Ja, jag tror vi bloggar nu. Det har varit en långkort dag idag... Och imorgon reser jag hem. Hem till mina föräldrar igen..

Ja, jag kan ju säga som så, att allt inte är som det borde vara inom mig just nu...

Ja-a... Jag vet inte om jag kan säga mer än så. Jag KÄNNER inte så mycket. Tänker inte så värst heller... Jag är bara svävande vilsen. Jag har ingen aning om vart jag hör hemma, och vad mitt nästa steg i livet bör bli. Inte om jag fick välja helt fritt... Och det FÅR jag ju! Jag menar. Jag är vuxen.

... Jag vet ju mycket väl vad andra omkring mig tycker. Att det vore onödigt dumt och helt ofattbart om jag valde att flytta tillbaka hit. Flytta ihop med Xsambon igen och försöka en gång till, med någonting som har fått mitt liv att krascha gång på gång...

Jag vet mycket väl vilka jag sviker. Vilka människors hjärtan jag oroar... Jag vet att vilken resonlig människa som helst, skulle avråda mig från att försöka och råda mig till att istället hålla mig i närheten av mina föräldrar... där jag är trygg. Och borta från Xsambon och det liv jag så många gånger testat...

Men vad vill JAG? Om jag fick välja fritt. Utan några bekymmer i världen. Om jag skulle klara allt... Vad vill jag då? ...

Ja, jag vet ju inte riktigt. För att trots att jag känner för att flytta tillbaka hit och ge mig och Xsambon en andra chans, så vet ju även JAG att det aldrig har fungerat förut. Att jag bara har låsts in gång på gång, på psyket... Just för att det inte gick. Inte fungerade. För att jag mådde skit...

Men samtidigt ser saker annorlunda ut nu... Jag är starkare. Har lärt mig att lugna ner mig själv någorlunda... Xsambon har jobb. Jag har inkomst... Och vi har ingen hund som låser oss till denna lilla byhåla av pensionärer och missbrukare...

Nej, vi har chansen att leva livet och att få ordning på våra liv tillsammans. Uppleva, Upptäcka och uppnå... Vi har en andra chans att utvecklas tillsammans. Och även om ingen annan skulle lita på att vi klarar det, så vill JAG gärna göra det...

... Det svåraste blir att berätta för mamma... Att jag återigen flyttar 35mil bort. Bort till H*vetets stad...

Men till dagen.

Förutom alla dessa funderingar, har jag...

Ja, imorse när jag vaknade, tog jag INTE med mig kudden och täcket. Min lilla bruna ryggsäck, till nedervåningen. Utan jag låg kvar. Stirrade rakt ut. Funderade fram och tillbaka. Försökte komma till svars på mina förvirrade, kluvna tankar...

Jag drog duschhandduken runt mig och tassade ner på nedervåningen för att hämta upp lite frukost. Svarade på A-K:s mail, och åt sedan lite godis. Men jag klev inte upp. Klädde inte ens på mig kläder. Utan jag låg kvar i sängen och somnade så småningom, om en stund...

När Brorsan kom och frågade ifall jag vill gå med honom och Vovven, ut på en promenad, tackade jag bara nej, och låg kvar i sängen...

Först när klockan blev ett på eftermiddagen, klev jag upp. Tog med mig min kudde ner på nedervåningen. Och satte mig i soffan och bara stirrade rakt ut...

Så jag bestämde mig för att ta en promenad istället. Jag hade nämligen ingen lust att prata med någon. Lyssna på någon. Eller BRY mig om någonting.

Mötte Brorsan med Vovven, på vägen. Sa hej, och gick vidare.

Promenerade långsamt i mina egna tankar, i ca två och en halv timme. In på en ny väg. Ville se vart den ledde. Det var långt, men jag ville inte vända om. Jag ville gå runt och inte fram och tillbaka.

Till slut kom jag iallafall fram till ett ställe som jag kände igen, och gick då min väg hemåt igen...

Tog ut pengar till Brorsan. För middagarna de senaste två veckorna. Och gick sedan upp på övervåningen och la mig på sängen igen.

Jag har legat mycket på sängen idag. Men jag har även suttit korta stunder i soffan på nedervåningen... Annars har jag inte gjort så mycket... Jag pratade med Xsambon i telefon i lite drygt en timme, idag. Och jag har kollat Blocket, nu på kvällen...

Annars vet jag inte...

Nu säger jag god natt. Imorgon klockan 07.40 sitter jag på bussen hem till hemstaden... Önskar jag kunde slippa. Men biljetten är ju förköpt. Så vill jag inte slänga över 400 spänn i sjön, måste jag åka...

