... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...

Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!

...

Dagen idag...

Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...

... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!

Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...

... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...

... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...

Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!

...

Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...

Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...

... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.

...

Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!

... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...

Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

... Min hjärnas räknare går i 120... -Min dators och mobils räknare går i 120... -Och hela dagen idag, har dessa gått varma... -Jag kan inte koppla av... Det tycks ytterst omöjligt just nu...

... Jag blir alldeles trött i huvudet... Trött i kroppen. Tung i själen...

Jag har verkligen fastnat i någonting nu. Ännu en oros-och ångesthärva... Och jag kan inte sluta tänka. Fundera. Undersöka... Och försöka finna svar... -"Bäst och sämst", "bra och mindre bra"... "Passande och mindre passande"... -Och det är bara så svårt att komma fram till någonting alls, när det enda man har att gå på, är olika fakta från olika håll... -och sin egen föreställningsförmåga!

... Jag menar. Jag kan inte utan att testa, veta vilka ljuskällor som passar bättre i min lampa... -Och ändå sitter jag bara hemma och försöker finna det ultimata svaret på den frågan... -utan att kunna testa!

Det känns som att det inte finns något svar på vilken styrka jag behöver på dessa lampor. Inget svar på vilket färgsken de ska ge... -Och hur mycket jag än funderar och spänner min hjärna för att försöka föreställa mig hur många delar ljusare jag vill ha "än i hallen", i mitt vardagsrum.. Hur mycket mindre ljus jag vill ha "än vad jag har nu".. -Kan jag inte komma fram till svar.. Till en slutsats. -Det är inte möjligt, utan att kunna testa...

...

Förutom det.

Förutom att ha låtit räknare på tre håll, gått varma hela dagen, varannan minut(bokstavligt).. -Har jag också(som varje dag) räknat kalorier. Jag har ätit(som varje dag) ungefär 30% av vad jag kanske borde... Och jag har sett på tv. Tv. Massor av tv...

...

Jag börjar känna mig svag.

Jag vet inte om det beror på hur lite jag äter.. Eller ifall det beror på att jag bara sitter... Men mina lungor känns sammanpressade, allra helst när jag ligger ner... -Liksom svaga...

...

Jag har varvat min fixering av lamporna, med min önskan om att bara kunna hetsäta "om så för en gång"...

Jag har verkligen lust att bara få äta tills jag får ont och fortsätta äta.. Bara få släppa allt, för en stund... -Men grejen är ju, om jag gör det, att jag kommer att bli svagsinnad igen. Och jag känner inte att jag orkar med att tappa kontrollen och känna att jag sviker mig själv, en gång till nu... -Så. Hellre fortsätta svälta.. än att tillåta propp.. just nu...

...

24åringen messade. -Frågade hur det var, och önskade ett fortsatt gott år... Men jag har inte svarat ännu... Får göra det sedan...

Pappa messade och frågade om han hade glömt en mössa här... -Kollade, men hittade ingen...

...

Nu blir det nog sängen... -Eller ja. Först soffan...

Egentligen vill jag inte sova igen... -Nätterna är jobbiga. Sömnen konstig... Och jag har bara lust att... varken sova eller vara vaken... -Levande död kanske hade varit något... Bara ligga och stirra... Kanske äta mig fet... Och bara skita i allt...

... Jag tände lampan...

Jag tände lampan, och nu känner jag mig helt stel och slutkörd...

Ja, jag har länge dragit mig för att tända taklampan i vardagsrummet. Då den är nyupphängd, trearmad... och medför osäkerhet i vad jag tycker om de ljuskällor som jag nu har i den... -Jag börjar helt enkelt tänka för mycket. Fundera, och söka svar...

Och idag var inget undantag. -Jag tände den och kände direkt att "Kanske är dessa lampor ändå för starka. För bländande"... Och jag kunde inte sluta fundera på ifall till och med möbler och textilier bländade mig där jag satt och stickade på mitt tidsfördriv... -Stirrade och stirrade på den där lampan... -Störde mig på den...

Så.

Jag började söka svar. Kunskap...

Jag har lärt mig nya saker. Sökt mer och mer, ju mer info jag hittat... -Och även om jag nu känner mig mer säker än innan, på ungefär vart jag ska lägga mig nu när jag ska testa annan ljusstyrka.. -Känner jag mig alldeles spänd inombords... -Jag kan inte riktigt slappna av. Och inte förrän jag har testat någonting nytt, kan jag känna mig lugn... -Och funkar inte de nya, kommer världen rasa samman, bara lite grann.. För att jag då har betalat några hundringar på LED-lampor som sedan inte blev bra.. "ändå..!"...

