånger, ändå..

Under nattens gång.. Och när klockan började närma sig nio...

Jag minns att jag SOV oroligt. DRÖMDE konstigt... Vilken dröm jag kunde komma ihåg till punkt och pricka, när jag vaknade.. Men som nu... är borta...

 

Jag klev dock UPP vid nio ändå...

Såg direkt jag kom in i köket, bombnedslaget i hoarna... av disk...

... Jag stod och tvekade en stund... Och klev sedan i säng igen...

Visst hade jag kunnat äta frukost. Ta fram det som felades bland det rena i disktället, ur skåpen... "Men det blir för mycket om jag ska göra så med lunchen OCKSÅ.."... Det skulle ha blivit kaos i huvudet, liksom... Och för mycket disk att orka ta tag i sedan.

 

Jag låg kvar till sängs... fram till... Jag minns inte när... Jag minns inte hur dagen har sett ut idag, i det stora hela... Faktiskt...

 

... Men jag har skrivit och justerat lite på vita tavlan...

Jag har grubblat över att handla eller INTE handla. Försökt komma fram till NÄR jag ska klämma in en inköpsdag.. när jag inte orkar IDAG...

 

... Jag har planerat för morgondagen... Vilken nu är FULLPROPPAD!

Känns jättejobbigt och väldigt stressigt. Men känner jag mig själv rätt, så slutar det ändå med att jag uträttar en fjärdedel av sakerna.

Det viktigaste är ju ändå att få duschat.. Att tvätta kläder... Och att kämpa med att få till matrutinerna hela dagen.

 

Jag har även fått ett till mess ifrån Bästisen, som undrade om hon hade rätt nummer.. Då jag inte har svarat ännu...

.. Vilket jag inte HELLER har svarat på ännu...

Jag ORKAR helt enkelt inte några konversationer just nu. Inte med någon som man förväntas ha en nära relation till...

 

24åringen ringde mig nu på kvällen... Men jag lät det ringa.. Orkade inte prata...

.. Igen.. Ingen ork till social kontakt...

 

Annars har jag vinglat mellan att känna mig rätt så FRAMÅT.. Och med ett relativt BRA humör... Och att känna mig nere och ångesttung...

 

... Jag har inte kunnat äta någonting annat än kakor, choklad och honungsflingor...

Och jag har blivit illamående av allt socker...

 

Jag har skrivit en lista... Vilken egentligen ska poängsättas också... Får se om jag bryr mig om att GÖRA det. Eller om jag låter det vara istället...

 

Ja. Och så har jag diskat all disk.

Det kändes väldigt viktigt. Då jag måste börja med matrutiner imorgon. Och det kommer inte att ske, om det ligger disk i hoarna.

 

... Jag TÄNKTE gå in i duschen idag. Ta ett lugnande bad och sedan duscha...

Men... Jag kände aldrig ro...

Och, visst till det lugnande badet... Men duschen efteråt är inte lika... önskad...

 

... Så.

Antingen ska jag handla på söndag... Eller så blir det på måndag eller tisdag nästa vecka...

För att idag orkade jag inte...

 

... Så. Jag tror att det var allt.

God natt med er <3

 

 

... Jag är såå STRESSAD.

 

... Igår när jag satt mitt inatten. Strax efter midnatt, och åt apelsin, kakor och choklad... bestämde jag mig för att från och med idag, skulle jag bli noggrannare med att äta mig helt MÄTT.. Så att jag inte skulle BLI hungrig till natten...

 

... Men just nu, är saker mer invecklade än SÅ...

Det RÄCKER liksom inte.

 

För ungefär en timme sedan(och lite tidigare än SÅ), satt jag och kände mig rastlös och otålig... för att jag ville bli HUNGRIG. Jag ville bli SUGEN på att ÄTA någonting. Bara för att jag kände mig såpass STRESSAD, att det var mitt enda alternativ...

 

Jag ville ÄTA.

Mätt, där jag satt i soffan.. kände jag en STARKT dragningskraft till att få proppa. Bara äta...

Men bristen på sug... och en tung mättnad efter middagen, gjorde att jag istället satt och gungade fram och tillbaka. Gick från rum till rum... Och hela tiden kände EFTER ifall mättnaden snart skulle avta...

 

Och nu...

Jag tog fram yoghurt och flingor. En skorpa... Och en tredjedels knäckemacka med skinkost...

Fastän klockan var en timme för tidig... Fastän jag fortfarande var mätt... Sådär så att suget ännu inte fanns...

 

... Och efter det.. På grund av stressen... På grund av otåligheten... Och en känsla av ett hopplöst liv utan värde... Hämtade jag även in kakorna och chokladen till vardagsrummet...

Skrumpen i ansiktet. Ihopsjunken och nedtryckt av ångesten.. På grund av den matlust eller hungerkänsla som inte ens FANNS...

En mindre rädsla... ORO för att tappa kontrollen helt. Äta tills jag...

 

Ja-a...

Och sedan, det faktum att jag gärna skulle, för uppgivenhetens skull, sluta äta HELT igen... Men samtidigt inte vill GÖRA så emot mig själv...

... Jag vill inte tappa mitt hår...

... Sorgligt att DET ska vara den största anledningen!

 

... Jag började iallafall proppa i kakor. En efter en, efter en...

Samtidigt som jag egentligen VERKLIGEN inte ville..!

 

Innan det, kollade jag sprit på internet...

Men valen var för många... och JAG för okunnig.. Och i princip HELT utan erfarenhet!..

 

... Anledningen till att jag i princip aldrig druckit, har väl TIDIGARE varit att jag inte har varit intresserad. Inte sett tjusningen...

Men nu på senare år, vet jag ju att det finns en del gott...

Bara det att mina ätarproblem och den ständiga bristen på kontrollkänsla, som återkommer hela tiden...

... Ja, det gör att jag inte riktigt VÅGAR...

 

... Nog om det.

Dagen idag.

 

Igår gick jag och la mig efter två någon gång... Och somnade strax därefter, tror jag...

 

Jag vaknade efter en relativt hård sömn... tror  jag...

Klev upp och åt frukost...

 

... Ja, just det. Det var DÄRFÖR som jag inte tänkte blogga idag, ja...

Jag vet inte hur mycket jag MINNS.. Vet inte hur mycket jag orkar berätta...