God natt med er <3

Natti natti nu... Det här är en dag som jag bokstavligt talat, bara lidit mig igenom. Jag gick och la mig stressad igår kväll.. Och jag vaknade lika stressad idag morse...

Xsambon var som vanligt svårväckt och svår att få liv i imorse. Jag gick ju som vanligt ner på nedervåningen med både kudde och täcke.. Ja, och min lilla bruna ryggsäck. Min trogna följeslagare :P

Bäddade ner mig i soffan... Nej, det gjorde jag inte. Jag satte mig bara i högen av täcke och lutade mig mot kudden.. Sedan när Brorsan kom upp, började jag försöka jaga liv i Xsambon. Tjata. Tjata, tjata och tjata. Stressen lurade inombords, och Xsambon var seg. Vi behövde hinna äta någonting innan vi skulle börja röja i kartonger här på övervåningen för att hitta alla MINA saker... som enligt honom, redan skulle vara sorterade... Men ledsen att behöva säga det... Han säger ofta vad han vet att man VILL höra, men han ljuger av ren lathet... Han är för trött. För lat... och för fäst vid sitt dataspel... för att ta sig tid till någonting annat...

Så idag skulle vi gå igenom det tillsammans. Då det kan hända att mamma och pappa kör hit med mig så att jag får hämta hem resten av mina saker, någon vecka framöver.. Och då måste ju allt vara i sin ordning...

Xsambon skulle iallafall sitta på bussen, vid 16.20 Och i den här takten skulle vi inte hinna någonting...

Till slut fick jag upp honom, trots allt, och vi åt lite frukost. Jag skickade ut Brorsan med hans stackars hund som endast får promenad och aktivitet när Brorsan själv orkar eller har lust... Och så släpade jag med mig Xsambon upp på övervåningen...

Det gick bra till en början. Jag var på någorlunda humör... trots tvivlet som så plötsligt uppstått angående hela gårdagens härliga vändning.

Jag orkade dock inte själv röja i några kartonger. Utan satt mer med som ett stöd, och hjälpte till med vad som var vad, och vad som kunde slängas...

Men ju mer saker som kom fram... Ju fler kartonger som fyllde vårt golv... Ju mer "skräp" som lades på hög... Ja, desto rörigare och tyngre blev jag inombords. Jag kände mig tung och deppig. Mer stressad... och lättirriterad än på länge... Xsambon var trött, hade ont i ryggen, och var lättirriterad även han.. Och jag mådde bara ännu sämre av att tjafsa med honom och känna mig bortknuffad och oönskad. Jag visste såväl att han ljög för mig. Ljög för att ha en anledning att göra annat än att umgås med mig. Jag insåg alla hans tidigare lögner på en och samma gång. Och hans aggressivitet och onaturliga trötthet, gav mig ett hjärta tyngre än bly...

... Men det som gjorde mig allra mest less och kluven. Som fick mig att känna mig som mest vilsen och borttappad, var det faktum att jag så väl VET att det inte kommer att funka heller DENNA gången, här i H*vetets stad tillsammans med Xsambon... Nej, vi kan inte bli sambos igen. Xsambon är inte mer intresserad av mig än av NÅNGONTING annat runtomkring honom... Och jag själv kände redan idag, att jag helst av allt, ville ha en dödlig injektion.. Bara efter två dagar med honom!

Men jag vill. Jag vill. Jag vill!

Vi mådde nog dåligt båda två idag. Det kändes iallafall som det... och det borde inte vara värt det... KAN jag verkligen chansa på det här livet en gång till? ÄR det som Xsambon försöker intala mig? Att allt är annorlunda nu? Att det faktum att vi har pengar, han har jobb, och vi inte har någon hund, ska göra att vi får ett bättre liv tillsammans än innan? Kan jag lita på hans ord, när han säger att han ska umgås mer med mig denna gången, och inte få mig att känna mig ensam och oviktig... där jag gräver ner mig i soffan och gnager på mina egna känslor? ...

Nej, jag vet inte. Dagen har varit skit.. Men jag fortsätter.

Efter en del tjafs.. Ja, och ångest och stressätande från min sida, försonades vi iallafall och gick ner på nedervåningen för att försöka pressa i oss den sista tårtbiten. Trots att det tog emot för mig, att behöva inse att vi inte blir klara med allt jobb med kartongerna denna gången. Nej, det får vänta tills nästa sommar... :(

Det illaluktande måendet(kom inte på något bättre :P) fortsatte iallafall resten av dagen också. Brorsan och jag, följde Xsambon till bussen. Kramade honom hejdå... Ja, jag iallafall... och sedan var jag bråttom hem för att få gå och lägga mig i min ensamhet här på övervåningen...

