... Jag har bokat tvättid idag. Jag har slängt sopor, sett över budgeten, och handlat lite grann...

Jag lagade egna hamburgare igår... Och jag håller mig till rutinerna, trots en hel del osäkerhet och ångest...

... Jag är glad. Känner mig stark.. på sätt och vis...

Men jag är trots det, trött. Känner mig slutkörd... och så fort som jag ska göra någonting... VAD det än ÄR... Tänker jag efter.. inte en gång.. Inte två eller tre... Jag tänker efter, fyra, fem eller sex gånger. MINST... Och under de mest osäkra och tvivlande stunderna, känner jag mig för stressad för att förstå vad jag tänker ALLS...

Och jag blir bara så SLUT.

Det är bra dagar nu. Ljusa stunder... Och för första gången på länge, känner jag att det fungerar. Att jag KLARAR det... Och att jag vågar FÖRSÖKA...

... Och ja.. Jag har inga planer på att ge upp...

Men just nu... när ångesten gör ont i bröstet. Ja, det känns nästan som kramp.. Men då den blir VÄRRE när jag ältar och funderar. När jag har en pågående problemlösning i huvudet, så måste jag ändå anta att det är ångest...

Jag tänkte först inte blogga idag. Bloggade inte igår heller... Men samtidigt, om jag befinner mig i en situation då avståndet från bloggandet, bygger PÅ min ångest ytterligare på grund av att jag vill kunna läsa tillbaka utan en massa luckor... Ja, då får jag ta mig ork.

... Men jag vet inte om jag ska skriva om dagen igår, också. Vet inte hur mycket jag orkar leta i mitt huvud efter dessa minnen.

Men jag...

Ja, just det ja. Jag stannade hemma helt igår, iallafall. Då jag hade bestämt mig för att bara gå till affären här i byn och handla lite tillbehör och liknande till hamburgarna. Och så lagade jag dessa hamburgare... Men det har jag ju redan skrivit halvdant om... Så...

Jag vet inte hur mycket jag minns...

Men jag kan börja från dagen idag, istället... Hoppar gårdagen. Var nog inte så märkvärdigt...

Imorse vaknade jag återigen till klockan. Klev upp, yrvaken, och åt frukost... Och gick sedan direkt och la mig igen... Och sov i några timmar till...

... Klev upp runt...

Jag minns inte... Men någon gång innan lunch. Halv tolv kan den nog ha varit..

.. Och satte mig vid tv:n...

Jag gjorde iordning min "drink" på mjölk, kaffe, kakao och lite mjöl, och väntade sedan in att klockan skulle bli lunchtid, så att jag kunde äta...

... Jag satt framför tv:n och åt...

... Grejen är den att jag inte minns så mycket vad jag känt och tänkt, idag. Mer än att jag har ältat och varit osäker. Tänkt om.. Om och om igen... Och att jag varje gång jag SKA äta eller HAR ätit, känner mig lika osäker på mängden... På mättnaden... och på hur SNABBT jag har ätit... Lite smått MISSNÖJD över att jag inte vet om jag har passat på att NJUUTA av maten eller inte...

... Ja, det är helt enkelt väldigt mycket som ställer till det i mitt huvud just nu... Men då jag VET hur jag fungerar, så HOPPAS jag att detta bara är i början. Att jag bara behöver komma IN i det och VÄNJA mig...

Annars så vet jag inte om jag orkar. Då jag, som det ser ut NU, känner mig väldigt låst och isolerad när jag är såhär osäker och stel... Jag menar. Jag vågar knappt lämna lägenheten.. ens när jag VILL! Utan att tankarna snurrar.. Och något som borde vara så ENKELT, blir ett pussel... "Att lyckas ÄTA regelbundet, samtidigt som man ska hinna LEVA emellan"...

ALLRA helst nu när jag vill vara EXAKT med tiderna, för att inte tappa det. För att inte bli stressad och osäker... Jag BEHÖVER dessa ramar.. Trygghet.

... Men iallafall...

När klockan blev strax efter tolv, tog jag bussen in till stan..

Jag hade inga planer på att HANDLA någonting. Även om DET är något som rör sig i mitt huvud KONSTANT. Och när jag INTE tänker handla. När jag inte känner BEHOV av det, så snurrar frågetecknet om "varför"... "Borde jag inte behöva det, det eller det, ändå?"... Och ett krig inom mig, börjar. Ett krig där JAG står för argumenten både "för" och "emot"...

... Men nej. Idag ville jag mest åka in för att komma ut lite. Slippa ligga hemma i soffan och vänta på att matklockan ska ringa... Dagarna blir såå långa.

... Jag åkte in. Tog mig en promenad i den JÄTTEVARMA solen. Ja, det var varmt. Och jag hade fleecejackan på mig... Ville inte ta AV den. Då jag kände mig obekväm utan BH...

.. Jag satte mig i hamnen och stirrade utöver sjön. I kanske tio minuter. Sedan bestämde jag mig för att gå tillbaka. Då jag ville känna den goda doften som jag gick förbi tidigare... Men ingen doft på tillbakavägen... Tyvärr...

Så jag gick vidare...

Jag gick och lät tankarna snurra. Älta.. Och försöka lösa sina egenknutna problem och bekymmer...

Jag ältade och funderade. Funderade och klurade... Kände mig stressad. Osäker...

Ville, men ändå inte... Nödvändigt eller onödigt... Borde eller borde inte...

... Men jag kom på en lösning på problemet. Och vände tillbaka en bit för att köpa en flaska apelsinjuice och lite glass...

Och så tillbaka till busstationen... För att vänta på bussen och åka hem...

Väl hemma, passade jag på att samla ihop alla soppåsar ur mitt sopskåp och ta mig an soprummet igen... Jag tog med mig mobilen, så att jag kunde skriva ner vilka soptunnor som fanns därinne, en gång för alla. Nu räcker det med osäkerhet!

... Jag konstaterade att nu fanns där alla de olika källsorteringarna som BRUKAR finnas.. på andra ställen. Ingen soptunna felades och jag litar på att ingen av dem heller kommer att försvinna hädanefter.

... När jag ändå var i farten, tog jag tag i det här med tvättstugan. Jag har egentligen dragit mig för att boka tvättid, då jag är rädd för att det ska bli för mycket på en gång. Att det ska göra att ätandet åter blir lidande... Eller ja. Vad som helst.. Ännu rörigare i huvudet.. Mer ångest... Och så vidare..