 

Kanske får det bara bli lite slarvigt om DAGEN...

 

Jag åkte iallafall in till stan en vända, vid tvåtiden..

Gick en väldigt kort promenad. Då jag, trots att jag hade sett till att äta mig mätt till lunchen, åter var hungrig och svag när jag väl kom till stan..

 

Så jag gick raka vägen från busshållsplatsen där jag klev av, TILL busstationen... Och så tog jag nästnästa buss hem igen...

Nästnästa.. och inte nästa.. För att den första bussen var såå full!

 

Pinsamt på väg av bussen... Vilket jag mådde rätt så DÅLIGT för, de närmaste timmarna sedan...

 

Middag ur frysen...

... Och disken från nattamat(gårnatten) till kvälls"fika", fortfarande i hoarna... FULLT!

 

Har helt enkelt inte orkat...

 

Tv.. tv... tv...

Och ett mail under dystrande ångest, till min kontakt på kommunen...

 

... Någon dusch har det inte HELLER blivit. Trots att jag egentligen skulle behöva, om jag ska kunna handla imorgon istället för på söndag...

 

... Men mitt största problem just NU, är att få ordning på mig själv igen. Så att jag varken behöver SVÄLTA eller HETSA...

 

... Hur ska det GÅ?..

Just nu, vill jag ju bara fortsätta proppa i kakor och choklad...

... Önskar man kunde...

 

Jag vet inte om jag vill säga det. Men jag säger det ändå...

.. Önskar att man kunde DÖ av att äta för mycket kakor på en kväll...

 

... Men jag tror i och för sig inte att jag menar allvar med det.

Visst hade det varit skönt att dö. Lämna allt... Och det hade varit "praktiskt" om det kunde ske av sig själv...

Men samtidigt.. Någonstans har jag ju en VILJA till LIVET.. Även om jag varken TROR eller känner hopp.. Även om jag har TRÖTTNAT på mig själv...

 

... För att jag FÖRSÖKER ju fortfarande.. Halvhjärtat, gång på gång, att sträva efter någonting annat än det här...

... Även om det är MÄKTA frustrerande att jag inte försöker TILLRÄCKLIGT för att faktiskt TA mig någonstans...

 

Men ja-a...

Döden... Skulle han ta i min hand och visa mig vila i frid...

 

... Nu blir det mer tv. Och FÖRHOPPNINGSVIS diskning. Så att jag kan äta FRUKOST imorgon!

... Och sedan blir det sängen...

 

... "VAD gör jag om jag inte diskar idag? Inte får kontroll över ätandet..? Styrkan till mig SJÄLV igen?"..

För att, trots allt... Trots håravfall...

.. Jag väljer svälten, före ingen kontroll alls under hets.

 

God natt med er <3

... Jag tar och bloggar NU, då...

Det går ingenting bra på tv:n. Och jag ska inte äta förrän om en timme...

 

Inatt sov jag. Japp, det gjorde jag....

 

Vaknade imorse, till klockan, vid nio.

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig för att sova igen....

 

... Sedan vaknade jag igen, vid halv tolv... tror jag...

 

... Eehmm...

Om jag ska minnas dagen idag...

Vilket jag INTE tycks göra... Inte särskilt väl...

 

Jag vet jag såg på tv hela förmiddagen(dock VÄLDIGT disträ)...

.. Planerade lite för dagens handling av mat... Planerade en ny inköpsdag...

 

.. Jag åt lunch vid ettiden...

Och åkte sedan iväg till stan, vid två...

 

Stressade till affären... Och hann i rätt så god tid, handla de saker jag skulle ha...

För att sedan gå till närmaste busshållsplats.. och åka tillbaka till busstationen...

 

Medans jag stod där på hållplatsen, kom det fram en kvinna och kollade in tavlorna med busstider... Var lite osäker på hur det fungerade... Vilket jag OCKSÅ är, i och för SIG... HATAR dessa tavlor. Väldigt förvirrande och röriga... Därför buss-appen är så bra :)

 

... Men faktum är... att denna kvinna...

Det kändes så naturligt att våga öppna munnen till henne. Prata...

Inte för att jag sa så MYCKET... Men några meningar...

.. Vilket inte är så KONSTIGT, att det inte BLIR mer än så, med en person man aldrig tidigare träffat...

 

Men jag har sagt det förut... Och jag säger det igen...

"Underligt att det kan fungera så mycket bättre med VISSA för mig okända personer... Medans ANDRA får mig att vilja gå under jord.. och hjärtat att darra...

 

Väl hemma...

Jag värmde upp lite tomatsoppa och en potatis-och morotsplätt, ur frysen...

Och så åt jag...

 

Diskade lite av disken... Men sedan försvann orken...

 

Och nu, med lite disk kvar i hoarna... och en till måltid framför mig, bränner mina ögon igen...

Jag är sådär SUPERTRÖTT...

Lite smått tung i bröstet... Och jag känner mig lite sådär.. UPPGIVEN...

 

"ÄR inte livet mer än såhär?.. Eller, NÄR ska jag börja sträva efter att bli lycklig?.."...

 

... Jag låg en stund på sängen... Lyssnade på musik...

 

Och jag har läst lite bloggar...

 

... Jag har funderat över Bästisen... Och över 26åringen...

BÅDA...

.. Båda vill på NÅGOT sätt, ha kontakt... Och jag känner att jag SVIKER... För att jag orkar inte SVARA...

Orkar inte umgås eller prata...

Ja, jag orkar inte få något socialt på bröstet, just nu...

 

... Jag borde svara på Bästisens mess... Så att jag inte sviker och sårar...

Jag borde svara på 26åringens mess.. och låta henne komma hit.. Sova över... Som jag har lovat...

... Så att jag inte sviker... Så att jag inte sårar...

 

... Och, imorgon behöver jag duscha. Det stod egentligen på schemat IDAG... Men det har jag inte orkat.

Antar att den intensiva promenaden till affären, tog på krafterna.

 

... Och... det där FÖNSTRET..

Får jag det inte gjort snart, så kommer det att gnaga sönder mig.. inifrån och ut...

 

Ja.

Nu ska väl jag försöka få tiden att gå..

Äta lite kvälls"fika"...

Och sedan...

