... Eftersom att jag är såå trött nu, ska jag ta och blogga.. och sedan gå och lägga mig.

 

Sist jag kvällsbloggade, måste ha varit i torsdags. Men som vanligt, så kommer jag att få väldigt svårt att komma IHÅG alla dessa dagar... Så jag sammanfattar någorlunda.

 

I fredags morse, när jag vaknade...

Eller jag VET inte om jag redan hade VAKNAT en gång. Varit uppe och ätit frukost.. Och gått och LAGT mig igen...

Men jag fick iallafall ett mess..

Ja, just det. Halv åtta kom messet från Tv-bänksnissarna... Och VILKEN lättnad! Ja, något sånär iallafall.. Nu fick jag veta att de skulle komma på tisdag mellan 10 och 14...

 

Det kändes rätt så jobbigt ÄNDÅ. Då jag kände att jag inte ville ta upp mammas och pappas tid en hel DAG, bara för att vänta på en tv-bänk som kan komma allt mellan tio minuter och fyra TIMMAR framåt!..

 

... Men jag låg kvar en stund. Somnade om efter frukosten... Och skrev sedan, direkt jag klev upp, ett mess till pappa, och meddelade att jag hade fått besked...

 

Dagen fortsatte, vad jag MINNS, som vanligt sedan.

Jag åt lunch... Satt vid tv:n... Småplockade kanske lite grann...

Och när klockan blev dags att gå till bussen, bestämde jag mig för att ta DEN bussen och inte den senare.. Som jag tidigare funderat på.

 

... Men jag hade dåligt samvete. Kände mig osäker... Och ja-a.. På NÅGOT sätt SKYLDIG.

Jag var rädd att jag trängde mig på om jag kom för tidigt. Orolig för att de inte ens ville HA mig där.. Inte EGENTLIGEN. Att de kanske ville umgås med mig.. men inte så länge som JAG fick det att bli...

 

.. Obekväm med att jag aldrig kan vara SÄKER på hur andra tänker. Vad de KÄNNER... Och vad de MENAR när de säger si eller så. När de suckar eller tittar bort... När de kanske verkar det MINSTA lilla "off"... "Vad FÖRVÄNTAS det av MIG?.. Borde jag ha FÖRSTÅTT någonting?.. Vilken är RÄTT reaktion i en viss situation?"...

 

... Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta ska jag ta upp SENARE i inlägget..

Men iallafall. Grejen med det hela, var att... ÄR att jag inte lyckas TOLKA vad de KÄNNER för mig... och vad de TYCKER om att jag befinner mig hemma hos dem... Ifall de önskar mig en liten STUND, men sedan vill bli lämnade IFRED.. Bara ställer upp för att de VET de är de enda jag HAR...

Eller ifall de uppskattar när jag kommer, och verkligen TYCKER att jag får komma när jag vill.. Vara hur länge jag vill...

... Vilket håll är en MISSTOLKNING?

 

... Men iallafall.. Jag valde att ta ettbussen ändå. Och därmed vara hos föräldrarna vid tre.

Kom dit...

... Mamma och pappa stod ute i trädgården och hade tagit bort hela stentrappan utanför ytterdörren. Höll på och jobbade med...

Ja, de skulle bygga ny. Men nu skulle det vara i trä...

 

Själv fick jag ju direkt en känsla av att vara ivägen... Och gick istället in och satte mig i vardagsrumssoffan...

Där tror jag bara att jag satt sedan... Minns inte att jag satte igång tv:n...

 

Sedan kom mamma...Kanske även pappa, in....

 

Jag MINNS faktiskt inte...

Men det blev middag någon gång därefter...

Och sedan säkert tv efter det...

 

Minnet.

Men det blev kvällsfika, och film tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle ju se på JohanFalk i fredags. Det var ju därför jag kom.

.. Och det gjorde vi. Två filmer...

 

Och efter det, var jag så himla trött, att jag.. och alla andra gick och la sig.

 

... Dagen efter. På lördagen...

Vi åt frukost... Och sedan skulle mamma och pappa köra in 14åringen till jobbet... Så jag följde med... Och efter det, gick vi på marknad en stund. Pappa, mamma och jag.

... Och så hem igen. Till dem...