... Men jag måste ju testa. För att det är ju ingen idé att ha en lampa hemma, som man endast trivs med om den är släckt. -Allra helst inte när det är denna som egentligen ska ge huvudljuset i rummet!

...

Annars.

Förutom detta nervösa och tvångsmässiga sökande efter svar. -Mätning av kvadratmeter i rummen, och uträkningar av lux(lumen/m2) och lumen(ljusflödet).. -Har jag... nog bara suttit vid tv:n... -Det har inte blivit så mycket annat. Jag har ätit och druckit lite grann, också... -Tråkat. Väntat på ingenting... -Ja, och så stickade jag några varv på min stickning. Eftersom att jag kände att taklampan behövde tändas för andra gången sedan den sattes upp för en vecka sedan..!

Ja. Och innan jag började räkna på dessa ljusflöden och läste på om ljuskällor och rumsstorlekar, tror jag mig minnas att jag fortsatte mina tvångsmässiga funderingar på hur jag skulle kunna få tillåta hetsätning samtidigt som jag svälter och går ner i vikt... -Men än sålänge har jag inte köpt hem någonting och svikit mig själv..! -Än sålänge tycks det faktum att det är nytt år, vara ett väldigt starkt argument för ett fortsatt förbud.

...

... Jag kom av mig...

Jag är lite för fixerad vid dessa ljuskällor nu, och dessa lumen-och lumexvärden...

Även om jag tror att jag har mina "mellan "det och det" -värden" när det gäller lumex som lampan ska utstråla, så känner jag mig fortfarande i behov av att "Kolla, kolla, kolla. Läsa, läsa, läsa... Och räkna, räkna, räkna... -Fundera, fundera, fundera"... -Så att det får nog vara allt för idag... -Ska se om jag kan varva ner en stund framför tv:n... Eller om jag blir fast i ytterligare timmar av gnagande funderingar..!

Jag suktar. Det gör jag...

Det hade nog varit enklare.. -En helt annan sak, om jag hade haft ett liv. Om jag hade haft något intresse. Någon aktivitet... Någonting nyttigt eller meningsfullt att ägna mig åt... -Men nu när jag bara sitter... När jag känner mig för stressad och orolig, för att ens orka ta en promenad eller en dusch...

... Nej, jag funderar bara på en sak just nu... -Jag vill äta. Jag vill proppa... Jag vill bara fylla hela vardagsrumsbordet med hundra(överdrivet såklart) olika sorters godis och kakor... Tårtor och bullar... Bara allt vad jag kan finna.. -Och bara vräka i mig.. Tills det gör ont och mycket längre därtill... -Jag vet ju att suget och lusten att äta... -Att till och med viljan till allt detta skräp, försvinner efter ett tag... Men att fortsätta pressa in mer och mer... Fastän smärta... -Ja, jag vet inte varför jag gör det. Men någonting känner jag väl att jag vinner på det.. Rent emotionellt och psykiskt...

Så att. Jag har suttit här hela kvällen, och verkligen funderat och funderat. För att komma fram till hur jag ska kunna tillåta mig själv proppardagar, utan att för den sakens skull, gå upp i vikt eller tappa greppet helt kring mina regler...

Jag borde inte ens fundera på detta. Borde inte ens ägna det en tanke. För att det finns inget alternativ till den regel som jag nu har skaffat mig. Inte nu när den tycks fungera. Vilket inget annat har gjort(på bra länge)... -Skulle jag börja göra undantag eller komplicera denna regel om nolltolerans till att köpa onyttigheter, och göra vissa undantag... Börja spela upp och ner i hur många kalorier och vart de får komma ifrån.. Eller vad jag får handla och inte... -Då blir allt för otydligt. Och jag kommer inte längre att kunna hålla mig diciplinerad alls..!

... Nej, jag måste fortsätta förbjuda. För att detta känns nu självklart. Och så länge som jag kan hålla på det utan större besvär... -Så länge som min beslutsamhet står fast och det fortfarande känns möjligt att ha det på detta viset, ska jag hålla mig till mitt löfte... -Jag får inte svika mig själv!