Ja, det går ingenting bra på tv:n vid nio, HELLER...

 

Men det ordnar sig.

... Blir väl lite musik, eller något...

 

God natt med er <3

 

 

Jag kan lika gärna skriva ett kort och fattigt inlägg om dagen, om inte annat.

Har nämligen ingenting att göra..

Det går ingenting tilltalande på tv:n(har bara baskanalerna ur antennjacket(eller vad det nu heter)... Och trots brännande ögon och pladask trötthet, så kommer jag inte att kunna sova riktigt än.

 

Dagen idag.

Jag börjar från igår...

Jag tror att jag klev upp MINST tre gånger inatt..

Först när jag gick och la mig, så låg jag bara och vred och vände på mig.. Jag var OLIDLIGT hungrig. Sådär så att det stramade och gjorde ont...

... Och ögonen, liksom idag, brände lite lätt...

 

... Hungern gjorde det omöjligt att somna. Så, efter att ha lyssnat på klassisk musik.. Japp, klassisk. Det har jag då ALDRIG gjort förut! Men igår verkade det lugnande på mig... Och jag var bara TVUNGEN att lyssna klart på låten som var, innan jag bestämde mig för att kliva upp.

 

Jag satte mig vid tv:n...

Ja. LA mig, såklart... Orkade KNAPPAST sitta :P

... Och så, innan jag gick och la mig igen, åt jag lite choklad. Så att jag(förhoppningsvis) skulle kunna somna...

 

Men jag klev upp igen, någon gång där...

Och vid det här laget, STRUNTADE jag i min ätstörningshjärna. Nu ville jag bara äta. Äta, äta.. äta. "Jag skulle ju ändå börja äta enligt rutiner imorgon... Så, lite hets spelar ingen roll.."...

 

Men det var ju klart.. Det tog emot lite grann.. Inte så JÄTTEMYCKET det faktum att jag ÅT. Utan mer att jag var mätt...

Jag tyckte att det blev lite obehagligt när jag väl började äta kakor... Och FORTSATTE äta när jag redan blivit MÄTT!..

 

Jag testade att sova, några gånger till... Och varje gång kom musiken på. Radion. Då jag inte kunde koppla av...

Den brännande känslan i ögonen, blev bara värre. Och nu den sista gången jag bäddade ner mig, var det istället för den strama hungern, den äckliga mättnaden som gjorde sig påmind...

 

... Men jag somnade...

Men sov VÄLDIGT dåligt. Vid medvetande. Och vaknade till, då och då.. Kollade klockan...

 

... Ja, just det. Jag åt frukost vid fyratiden, också. Innan jag gick och la mig för sista gången... Och någon gång vid sjutiden, var då jag somnade. Strax efter morgonens inlägg...

 

Jag vaknade för sista gången, klockan 11.11 Och klev då upp...

Satte mig vid tv:n...

Och trots den mättnad jag fortfarande kände, gjorde jag ordning lunchen till lunchtid. En bananshake och en smörgås...

 

Eemhh...

Jag minns inte riktigt...

Jag har ju varit så HIMLA trött idag... Så jag kan varken minnas särskilt mycket av hur jag har MÅTT eller vad jag har haft för FUNDERINGAR...

 

Men jag minns jag var rastlös. Gick fram och tillbaka mellan datorn och tv:n. Mellan köket och vardagsrummet...

Och att jag var för trött för att orka SITTA upp... Men för.. Ja.. rastlös för att kunna ligga stilla...

 

... Och så messade Bästisen, efter sådär snart ett år utan kontakt...

 

Ingenting emot HENNE. Det är bara sådan jag ÄR...

.. Men det har faktiskt varit SKÖNT att inte ha någon kompis på några månader. Visst för ensamheten. Att DET är jobbigt...

Men ensamhet betyder ju också.. "Inga sociala krav på kontakt"... Inga förväntningar på kärlek..

... Jag har liksom sluppit höra av mig. Sluppit fundera över vad jag ska säga... Över att hålla igång några konversationer... Eller att...

 

Ja, men jag vet inte...

Jag har ju förklarat hur jag känner, här på bloggen, några gånger förut...

Så jag hoppar det nu...

 

... Jag har dock inte svarat på hennes mess ännu...

Men måste ju såklart GÖRA det, de närmaste dagarna...

 

Vilket tar mig till ett ANNAT måste(bland hundra!)...

FÖNSTERNISSARNA.

Jag MÅSTE verkligen kontakta dem... Varje gång det regnar, mår jag så DÅLIGT för att jag är orolig för fuktskador och mögel..

 

Men det tar bara EMOT så mycket.

Jag vill liksom kunna vara borta i en HELDAG då...

Jag vill VETA när de ska komma..

.. Exakt VAD de ska göra. Eftersom att jag har möbler som jag är rädd om, i lägenheten...

 

Och så.. GARDINERNA.

Något som tar emot som in i NORDEN... Att lyfta ner dessa GARDINER.

... Det blir bara så bökigt med alla dessa små krokar och ringar som gardinen är fäst i... Dessa hakar ur sig om jag bär gardinerna fel... Och jag är rädd att tappa bort någon krok...

 

... Och sedan, för att inte TALA om att sedan hänga TILLBAKA gardinerna igen!..

Perfektionist som jag är...

 

Eeehmm...

Var var jag någonstans?

 

Ja, just det.

När klockan blev två, gick jag iallafall iväg till bussen...

Jag hade funderat mycket under förmiddagen, över det här med handlingen...

Jag är VERKLIGEN peppad.. Vilket jag inte försår VARFÖR.. "Handling.. Jättekul.. Hihi."...

... Det är nog mer det här med att gå från planerande till utförande, som tilltalar mig.

 

... Men det är ju fortfarande det här med ätandet. Vilket jag i och för sig tror att jag ska kunna få ordning på nu... "Det är bara orken som avgör.. Min styrka"...

 

Men idag berodde det mer på det faktum att jag var ALLDELES för trött för att orka stressa i tjugo minuter till affären... Och sedan STRESSA till närmaste busshållplats innan bussen går till busstationen...

... Nej, det orkade jag inte...

 

Jag var inte ens säker på att jag skulle orka mig in till stan. Eftersom att jag knappt orkade sitta upprätt. Och mina ögon brände så att de rann...