 

Även HÄR, kände jag mig rätt så osäker på ifall jag var önskad eller inte önskad. Ifall de ställde upp för MIG... Eller ifall JAG ställde upp för DEM...

... Jag erbjöd mig nämligen att hjälpa till med den nya trappen på framsidan... Men för DERAS skull... Men jag hade svårt att avgöra ifall de var TACKSAMMA för det... Eller ifall de bara inte ville AVFÄRDA mig...

 

När vi stod därute och "jobbade"...

Ja, det började rätt så lugnt... Förutom att jag mest stod och stirrade mellan varven... Vilket under tiden, kändes väldigt obekvämt. Jag kände mig spänd och osäker. Då jag inte visste vad som förväntades av mig... Om jag förväntades tänka, prata.. Ifall jag skulle gå åt det eller det hållet. Höja eller sänka min blick... Ifall jag STOD på fel ställe...

Ja, ALLT kändes obekvämt.. rent socialt...

Och min själ SKREK efter klara direktiv! "Vart vill ni HA mig?".. "Vad TÄNKER ni?"... "Är det HÄR en sådan där situation då jag förväntas läsa tankar?.. Läsa det oskrivna?.. Höra det osagda?.. SE det som inte finns?.. Är det HÄR en sådan situation då det finns någonting VÄLDIGT självklart, och någon snart kommer att sucka eller titta snett?"..

 

Efter en stund, kom ju dessa problem som man alltid ska stöta på någon gång under ett bygge...

Föräldrarna blev lite mer lättirriterade och stressade. Sådär som man BLIR när man kör fast och inte finner svar...

Inte irriterade på MIG dock.. Men osäkerheten över ifall JAG förväntas ge någon SPECIELL hjälpande hand, blev ju mer intensiv...

Fast jag försökte lugna mig själv med att tänka... "Ja SA att jag ville jobba med musklerna och inte huvudet"...

 

Det var trots allt skönt när vi gav upp för dagen... Dock mindre skönt när jag kom in till mamma som hade börjat med maten...

.. Och kände att hon var väldigt lättirriterad. Hon tycktes med sitt kroppsspråk, säga att hon inte ALLS var nöjd med att vi kom IN igen utan att ha blivit KLARA med det vi gjorde...(återigen, överstressad och orolig mamma)..

 

... Vilken jobbiga känsla inombords, gjorde att jag undvek köket... Ville inte riskera att höra några suckar. Se ett skrumpet ansikte... Eller fånga en eldande blick som nästan skulle döda...

 

Det blev middag... Och efter den, gick jag och satte mig vid tv:n...

Pappa gick ut och försökte komma fram till en lösning på problemet... Och mamma kom, efter att hon hade diskat, och satte sig med mig vid soffbordet...

 

Vi pratade. Ja, lite sådär allmänt bara. Pratade om livet. Situationen... Och bara delade minnen och erfarenheter...

Och när pappa kom in igen, hade han löst problemet. Vilket gjorde mamma lättad och stolt...

.. Och så såg vi på film.

 

Jag hade nämligen.. även IDAG(igår), osäker och med ångest, bestämt mig för att stanna en natt till. Jag var såå trött.. Och även om jag inte lyckades läsa av mammas känslor i det hela, så kändes det behövligt. Jag ville åka hem idag istället. Tidigt skulle jag åka. Så att jag inte stod ivägen för länge...

 

När jag vaknade och klev upp idag vid halv nio, åt vi frukost tillsammans. Pratade och lyssnade på musik...

Och så, sådär utan förvarning, kommer mamma in med en hundring till mig :O

MIN snåla och överspända mamma! Hon som gärna låter andra betala för henne. Men som skrumpnar och suckar. Visar missnöjen om hon någon gång betalar för någon ANNAN(ekonomisk oro)... Hon som är MER mån om att få TILLBAKA pengar, än att...

 

Samma mamma kom idag in med en hundring till mig för att jag kommer över så ofta och att jag då betalar för resan varje gång...

På NÅGOT sätt borde ju det innebära att de uppskattar att jag kommer... Men jag mådde ÄNDÅ dåligt av det. För att det kändes inte rätt. Det kändes bara som om...