Men samtidigt. Jag förklarade bara för mig själv. Att i så fall så STRUNTAR jag i den tvättiden sedan. Att BOKA den, skadar ju inte.

... Och efter det...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och väntade på matklockan...

Och när den ringde, blev det att äta framför tv:n..

Idag åt jag en av mammas matlådor, som hon hade med sig när de var här härom dagen.

.. Eftersom att jag inte har kommit på vad för mat jag ska laga ännu. Och jag köper ingenting nytt förrän jag vet vad jag ska använda det till.. Alla köp jag gör, ska vara "pang" självklara köp... Vilket innebär att jag handlar mat för vart dag jag behöver den...

... Men det känns ÄNDÅ bra. Skåpen fylls på, sakta men säkert... Och jag behöver inte stressa upp min hjärna med någon lång veckolista ;)

Ehmm...

Ja, det har blivit en massa tv. En del ätande...

... Och stressigt "svettfunderande" nu på kvällen...

... Livet är en utmaning... Och imorgon tar jag mig an ÄNNU en dag av funderingar. Av styrka och svaghet.. Av tvivel och klarhet... Av ångest och stolthet...

Och förhoppningsvis ännu en dag av framgång. Success.

... God natt med er <3

Okej, jag antar att jag borde blogga nu... För att jag är T-R-Ö-T-T.

... Idag har varit en dag full av stress och ångest för mig. Ingen direkt PRAKTISK stress, då jag typ inte orkar ta TAG i någonting. Men i huvudet.. Ojoj.

Alla dessa förändringar just nu, och att jag har börjat VILJA saker igen. Tar TAG i saker... Och blickar FRAMÅT...

Ja, det är jobbigt. Och skallen blir alldeles tjock.. Huvudet jobbar.. och jobbar... Och jobbar.

... Och idag var jag nära på att bryta ihop... Men jag kämpade emot.. och till slut så la sig känslorna igen... Och nu är det åter bara hjärnan som jobbar. Snurrar... Stör mig och gör mig orolig...

Det är tungt att äta. Då jag måste köpa mat. Planera måltider... Och fokusera på att verkligen ÄTA när jag ska.. Och varken för mycket eller för lite...

Men nu till kvällen kom jag iallafall på att jag ska börja fokusera på att äta LÅNGSAMT. För att när jag mår DÅLIGT och äter, så blir jag med ens osäker och börjar få känslan av att jag HETSÄTER, fastän jag inte alls har BÖRJAT med det ännu.

Och då tänker jag att det kanske hjälper lite grann om jag fokuserar på att äta långsamt... Och därmed blir lugnare(?)...

Ja, jag vet inte.

Men dagen idag.

Inatt gick jag och la mig relativt sent. Då jag var stressad i sinnet. Hade mycket att tänka på. Ältade och funderade... Och kände mig.. helt enkelt, orolig..

Två kanske jag kom i säng... Låg en stund. Vred och vände på mig. Stirrade...

Och klev sedan upp igen. La mig framför tv:n...

Började känna hur det BRÄNDE i ögonen. Men jag var pigg. Hjärnan i full gång...

Det kändes inte heller VÄRT det att gå och lägga sig igen. Då matklockan skulle ringa om ett par timmar. Vid åtta...

Så jag låg kvar...

Men bestämde mig dock för att kliva i säng igen, någon timme innan klockan ringde.

Somnade. Och klev upp för frukost i planerad tid...

Och jag åt MYCKET. ONYTTIGT...

Och att sedan gå och lägga sig för att sova igen... Ja, jag vaknade inte med någon fräsch känsla, precis...

... Satte mig vid tv:n och väntade otåligt in lunchen. Men inte för att jag ville äta. För att jag var fortfarande mätt. Och hade, om jag kunde tillåta mig själv, hoppat över lunchen idag..

Utan, nej. Det berodde på att jag visste att jag snart skulle äta. Och jag ville bara få det överstökat. Passera den punkten för dagen...

Åt lunch... Och väntade sedan lika otåligt på att det skulle bli dags att gå till bussen.

Idag skulle jag handla en almanacka. Det var det enda som stod på listan. Och det enda som jag skulle ta mig FÖR idag. Då jag varje gång som jag funderade på någon mat som jag behövde köpa, fick ångest och blev osäker. Tvekade.

... "Det får köpas när det köps, helt enkelt".

Men. Ja, de hade inte heller HÄR, almanackor. Så idag gav jag upp om det. Iallafall för nu. Jag har istället ritat mig en kalender för nästa månad, på Paint. Och satt den som skrivbordsbakgrund. Kanske också funkar.

... Men då det har känts så MYCKET idag. Att jag har varit ÖVERVÄLDIGAD av allt som händer och ska till att ske. Att jag har känt mig trött, stressad och otillräcklig. Nervös och rörig i sinnet...

Ja, jag orkar ingenting. Och jag tvivlar på mig själv. Det är ju nätt och jämnt att jag orkar hålla ihop såpass mycket att jag fortsätter kämpa för ätandet..

Så det känns tufft. Allra helst eftersom att jag behöver tvätta kläder för att kunna duscha. Jag behöver få fönstret fixat så snart som möjligt. Jag vill bli AV med kartongerna och alla retursopor... Och jag kan inte koppla av och bort, utan att slänga livet åt sidan igen och börja svälta... Vilket böjer mina blickar mot familjen... Ska jag inte svika dem och avböja från alla sammankomster och aktiviteter som komma kan... Ja, då måste jag fortsätta kämpa. Annars ORKAR jag inte...

... Men iallafall. Jag gick tillbaka till busstationen. Väntade på bussen hem.. Och började sedan direkt med maten. För att hinna äta när klockan blev fyra.

... Ja, just det. Det var därför jag var för stressad för att sova, igår natt.. Jag hade fastnat i ett dilemma. En problemlösning, vad gällde MATTIDERNA. Skulle jag kunna äta varje gång som klockan ringde, så skulle det bli väldigt begränsat vilka tider jag skulle kunna vara hemifrån eller på aktivitet. Eftersom att det känns väldigt stressig, omständigt och krångligt att få det att gå ihop om jag ska ha MED mig mat till stan...

Ja, jag vet inte. Jag övertänker nog bara allt. Och det är inte så svårt som jag GÖR det...

