... Det kanske inte blir något riktigt inlägg idag. Något inlägg där jag beskriver hela min dag. Alla tankar som jag rullat. Alla känslor som jag burit..

För att jag finner inga ord. Jag vet inte vad jag ska skriva. Och att blogga, känns lite smått meningslöst. Men att inte blogga, vågar jag inte. Eftersom att jag VET att jag kommer att ångra mig! Och jag vill inte ha någon lucka i bloggen!

Men skit samma.

Jag rabblar dagen. Det blir väl något liknande ett inlägg iallafall.

Jag vaknade imorse efter att ha sett på några fler avsnitt av den där serien, på mobilen.

Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen. Japp, det där med att inte gå och lägga sig igen efter frukosten... Ja, det krävs nog mer av livet i övrigt, för att jag ska känna att det är viktigt.

Jag minns inte ifall jag sov efter frukosten. Men jag TROR det. Kan även tänka mig att jag såg på lite fler serier efter det.. Men minnet är svart. Och hela dagen är typ utsuddad.

Lunch. Diskussion med mamma och pappa. Lite datorhäng. Bubbleshooter. Läsa bloggar. Mail från försäkringskassan. Och även svar från personligt ombud... OCH beslut på posten! Angående bidrag till gymkort.

Jag har känt mig väldigt tung idag. Tjock i huvudet. Pressad under jord. Psykiskt svårt att andas. Uppgiven och seg i huvudet. Förvirrad.

Jag har försökt att se. Men vägarna har varit dimmiga. Grumliga. Utsuddade... Borta. Det har bara känts som om jag har befunnit mig i ett litet litet rum. Ett mörkt rum. Tät eller knapp på luft. Svårt att andas. Ett rum vars väggar, sakta pressar sig närmre och närmre mig. Hjälplös och handfallen, kryper jag ihop i ett hörn...

... Det GÅR att ta sig ut. Men jag KAN inte.

Ringde Xsambon, för att få prata av mig lite. Det är BARA HONOM jag behöver just nu. Jag behöver tillbaka dit. Men det som stoppar mig, är mina föräldrar. De stoppar mig inte fysiskt. Men emotionellt. För att jag VET hur dåligt de kommer att må. Hur rädda de kommer att vara... Hur besvikna de kommer att bli... Och hur dum och korkad jag kommer att känna mig!

För att, ett faktum ÄR ju... Allt gick åt helvete gång på gång. På gång. I H*vetets stad. Jag klarade mig inte själv. Och jag tillät ingen att hjälpa mig...

Och mina föräldrars oro, blev besvarad gång på gång... Utan att ha någon möjlighet att hjälpa sin dotter... som bodde 35mil bort.

Jag och Xsambon pratade iallafall en stund. Närmare en och en halv timme. Om allt och ingenting. Mest tjatade jag av mig om hur gärna jag ville dit. Om hur lite jag visste hur jag skulle bära mig åt för att komma vidare i livet. Hur hjälplös jag kände mig utan svar. Utan att veta vilket håll jag skulle ta det första steget... Utan att veta om det NÅGONSIN kommer att ske!

Mer dator. Sedan middag.

Och efter det, ännu mer dator, kan jag tro... Eller kanske inte. Det blev nog lite mer serie på mobilen.

Sedan svarade jag även på Personligt ombuds mail. Hade inte tänkt göra det. Då det oftast känns bättre att bara ignorera allt...

Jag vill ju slita mig loss. Det går ju inte så bra, kan jag säga. Men jag känner mig bara så handfallen. Som en stor och blöt pöl på golvet.. Krälar. Men kan inte samla ihop mig själv till en helhet...

Ja. Sedan blev det lite tv, tillsammans med mamma. Rulltårtbit och en kopp varm kakaomjölk. 14åringen kom hem.

Proppade i mig lite kakor. Ett äpple... Ja. Ville proppa tills jag inte kunde få i någonting mer. Bara för att döva mina hjälplösa känslor. Men nej. Är det NÅGONTING som jag KAN kontrollera och göra för mig själv just nu, så ska jag GÖRA det!

Så nu säger jag god natt.

God natt med er <3

Blev visst ett helt inlägg ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...