 

Ja, jag vet inte. Jag antar att jag inte kunde förstå anledningen. Inte kände igen min mamma i det.. Och därför inte kunde finna något svar på vad som just hände... "Och förväntade hon sig något speciellt av mig nu? Någon speciell reaktion?..".

 

Ja, jag visste inte.

Men jag tackade.. Och FÖRSÖKTE sedan se det hela som något POSITIVT och ingenting som jag ville ge igen så fort som möjligt. Sådana här saker ska jag inte göra till någonting av press och ångest...

 

"De tycker om när jag kommer, helt enkelt".

 

Ja-a... Sedan åkte jag snart hem. Sa "hejdå" och fortsatte under resans gång, känna mig spänd och fundera över dessa dagars jobbiga sociala press och ångest. Alla frågetecken.. All osäkerhet...

 

Sedan jag kom hem, har jag... Jag har ätit. Diskat.

Jag har tagit en kort promenad. Tagit ut sopor. Och bokat ny tvättid...

Och så har jag bråkat bakom tv:n(som hänger på väggen), för att försöka få in en HDMIkabel därbakom. Så att jag kunde se på film. Jag köpte min favoritfilm häromdagen. Eller EN av mina favoriter. Den som jag har i sidomenyn här på bloggen, som tips.

 

Så DEN såg jag på...

... Men annars har det nog inte HÄNT så mycket idag...

Jag har haft lite social ångest. Då 24åringen ringde idag. Men jag svarade inte. Först vågade jag inte riktigt. Ville inte PRATA i telefon. Och ville inte BESTÄMMA någon träff. Inte idag. Jag kände mig pressad. Trängd av samtalet...

... Men jag får ju dåligt samvete när jag INTE svarar...

 

.. Och sedan kom jag att tänka på julkapparna i år. 22åringen håller på att fixa med det här med "hemliga tomten" igen. Som hon gjorde FÖRRA året... Och hon är såå exalterad!

... Men JAG. Ja, jag känner mig stressad. Får ångest när jag TÄNKER på det.

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att fixa julklappar! Och även om det bara blir EN nu, så ligger det STOR VIKT i den julklappen. Eftersom att den personen bara FÅR EN julklapp från EN PERSON i familjen... Ja, iallafall vi DET tillfället...

Det MÅSTE ju bli BRA, liksom...

 

... Men det ÄR ju ett tag kvar...

 

Undrar om det var allt från mig.

I så fall säger jag god natt nu. Och ser fram emot att sova bort den knappa ångesten :)

God natt med er <3

 

 

Jag har kommit in i någonting igen, då jag är väldigt kluven. Då jag tvivlar och inte riktigt vet vad jag vill. Vad jag anser är rätt och fel... Vad jag mår bäst av...

... Jag har börjat tvivla på min vilja. Tvivla på hur mycket jag ska orka. Hur mycket jag VILL orka... Och vad som egentligen BETYDER något...

 

Imorse klev jag upp precis innan klockan ringde. Åt frukost. Och klev sedan som vanligt i säng igen...

 

Jag väntade på samtal eller sms från tv-bänksnissarna HELA dagen. Men idag, lite mindre spänd än tidigare... Kanske för att jag tror mindre och mindre på att det kommer att hända...

 

Jag åt som vanligt lunch.. Och pallrade mig sedan iväg till bussen... Jag var ju bara TVUNGEN att handla. Jag är vilket fall som helst, inte redo just NU, för alla tankar som kommer att komma om jag ger upp igen...

Nej, SKULLE jag bestämma mig för att göra det, så måste jag ha ANNAT på sidan om, i vardagen, att fokusera på... För att kunna hantera mina tankar och känslor.

 

På min stressade promenad mot affären. Även IDAG, den affär som jag måste stressa till och från, för att hinna med bussen.

... Det blev varmt. Jag var stressad... Och jag kände mig, precis som HELA dygnet sedan samma tid igår, orolig och tyngd av det faktum att jag kanske även IDAG, kommer att stöta på missnöje eller problem på affären...

 

När jag väl kom dit, tog jag ändå ett beslut angående det tvivlande dilemma som jag har burit på i några dagar nu... Och IGEN bestämde jag mig för att jag ville köpa hem frukt och se om jag kan få den att gå åt.. Ta reda på hur länge den håller... Och se om jag kan hitta något intressant sätt att äta den på...