Men jag blir som besatt av dessa TIDER. På MINUTEN ska det vara. Helst.

Men det är nog mycket rädslan för att, om jag rucklar på det LITE GRANN, så spricker det helt. Rasar samman...

Jag är bara tacksam att jag(än sålänge iallafall) inte är besatt av att äta samma SAK till frukost, lunch eller middag varje dag. Som jag varvid tidigare tillfälle. Nej, VAD jag äter, är lite friare nu iallafall..

Åt middag. Och sedan...

Ja, det kan ha varit NU som jag la ut en textbild här på bloggen... Och försökte skriva i textsamligen, men konstaterade att huvudet var för rörigt för att kunna bilda ord...

Så jag satte mig vid tv:n... Och någon gång under dagen, gjorde jag den där kalendern för juli månad...

... När klockan blev strax innan åtta, och jag länge haft lust att proppa i mat, av ren... inre stress och ångest tror jag, så tog jag fram kvällsmålet... Och bara åt..

Eftersom att jag mådde dåligt, så åt jag varken av hunger eller sug... Utan det var rent och skärt stressätande. Fort och utan att smaka... Med missnöjet i sinnet, och oron att jag åt för mycket, i själen...

... Svårt att avgöra, när man mår dåligt..

... Ja, jag var inte nöjd. Och jag tvivlade på om jag skulle orka fortsätta. Det var inte KUL att äta. Inte GOTT att äta... Och med ätandet i vardagen igen och blickarna framåt, blev livet i SIG, alldeles för mäktigt att orka med..

Men jag TRIVS inte heller med svälten. Och även om den är LUGNARE, kräver mindre och inte gör mig lika osäker... så kunde jag inte göra så mot min familj.. och inte heller svika mig själv ÄN en gång.

... Nej, det var inget alternativ.

Jag försökte skriva av mig i ett anteckningsblock som råkade ligga nära till hands.

Tog mig igenom ångesten, och började sedan skära pommes av potatis.. och la in i frysen. Kanske ska köpa hem tillbehör till hamburgare och sedan steka upp köttfärsen som jag har i frysen och fritera pommes till, imorgon... Eller någon dag...

... Ja-a... Det kanske var det.

Livet känns som en utmaning, och det går inte många minuter utan tvivel. Utan känslan av otillräcklighet och brist på ork..

Men jag känner mig idag, mer fast besuten än på länge att jag ska göra det här till en POSITIV upplevelse. Imorgon ska jag äta LÅNGSAMT. Försöka NJUTA av det..

På NÅGOT sätt ska jag finna styrka i mig själv, till att bygga tro av hopp. Och utöva glädje :)

Jag vill ju ha en hund. Funderar fortfarande på att ha det som ett mål längre fram. Någonting att sträva efter.

Men tills dess, kanske jag bara ska försöka ha KUL om dagarna. Träna, baka, laga mat. Kanske umgås lite med familjen. Bara skratta och le.

Och OM det skulle vara möjligt, få mig själv att känna mig stolt och stark, genom att få saker gjorda i lägenheten och få tvätten tvättad.

God natt med er <3

Jag har precis färdigställt en pannkakstårta, med hjälp av en kastull och plastslev :) Huvva.. Svettigt :P

... Men det var kul. Nervöst. Stressigt. Men jag kände mig för första gången på såå LÄNGE, kreativ ;D

Mer om det, snart.

Nu tar vi dagen idag.

Eehmm...

Jag vaknade imorse klockan åtta, av matklockan... Klev upp direkt. Nyvaken och halvyr. Gjorde iordning frukost. Åt...

Diskade efter mig... Kände mig lite sådär förväntat orolig och ängslig. Osäker...

Gick och satte mig vid tv:n och väntade på att få gå till bussen...

Nej, förresten. Jag la mig under täcket, på kudden, och tittade på tv. Hallå. Klockan var ju bara halv NIO! :P

Där blev jag sedan liggandes. Avslappnad i hela kroppen och halvsov... Nästan iallafall...

Jag minns ju inte så mycket. Men jag låg säkert och finurlade på allt det nya som händer just nu. Funderade... och oroade mig lite grann... Med vid gott mod, såklart ;D

Japp det är en positiv period nu :) Det känner jag på mig.

När klockan ÄNTLIGEN...

Nej, nu går jag händelserna i förväg. Det blev, efter en del ältande och en massa väntande, dags för lunch.

Åt en smörgås kvar från frukosten. Och en Brownie med en kopp kaffe..

SEDAN blev det dags att gå till bussen..

På denna resan ältade jag rätt så mycket och kände mig stressad över vad jag skulle köpa när jag kom till stan. Både i matväg och "prylväg"... Ältade lite ekonomi... Och funderade lite kring den här almanackan som jag tänkte börja med. Hur den skulle kunna hjälpa mig...

... Och sedan messade mamma, när jag satt på bussen.

Hon frågade om de kunde komma över på fika ikväll, pappa och hon... Och det var ju klart att de kunde! Mäkta lägligt att de hör av sig IDAG av alla dagar. När JAG precis har tagit mig ur en VECKOLÅNG... Kanske till och med MÅNADSLÅNG period av... HELVETE! ... Det var ju passande =) Hade de hört av sig några dagar tidigare, kanske jag hade slitits i tusen bitar, av dåligt samvete och dubbla viljor.

... Dock så blev jag lite stressad av att en ny punkt för dagen, helt plötsligt kom upp..

Mitt dagsschema hade ju varit. Äta, äta, bussen till stan. Handla, åkta hem, laga mat... Äta... Ja, och sedan bara fokusera på det..

Men nu blev det istället. Iväg till stan. Skynda mig att handla det jag skulle ha. Kolla lite SNABBT efter almanacka... för att sedan RASKA mig iväg till nästa butik för att handla den mat jag skulle ha... Och KÄMPA för att hinna med första bästa buss hem..

- Och när jag kom hem, skulle jag hinna laga mat och äta. Städa och dammsuga... Och helst även DUSCHA! ..

Ja. Jag kom iallafall in till stan. På gott humör... Men ständigt och oavbrutet funderandes över VAD jag skulle köpa och VARFÖR. Vad jag borde köpa FÖRST för att hinna med nästa buss... Och vilken BUTIK som var smidigast att gå till..