Jag bloggade på min andra blogg. Någonting som mitt tunga hjärta, tjatat om hela dagen. Men som inte kommit till tillfälle... Sedan knarkade jag mig full på chips och godis. Vilket inte ens var gott.. Men det stillar alltid ångesten och hjälper mot deppet, lite grann iallafall. Efter det, la jag mig i fosterställning på sängen och bara låg. Gjorde ingenting. Grubblade inte något nämnvärt. Kände mig bara ensam och förvirrad. Vilsen i en svart värld utan möjligheter... Ja, detta var den värsta dagen på länge. En dag som påminde såå mycket om det förflutna! ...

Ner på nedervåningen en stund. Ligga och dega i soffan... Bli rastlös av ångesten... Upp till sängen igen. Somna till... Ner till soffan... och upp igen. För att nu blogga och sedan sova...

Jag har ätit för mycket och jag mår skit av det.. Men jag skiter i vilket. Just idag, spelar inte ens jordens undergång, någon större roll!

Vill inte åka hem... Vill inte vara här. Vill varken bo åt det ena eller andra hållet. Allt är fel, och jag vet inte vem jag är...

Detta är min dag... Mer kan jag inte säga om det.

Nu blir det iallafall sängen... God natt med er <3 Imorgon är min sista dag här... I H*vetets stad..

Okej, nu har jag väntat hela dagen, på att få skriva av mig om vad jag har inom mig idag...

Det har varit en lång kväll, med en del ångest i mitt trötta sinne, nu de senaste timmarna...

Och nu ska jag ÄNTLIGEN sova, inför en stressad morgondag.

Men jag tror att jag börjar med dagen från början, idag..

Jag klev upp imorse. Tog med mig täcke och kudde och så vidare, ner på nedervåningen, och la mig och myste på soffan intill den där Xsambon låg och sov.

När Brorsan vaknade, sattes tv:n på, och jag jagade liv i Xsambon. Killen som alltid är för trött för att orka sätta sig upp...

Jag åt lite frukost. Vi såg på film, åt en munk, och sedan promenerade Xsambon och jag iväg till stan... Ja, om man nu vågar kalla det "stan" i den här lilla byhålan :P

Vi skulle äta på fik och sedan kolla i lite affärer. Efter det, var det meningen att vi skulle gå på restaurang innan vi gick hem igen. Då Xsambon åker hem igen, imorgon...

Men efter fiket, var vi båda mätta, och bestämde oss för att BARA gå i affärer och sedan gå hem emellan...

Sagt och gjort.

Men då vi gick där i affärerna, kom... Eller så var det på fiket som vi kom på det(?).. Ja, men då började vi iallafall att prata om hur det hade varit om vi båda flyttade hit igen istället. Tillbaka till staden där vi båda hade det skit. Ja, hur det skulle vara om vi kanske gav oss själva en andra chans. Liksom denna staden. Vi diskuterade om ifall vi skulle flytta ihop igen... Och GUD vad bra det kändes!

Ja, jag trodde ALDRIG att jag skulle få tänka denna tanken själv... Om ÄN mindre, höra den av Xsambon. Han som ALLTID har velat härifrån! Och nu när han har tagit sig härifrån... Ja, då funderar vi båda på att flytta TILLBAKA hit!

Det som tar emot lite grann, är väl mina föräldrar då. Att kunna erkänna för dem, att jag vill flytta TILLBAKA hit(35mil bort) och ÅTERIGEN gå in i samma liv som skjutsade mig rakt in på psykakuten för långa inspärrningar gång på gång!

Ja, hur säger man DET till sin förut alltför oroliga mamma?!

Men mitt hjärta säger "Gör det!"... Det känns verkligen som det rätta. Och jag ÄLSKAR Xsambon! Det gör jag verkligen. Jag vet inte om det är kärlek. Men han är varm och gó... Han är trygg, och den person som jag känner mig allra närmast. Han gör ALLT för mig, när det verkligen gäller! Han VET allt om mig!

...Ja, och så suger jag efter någonting eget...

Jag bara LÄNGTAR såå ;D

Vi gick iallafall hem igen. Var ute en stund på gården. Bröderna lekte av sig med fotbollen. Och jag dagdrömde om framtiden. Längtade. Såg framåt...