... Men jag var rädd för rastlösheten. Så jag åkte ändå. In för en promenad.

 

Väl i stan, tar jag mig en relativt kort, och stirrig promenad...

Jag var typ DÖD. Som ett spöke, där jag gick på trottoaren...

Inget socialt obehag, iallafall. Det positiva med att vara för trött för att uppfatta omgivningen..

 

Jag gick där, med musiken i öronen, och... Ja-a.. Bara VAR...

 

Och så tog jag första bästa buss, hem igen...

... Ja, jag satt en stund på en parkbänk också...

 

Väl hemma, kokade jag pasta till min köttfärssås som jag hade i frysen...

Och så åt jag...

 

Efter det, skrev jag i min textsamling. Det inlägg som jag la in här... Så då vet ni ungefär hur jag kände...

 

Därför behöver jag inte gå in mer på DET...

 

Jag diskade all disk. Lite då och då. En sak efter den andra...

 

... Och så har jag saknat min hund, som självaste F*N...

Jag kom på inatt när jag inte kunde sova, känslan av hur det skulle vara när vi återförenas någon gång...

Jag menar. Får jag med mig Xsambon på det, så vill jag VERKLIGEN träffa honom någon gång! Underbara känsla.

 

... Och ja-a...

Vet inte vad jag ska säga...

Men kanske är jag deprimerad...

 

... Men, nej. Jag är för glad för det... tror jag...

... Men livet är "skit och pannkaka", just nu. Som en av mina kontaktpersoner brukade säga...

Och jag vet inte om jag NÅGONSIN kommer att hitta tillbaka till att VILJA ha en framtid, igen...

 

... Och... DET känns inte så hoppfullt...

 

Nu blir det mer tv...

Tråk.. I väntan på att "våga testa sova"..

.. Rädd för att inte kunna...

Dumt, jag vet. Det är otfast DÅ som sömnproblemen kommer.. Eller blir starkare, iallafall.

 

God natt med er <3

 

 

... En smörgås med Lördagskorv. Ett päron... Och en kopp kaffe med grädde i...

DET är vad jag har ätit idag. Allt som allt...

 

Men nu tror jag nog att jag ska kunna komma igång ordentligt imorgon... Med matrutinerna...

Idag har det typ varit väldigt låst... Och jag har inte haft någon lust till egentligen någon mat ALLS... ELLER godis, kakor.. What so ever...

 

Men det har mest haft att göra med att...

Eller ja. Bristen på MATLUST har nog inte haft att göra med det. Men att jag inte TVINGAT mig själv att äta ÄNDÅ, har haft mycket att göra med diskningen..

All disk i hoarna, som har legat där i flera dagar nu, har gjort att jag inte har velat börja med matrutinerna. Eftersom att jag inte vill börja mitt i en dag..

Jag vill liksom börja från FRUKOST. Då jag känner mig starkare på det sättet. Lättare att känna kontroll i det hela...

 

... Vilket hade behövt innebära att kliva upp tidigt imorse.. Börja diska... Och sedan, trött, börja tvinga mig själv till att "våga" ge mig in i matrutinerna igen...

 

... Så. Efter att jag gick och la mig hungrig igår, vaknade jag till klockan imorse...

Låg kvar och drog mig... tills jag inte längre orkade det...

Och satte mig sedan vid tv:n...

 

... Jag har lite dåligt minne, känner jag...

Men jag kan säga så mycket som att jag har känt mig.. till intet... Om man nu kan kalla det så... Och förvirrad, idag...

 

... Det är ju EN sak när man mår skit från alla håll och kanter. Jag menar.. KÄNNER sig skit... Mår skit PSYKISKT... OCH inte ser någon framtid. Trivs med situationen. Livet..

Men när man plötsligt FÖRLORAR något av dessa... Vilket jag ofta OROAR mig för. På grund av den förvirring jag då känner... Och det KRIG som då uppstår inom mig.. På grund av.. KLUVENHET...

... Ja, men då blir det jobbigt.. Helt enkelt.

 

... Då mår man dåligt PSYKISKT för att man inte riktigt vet vad som HÄNDE... Och så mår man BRA EMOTIONELLT... Helt plötsligt...

 

Det hände idag.

Jag har på något vis känt mig lättare om hjärtat idag. Ingen hårt knuten, kramande näve som sliter mitt hjärta nedåt, IDAG inte!

 

... Nej, jag har känt mig gladare. Klarare i skallen...

Och samtidigt undrandes. Lite smått missnöjd... Vilsen och förvirrad...

"Det är inte lika jobbigt att vilja dö... om känslorna säger mig samma sak"... För att, nu är det bara FAKTUMET som gör att jag... Ja, jag kan nog nästan säga "VÄGRAR" bli 26!..

Och mina känslor kan ÅTER.. nästan TRIVAS i vardagen... Ja. Ta den som den kommer, helt enkelt.

 

... Men.. Vidare.

 

Till slut, tillät jag iallafall mig själv att äta. En smörgås fick det bli. Och lite kaffe med grädde i, till det...

 

... Jag kollade väl datorn lite då och då... Läste bloggar...

 

... Och när tiden blev inne, gick jag iväg till bussen...

Jag kunde inte HANDLA idag..

Jag skrev ny matlista på vita tavlan. Det gjorde jag igår kväll innan jag la mig...

Och jag har på sätt och vis, varit SUGEN på att åka och handla...

 

Problemet är väl att jag inte var SUGEN på det av rätt ANLEDNING.

Jag vet inte VARFÖR. Men det var själva GREJEN att köpa VAROR, som lockade... Och inte så mycket... Inte ALLS, att få HEM dem sedan!

 

.. För att, det är ju där problemet ligger...

För det första, har jag redan en del mat hemma... Och för det andra, så VÅGAR jag inte köpa hem något.. Inte förrän jag vet att jag kommer att få ordning på ÄTANDET...

Jag måste veta att jag kommer att klara av att äta det jag köper...

Annars kommer jag att må DÅLIGT av att ha det hemma sedan.

 

... Så, det fick inte BLI någon shopping idag(om man nu kan säga så om matinköp)...

Utan, istället åkte jag in till stan för en kort promenad...

Jag behövde bara hemifrån.. Hade ingen lust med rastlöshet idag... Inte när jag mådde bättre rent känslomässigt, för övrigt.