DET i sällskap med funderingarna kring allt ANNAT som jag behöver köpa och fixa i vardagen... Och ekonomin med det. Hur jag skulle få allt att gå ihop... Och det faktum att jag fortfarande känner mig rädd och osäker... Inte vågar köpa hem vissa matvaror. Då jag har en djupliggande oro för att börja proppa... Och därmed ångra mig... Och ÄNNU VÄRRE... Börja svälta igen!

... Ja, när det gäller rädslan och oron, trivs jag inte ALLS med att äta... Känner mig faktiskt rätt så skrumpen... Men jag ska klara det här den här gången... Jag hoppas väl och TROR att detta bara är tillfälligt. Jag behöver bara komma in i det ;)

Väl i stan, gick jag iallafall till den närmaste butik som jag trodde att skulle ha en almanacka som passade bra till det som jag skulle använda den till... Men jag gick in... Kollade lite. Konstaterade att de inte HADE det... Struntade i den sak jag behövde, som FANNS där... Eftersom att jag ville köpa båda eller ingen...

... Gick ut... Och raskade mig lite halvstressat, iväg till nästa affär. Mataffären..

Jag hade en lista på de saker som jag hade tänkt köpa IDAG... Men... Ja, jag lyckades ändå missa en sak. En rätt så viktig sak för att kunna laga mat... Stekmargarin...

... Jaha. Jo, det blev ju ett ältningsmoment i sig... DET, tillsammans med alla ANDRA saker som rörde sig i huvudet. De saker som jag nämnde ovan..

... Men jag satt på busstationen och väntade på bussen, med en viss ro i kropp och sinne... Det var inga jättejobbiga känslor... Lite ängslan bara.. DELS för att mamma och pappa skulle komma...

... Och ju närmre deras ankomst jag kom, desto mer nervös blev jag..

Ja, jag tycker inte om att få besök. Jag får en knut i magen och blir orolig och nervös...

... Antagligen för att jag VET att de kommer, men inte EXAKT NÄR det kommer att ringa på dörren. EXAKT när jag kommer att behöva vara social... Och inte heller vad som kommer att hända. Vad som kommer att tyckas om vad... Vad som FÖRVÄNTAS av mig... Och vad som kommer att kännas av vem..

... Jag kom hem. Började direkt försöka mig på att steka pannkakor. Inte det enklaste med de redskap som jag hade..

Men jag gjorde det. Lite stressad inombords. Men inte värre än så..

Det gick halvdant.. Vissa gick sönder. Och vilken värme jag skulle ha för att få den textur(om man nu säger så) som jag ville ha, var inte det enklaste att få fram...

Men det jobbigaste var stressen av allt jag skulle hinna med innan föräldrarna eventuellt skulle komma..

Japp, de gjorde det igen. Det gör de alltid. Men mitt fel att jag inte säger ifrån..

De säger att det FUNDERAR på att komma...

... Och ja-a... Jag är inget vidare fan av ovisshet.

Men iallafall...

Jag åt... Mer stressad idag. HELT klart. Både frukosten, lunchen och middagen åts med stress i sinnet och relativt fort..

Sedan diskade jag.. Började städa...

Och pustade sedan ut framför tv:n...

Ja, jag pustade ut.. Men jag kunde inte slappna av. Jag kände mig glad. På bra humör... Och förväntansfull...

Men jag var samtidigt nervös. Och orolig... Jag satt rak i ryggen och lutade mig inte tillbaka i soffan. Ja, jag kände mig som en pinne. En nervös pinne.

... Men så kom de.

Vi pratade. Drack kaffe. Och åt fika...

Och jag... Ja, jag mådde bra... En LITEN hint av ängslan inombords, där vi satt vid köksbordet och umgicks.. Men jag pratade på, precis som de själva gjorde.. Och leendet. Ja, det fanns där, as well :)

... När de hade åkt igen, kände jag mig... Ja, jag hade ångest. Det hade inte hänt något negativt. Men vi hade pratat. Dagen hade varit stressig och händelsefull... Alla förändringar som jag skapar mig i vardagen. Allt som planeras tillsammans med familjen... Det där lilla som pappa ska fixa åt mig... Allt som JAG ska fixa. BEHÖVER fixa... Och det faktum att jag har bestämt träff med mamma och pappa... "En bokad dag" ...

... Ja, det blev för mycket...

Men förstå mig rätt. Detta var ängslan. Ångest. Inget annat.

Jag var på bra humör. Var SUPERTACKSAM för att föräldrarna ville komma över och göra mig lite sällskap. Bara umgås... Och ÄNNU mer tacksam och glad att de vill träffa mig för en filmkväll på fredag nästa vecka ;D

... Det är bara lite mycket på en gång. That´s all :)

Ja. Det blev diskning efter fikat. Och sedan sjönk jag ner framför tv:n och tittade på bakningsprogram... Medans tanken att jag ville steka upp den sista pannkakssmeten som inte hanns med tidigare, störde mig en aning. GNAGANDE tanke.

.. Den här gången skulle jag steka tjocka pannkakor. Små, som jag sedan staplar i lager, med fyllning emellan.

Och så blev det.

Jag använde en liten kastrull och stekte i. Men bara på ena sidan. Så får se hur de smakar i konsistensen imorgon. Smakade den nämligen inte idag. Då mina måltider är över för dagen. Men har ju fyra chanser imorgon ;)

... En sista notering.

Något som stör mig och ger mig ångest vad gäller ätandet. Som gör det lite tungt att fortsätta, är VAD jag ska äta. Att försöka laga till någonting av det jag har hemma, när jag är så rädd för att köpa hem matvaror... Ja, det känns lite kärvt(stavning)..

... Jag menar. Jag vågar ju köpa hem sådant som man kan köpa i minipack... Så att det inte gör någonting om man råkar hetsäta. Och som jag inte behöver slänga, om allt spricker... Men jag vill ju inte LEVA på snabbmat...

... Men det löser sig nog. Ger jag mig själv tid, så får jag nog hem både den ena och andra varan. Till slut vågar jag äta och köpa precis vad jag vill... Till och med sådant som OFTAST proppas av mig!

... Men det känns ändock som om jag kommer att lyckas HÅLLA på rutinerna den här gången.. Sålänge som jag inte tappar tron och den starka viljan. Tvivlar jag, så spricker det.. Ägnar jag en FUNDERING till svälten, så kommer jag att vräka...