Jag har saknat att ha hund, idag. Trots att jag vet att det inte är vad jag egentligen vill. Jag vill vara fri, och inte proppa mitt huvud med mer besvär än vad jag mäktar med.. Men önska. Drömma, kan man ju göra ;) ... För mig, är hundvakt bättre =)

Vi diskuterade det lite granna. Drog upp gamla minnen, och drömde tillbaka. Tillbaka till när vi var hundvakter. Gav våra gamla hundar, några kärlekens ord, medans vi gick på vår väg tillbaka till hemmet...

Ja, det blev iallafall lite mer film. Ja, vad gör man inte med Bröderna Slö :P

Sedan gick vi iallafall iväg igen, Xsambon och jag. Vi skulle nu gå på restaurang. Det var väl trevligt i sig. Men vad som var RIKTIGT kul, var när vi var påväg hem. Vi gick nere vid sjön och busade med varandra. Vi kramades och skrattade tillsammans. Och jag kände mig bara så lycklig och fri. Äckligt mätt, men fri. Och det kändes närapå som när vi var nykära(förutom saknaden av parkärlek). Samma glada och varma känsla... och inga krav i världen. Vi drömde båda om samma sak. Ville samma sak... Och två hade återigen blivit en =) ...

Mer häng på gården när vi kom hem, och sedan film på det. Film igen. Och tvinga i sig lite av tårtan som vi köpte igår. Det var ju idag eller aldrig... För att imorgon åker han.

Ja och nu till kvällen, har huvudet varit tjockt, och jag har känt saknad och ångest.. Det har dånat lite lätt i bröstet på mig, och tröttheten har gjort mig otålig och tyst...

Så nu blir det sängen. Ny dag imorgon...

God natt med er <3

Vad kusligt det känns bak i ryggen nu. En liten vag, darrande rädsla i bröstet... Ja, sådär så man inte vill blotta rygg och nacke...

Men jag börjar med dagen idag :)

Hmmm... Om det nu finns någonting att säga om den. Den började som vanligt. Med att jag vaknade, och tog med mig kudde och täcke, ner på nedervåningen, och la mig i soffan. Men denna gången, vaknade jag inte förräns strax efter tio. Så det blev frukost direkt.

... Ja. Sedan blev det, i vanlig ordning, bara häng framför tv:n. Tråk, tråk, tråk.

Tills Brorsan fick pengar av sin mamma, att handla mat för... Ja, han försörjer Syrran nu, som egentligen borde betala för mat, med sin egen lön. Men men. Det är ingenting som jag lägger mig i...

Då tog vi iallafall med oss Vovven, och gick ner en vända till affären. Vi skulle handla sådan där lösviktssallad. Där man kan plocka ihop lite vad man vill, i en bytta, och sedan betala per vikt. Ja, typ som lösviktsgodis :)

Så. Vi knöt fast Vovven utanför konsum. Mitt på torget. Inte det perfekta stället för en hysteriskt skällande hund. Men men. Så fick det bli.

Sedan medans Brorsan betalade för det vi/han hade "köpt", gick jag ut till Vovven, så att hon fick stressa ner... och alla stackars hörande öron därute, fick en paus från "oljudet" :P

När Brorsan kom ut till oss, ville han även in på ICA en sväng. Så. Då han hade matkassarna, fortsatte jag att hålla i kopplet. Nosgrimma på = kortkort lina. Japp. Så är det. Jag tycker att hundar ska få röra sig så fitt som möjligt under en promenad. Få vara fria djur. Men med nosgrimma på, är inte det något alternativ. Skydda Vovvens nacke. Nosgrimman är INTE hälsosam. Allra helst inte för en hund som Vovven, som gärna slänger sig i den också, om hon blir stressad! En annan sak vore ju om hunden faktiskt HÖLL sig lugn ;)

Halsband är lite bättre... Men sele är bäst =)

Så. Det jag skulle komma till, var iallafall att jag höll linan kort. Och vid det enda tillfälle som det gick förbi en liten hund, gick det faktiskt väldigt bra. Vid detta tillfället som Vovven EGENTLIGEN brukar slänga sig hej vilt... till den grad att jag håller mig själv om nacken(inte bokstavligt), utan någon kontroll, då Brorsan eller Syrran håller i kopplet... Ja, så stannade jag bara till en gång. Sa ett lugnt nej, och ett vänligt "här går vi", så kunde vi sedan bara fortsätta gå som ingenting :) Inget släng i grimman ;D

Väntan utanför affären, och sedan en promenad utan stressad hund, under min strikta kontroll.

Visst trivs jag med nosgrimman. Men Vovven blir ju inte speciellt fri. Och jag ÄLSKAR ju att använda långt koppel och långlina på hundar! I sele såklart =) Det är roligare att träna och socialisera med hunden då ;D För att inte TALA om att se deras glada gumpar i "frihet"! =D

Väl hemma iallafall, har jag bara ätit och sett på tv. Haft tråkigt, och väntat på morgondagen. Det vill säga Xsambon och A-K.