 

Jag plockade på mig de varor jag skulle ha, och gick sedan i rask takt därifrån. Till bussen.

 

Väl hemma, var det till att laga mat. DIREKT. Nu var det bråttom. Eller iallafall KÄNDES det så. Jag var stressad... Och under hela matlagningens gång, kände jag mig osäker och otillräcklig... Missnöjd...

 

... Jag minns inte riktigt vad jag kände och tänkte. Men det hade inte BARA med matlagningen att göra.

Jag minns bara att jag efter maten... Efter att ha diskat under ångest.. skrev av mig i min textsamling. Mådde dåligt...

 

Det var mycket bekymmer. Och jag tror att hela den här, numer KAOTISKA vardag, har blivit för mycket... Jag får vatten över huvudet hela tiden... Och jag vet inte hur länge till jag orkar fortsätta kämpa för att hålla mig över ytan...

Tänka, tänka, tänka. Tvivla. Beräkna...

Ångest, osäkerhet...

 

... Och så tv-bänken på det.

De sociala livet på det...

Och så det faktum att jag blir äldre och äldre.. men ser FORTFARANDE inget liv framför mig...

 

Men det värsta är nog ändå att...

Jag är RÄDD för att... det HÄR är LIVET...

Och jag ORKAR inte ta tag i det här.. Låta detta rulla i år.. efter år... efter ÅR.

 

Det har blivit tv. En MASSA tv. Kvällsfika. Där jag testade mig på att göra en Smoothie istället. Men då jag är HELT ny på även DET, så blev jag inte heller NU, nöjd. Tillfreds.

... Jag vet inte hur jag ska få till smaken... Och på NÅGOT konstigt sätt, tycks HUR mycket smak av olika slag jag än har i.. bakning eller matlagning, inte göra någon skillnad...

Ja, det kan ju bli för starkt också, såklart. Men då är ÄNDÅ smaken dov...

 

Men men. Okunskap, helt enkelt. Känner mig bara för lat för att orka kolla förslag.. Lite orolig att dra sökandet för långt. Fixera...

Och så ångesten i.. att jag borde.. VILL gå efter eget huvud. Experimentera...

.. Och då får det ta sin tid, helt enkelt.

 

Jag fick undan all mat som blev över, i frysen, till slut...

Och så efter att jag hade sett säsongsavslutningen på SecretsAndLies, tvingade jag in mig själv i duschen. Då jag inte ville riskera att missa om Tv-bänksnissarna hör av sig imorgon.. bara för att jag står i duschen.. 

.. För att på eftermiddagen åker jag hem till mamma och pappa för att se på filmerna som de har hyrt, med dem...

 

Det är ju klart att jag UPPSKATTAR det och tycker att det är KUL...

Men samtidigt så känns det faktiskt väldigt SKÖNT att semesterarna snart är över. Så att folk blir upptagna igen.

Då krymper den sociala pressen... Och byts i och för sig ut mot total ensamhet... Men man kan ju inte ha det åt båda hållen.

 

... Jag vet inte vad jag trivs bäst med...

Men just NU handlar det nog mest om(när det gäller mina föräldrar) att jag är hemmabekväm. Och känner att min vardag rubbas om jag åker iväg...

Och inte så mycket det sociala i sig. Nej, det är en trygg och bekant tillvaro nu... Ett tryggt och bekvämt sällskap.

 

... Nu ska jag låta håret torka lite till... Och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har en till dag att tackla imorgon.

God natt med er <3

 

 

Gud, vilken DAG...

Och även om jag måste vakna till en ny dag imorgon, så ser jag såå fram emot att sova, NU...

 

Morgonen började med att jag som vanligt klev upp. Åt frukost..

Samtidigt som jag försökte räkna lite grann på och komma FRAM till vad jag behövde köpa nytt av idag. Hur länge olika saker i kylskåpet skulle räcka. Och så vidare...

 

Sedan diskade jag efter mig, och klev i säng igen.

Sov en stund till... Kollade mailen, och såg att jag hade fått svar från kundtjänst angående tv:bänken... Ett svar som inte alls hjälpte mig. Inte dög...