Så.. VILJAN.

Därför så är det bra om jag får hem en sådan där "pepp-almanacka" snart. Tänkte till och med köra med stjärnor eller liknande för saker som jag uppnår och klarar av i vardagen. Så kanske det gynnar även städning och tvätt :) ... Och jag har även funderat på om en hund kan vara en belöning efter ett antal månader av success ;D

God natt med er iallafall <3

Min kamp om livet, börjar igen. Och likaså mitt kvällsbloggande... Ja, jag ska iallafall ge det en chans, vad gäller båda.

... Så det känns bra. Jag har saknat det. Och jag har saknat den här lite klarare och friare känslan som jag känner i både huvud och själ just nu...

Visst. Jag känner ångest och ängslan, nu på kvällskvisten. Men det är ju sådant som jag räknar med när jag ska göra stora förändringar och ta risker och chanser igen...

Just nu är det gardinerna som stör mig lite grann.. Att jag för några dagar sedan, hängde upp dem i fönstret igen. För att jag gav upp om att någonsin ta hit någon att fixa det läckande fönstret...

Ja, jag hängde tillbaka dem ändå. Var trött på att ha dem ligga över köksbordet medans fönstret hängde kalt... och med obehagligt tillgängligt för insyn.

... Men jag stör mig OCKSÅ på alla ideér om de förändringar jag vill göra och på vilket sätt... På den ändå knappa rädslan eller oron för att allt ska spricka igen... De försiktighetsåtgärder jag vill göra...

Ja, det är lite läskigt. Känns som om jag står och balanserar på en ranglig bräda..

Men denna gången har jag en STARK vilja att klara det! Äntligen vågar jag SÅPASS mycket iallafall. Att CHANSA :D

... Ja, jag har gjort några cheman och planer idag. Ett peppkort till mig själv. Där jag övertygar mig själv vad som är rätt och fel. Och för vems skull som jag egentligen gör VAD.

Jag har listat upp alla punkter som jag vill, ska eller borde göra för att få ett värdefullt liv.. Eller ett liv av värde. Får ju inte ha för höga krav :P

... Men jag var också väldigt noga med att lägga till att "allt ska göras i MIN takt". Ingen stress.

Jag försöker hålla kraven nere. Och för en stund, bara ta det lugnt och NJUTA. Allt kanske inte blir SUPERBRA eller KÄNNS superbra till en början. Men så måste det få vara.

Min plan är att ha en matklocka, för att slippa sitta och TÄNKA på ätandet hela tiden. Och även att försöka ta mig UT så mycket som möjligt. Helst träffa folk eller utöva något intresse. Och så ska jag inte ha någon struktur över mina inköp, vad gäller mat. Utan bara handla när jag har lust och VAD jag har lust med. Hålla koll på ekonomin såklart.

... Ja. Och jag ska kämpa HÅRT med att inte svika mig själv vad gäller hetsätandet! För att på så sätt riskerar jag inte heller att hamna i svältläget som jag har suttit fast i, i några dagar nu!

... Ja, jag vet inte. Det finns så mycket att SÄGA. Så mycket som jag vill få UT. Så MYCKET som pågår i mitt huvud just nu.

Förutom det jag redan sagt, har jag även allt som ska göras i hemmet, i mitt huvud just nu. Städningen i sovrummet. Kartonger och skit. Tvätta kläder. Dammsuga... Ja, men allt det där.

Men jag ska inte tjata mer om det nu. Nej för att, från och med idag är det kvällsinlägg. Så att nu ska jag rabbla dagen. Innan inlägget blir OLÄSLIGT långt.

... Eeehhmm... Det känns egentligen som om jag borde rabbla flera VECKOR. Då jag annars börjar mitti.. Men det får ni/jag stå ut med ;P

Börjar från imorse, tror jag bestämt.

Imorse vaknade jag som vanligt nuför tiden, rätt så tidigt. Kollade som alltid, mobilen. "Kanske har fått mail".. Ett mail från min kära handläggare på kommunen. Ja, vi har mycket kontakt. Men idag var hennes sista dag innan semestern... Tråkigt. Men jag TROR att det på något sätt fick mig att ta mig i kragen... Vet inte hur. Men NÅGON anledning måste det väl ha, att jag vände håll och blev fri just idag?

... Hon skrev iallafall, då vi försöker kolla upp lite olika alternativ till stöd och hjälp på psykiatrin, att det inte fanns möjlighet till mailkontakt mellan dem och mig. Vilket jag redan visste och kunde ana. Men värt en försök. Och så sa hon att de hade givit förslaget att ha en större möte mellan psykiatrin, habiliteringen, henne och mig...

Vilket jag inte svarade på.. Men vi får se hur jag tar emot stödet. Om det ens behövs sedan, när HON väl kommer tillbaka.. Kanske LYCKAS jag denna gången! ;D

... Jag klev iallafall upp... minns inte när. Och så satte jag mig direkt vid datorn. Jag började skriva det där kortet till mig själv. Sådana som jag brukar lägga ut på bloggen. För att peppa mig själv och FÖRKLARA mig mig själv ... Eller rättare sagt, FRÅGA mig själv vad som är viktigt här i livet..

Vilket har fått mig att öppna ögonen för HUNDAR igen, också. Ja, det känns lite ljusare idag, fastän läskigt och obehagligt. Och med ett lite VAGARE hopp än vad jag hade önskat...

.. Men lite i taget ;)

Efter det, satte jag mig i soffan och uppmärksammade hur mycket(MYCKET) segare tiden gick idag än vad den BRUKAR göra. Minuterarna kändes som TIMMAR... Och jag TROR att jag vet varför. Fastän jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle VÅGA. Och fastän jag ältade väldigt mycket om hur, när och varför...

Ja, jag skulle ÄTA idag! Med största sannolikhet. Det var iallafall vad jag hoppades på. Men trots att jag hade saker HEMMA, vågade jag inte riktigt. Så därför längtade jag mig till bussen... som skulle gå om ett par TIMMAR! ... ... Där hoppades jag nämligen på att kunna handla någonting att äta... Ja, i stan alltså.

Ja, dessa JÄTTELÅNGA timmar och minuter, gick iallafall till slut. Och jag kunde ÄNTLIGEN gå till bussen.

Satt och väntade en stund på hållplatsen. Och åkte sedan iväg. Hungrig, svag och trött...

