... Jag känner mig VÄLDIGT vilsen. Fastkedjad... och ingen väg är rätt...

VART jag än vänder mig, så pekar pilarna åt motsatt håll...

Jag blir förvirrad...

... Det KÄNNS dock som om det måste vara dags nu, att ta tag i det... Och jag VÅGAR inte... Jag VÅGAR inte själv...

Vågar inte göra ett nytt försök att ha mat hemma, utan att behöva riskera smärtan som det kan innebära...

Vill inte heller TILLÅTA mig själv att än en gång småhandla för dagen... Att medvetet äta för lite, fastän ingen egentlig anledning finns... Mer än att jag ramlar dit... vill gå ner i vikt, varje gång som det regelbundna och varierade ätandet misslyckas...

... Ska jag äta, så vill jag att det fungerar. Varken drastiskt för lite... eller drastiskt för mycket...

Just nu går jag på svält... Och ätarproblemet gör att också alla ANDRA bekymmer som jag vill och behöver ta tag i, skjuts framför mig...

... Det är dags... Jag BORDE ta emot hjälp...

Ja, jag tänkte skriva "BEHÖVER hjälp"... Men det gick inte riktigt... Det är DÄR tvivlet kommer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...