Men jag väntade lite till. Och hoppades på att ett lite mer informativt svar skulle komma...

Vilket också, när jag klev upp för andra gången, hade kommit... Dock inte såpass att jag har någon ANING om vilken dag denna leverans kommer att SKE...

 

Jag satte mig vid tv:n en stund. Som vanligt. Medans jag väntade på att det skulle bli dags för lunch. Vilken jag ALLTID stressar som F*N med under alla reklamer i programmet jag följer...

Ja, jag kan ju säga att det inte är någon direkt NJUTNING i att äta, när jag stressar som jag gör... Över SKITSAKER som att jag inte vill missa handlingen i mina favoritprogram!..

 

Medans jag satt där vid tv:n, kunde jag inte sluta fundera... Såklart. Jag behövde komma fram till ifall jag skulle åka och handla mat idag... och LAGA morgondagens mat IMORGON... Eller ifall jag skulle laga mat till imorgon, IDAG... Och sedan både handla mat och tvätta kläder IMORGON...

SAMTIDIGT som jag dessutom visste MED mig att antingen idag eller imorgon, skulle tv-bänksnissarna ringa! Och DÅ ville jag INTE vara hemifrån!.. Men hur skulle jag veta vilken DAG?

 

... Jag funderade och funderade. Försökte bestämma mig... Men stressen inombords, gjorde att jag inte kunde tänka alls. Och något beslut kunde omöjligt tas...

 

När klockan blev dags att gå till bussen, och jag hade sprungit till kylskåpet och försökt räkna ut mängd och åtgång på diverse råvaror... ett ANTAL gånger...

Ja, då hade jag FORTFARANDE inte bestämt mig!

 

Klockan var fem minuter kvar tills bussen skulle gå, när jag trots allt bestämde mig för att åka idag. Då morgondagen REDAN känns oövervinnerlig med allt som ska göras..

"Om de ringer när jag är i stan, har jag block och penna i byxfickan"... Gjorde mig inte SÄRSKILT mycket lugnare. Men det var bättre än ingenting...

 

På väg till stan, hade jag inte heller ännu bestämt mig för vilken AFFÄR jag skulle gå till. Ifall jag skulle kliva av på det ena eller det andra stället...

Men idag kändes det bara som om jag ville handla i en butik som jag kände igen och kände mig trygg i. Där jag VISSTE vart det mesta FANNS...

 

Så jag tog butiken där jag har som minst tid.. och får stressa som mest för att hinna fram och tillbaka innan bussen går...

Promenerade fort. Blev varm. Mådde dåligt fysiskt... Sådär så att jag frös, men ändå svettades...

 

... Och så kommer jag till affären. Jag plockade idag, för FÖRSTA gången sedan jag började äta, på mig lite FRUKT. "Jag måste ju chansa. Försöka."... Och det kändes bra. Inget tvivel. "Och det BEHÖVER ju inte betyda att jag ALLTID måste köpa det nu"... Om ni undrar varför det är svårt, får ni läsa förra kvällsinlägget...

 

Och så går jag vidare. "Har ju saker på listan också"...

... Jag kommer fram till den ENDA sak som egentligen var ANLEDNINGEN till att jag behövde åka in idag eller imorgon. Den ENDA sak som tar slut nu...

.. Och... Hyllan var tom.

 

.. Jag SÅG ju att, här och där i butiken höll de på för fullt och plockade upp varor... Och jag KUNDE ju gå fram och FRÅGA någon...

Men inombords var jag stressad. Mådde inte hundra... Och så frustrationen på att PRECIS just DEN varan som JAG kom för, inte fanns på hyllan... "Och jag behövde tillbaka till bussen NU, NU.. NU!"...

 

... Ja, jag sprang omkring som en yr höna ett tag. Försökte, i mitt röriga, uppstressade sinne, avgöra ifall jag skulle fråga någon.. Bara ta varorna som jag redan plockat och betala... Eller ställa korgen på golvet och gå därifrån.. tomhänt...

 

Det ena kände jag inte ALLS för... Orkade inte få ett "Nej, tyvärr".. Som skulle få mig att må ÄNNU sämre...