Jag åt någonting litet.. som jag gör VARJE dag. Och tog mig sedan i kragen, för att bryta det mönstret som innebar ett litet mellanmålsstort mål om dagen.

Köpte det jag skulle ha, och oroade mig en gnutta för de kyl-och frysvaror som jag ändå fått med mig hem. Delat med tanken och den ynkliga känslan av att detta kanske är ÄNNU en sak att ångra sedan.

Men jag har varit vid gott mod idag. Och jag tror att jag kan klara detta. Då viljan känns stark. Och det känns ändå som om jag HAR någon slags plan.. Fastän jag har tankar som snurrar i huvudet. Alldeles för många för att inte göra mig stressad och ängslig...

Men samtidigt. "Jag ska ta det LUGNT nu. Nu GÄLLER det! Så jag måste se LUGNET som mitt viktigaste verktyg, om jag inte ska ge upp"..

Jag ska vänta med hundar och fritidsintressen. Vänta med aktivitet och att tvinga mig ut och träffa folk. Jag ska VÄNTA med att stressa på med städning och tvätt... Jag ska bara laga mat när jag känner mig peppad till det. Endast handla någonting när jag vet vad jag vill ha...

Ja, nu ska jag helt enkelt bara satsa på att äta vid fasta TIDER och i lagom MÄNGD. Resten får komma de dagar jag orkar, närhelst det faller mig in. Helt enkelt.

Jag ska dock skaffa mig en almanacka. Där jag kan peppa mig själv(räkna hur många dagar jag lyckas hålla på matrutinerna). Kanske skriva ner ideér till maträtter. Kanske någon bakdag(bakningsdag?).. Om jag planerar att TRÄFFA någon... Ja, men bara sådär enkelt...

Ja. Jag åkte iallafall hem igen, med första bästa buss. Men det känns ändå skönt. Nu när det är sommarlov, går inte den första bussen längre. Så att jag slipper stressa för att jag vill hinna med en så tidig buss som möjligt. Nu kan jag ta det lugnt och NJUTA istället. De dagar som huvud och hjärta tillåter det ;)

Väl hemma...

Ja, jag ÅT. Och jag NJÖT. Jag åt LÅNGSAMT. Vilket betyder mycket för mig...

Eftersom att jag är en svältare, med en hjärna som vet OM det.. så är jag också en stressätare. Inte BARA att jag äter när jag är STRESSAD.. Utan jag STRESSAR också när jag ÄTER...

Men idag.. då jag mådde BÄTTRE, fokuserade jag på att äta LÅNGSAMT. HIMLA skönt. Och MYCKET GODARE ;D

... Ja, jag åt några gånger till, efter det. Tillät mig till och med att äta en gång extra nu på kvällen. Då svälten har varat så länge. Och så börjar jag från början med matklockan, imorgon ;)

Det har varit tv hela dagen, sedan jag kom hem. Som alltid.

Men jag har OCKSÅ fyllt i budgeten på min dator, som jag inte har gjort på flera VECKOR! ... Ja, halva iallafall. Jag har NÅGRA kvitton kvar att föra över...

... Och nu när jag nämner det.

Nu när jag ska börja ÄTA ordentligt och sådär, kommer även EKONOMIN att bli sämre. Så jag oroar mig lite för DET.

Samtidigt som jag har saker som jag måste KÖPA. Tillexempel regnkläder och nya skor... Och då jag har en STOR rabatt hos Vattenfall, på elprylar.. så vill jag även utnyttja den...

Och förutom det, alla saker till LÄGENHETEN, som jag ännu inte köpt!..

... Men ja. Det löser sig nog till slut. Det viktigaste just nu, känns ändå att vara regnkläder och skor. För att skorna läcker in ur minst tre hål... BÅDA! Och regnkläderna är sedan jag gick i sexan eller sjuan.. Några regnskor HAR jag inte ens...

Men för allt... femtusen spänn... Skulle säkert kunna få det billigare...

Eller jag vet inte.. Vad vet JAG om pengar :P

Hmm.. Ja-a. Det var nog det. Mitt första kvällsinlägg på länge. Men nu KÖR vi!

God natt med er <3

Okej...

Här sitter jag.. Ofrivilligt utomhus.. på en bänk, och vill bara gråta...

… Allt kan ALLTID bli värre!

… Och jag tänker inte försöka öppna den där JÄVLA dörren igen!!

Jag har tid på mig, att försöka mig på en hel promenad till stan... Men utan varken muskler eller teknik, tänker jag inte utsätta mig för mörkrets gator...

Vad ska jag göra?

… Jag har använt SAMMA nyckel, PRECIS VARENDA JÄVLA GÅNG som jag har kommit hem till en låst port! Men idag FUNKAR den inte!!

… Först soprummet... och nu DETTA!

Vad ÄR det här för ett skitställe?!

… JAG som trodde att mitt största bekymmer var morgondagens läkarmöte... Tänk så fel man kan ha.

… Men jag måste ju IN inatt.. Har ingen lust att lösa det problemet bara...

Jag sitter på busstationen. Inombordsligt stressad. Missnöjd i det tysta.

Ångest. Osäkerhet... Och en på något sätt, sårad själ..

Socialt svag... Lite lätt ångerfull...

…Orolig för vad som komma skall.. Komma kan...

Skyldig... Vill säga.. "oviktig"... Dum.

… Känslorna är många. En lång dag, rent socialt. Saker som jag sett. Annat som jag hört... Något som blivit sagt... Annat som blivit antytt... Sådant som man kanske uppfattat, men som man inte är säker på..

… Intryck som jag fått... Och saker som jag är rädd att kommer inträffa...

… Jag har haft jättekul idag... Men just nu, i skrivandets stund, vet jag inte hur jag ska förhålla nig till framtiden. Om ett par timmar. Imorgon. Övermorgon. Eller on några veckor. Vet inte vad som förväntas av mig... Av ingen anledning alls... Efter en trevlig familjesammankomst...

… Jag har varit hos mina föräldrar sedan halv elva imorse. Umgåtts med mamma. Pratat. Blivit trött..

Fått lite energi när resten av familjen kom. Pratat lite grann. Ätit. Blivit trött.

… Fått ångest. Blivit osäker. Känt mig lite ensam.. Men ändå socialt pressad..

Ångrat men ändå inte.