Jag har grubblat en del... Minns inte över vad. Tills jag kände att jag åt för mycket, och började tvivla. På vad, vill jag inte ens gå in på. Orkar inte med en sådan runda till...

Sedan blev det tre filmer på rad, på NetFlix. Då tv:n här, börjar krångla när det blir en gnutta oväder. Vilket det har varit VARJE dag, de senaste dagarna!

Men jag led inte av lite film. Först en romantisk komedi. Och sedan två skräckisar i rad... Och nu ska jag försöka SOVA, efter det! :D

Imorgon blir det en promenad till, med A-K, klockan ett. Och sedan kommer Xsambon hit över helgen, klockan halv sex på kvällen...

God natt med er <3

Det är för tråkigt, alltså. Och jag trivs inte med mig själv eller tillvaron... Inte just nu...

Saker går inte direkt som jag vill, och jag får ångest för minsta lilla. TROTS att jag nu är lugnare i den här situationen än på länge!

Idag har bara varit en sådan tråkig dag. Och vad som betyder mest för mig, orkar jag inte bry mig om...

Jag har typ bara legat nerbäddad i soffan, suttit och degat... och väntat på att dagen ska ta slut... Minut för minut. Lååånga timmar... Något annat har jag inte orkat med. Inte haft lust med...

Jo, jag längtar hem. Bort från denna stökiga villan. Bort från denna bekanta tillvaro där den enda möjligheten till mänsklig kontakt, sitter med näsan fastklistrad vid dataskärmen...

... Bort från omöjligheten att göra någonting alls för att ta mig någonstans i livet...

Tillbaka till den näst intill omöjliga kampen på hemmaplan. Där jag tar små myrsteg i rätt riktning hela tiden... Stället där avsaknaden av hund, får mig att känna mig ofullbordad... Tillbaka hem. Till min kära familj. Mitt eget mysiga sovrum... Och alla vaga blickar framåt... Hoppet. Styrkan.

Ja, det är vad jag vill.

Men detta är dagen idag:

Jag vaknade tidigt imorse. Det var kallt och jag frös. Men kände ändå att jag ville ligga kvar i sängen en stund till. Huvudkudden fick mitt öra att värka, åt vilket håll jag än låg. Då den är lite i hårdaste och tjockaste laget...

Men jag var trött. Och jag ville inte kliva upp ur sängen för att sedan bädda ner mig i den trånga soffan på nedervåningen... med Vovven som sällskap.

Men klockan typ halv tio, klev jag upp. Bäddade ner mig i soffan en stund... Ingen tv på. Då jag inte vet hur man sätter på den... och inte ville kalla på Brorsan.

Åt frukost vid tiotiden... För att sedan vänta in tiden då jag skulle promenera iväg till socialkontoret, rakt nerför backen... Ja, man skulle kunna rulla dit.

Där skulle jag sedan möta upp A-K. För att ta en promenad tillsammans med henne, och prata lite.

När klockan blev nästan lagom att gå, fick Brorsan för sig att han och Vovven kunde göra mig sällskap till kontoret. Vilket resulterade i att jag blev lite stressad. Då han skulle göra SÅÅÅ mycket innan vi kunde gå... Och snacka att dessa bröder(Brorsan och Xsambon) är Bröderna Seg! De tar såå lång tid på sig när man ska iväg någonstans... Och de kommer alltid på allt de ska göra, när man precis ska gå...

Men vi kom iväg. Ja, jag kollade aldrig klockan. Men kan tänka mig att det var fem minuter kvar tills vi skulle mötas. "Okej. Vi hinner. Bara vi går med lite tempo"... Så jag hamnade före, men försökte ändå sakta ner lite, så att Brorsan skulle hinna med.

Väl där, satte vi oss på bänken utanför och väntade.

A-K kom efter cirka fem minuter, och jag vinkade av(om man kan säga så) Brorsan och Vovven, och gick iväg med A-K.

Vi pratade om allt som tidigare hänt. Hur jag mådde då, och vart jag befinner mig nu, i mående och livssituation.

Hon förstår mig. Och jag känner bara att det är så skönt att prata med henne. För en gångs skull, får jag prata med någon som faktiskt VET och FÖRSTÅR hur dåligt jag kan må ibland, och hur mycket jag kämpar... MED mig själv, MOT mig själv... och FÖR mig själv. Någon som inser och har erfarat hur jag reagerar på den, den och den påfrestningen... 