... Men det känns jobbigt. Det gör det...

...

Idag.

Idag har jag bara suttit vid tv:n... -Ja, jag spelade lite BubbleShooter vid ett tillfälle när jag väntade på att få äta, också... -Annars har det, vad jag minns, bara varit tv:n...

Jag har suttit. Legat. Jag har...

... Hmm... Annars har jag också druckit lite grann och ätit lite gröt...

Jag har räknat kalorier, och fört loggbok(vilket jag gör varje kväll)...

Och jag har funderat en massa. Känt samma uttråkade och meningslösa känsla som jag alltid gör nuför tiden.. -Och jag har skrivit av mig om detta, i min känslobok...

...

En ny dag imorgon...

Okej. En snabb bloggning innan jag går och lägger mig. -Bara för att hålla den igång..

Jag är helt slut och skulle inte kunna göra slut på den här dagen fort nog...

...

Inatt sov jag oroligt. Kunde inte riktigt slappna av... Och jag klev upp ett par timmar tidigare på morgonen, än vad jag brukar göra... -Såg på tv... Åt...

... Och sådant har det varit, hela dagen. -Jag har ätit. Druckit... -För lite, men ändå lite grann...

Och nu känner jag mig bara så himla sunkig för att jag bara sitter... -Min hjärna känns alldeles seg. Degig... -Alldeles som om den mosats ihop och spänts ut på en och samma gång... -Jag skulle verkligen behöva lämna lägenheten...

Jag har haft lust att göra någonting drastiskt. Någon förändrig...

Har haft lust att börja proppa "bara för en gång"... Men varit rådande överens med mig själv om att det skulle vara att göra mig själv en björntjänst. -Jag menar. Regeln som jag har satt upp för mig själv om att jag inte får köpa några onyttigheter detta året, är mer tydlig nu än vad jag någonsin kan få den... Liksom självklar. -Och det är ju detta som jag har försökt få till i flera månader nu, men inte kunnat.. "För att regeln har varit svag och otydlig". Men ett nytt år, tycks ha lagt tyngd till vikten i detta beslut.. I denna regel. -Så att... Nej, jag får inte "tillåta" någonting, just nu... Aldrig får jag tillåta någonting.

... Jag har känt att livet är meningslöst. Och jag har velat bort. Avsluta...

Det är bara så tråkigt. Och jag kan inte se någon väg ut ur detta taggiga buskage... -Jag har inte de rätta verktygen... Och det känns som om jag lever i en mardröm som jag verkligen inte kan vakna upp ur... -Jag vill inte fortsätta mer nu... Det känns inte värt det...

... Jag känner mig ensam, men samtidigt pressad till umgänge med nära och kära... -Jag menar. Hade jag varit helt ensam, hade jag inte haft någon annan att ta hänsyn till i mina beslut... -Jag hade kunnat sluta. Stanna upp, när jag vill... -Men samtidigt. Som ensam... Det känns så meningslöst... Olyckligt... -Ensamt...

Jag vill springa så fort jag bara orkar. Springa tills jag stupar... Och spinga ännu mer...

Med armarna viftandes över huvudet, och ett högt och starkt tjut ut i tomma intet.. -Vill jag springa mot ingenting...

Jag vill inte se. Jag vill inte höra... Och jag vill inte veta. -Jag är klar. Och jag önskar det fanns en enkel och "rätt" utväg"... -Jag behöver ett avslut...

...

Annars har jag gjort lite(med betoning på "lite") havregrynsgröt i mikron, idag... -Och jag har även kokat en portion soppa(som blev jättegod, by the way) på frysta grönsaker, lite grädde, och kryddor...

Annars har det blivit som tidigare dagar. -Gräddlikör. Kakao på vatten, med lite grädde...

... Jag diskade även några få koppar och skedar... -Men det är såå mycket kvar...

...

Nu är det helg igen...

Det betyder ingenting för mig. Om något, är det jobbigt.. Eftersom att myndigheter och liknande som man behöver få tag i, är lediga... Och allt saktar ner i samhället... -Till exempel min sysseltättning som jag väntar på att höra någonting ifrån!

Hade jag haft en sambo.. eller ett arbete själv, hade dessa helger varit att se fram emot.. Även för mig..! ... -Men nej. Inte nu...

...

Jag ska lägga mig i soffan. -Se om jag kan varva ner innan sängen...

Imorgon blir det en ny dag... igen...

Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...

... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...

Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...

... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!

... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...

...

Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...

Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...

...

... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

... Meningslöst... -Dagens huvudkänsla...

Gnagande, förbryllande.. uppgivenhet...

Inga vägar att gå.. Men ändå så många... -Jag vet bara inte hur jag bestiger dessa berg... Vart jag ska sätta mina fötter, för att klättra åt rätt håll... För att inte falla ner... -Hur jag ska finna styrkan som krävs för att ta mig dit jag vill...

Och nu...

Jag gör det igen... Jag kan göra det igen... Jag håller på att göra det igen...

Jag vet inte om det är frivilligt eller med vilje... -Vet inte heller om det är bristen på vilja eller ork... som gör att jag gör ingenting och ännu mindre för att få ett liv att trivas med... Ett liv att orka leva... -Jag börjar tvivla... Har nog länge gjort... "Är det viljan eller är det orken det är fel på? Kan jag men inte vill? Eller vill jag men inte orkar? Orkar jag men inte har lust..? Eller har jag kanske lust men inte vill? ... Är jag helt enkelt bara förjävlig mot mig själv.. och spelar ett spel på min egen hälsa? .. -På mitt eget liv?"...

... Jag vet inte. Men idag har varit en dag av meningslöshet. Livet är meningslöst. Vardagen är meningslös... Tiden jag lever.. är meningslös... Och att ha möjligheter som jag bara låter brinna ner, och att förstöra för mig själv... -Det är så himla meningslöst! Jag känner mig så fruktansvärt dum..!

...

Idag.

Ja, det känns ju onödigt att göra någon noggrannt beskrivande resumé(är det rätt ord?) av min dag. Eftersom att jag inte kan minnas hur jag sov inatt. Eller när jag klev upp... -Inte heller vad jag gjorde, kände eller tänkte när jag väl lämnade sängen...

Men jag kan ju gissa lite grann. -Lägga dagen samman, på ett någorlunda vis...

Jag har suttit vid tv:n. Somnat framför tv:n.. Ja, bara halvsovit. -Jag har börjat somna mer nu. Eller ja. Egentligen kan jag nog inte säga "börjat".. Eftersom att första gången på länge, var igår... Men jag somnar. Är väldigt trött, viss tid under dagen...

Och förutom tv:n, har jag fått svar från...

Eller rättare sagt. KanalPaketet. -Jag kollade in på MinaSidor, istället. Kom på att där kanske fakturan hade blivit ändrad. Bara inte på min internetbank. -Så att jag kollade in där. Och där fanns en räkning på strax under 50kronor. Men "att betala" stod på noll kronor... Jag förstod inte fakturans status. Då ordet saknade mening hos mig... Men summan stod ju på noll... Så att jag väntar och ser.. -Kanske får jag en ny faktura för rätt utbud sedan.

Och så har jag fått svar från FåtöljNissarna.. Igen...

Eller det var nog Klarna, förresten. -Jag kommer att få tillbaka pengarna för fåtöljen. Så att jag antar att, om nu en ny har skickats till mig, kommer de själva att rätta till sitt misstag...

... Och MinKontaktPåKommunen.

Det blir ingen ansökan om Boendestöd. -Jag menar. Hon behöver svar på frågor som jag inte känner hur jag ska kunna svara på. Hon behöver veta, med vad jag behöver hjälp.. och hur många gånger i veckan.. -För att kunna behandla min ansökan... Och det förstår jag ju såklart. Önskar bara att det fanns ett annat sätt. För att jag behöver verkligen en förändring..! Och vare sig det handlar om vilja eller ork.. Om lust eller dumhet.. -Så klarar jag det ju uppenbarligen inte själv...

... Men det blir ingenting... -Jag kan inte göra en ansökan...

Det känns så jobbigt. För att jag...

... Nu när jag inte längre kan äta det som jag har levt på i flera månader i sträck(streck?), ser min hjärna helt plötsligt en stor chans till att inte äta alls, igen(vilket inte funkar ens i svältvärlden(för mig). Jag menar. Nu när jag inte längre känner sug för någonting som jag har hemma och därför inte känner för att äta alls, har min hjärna börjat att.. propsa på att jag inte ska äta någonting alls... -Näring blir åter gift.

... Idag har jag bara druckit en halv deciliter gräddlikör och en kopp kakao på vatten och grädde... -Ingenting ätbart alls...

