... Får se om det blir något inlägg av detta, nu då...

Jag vill egentligen skriva mycket mer än vad jag känner att jag orkar idag... Men huvudet dunkar, ögonen faller ihop, ansiktet har, stundvis smärtsamma sår... och ångesten har varit sådär dovt närvarande jämtmed mina funderingar, hela dagen...

... Så.. det blir väl lite halvdant.

...

Jag åkte iväg till arbetsplatsen, imorse också. Satte mig, precis som jag brukar göra, på en bänk(ibland, sten eller berg) och vilade efter min långpromenad, tills Arbetsledaren skulle komma ut... Men skillnaden, idag, var att jag fick svar ifrån JobbCoach, äntligen.. och hon...

... Ja, jag vet inte. Jag har ju skrivit om mina tankar och känslor kring detta, så många gånger... Så jag hoppar det, just för stunden...

... Jag bestämde mig iallafall för att det skulle kännas jättejobbigt att möta Arbetsledaren idag.. Att hon skulle komma fram och prata med mig... Det skulle kännas jättejobbigt att, än en gång, sitta och stirra på hundägarna som tränar sina hundar.. Samma hundägare, varje dag, -och till slut, börja dra blickar till mig "Varför sitter jag där varje dag, och gör ingenting i flera timmar?"... Lika jobbigt att, för min egen skull, inte heller idag, kunna känna att jag gör vad jag borde göra. Att också idag, känna såå starkt, att jag är på fel ställe samtidigt som jag tycker om en del saker med... -ja, grejen...

... Jag bestämde mig för att ta en promenad. Gå ut i skogen...

Och ja... Där blev jag sittandes... På ett högt berg med ett tvärbrant stup, stirrandes utöver den underbara utsikten...

Jag mailade en del med JobbCoach... Propsade.. och propsade... Jag behövde en ny början på ett nytt ställe... Någonstans där jag kunde komma någonstans... -En.. praktikplats...

... Jag satt på det där berget och kunde inte förmå mig att gå tillbaka, i två timmar... Och gick sedan hem, efter en promenad runt i skogen, utan att träffa varken arbetsledaren eller någon annan.. på hela dagen...

...

Jag känner mig så fysiskt svag, nuför tiden... Konditionen är jättedålig och ämnesomsättningen likaså... -Det är tungt att promenera, backar eller ej...

Jag köpte mig iallafall lite sallad, innan jag åkte hem... Ja, och så, en Dextro, såklart...

... Jag fortsatte argumentera med JobbCoach, men kunde samtidigt inte känna mig trygg i vad det var jag kämpade för...

Visst, jag klarar inte av vad jag försöker med nu. Platsen, miljön, att få se hundar, och promenaderna dit och hem... Att få vara utomhus, i naturen... -Det är bara så... perfekt. Men ur den synvinkel som jag egentligen bör se det, då detta inte ska vara någon fritidsgård, utan en arbetsplats, funkar det inte alls... Och att känna så starkt åt båda håll, sliter mig så brutalt.. i två delar, att jag inte orkar stå ut... -Jag sitter ju bara där.

... Men samtidigt så litar jag inte på mig själv, att jag ska klara en vanlig praktik, heller. Jag är orolig för att känna att jag får det ännu jobbigare och ännu sämre, än vad jag har det nu... Att jag ska ångra mig, eller... bara ge upp helt...

... Jag ska försöka tvinga igång mig själv, imorgon... Ge det en sista chans.. -och verkligen göra(!) någonting, den här gången..! ... Och efter det... Ja, blir det lika jobbigt eller ännu jobbigare, när jag väl kommer igång.. Då... känner jag att jag måste ge upp.. om denna platsen... -Ångest... Men känslorna är för tunga att bära, av att inte vara på rätt ställe... Av att inte vara.. värd att vara där...

Mailade JobbCoach, på kvällen. Sa att jag ger det en sista chans imorgon...

Annars har det blivit tv... Jag har vilat en stund, sovit en del... Och så, har jag ätit, såklart...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...