Ja, det är härligt att få prata med någon som inte tvivlar på mig... i NÄRHETEN av lika mycket som jag själv gör!

Nog om det.

Efter vår lilla promenad, undrade A-K om vi kunde ses på Fredag igen och prata lite till. Och det vill jag ju gärna. För att det blir ju vår sista chans att ses på minst ett ÅR! Så, jag ska maila henne imorgon, och fråga om hon fortfarande har tid att ses på fredag ;) Önskar bara att Xsambon kunde ha varit med på den promenaden. Hade varit bra att reflektera över allt som vi varit med om tillsammans, alla tre... Men han kommer tyvärr inte att vara här förräns vid halv sex(tror jag att det var) på fredag...

Mötte iallafall upp Brorsan igen, utanför socialkontoret. Där han fortfarande satt och väntade. Sedan satt jag kvar där med Vovven. Medans han gick in och pantade flaskor. Vovven var lugn och snäll. Lite sådär halvmysig =) Och hon fick inte alls den där separationsångesten som hon normalt sätt brukar få ;) Idag, har hon till och med kelat i mitt knä. Japp. Vi kommer allt lite närmare varandra för var dag som går... Om det inte beror på löp eller skendräktighet? Vet inte hur hundar reagerar i dessa tillstånd... Jag har aldrig snappat upp... registrerat någon erfarenhet där :P

Hem igen iallafall... Och sedan har jag bara ätit och haft tråkigt. Skrivit lite i min punktlistebok... och längtat efter natten. Bävat inför två lååånga dagar, innan Xsambon kommer... Och reflekterat över samtalet som jag hade idag...

Nu till kvällen, kom Syrran hem från en kompis. Lite skratt tillsammans med henne och Brorsan... Tjata ner Vovven ur soffan. Så att jag kunde sno med mig mitt täcke och gå upp hit... Och nu blir det sängen.. med en gnutta ångest i bröstet och störande känslor...

God natt med er <3

Man kan ju säga EN sak om Vovven, iallafall... Hon är kaxig! Idag... Ja, precis nu innan jag gick till datorn, högg hon mot mig när jag sa till henne att gå ner från soffan. Hon låg som vanligt och sov på täcket som jag skulle ta med mig upp på övervåningen. Det var ingen direkt aggressivitet i "hugget". Utan mer kaxigt. Som ett test typ. Ett nafs kanske man kan kalla det.

Så jag knuffade ner henne ändå. Och lämnade rummet.

Hmmm. Dagen idag..

En lat dag. Där jag har legat nerbäddad i soffan och haft jättetråkigt, typ hela dagen. Vovven har sovit typ hela dagen.. Syrran har jobbat, och Brorsan har suttit vid datorn. Yes! Vilket roligt liv :D

Så jag gick upp hit en stund. Kollade för första gången sedan jag kom hit, det gamla vanliga på datorn. Såsom Blocket. Lägenheter. Mailen...

Ja-a...

Jag har "drömt" lite om hundar. Blickat framåt om hur det hade varit om jag hade haft fullt ansvar för en hund. Eller ja. Kanske inte på heltid. Utan bara några timmar om dagen. Men ändå samma hund VARJE dag. Helst en hund som behöver hjälp på något vis. Så att jag har någonting att jobba med. Men som... Där jag ändå har obegränsat med tid... Bara kan ta det så lugnt som jag känner att jag behöver. "Träna" i min egen takt... Ja, det hade varit perfekt. Eller?

Visst tycker jag om Vovven. Men hon är bara lite för osocial för min smak. För självständig, liksom. Och så vill jag inte lägga mig i henne för mycket. Då det känns som om jag "snor" henne då... Inte snällt mot Brorsan som REDAN känner att han förlorar sin hunds uppmärksamhet åt såå många håll...

Ja, och så bor vi ju sådär 35mil ifrån varandra :P Ingen bra kombo(kan man säga så?) precis =P

Ja. Men tillbaka till dagen.

Tv. Soffa. Tv, tv, tv...

Och så tog jag en dusch. Då jag antagligen ska träffa A-K imorgon. Kära A-K =) Känns lite spänt och nervöst. Länge sedan vi sågs... Och vad ska man säga? Hon var ju socialsekreteraren som körde mig till psykakuten och fick mig inlagd på tvång, typ tre eller fyra gånger i rad. Kvinnan som stöttade mig och hälsade på på sjukhuset. Som hade sin mobil tillgänglig att svara i... som läste sin mail dygnet runt för min skull(Ja, det var så det kändes iallafall)... Men vad säger man när man träffas igen och allt är förändrat? ... Hej?