Och jag är hungrig. Slut... Och jag... luktar illa... -Känner mig alldeles äcklig...

Jag känner ångest för att jag inte diskar fastän jag borde. Att jag inte tvättar kläder fastän jag inte har tvättat på minst två månader(säkert mer)... Och för att jag inte gör allt som jag borde få gjort "Fastän jag kanske kan men bara inte vill"... -Känner mig misslyckad för att jag tillåter mig själv att svika mitt eget liv, gång på gång, på gång... Svika mig själv...

... Och fastän jag lever och inte lämnar... -Klarar jag inte ens av att ge mig själv lite mening... Ett hem i livet... -Klarar inte av att kämpa och göra vad som krävs... -Och just nu. Efter så många år... -Är jag inte ens säker på.. vad det är... "Vad håller jag på med?"...

... Jag borstar inte ens mina tänder... Så att jag kommer att vara tandlös om några årtionden.. -Om jag nu lever så länge!

Idag..

Jag vaknade imorse, och hade fått svar från FåtöljNissarna. Hon skrev att hon inte vet vad jag menar. Då hon inte kunde se att de hade skickat en ny fåtölj till mig... men att hon skulle höra efter med ReturNissarna(benämnde hon dem inte, såklart) ifall de hade skickat något...

Grejen är ju den att jag fick ett mail om att min order var skickad. Och strax därefter, ett till om att min betalning var genomförd... -Men hon sa att de hade mottagit min retur, och att jag skulle få pengarna tillbaka.. Så att det löser sig nog...

... KanalPaketet har också hört av sig... -Svarat på mitt tidigare mail...

Så att.. Nu är det bekräftat att min abonnemang kommer att bli nedbytt efter den fria perioden, och att alla mina mail är avklarade hos dem nu.. -Så att ingen annan kommer att ändra i abonnemanget efter det...

... Däremot så fick jag inte något svar på hur det skulle bli med den där fakturan. Räkningen på knappt 50kronor, som jag fick för det stora paketet för bara en dag... -Jag ska ju egentligen ha det lilla paketet från och med den dagen... Så att jag vill inte betala för den, i risken för att de ska tro att jag vill fortsätta med det stora då...

... Men han svarade aldrig på den frågan... Inte vad jag vet iallafall... -Men grejen är ju att de är så otydliga... Och att svara "Nu är allting ordnat" eller något sådant, på ett mail med minst två ärenden... -Jag önskar bara att han kunde ha nämnt fakturan specifikt. För att nu vet jag inte ifall han har uppfattat den frågan. Och än sålänge har jag inte fått någon ny faktura... Vilket leder till att jag känner mig orolig för att inte få det fixat och därför behöva få en påminnelse... Och antagligen på samma faktura!

Och jag orkar inte ringa dit..!

...

Annars...

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen, angående ett eventuellt beoendestöd...

Men jag vet inte... Jag känner ju att jag behöver det. Att jag verkligen behöver någonting som kan ge mig en förändring. Jag behöver styrka. Och jag behöver struktur och motivatoion... För att just nu orkar jag ingenting. Gör ingenting... Och ätandet vet jag inte alls hur jag ska få att fungera! -Det är ju nytt år nu. Och 2017 måste vara början till ett bättre liv. Detta år får inte bli som föregående år... Det orkar jag inte!

Men jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte på vilket sätt ett stöd ska fungera... Jag vet inte hur ofta jag behöver stödet... Vad jag orkar och klarar... Vad som vore överflödigt och onödigt... -För att när det kommer till kritan, är allt lika onödigt som det är nödvändigt... Allt lika svårt som det är lätt... Och allt är lika omöjligt som det är möjligt... Bra som det är dåligt...

... Så att jag vet inte... Men vad gör jag annars..?

...

Dagen idag, har suttits framför tv:n. Varvat med en massa toabesök...

Jag har ätit, men mest druckit... Och jag har nu tagit slut på allt det ätbara och drickbara som jag känner aptit för... -Nu har jag bara de saker kvar hemma, som har blivit avvisade gång på gång när min matklocka har ringt. -Och istället har lämnat mig hungrig... -Så att vi får se hur ätandet blir nu framöver...

...

Jag behöver egentligen diska... Jag har stort behov av att tvätta... Jag behöver städa golvet och damma ytor...

Jag behöver duscha och borsta tänderna...

Ja.