 

Väl i stan... Jag var såå orkeslös...

Såå orkeslös.. efter några dagar av knappt någon näring...

Och det KÄNDES, vill jag lova.. när jag GICK!

 

... Magen kunde nästan EKA... Och jag kände att jag, om jag inte spände mig lite, nästan vek mig DUBBEL där jag gick...

Kände mig som en planka... En tom och svag planka...

 

Jag satte mig en stund på en bänk... Tittade utöver till andra sidan kanalen...

Och så fortsatte jag sedan min väg mot busstationen...

 

... Åkte hem.. I en nästan tom buss...

Härligt...

 

... Väl hemma...

Ja, just det. Det glömde jag att skriva...

Glömde jag att jag hade GJORT.

... Jag drack ett glas JUICE idag, också.

 

... När jag kom hem, tog jag mig ett glas juice.. till middag...

Medans jag satt vid datorn och läste bloggarna. Igen.. Igen... Och igen... Under dagens gång.

 

... Tv...

Mycket tv...

 

... Och så har jag tvingat mig själv till att ta hand om disken... TROTS den svaghet jag just nu känner kroppsligt...

 

Ja, det var tungt.. Jag tog lite i taget. Och var sedan tvungen att gå och lägga mig på soffan en stund...

Lite till... Och sedan, soffan igen...

... Och ja. Jag kan ju SÄGA att jag nog just i DET ögonblicket... Eller lite halvt, hela dagen.. i och för sig.. Med tanke på problemet med mina tankar...

Men kanske lite MER just DÅ, kände mig lite tung, missnöjd och nere...

 

Men det var inte så farligt. Nära till skratt...

Ja, det enda jag HAR att skratta åt just NU, är ju i och för sig tv:n..

Men ändå.

... Och trots allt, en HELT klart ljusare dag. Mot vad de senaste dagarna.

 

... Disken blev klar, till sist...

Och jag fick i mig resten av kaffet, som jag hade ställt in i kylen...

Brukar inte kunna dricka upp påbörjade koppar med kaffe... Eller ÄTA påbörjade matlådor...

Bakterier, liksom...

 

Men idag spelade inte det någon roll..

Jag värmde det bara igen...

Antagligen var det hungern som tog överhand... Och kaffet hade ju grädde i sig...

 

Men trots det, så hade jag svårt... En ren UTMANING, när jag skulle ta någonting att äta, nu till kvällen...

VAD jag än föreställde mig i mitt huvud, av de saker jag har hemma.. så var det för stort.. för mäktigt... Och helt enkelt, någonting som jag inte ville ha in i min mun...

 

TILLS.. jag kom på att jag hade ett päron i kylen...

DET kunde jag nog tänka mig.

 

Så. Så fick det bli...

Det var visserligen rätt stort... Men det var inte alls mäktigt ;)

 

Tv...

Och en överenskommelse med mig själv, som jag hoppas kunna hålla...

För att kanske öka mina chanser LITE, att klara av att vara snäll mot min hälsa... Tillåta mig själv att må BRA... Och att KÄMPA för att må bra!

 

... För att, EGENTLIGEN vill jag åt det andra hållet..

Jag vill vara överens med mig själv... MÅ skit.. Vilja dö... Och inte MÅ bra... Vilja dö...

För att, just det där med att "vilja dö"... Det är inte så lätt att ändra på, vid det här laget...

Det har liksom blivit en ren motvilja, att bli äldre när jag jag inte kan se en framtid, mer värdig än den HÄR...

 

Men ja.

Nu bestämmer jag ju inte över mina egna känslor... Så ibland får man "stå ut" med att känna sig dubbel och förvirrad... I ett stort krig...

 

... Och faktum är...

Att jag ska IALLAFALL inte SVÄLTA. DET är ett som är säkert!

Tappa hår... Lida av trötthet, stramande mage, och svaghet...

Vakna mitt i natten.. av att jag mår illa.. Sätta mig på golvet, i panik. Och hasa mig till badrummet för att dricka vatten...

Nästan svimma...

 

... OCH.. svika min familj..

 

Nej, tack.

 

... Och vad tjänar det till?

... Jag vill inte dö av svält...

 

God natt med er <3

 

 

... Nu blir det lite kvällsbloggning...

Lite tidigt egentligen... Men jag... orkar inte...

 

... Det börjar kännas mer och mer som ett misstag att kontakta Xsambon igår... Och nu är jag MER än låg...

Jag har inte diskat sedan i förrigår... Ätit rätt så dåligt...

 

... Igår natt var iallafall en...

Jag kunde inte somna. Låg bara och funderade. Och funderade...

Till slut gick jag ut i vardagsrummet och hämtade min stora perm med viktiga papper. Bland annat sjukhuspapper... Papper från gamla förhandlingar om fortsatt LPT, och så vidare. Och så dessa dryga sjuttio ark med min journal.

 

... Jag började läsa alla papper, ett efter ett...

Tills jag till slut, med bara ett tjugotal sidor kvar, klockan fyra på morgonen, la mig för att somna...

Vilket jag också GJORDE.

 

... Jag vaknade av klockan, imorse. Men eftersom att jag inte hade diskat.. och hoarna var fulla med disk, så såg jag ingen anledning att kliva upp och äta... För att, jag vill diska det första, innan jag ger mig själv ÄNNU mer arbete och rörigare sinne!

 

... Jag låg kvar...

Halvsov fram till klockan tolv. Då jag klev upp och la mig framför tv:n istället...

Men jag mådde inte bra...

Deppig. Frustrerad... Och jag kunde se bilder från alla sjukhushändelser. Känna känslorna jag hade när läkarna frågade ut mig.. och "trampade på mig"...

Jag kunde känna vad jag kände när jag "utsattes" för en det ena en det andra. Hur det tjafsades.. Och hur jag kunde se allting från två håll.. Deras och mitt...

Hur jag kände när mina argumentationer inte gjorde skillnad... När jag inte fick bestämma själv över vart jag skulle vara. Hur jag skulle sitta... Eller vem jag ville ha i närheten av mig...

 

Jag påmindes om hur dåligt jag betedde mig.. och hur jag gjorde läkarna förvirrade... Utan att bry mig om att förklara för dem hur saker låg till...