Haft trevligt till största del...

Åkt därifrån.. Och njuter nu av ångesten och andra känslorester i min ensamhet.

God natt med er <3

Något jag upplever knepigt just nu... Att blogga...

Ja, det är VÄLDIGT svårt. Då jag känner mig förvirrad och inte riktigt vet vart jag befinner mig. Och som jag sa igår, beror det på att allt förändrades så snabbt. Helt plötsligt gick krisen över, och ångesten lättade en aning... En STOR aning ifrån mitt hjärta! Situationen är dock densamma. Och likaså mina tankar.. i stort sätt...

Så, ja.. Det är därför som det blir förvirrande.

... Men för att göra det så enkelt som möjligt för mig att skriva det här inlägget, rabblar jag helt enkelt min dag.

... Även inatt var en natt då jag sov bättre än tidigare nätter...

Jag minns inte gårnatten så väl. Så därför hoppar jag den... Minns inte heller när jag somnade.. eller hur natten var...

Men jag vaknade iallafall av klockan vid tolv på dagen. Då jag skulle gå till bussen.

... Jag stressade mig upp och gav mig direkt iväg... Med ett hopp om att jag KANSKE skulle ha turen att pricka in då inget av syskonen var i stan... Hade FÖRSÖKT kolla upp bussarna så att jag skulle komma dit en bra tid...

Ja... Ett flyktbeteende... mot mina egna syskon... Men orkar man inte, så orkar man inte...

Väl i stan...

Ja-a... Jag hade en stund att slå ihjäl... Och då jag glömde min flaska med fryst vatten i, som ska hålla varorna kalla... så att de inte smälter bort, så var jag tvungen att vänta med att gå till affären, så länge som möjligt... Vilket störde min hjärna väldigt mycket...

Kunde inte sluta fundera. Älta.. Räkna på tid...

"När var lagom att gå?"... "Skulle det räcka?" ... Och "HUR kunde jag fixa kyla i påsen?" ... Ja. Trots bara några få funderingar, höll sig min hjärna sysselsatt... fram tills handlingen var utförd och problemet löst...

Jag satte mig iallafall nere vid forsen och väntade...

På min promenad ner dit, kunde jag dra slutsatsen att gårdagens matintag var för lite i förhållande till gårdagens kvällspromenad. Då jag knappt orkade promenera min alldeles för långsamma promenad idag...

Men å andra sidan så VET jag ju redan det..

Dock så äter jag mer denna gången än vad jag gjorde förra perioden med "dagens mat".. Och jag blir inte ALLS lika trött, "stram i magen" och hungrig..

Efter att ha suttit en stund vid forsen... och känt denna OBEHAGLIGA värme, som redan i förväg, fick mig att oroa mig extra mycket över varorna som jag ännu inte köpt.. så gick jag iallafall en extra långsam, men ändå lite stressad promenad till affären.

Gjorde mig av med mina småpengar hos tiggaren utanför... Och handlade sedan det jag skulle ha...

... Men då de inte HADE vissa av sakerna, var jag tvungen(Nej, egentligen inte.. Men ville) att gå in på NÄSTA butik också. Innan jag kunde gå vidare till busstationen och ta nästa buss hem...

Lite mer stressad nu... Men jag hann..

Satt och väntade i ungefär en halvtimme, på busstationen... Och åkte sedan hem.

Väl hemma, satte jag mig direkt vid tv:n och började äta det jag köpt... Till en smaklös kopp kaffe.. Ja, ett totalt nedköp... Men jag har ju en godare burk att BLANDA med.. Så det går nog bra..

Sedan dess, har jag blivit sittandes vid tv:n hela dagen. Med en promenad och lite tid vid diskbänken emellan..

... Jag minns inte så mycket om mina tankar och känslor under dagens gång...

Men jag tog mig iallafall en promenad.. En paus ifrån tv:n.. helt enkelt. Någon gång vid sextiden tror jag...

Idag skulle jag gå till skogen.. tänkte jag...

Energin var inte särskilt... Ja, närvarande... Men jag gick långsamt... Och jag var ju inte heller supersvag liksom..

... Under promenaden, gick jag omkring och skrev inlägg innanför mitt pannben.. Diskuterade med mig själv... och berättade om min situation, min vardag och förändringen som nu har skett... Mina tankar och känslor...

Ja, jag skrev helt enkelt ett blogginlägg.. Precis som jag gör nu... Fast i huvudet bara.. Antar att det är ett sätt att bearbeta... Eller så tycker jag bara om att skriva. Berätta.

... Ja. Just det ja... Förutom det, har idag även varit en dag för avsaknad av kärlek... Eller kanske rättare sagt... SAKNADEN av kärlek. Alla har bara... Alla jag har sett när jag har varit ute, har sett så LYCKLIGA ut.. Haft någon att promenera tillsammans med.. Att krama... och att prata med...

Och solens strålar. Fåglarnas kvitter... Barns skratt och hundars tassar... Ja, det gör bara att jag saknar kärleken ÄNNU mer... Saknar livet som jag hade med Xsambon... Och det säger jag FAST jag vet att det är en lögn... Det finns liksom inte mycket att sakna med DET...

... Men jag kan ju säga... Att när ångesten börjar lägga sig och min syn blir åter klarare... Ja, då saknar jag kärleken extra mycket. Saknar att skratta och le... Att umgås...

Och idag... Jag har saknat hundar...

Efter promenaden, har jag börjat förbereda lite med min "kruka" som jag ska ha i fönstret i köket, då mina fikussticklingar börjar växa ur glaset som de står i...

.. Annars har det bara blivit tv... tv... tv...

... Och nu blir det nog sängen.

God natt med er <3

... Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag tror att jag har svårt att acceptera livet(och mig själv) som det ÄR, liksom...

Jag TROR att jag har svårt att acceptera DET... Och jag VET att jag har svårt att acceptera upp-och nedgångar i humör och mående...

Jag känner bara att varje gång som någonting förändras i sinne och själ utan någon anledning... Utan att jag kan förstå VARFÖR... Så kan jag bara inte acceptera det. Vilket innebär att antingen hjärnan eller hjärtat... Alltså känslorna eller tankarna, stretar åt HELT fel håll.. Dessa hänger liksom inte ihop då...

... Ett rakt sträck, vore det bästa... Men så ser ju inte livet ut... Så ser ingenting ut, när det gäller levande varelser... Om man nu kan kalla oss det...