Ja-a... Ångest som lätt tryckte på, med ojämna mellanrum, hela dagen... En hund som kaxar... En husse som degar framför datorn... En tyst "matte"... Och så jag, ensam med mina tankar...

Det var min dag. Inte så mycket mer att säga.

Lugnare... En GNUTTA bättre självförtroende... Men fortfarande tvivlandes på mig själv... Det är mitt "tillstånd".

God natt med er <3

Jag är såå redo att åka hem nu. Jag känner bara att, trots att detta livet egentligen inte är jobbigare än vad livet därhemma är. Så trivs jag inte riktigt. Och från pausen här, till pausen hemma. Ja. Jag är redo.

Grejen är den att jag spenderar den största delen i soffan. Med huvudet på en kudde, och ett täcke(tecke?) som täcker hela mig. Stirrar jag in i en tv:skärm. Antingen som rör sig eller som är helt svart.

Det är liksom inget liv. Det börjar kännas som om jag har tagit ett steg tillbaka. Samma stad och samma sätt att leva på... Det vill säga... INTE leva!

Visst. Livet hemma, är inte heller mycket till liv. Men där har jag min familj OCH möjligheten till att ta mig framåt! Här är bara semester. En vila från vardagen och livet... Och jag har ingen i närheten som jag har särskilt mycket gemensamt med.

Syrran är tyst och tillbakadragen. Säger ingenting, trots att vi är i samma rum i timmar i sträck. Brorsan pratar på. Pratar och pratar. När han inte gömmer sig i sitt rum, timma efter timma...

Vovven är jättesöt och kär... och jag tror att vi gör framsteg i hennes "träning" till att bli en lugnare, tryggare och mer harmonisk hund. Det går framåt och bakåt. Men vi håller lugnet. Jag menar. Så är det ju alltid. Upp och ner. Tills det plötsligt stadgar sig... För ett tag iallafall =)

Men någonting som är nytt, är ju min förmåga att hålla mig lugn, positiv och glad, under dessa små nedgångar. Visst känner jag av ångest. Men den är oavsiktlig(om man nu kan säga så).... Och den blir enklare och enklare att hantera ;)

Men poängen är att jag längtar hem. Till lugnet. Bort från hundlivet. Ja, iallafall för en stund. Slappna av, tills jag lägger händerna på en hund som jag faktiskt får chansen att hjälpa fullt ut. Där jag i lugn och ro, för mig själv, kan hjälpa en hund, steg för steg, genom vardagen.

För att här är det Brorsan, Syrran och jag, som TILLSAMMANS lägger oss i denna hunden. Och jag kommer att hinna lämna dem innan vi är klara. Men en positiv sak... Både Brorsan och syrran, tycks ha tagit åt sig av mitt sätt att "arbeta". Vare sig det är rätt eller inte(för att det vet ju inte jag)... Så de kan FÖRHOPPNINGSVIS ta sig enda fram med henne... Om de nu fortsätter när jag har åkt.

Men. Till dagen.

Legat i soffan. Stirrat rakt ut. Tagit en promenad med Syrran, Brorsan och Vovven. Sett en hund utanför affären. Varpå Brorsan och jag lugnade Vovven. Vilket slutade i att hon lekte med godis med Brorsan och var JÄTTELUGN, trots att hunden fortfarande befann sig bara tre meter ifrån oss! Ja, Syrran var inne och handlade. Likaså den andra hundens(en Golden) ägare...

Mer Tv. Spöregn. Blixtar och dunder. Film, då tv:ns signal stördes av ovädret...

Och när vädret lugnat ner sig. Fäste Brorsan Vovven i linan utanför huset. Och hon tillät en hund gå förbi utan att bry sig :)

Nästa hund var det annat med. Hon slängde sig på sitt vanliga vis i linan, och flåsade högljutt. Varpå jag, som vanligt, halade in henne samtidigt som jag sa kom på ett lugnt vis. När hon nästan var enda hos mig, vände hon sig till mig och sprang till min sida. Och så fick hon sitta och lugna ner sig. Beröm och sedan följde hon med mig in.

Ja-a.. Sedan har det nog inte varit så mycket mer. Mer än att jag har haft lust att bara ta tåget härifrån imorgon. Hem till mitt lika tråkiga liv hemma. Tv:n. Datorn. Soffan. Sängen. Filmkvällarna med föräldrarna...

Hem och göra en ny kraftansträngning mot praktikplats. Mot egen lägenhet... Och ja-a... MER TRÄNING! LÄNGTAR.

Så. God natt med er <3 

Nu är jag jättetrött. Så jag ska bara skriva ett snabbt inlägg...