.. Inte för att jag tror att jag KUNDE. Jag menar. Jag är förvirrad NU. Och jag var förvirrad på SAMMA sätt, DÅ. Men att ligga INNE och inte ha något val. Att få känslorna "placerade" inom sig och möta någon annan som trodde de kunde läsa mina tankar BÄTTRE än jag själv...

Att inte själv få avgöra hur man MÅR...

 

Ja, det var hårdare. Svårare att hantera, helt enkelt. Än vad det är nu. Nu när jag själv är den enda som tror mig veta eller inte veta. Som analyserar... Och som försöker hitta rätt.

 

Jag fortsatte iallafall läsa igenom RESTEN av läkarnas anteckningar IDAG... Och jag kan ju säga... OJ, vilket dribbel!..

.. Och det är ju klart... Jag skäms ju lite över det. Över hela situationen.. Och hur jag tvingade dem att agera...

.. Den sidan av mig som känner, och även kände DÅ, att jag mår BRA... DEN känner väldigt mycket skuld och skam, såhär i efterhand. Och gjorde det även DÅ.

Därav(en av anledningarna till) mina svårigheter att hålla mig på sjukhuset om chanserna sågs... att INTE göra det.

 

... Men det FANNS också några sidor i journalen, som jag inte alls kan läsa. Jag menar. Jag kan tåla andras spekulationer i mitt mående. I hur jag tänker och känner. Fungerar. För att där handlar det ju om uppfattningar. Och man får tycka och tro som man vill... De ville ju bara hjälpa, liksom...

 

Men dessa sidor...

Tror att det var två A4-sidor med text. Där min kontaktperson som jag lärde mig lita på(den sista kontaktperson jag hade som inlagd).. pratar med en läkare om mig...

 

... HON uppfattar ju mig på ETT sätt. Och alla andra, på ett annat. Inga konstigheter med det. Hon var ju den enda jag kände mig trygg med...

Men det hon sa. Det hon berättade...

 

För det första, tycker jag nog att jag kunde ha fått ett förvarning om att ALLT jag säger till henne, kan hon sedan föra vidare... För att.. Det hade jag kanske "bordat" förstått... Men jag hade inte en TANKE på det...(Samma sak när personalen snodde mina texter utan att jag visste.. Får de GÖRA så? Desperata, kanske.. Kan jag iochförsig förstå).

 

För det första, var det mycket faktafel. Hon la till namn på syskon, som inte fanns... Hon la till diagnoser som i familjen, inte existerar... Och diagnoser som ändå fanns(finns), hamnade på HELT fel syskon...

 

Och sedan, också vissa saker som hon nog säkert TRODDE att skulle hjälpa mig om hon "överdramatiserade", om man nu kan säga så... Men som egentligen bara beskrev mig som HELT fel personlighet...

 

... Men hon SÅG mig som sitt barnbarn. Sa hon...

Och jag antar att hon ville mitt bästa...

 

Men vilket fall, så klarar jag inte av att läsa igenom dessa sidor. Då jag känner mig sårad och sviken, när jag läser alla dessa fel... Och att man ändå pratar fritt, två A4 i rad, om en sak som man inte ens kan hålla koll på vad som egentligen hade blivit sagt...

 

Hmmm...

Efter att ha läst klart, försökte jag titta på lite tv. Jag åt lunch. En matlåda ur frysen. Dock väldigt knapp. Då den blev kvar sedan tiden då jag ville äta så lite som möjligt...

 

Och sedan gick jag och bäddade ner mig i sängen... Klockan var fyra...

Så, antagligen läste jag alltså dessa papper, EFTER att jag hade ätit lunch...

 

Jag kände tårarna trycka mot ögonen... Jag var frusen... Och jag ville bara bort...

Jag är klar... Orkar inte mer utan framtid...

 

.. Jag borde känna när jag läser allt det där... Eller när jag pratar med Xsambon och åter minns...

Jag borde känna mig lättad och stolt över att jag faktiskt tog mig IGENOM allt det där... Att jag till slut lyckades FLYTTA från Xsambon och sedan inte har lagts in något mer på sjukhus sedan dess...

 

... Men jag vet inte... Det HJÄLPER ju inte.. om jag inte kan känna att livet kan bli bättre...

För att, faktum är. Jag är ALLDELES för samma person fortfarande. Hade jag fortfarande bott i lägenheten. Hade jag fortfarande haft Xsambon och hunden... Hade jag FORTFARANDE känt av kraven från soc...

... Hade jag aldrig flyttat..

Ja, jag vet inte om jag hade LEVT fortfarande då. Eller hur många FLER av dessa evighetsinläggningar jag hade utsatt mig för!

 

... Och jag... Ja, jag ser ingenting gott längre fram...

Mitt förflutna jagar mig... Och min framtid FLYR ifrån mig...

 

Jag klev upp...

Kom på en idé...

Jag satte mig vid datorn och skrev ett brev... Till min familj...

"Jag MÅSTE skaffa mig fler alternativ", tänkte jag...

 

Jag beskrev för dem hur jag upplevde hela min situation som barn. Hur jag mådde och vad som hände "förbi deras ögon"... Fortsatte berättelsen uppi åren... Och avslutade sedan med situationen med Xsambon.

Bara lite kort. Sådär sex A4-sidor...

 

... Men det brevet ska inte läsas. Eller det ska läsas. Men bara när situationen talar...

Det är mest en trygghet till mig själv. En förklaring jag vill att de får...

... Inte heller någon ursäkt för vad som skett...

 

Sedan blev det trots allt lite middag...

En smörgås från igår, som jag hade i kylen. Och så lite smoothie som blev över efter lunchen igår...

 

... Godiset har legat framme hela dagen. Då jag vill äta någonting, utan att behöva diska...

Men jag har inte ätit av det... Är nog inte säker på att jag VILL.. Då jag kommer att få känslan av att jag hetsar.. Eftersom att jag inte borde äta just godis...

Och mitt mående till det, kommer att förstöra mycket. Känns det som...

 

Jag har funderat en del över ätandet.

.. Allt börjar glida mig ur händerna, just nu...

Sinnet känns gråare. Hjärtat tyngre att bära... Och själen, den försöker banka sig ut... Fly den dåliga miljön...

