... Det var ett tag sedan jag bloggade..

Men jag försöker fortfarande finna vägen... Ja, hur myket jag nu kan säga att jag FÖRSÖKER... Men jag fortsätter önska... medans hoppet om mig själv, försvinner alltmer...

... Att ge upp, går inte... Att försöka själv... orkar jag inte... Och att ta emot hjälp... Det känns som ännu en omöjlighet...

Jag litar inte på mig själv på NÅGRA punkter, helt enkelt...

Nyss skrivit.

... Jag känner att jag inte borde lägga ut den här texten... Men den ÄR min verklighet just nu. Och på något sätt känns det betydelsefullt att dela med sig...

... Däremot hade jag aldrig lagt ut den om jag hade varit självmordsbenägen eller hade självmordstankar...

Nej, jag känner att jag kan dela den, då jag planerar att på NÅGOT sätt ta mig ur det här, innan det är försent. Då jag fortfarande KÄMPAR... på sätt och vis.

... Jag tror inte att jag löser det själv... Men på NÅGOT sätt...

... I värsta fall, lägger jag väl in mig själv... Så att jag kan få nära kontakt med någon... trygg människa...

... Men det kanske stjälper(stavning), mer än hjälper...

Skrivet för tjugo minuter sedan...

Skrivet för några minuter sedan..

... Ja, jag kommer nog inte att SLUTA bloogga, känns det som. Men däremot kommer det med största sannolikhet fortsätta som de senaste dagarna, att jag bara slänger in en kopia av mina texter från samlingen om jag råkar skriva någonting som jag känner att jag vill dela...

... Skrivet klockan 19.00 idag..

... Skrev lite grann...

Skriver ofta, men delar inte med mig av allt.

... Men denna platsar.

Nyss skrivet i min textsamling...

Skrivet för några minuter sedan.

... Jag vet inte hur jag ska BESKRIVA det för att andra ska förstå. För att man ska få en hel bild av mig. För att faktum är... att texten ovan bara beskriver den del av mig som gör livet omöjligt. Men inte ANLEDNINGEN till att jag känner som jag gör...

Den beskriver inte heller hur BRA jag mår emellanåt och på vilket sätt DET blir jobbigt.. VARFÖR jag alltid ramlar tillbaka ner i ångestgropen igen...

Den beskriver lite grann.. Men man kan omöjligt få hela bilden, när jag skriver enklast på ångest och frustration..

Det jag vill säga är att jag mår bättre än vad jag kan verka göra ibland. Bara det att jag har större behov av att få utlopp för de jobbigaste känslorna(bland andra anledningar).

Största... Eller egentligen ENDA anledningen till att jag klamrar mig fast vid psykiatrin trots smärtan, är ätandet. För att DET är vad jag fruktar ska skada mig mer än vad jag egentligen önskar. Svält och smärtan därav.

... Jag vill övervinna ätandets demoner...

Strävan efter livskvalitet genom hopp och förtvivlan... Ja, det är ett mindre problem.