Trots att det liv som jag vill ha och såväl önskar, kräver alldeles för mycket av mig, både emotionellt och psykiskt, så är detta livet trots allt inte alls lika psykiskt jobbigt som min förra svältperiod var. Jag menar. Jag känner mig spänd. Känner av det dåliga självförtroendet. Stressen och oron. Osäkerheten. Tvivlet...

Men jag mår ändå rätt så bra, Till skillnad mot vad jag TRODDE att jag skulle göra! Jag menar. Komma tillbaka till H*vetets stad. Staden där allt gick åt, just h*vete. Försätta mig själv i i princip samma levnadssituation vars sätt att leva, drog ner mig under jorden gång på gång, tidigare.

Jag slängde mig nu återigen in i elden. Och jag klarar det ändå rätt så bra. Trots... Ja, dessa känslor som jag nämnde ovan. Känns inte som om jag behöver ta om allting en gång till :P ...

Ja. Dagen idag, iallafall då.

Imorse var de iallafall uppe, både Syrran, Brorsan och Vovven, när jag klev upp. Men det hände inte mer för det. Ute var det lugnt. Så det blev inget springande fram och tillbaka, mellan stentrappan och soffan... Vovven låg mest och vilade. Och jag bäddade direkt ner mig i soffan.

Ja, det blev som vanligt, tv, tv, tv... Tråkade som självaste f*n...

... Tills jag till slut tog styrkan till mig, att knacka på garderoben i Brorsans sovrum... och VÄCKA honom! Japp. Klockan var TVÅ... Typ. Och han hade somnat om!

Nu blev det iallafall en promenad. Vovven behövde röra på sig. Och jag som hade varvat med att sitta ute på stentrappan och ligga nerbäddad i soffan och se på tv, ville såväl ut jag också. Syrran hade inte heller hon, någonting emot en promenad.

Brorsan å andra sidan, fick en smärre missnöjd chock, när jag sa hur långt jag hade tänkt mig att vi skulle gå idag! Det är inte långt. Men tydligen ändå för långt för honom att unna sin hund, en härlig dag som denna.

Men det var klart att han gick med utan värre tjafs. Och det var en härlig promenad. Ja, första delen av den iallafall. Vi fortsatte med att agera lugnande trygghetsstöd till Vovven, när andra hundar och "läskiga människor" skulle passera eller passeras. Och jag fick ett nöjd leende på läpparna, när jag insåg att Vovven tog ögonkontakt med mig, SAMTLIGA gånger som vi satte henne ner och hon lugnat ner sig. Sedan, att hon stressar upp lite grann igen, så fort som vi börjar gå... Ja, det avtar nog med tiden. När hon väl börjar inse tryggheten i att gå på promenad med oss ;)

Men på hemvägen, när vi NÄSTAN gått en hel promenad med positivitet och lyckanden, så ser hon en lös Border Collie komma bakom oss, och blir helvild. Då jag inte var med ifrån början och Syrran höll i kopplet. Hon är liten och inte så jättestark... Ja, då hade ju Vovven redan stressat upp såpass mycket, att hon trots att hon suttit, lugnat ner sig och tagit ögonkontakt, inte klarade av att gå bra i kopplet på BRA länge. Hon skulle efter Vovven.

MEN. En smärre nederlag(okej. Låter fel. Men ni kanske vet ordet jag söker... Hmmm. Det kanske ÄR rätt(?)...

Det kan ju inte ALLTID gå helt rätt =) Men det viktigaste är att jag trots allt lär mig någonting av detta. Och att inse att jag har lyckats hålla mig såpass lugn som jag ändå har gjort, stärker mig ändå. Och Vovven. Ja, hon visar både kärlek och att hon känner sig tryggare och tryggare med mig.. Jo, det ger nog resultat... Men frågan är ifall jag egentligen ens borde ägna mig åt henne... Jag menar. Jag stannar ju inte tillräckligt länge för att hinna bli klar... ALLRA helst inte när jag inte får chansen att jobba med henne ensam!

Jaja. Nog om det. Jag tvivlar ju trots allt på mig själv och hela den här hundgrejen ändå...

Vi kom iallafall hem. Och sedan dess, har det typ blivit tv. Stentrappa. Tv. Stentrappa. Och trött vid tv:n. Vovven har gått in och ut, med långlinan på. Varnat för den enda hund som råkat passera idag. Och varit lugn och stabil... Varit halvt social. Inte tillräckligt för min smak. Men någorlunda. Jag tycker om henne :)

Nu blir det sängen. God natt med er <3 Får hoppas på en bra dag imorgon. Känner mig osäker just nu...