Och jag... Ja, jag vill helst inte bli glad. Inte utsätta mig för glädje och skratt... Vill undvika sådana situationer...

 

... Disken blir med största sannolikhet inte diskad idag heller...

Och att handla mat imorgon, börjar kännar mer onödigt än nödvändigt...

 

... Får se om det blir något kvällsmål idag.. Kanske proppar jag i choklad...

 

Annars.

Tv, tv, tv.

 

God natt med er <3

 

 

... Hösten är här...

 

... Ja, jag ville bara säga det...

 

Nu tar vi dagen idag.

 

... Jag vaknade säkert som vanligt imorse, när klockan ringde.

Åt frukost, och gick sedan och la mig igen...

 

... Men jag somnade inte om... Utan låg bara och tänkte. Funderade...

Ja, vilade...

Och klev sedan upp igen, när MalouEfterTio började...

 

... När klockan blev... Ja, men när jag nu åt lunch idag, så åt jag... bara frukt.

Ja, det råkade BLI så idag. Då jag skar upp tre frukter, till min smoothie. Halva frukterna ville jag äta som de var... Och de kunde ju inte ligga uppskurna tills imorgon... Vilket gjorde att smörgåsen som jag ändå hade gjort iordning, hamnade i kylen istället.. Tills imorgon.

 

... Jag minns inte riktigt.

Men jag satt nog som vanligt, vid tv:n hela första halvan av dagen...

Jag fick svar från min gamla biståndshandläggare. Denna UNDERBARA person, som jag inte hade kunnat saknar MER just nu. Hon var... Ja, men TRYGG.. Och på NÅGOT sätt, tror jag att hennes stöd och hjälp hade gjort mig susen... Om jag bara hade varit mottaglig när jag väl BODDE i H*vetets stad...

 

Jo.

Jag mailade nämligen henne igår. Bara för att saknaden kom till mig åter, när jag påmindes om hur många av mina olika kontakter och tryggheter som egentligen har hunnit byta JOBB sedan jag flyttade hemifrån för första gången...

Och hon... Ja, hon är nog den.. INKLUSSIVE alla mina kontaktpersoner som jag hade daglig kontakt med på sjukhuset, som jag har funnit störst trygghet för. Fått mest förtroende för... Och som jag kände att kunde gå HUR långt som helst för att hjälpa mig...

 

Ja, hon var underbar...

.. Hon skrev att jag skulle höra av mig nästa gång jag kom till H*vetets Stad. Så kunde vi träffas då.. Precis som vi gjorde FÖRRA gången jag var på besök där...

 

... Jag kände mig deppig på förmiddagen... Funderade länge och mycket, på ifall jag skulle åka hemifrån idag eller inte... Gick till kylskåpet några gånger, för att se vad som behövde handlas...

Men allt kändes bara väldigt luddigt. Det var inte LITE av något... Men inte heller särskilt MYCKET av VISSA...

 

... Vilket gjorde att jag ältade och ältade..

Jag skrev upp vissa av sakerna, på inköpslistan... Men satte frågetecken på varenda en... Vilket gjorde det både RÖRIGT i huvudet.. Och osäkert...

 

... Handlingen blev ett frågetecken...

 

... Men när klockan blev två, så bestämde jag mig ändå för att åka in en vända till stan... TROTS regnet som öste som spön i backen, då och då...

Men att sitta hemma. Fortsätta deppa. Känna tyngden mot golvet...

Ja.. Dega i soffan...

Det var nog MYCKET värre...

 

Innan jag lämnade hemmet, bestämnde jag mig dock för att messa Xsambon...

Jag har ju inte GJORT det... Inte brytt mig OM honom på BRA länge. Jag har rent ut sagt, HINDRAT mig själv ifrån att ta kontakt med honom.. Eftersom att jag känner mig lika låg och ensam VARJE gång som jag har pratat(eller skrivit) med honom...

"Han vill ju inte ha kontakt... Sålänge som jag inte tjatar"... Och det faktum att han PÅSTÅR att han VISST vill ha kontakt.. Varje gång som jag NÄMNER det... Ja, DET gör mig frustrerad.. och lite sårad... För att jag VET jag inte betyder något... "Så, varför inte bara SÄGA det rakt ut? "Jag har gått vidare"?..

 

Det enda jag SKREV till honom... Vilket jag GJORDE, för att det var "hellre en DÅLIG kontakt.. än ingen kontakt alls"... Jag känner mig ensam, helt enkelt.. Och han är ju en levande, tidigare nära människa..

 

Jag skrev till honom att han inte behövde ha kontakt med mig om han inte ville. Men att jag inte har någonting EMOT att höra hur han HAR det och hur han MÅR.. "För att jag fortfarande BRYR mig om honom"...

 

... När jag hade lämnat soporna i soprummet, hade Xsambon svarat. Han hade skrivit, kort och gott "Har du tid att prata?"..

 

Ja minns inte exakta ord jag svarade. Men påväg till bussen, ringde han... Och vi pratade i ca två timmar...

 

Istället för att åka till stan.. och ha folk med öron, runt omkring mig.. Så gick jag den längsta promenaden jag hittat, som byn bjuder på... Med nästan ingen trafik alls...

 

Jag var glad. På bra humör... Men det är ju klart att jag inte kan prata med honom efter såpass lång tid, utan att få lite förklaringar... Eller i hans fall... Bortförklaringar.. och ursäkter...

Jag minns han nämnde under promenaden.. som förklaring... "Ja, men jag har inte velat höra av mig, för att du inte brukar vilja prata när du mår dåligt"... What? "Närdå?", tänkte jag...

Men jag SA liksom det.. "Messa mig gärna ändå.. Orkar jag inte, så svarar jag senare när jag orkar.. Jag mår bättre av att du VISAR att du bryr dig och VILL ha kontakt. Om det nu är så det ÄR"...

 

Men under vårat långa samtal, kom det också fram att... det på något sätt var MER rätt att JAG hörde av mig, än att HAN skulle behöva göra det... Och han har typ bara VÄNTAT(?!)...

... Undrar då hur han resonerade när vi BODDE tillsammans.. När jag fick tjata på en NACKE i flera år...

 

... Men jag ska inte klanka ner mer på honom.. Vi är BÅDA väldigt dåliga, rent socialt.. ibland... Och det är nog DÄRFÖR mycket, som vi inte fungerade som sambos...