... Vet inte om det verkar vettigt på något sätt...

Så därför går jag vidare..

Trots en HEL del ångest över just bloggandet, nu på kvällen, ska jag ta och rabbla min dag..

För att imorse lovade jag mig själv att jag skulle tillåta mig själv att inte blogga när jag inte orkar... Utan bara skriva en snabb "såhär ser min vardag ut just nu-uppdatering", och sedan blogga igen först när det händer någonting NYTT i min vardag...

Och ja. Saker HAR varit annorlunda idag. Så jag antar att jag måste svara till mitt "tvång" att blogga idag. Ge vika för min ångest. För att... Ja-a... Saker har ju förändrats lite grann... På sätt och vis...

... Igår natt, innan jag somnade, hade jag väldigt mycket ångest. Iallafall som jag minns det. Då handlade det om mötet på psykiatrin... Jag kände ett behov av att veta redan nu, vad som skulle hända då... Men samtidigt ville jag nog inte veta alls...

.. Somnade iallafall ifrån...

Och vaknade tidigt imorse. Vilket inte var så konstigt, då jag gick och LA mig rätt så tidigt igår.

... Klev dock inte upp förrän efter... Ja, vid elva. Då jag skulle gå till bussen...

22åringen messade mig imorse, och...

Ja-a... Kom på varför jag inte kan säga vad hon ville...

Men det gjorde iallafall att när jag somnade om, så sov jag väldigt oroligt. Då jag behövde fylla på pengarna på mobilen, för att kunna svara henne.. Och jag har ingen lust att ignorera ÄNNU ett syskon! ...

Men även ångesten för hur lång vår konversation skulle bli om jag svarade, "oroade" mig lite grann...

Jag klev iallafall upp i god tid för att fylla på med pengarna och skickade iväg mitt svar..

Sedan betalade jag räkningen som jag hade fått från Boendestöd... Ja, ännu en anledning till att jag inte borde söka hjälp när jag inte tar emot den... Det kostar pengar.

Nu blev inte den här så dyr som tur var... Men när jag låg inne... Ja, tänk er en sjukhusräkning för flera månader.

... Så blev det iväg till bussen. Varpå jag funderade väldigt mycket... Säkert mycket det här med att jag kände ett behov av att säga bort det här med psykiatrin och fixa någonting annat... Men inte känna att jag kan. Vågar och så vidare...

... Hmmm. Jag minns inte...

Det känns som om det var något ANNAT som jag funderade över också... Bloggningen? ...

Ja, jag minns inte. Så jag går vidare...

... Jag handlade det jag skulle ha...

Och så väntade jag in nästa buss och åkte hem...

Åt lite grann framför tv:n...

Och nu har jag ångest...

... Och eftersom att dagen har VARIT så KONSTIG idag, kanske jag tar och hoppar lite grann igen...

Jag var ute på en promenad i solen.. Då det blev för varmt i soffan, och...

... Nej, jag ORKAR inte. Jag får ångest bara jag FÖRSÖKER.

Att det ska vara så SVÅRT.

Kan ju säga att ångesten har varit rätt så frånvarande idag. Tankarna har funnits där. Och rent praktiskt i vardagen och livet, har dagen sätt PRECIS likandan ut som den gjort det senaste...

Men rent känslomässigt... Ja, halva dagen var HELT fri ifrån ångest. En lätt känsla inombords, som bara stördes lite smått av mina bångstyriga tankar, och vetskapen om... Eller rättare sagt OVETSKAPEN om hur jag ska ta mig framåt...

Det faktum att jag inte kan se några vägar. Och att jag önskar att någonting kunde öppna sig framför mina ögon nu på en gång. Och fixa allt det här...

... Och sedan det, att när jag mår känslomässigt bättre, så känner jag ju ÄNNU mer att jag borde ta tillvara på det och inte låta det rinna ut i sanden...

Och eftersom att jag är en osäker personlighet som tvivlar så fort som någonting förändras, så kände jag ju även en starkare dragningskraft till att säga upp psykiatrin som jag sakta men säkert, ändå närmar mig

... "Jag skulle ju kunna leva och må bra redan NU."...

... Och så lägger man till det faktum, att så fort jag tänker, så inser jag även att det inte skulle fungera... För att jag inte ser några fungerande vägar och redan har betat av de som jag kan se...

"Jag mådde bra, emotionellt... Men jag tar mig FORTFARANDE inte framåt PRAKTISKT. Och hjärnan sätter sig fortfarande på tvären... Liksom det faktum att jag inte får till ätandet. Inte sköter några hushållssysslor... OCH inte kan ta emot STÖD för det!

... Nej, det funkar helt enkelt inte...

Och att åter ha börj... Eller rättare sagt. Efter att ha tänkt för länge. För intensivt. Så kom ångesten smygandes. Men vad kunde jag förvänta mig? Jag praktiskt taget, ROPADE ju på den!

... Nej, inte så mycket tankar på döden idag. Tänkt det, har jag väl gjort. Men då hjärtat gett mig en liten brake, så har allt känts mindre desperat iallafall. Vilket har varit skönt..

Sa till mig själv, under promenaaden, att jag nu verkar ha tagit mig ur den här krisen.. Men att jag oroar mig en del. För att under tre veckor, kan jag komma in och ut ur den MÅNGA gånger. Och om jag har tur.. Och BARA då.. Kan jag få komma in i en ANNAN slags kris istället! För att denna "psykiatri-krisen" är nog något av de JOBBIGASTE! ... Hellre kärlek-,husdjur-, praktik-, eller matkris i så fall.. Eller vad nu hjärnan kan hitta på... Inredning?

... Eller så får jag bara VILA i några veckor. Det vore ju snällt av mig själv i så fall :P

... Men till kvällen som sagt. Ångest. Mycket grubbel. Det gamla vanliga... Men ändå lite mer avtaggat(eller vad man nu säger) än vad det varit de senaste dagarna...

Velat säga upp psykiatrin. FÖRSÖKT att komma på andra vägar... Men insett gång på gång... "Nej. Detta är min chans" ... Vet bara inte hur jag ska orka... Några veckor till... Minuter blir till timmar. Timmar blir till dagar.. Och dagar, till veckor...

Men. Tänker jag inte framåt, så blir det enklare... Eller?

God natt med er <3