Trots att vi även IDAG, pratade om att vi säkert skulle kunna bli lyckliga ihop... "Förutsättningarna är andra nu"...

 

... Ja. Kärleken mellan oss, är konstig...

Han, som verkar älska mig och alltid har gjort. Som tycker att det fortfarande borde vara vi.. Men som samtidigt spenderade hela vårt "samboskap" framför datorn... Med mig trånandes efter sällskap och kärlek ifrån den enda person på JORDEN, som betydde trygghet och kärlek för mig...

.. Och JAG som vet MED mig att jag inte klarar AV ett samboskap.. Och att jag bara mår DÅLIGT och IRRITERAR mig på honom.. På vad han GÖR.. Och på den sinnesstämning som han för stunden har.

... Men som ÄNDÅ(även när jag åkte in och ut från sjukhus, månader i sträck), FORTFARANDE vill tillbaka till honom, om jag bara kunde känna att den enda det påverkade vore mig själv...

 

... Men han är speciell..

Han är fortfarande mina barns(som jag inte ännu har) pappa... Han är FORTFARANDE den enda person... Den enda SAK som kan ge mig en blick av framtiden... Ja. För att faktum är, att utan honom, ser jag inte min sjugosexårsdag... "Jag vill inte BLI tjugosex, utan att kunna se en bättre framtid.. Det är inte VÄRT det"...

 

HAN ger mig hopp... helt enkelt. Hur tokigt det än kan låta.. Även i mitt EGET huvud.. Med tanke på KAOSET vi levde.. SKITEN vi fick varandra att utstå... Mest jag.. egentligen. Om man ska jämföra Jävelskap mot varandra...

 

.. Som vi pratade om idag... Jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur han kunde stå ut. Med mitt beteende... Med att jag inte tog emot något bidrag... Och med hur många gånger jag slängde ut honom... ur VÅR lägenhet!

... Inte för att säga att han var felfri.. såklart... Har man tjej... HAR man hund... Ja, då har man väl NÅGOT slags ansvar... En överrenskommelse.. om att...

Ja, men VISA att man vill HA dem där... Och..

... Ja, pratar man om HUNDEN... Ge honom vad han behöver... Så att inte partnern som håller på att bryta IHOP, behöver känna både ALLDELES för stort ansvar... OCH dåligt samvete på det?..

 

Ja, men det var mycket positivt också... Om man återgår till dagens samtal..

Vi skrattade och skojade... Och vi diskuterade tanken att vi kunde flytta IHOP igen... Fastän det känns som om jag nu har rotat mig på ett ställe som gör att både JAG och mina föräldrar känner sig trygga med det..

Så, någon flytt 35 mil för MIG, blir det INTE igen.. Nej, ska vi flytta ihop igen, får HAN ställa upp denna gången...

.. Även om det gjorde mig deppig.. att inse...

 

Efter samtalet, hade jag börjat få ångest... Stormen efter lugnet.. helt enkelt...

Mycket funderingar efter intryck.... Sådant som vi pratat om... Och sådant som han sagt... men som jag VET att är tomma ord... SJÄLVKLARA saker, som han ÄNDÅ tror att jag ska gå på...

 

Och så faktumet att... det FINNS ingen framtid för oss... Och även om DET är den enda framtid jag kan SE... Så kommer den aldrig att inträffa... För att... det är BARA därför jag trånar efter honom och livet i H*vetets Stad... "Det är min enda framtid... Och jag vill komma vidare... För att döden är inget alternativ..."..

 

Jag blev deppig... VÄLDIGT tung...

La mig och lyssnade på musik, på soffan... Och bara... Ja, jag ville gråta...

"... Jag HAR ingen framtid.. Och jag ORKAR inte längre... Jag vill inte ens bli GLAD. Skratta och le... Det känns inte VÄRT det"

 

.. Jag är glad i livet. Har nära till skrattet...

Jag glömmer ibland mina problem och vart jag befinner mig i livet, för en stund...

Men att leva såhär... i kanske sextio år till... I ens ETT år till!.. Nej, det VILL jag inte...

... "Och den framtiden är den enda jag kan SE..."...

 

Jag åt lite mat ur frysen, där vid femtiden...

Och vid halv sju-tiden, proppade jag lite godis.. "För att det spelar ingen roll"... Fastän med mycket ångest, såklart... "För att jag gav upp kontrollen"...

 

Lite grann, sprack det inom mig, i det ögonblicket...

För första gången på länge, kändes det nästan MER värt... att sluta med allt... "För att, jag släpper på kontrollen för ofta.."...

 

... Men jag kan inte sluta nu. Inte ge upp...

För att, då vill jag inte fortsätta alls...

Och att dö... det GÅR inte... Då jag...

Ja, JAG tror starkt på något slags liv efter döden... Och jag är rädd att få uppleva både skuldkänslor och skam, efter detta...

Jag har en MASSA texter på både bilder, i dokument och på bloggar... PLUS en, säkert tre-fyra STYCKEN kollegieblock med texter från när jag låg INNE!

 

... Jag kan inte sitta och titta på när min familj läser allt detta och får reda på vem jag egentligen är... Den här snälla och försiktiga... Generösa och förstående dottern... Systern.. Barnabarnet, som lyssnar så bra...

 

... Men jag vill inte vara glad.. Jag vill inte ACCEPTERA livet som det är... Även om jag KAN...

För att, jag är rädd att jag inte ska komma vidare då... Att det ska få mig att ta livet för vad det är... Och därmed bara fortsätta LEVA i situationen.. även om jag inte är LYCKLIG...

... Liksom jag gör NU...

 

Sedan började ett musikprogram på ettan... Vilket jag såg... Och efter det, något annat med musik och komik...

Riktiga humörhöjare.

 

... Och nu borde jag diska... För att jag har inte diskat på hela dagen...

Och vaknar jag imorgon, utan att ha diskat... Ja, då BLIR det ingen frukost...

 

.. Oj.. GUD vad jag känner att allt glider mig ur händerna... Jag KAN, men jag ORKAR inte... Och just nu GLÖMMER jag bara saker, också.. Till exempel det faktum att jag har DISK i hoarna.. Lätt att glömma.

 

God natt med er, iallafall <3