Det andra kunde jag bara inte acceptera. Då det skulle innebära att jag fick med mig ALLT UTOM det som jag kom DIT för! "Och när, var, hur och varför skulle jag köpa det senare?".. "Borde jag då inte istället handla ALLT senare?"...

 

Till slut, bara STÄLLDE jag korgen där på golvet, och lämnade i uppgivenhet och frustration, butiken, tomhänt. Med känslan av att denna stressfyllda resa, som jag inte ens var SÄKER på att jag ville göra, var HELT onödig...

Och jag ville inte åka hem igen. Inte tomhänt. Inte på en gång...

 

Nu ville jag istället sega och dega. Jag ville ta en promenad. Hoppa över den första bussen... och därmed MEDVETET försena middagen med en timme... Om jag ens skulle ÄTA den!..

Jag skulle göra resan till någonting ANNAT än en misslyckad inköpsrunda...

 

... Jag var frustrerad. Såå frustrerad. Och jag tror att jag såg anledningen till att jag ÄNTLIGEN skulle kunna SLUTA med dessa rutiner igen. Detta nya sätt att leva... Denna KAMP som egentligen inte ger mig NÅGONTING. Då det enda jag kommer att kunna UPPNÅ med mitt liv, är att få vardagen att gå ihop. Kanske om jag har tur, även utan stress och oro. Ångest. Och en trött skalle...

 

... Jag skrev till min Jobbcoach och sa att jag ville börja praktisera. Men egentligen av ingen annan anledning än att jag inte ville sitta hemma och hela tiden TÄNKA på vad jag gör emot mig själv och hur misslyckad jag är. Hur DUM och svag jag nu åter tillåter mig själv att vara.. När jag nu slutar med rutinerna... och riskerar att hetsa och svälta om vartannat... ÄN EN GÅNG.. "Villket(medvetet) MISSTAG jag gör"..

 

Jag ville hemifrån. Tänka på annat... Och av en FULLGOD anledning, låta allt spricka... Jag kände nog någonstans att DET skulle minska mitt dåliga samvete jämtemot min FAMILJ... Att bristen på ork att FÖRSÖKA, berodde på att det fanns så mycket ANNAT runtomkring...

 

... Jag TOG mig en promenad... Och tog sedan nästa buss hem. Tjugo över fyra... går bussen som inte finns med i länstrafikens app... Denna "mystiska" resa...

 

När jag kom hem, slängde jag in en matlåda i mikron. Inte den mat som stod på listan. Inte idag. För att jag var TRÖTT på listan.

Den gör mig stressad... Och jag ORKAR inte längre. Bara av att TITTA på den, känner jag mig pressad och planerings-och funderingshjärnan slår igång... Jag orkar inte längre PLANERA middagar. Orkar inte planera INKÖP... Och jag orkar inte se alla dessa punkter som skrivs när det blir saker att göra... För många på en dag...

 

... Jag åt...

Och sedan har jag bara suttit vid tv:n...

Känt mig uppgiven. VETAT att jag måste FORTSÄTTA... Men samtidigt inte kunnat SE hur det ska gå TILL. Hur jag ska orka fortsätta vara kreativ. Orka fortsätta planera och räkna efter... Hur jag ska orka FORTSÄTTA stressa fram varje måltid... Och alltid känna mig mer eller mindre missnöjd över HUR det hela har gått till. Känslan som jag har i kroppen... Hur SNABBT jag har ätit... Och så vidare...

 

Jag orkar inte tänka längre, helt enkelt...

Men inte heller att ge upp HELT, känns det MINSTA rätt. Lockande, jo visst. Men inte rätt... För att, trots brist på ork(som bara tycks bli värre och värre). Stressen.. Så HAR jag fortfarande ett ansvar. MEDMÄNNISKOR. Mitt liv handlar inte BARA om mig...

... Och om jag ska vara ärlig... Känslan som jag får när jag är elak mot mig själv medvetet, är inte så lockande i sig.

 

... Men jag vet inte... Vet inte hur jag ska orka...

.. Vet inte...

 

God natt med er <3

 

 

Jag tampades med beslutsångesten.. Jag kämpade mig iväg i sista minuten...

Jag stressade och mådde fysiskt dåligt...

... Kommer dit... och ser allt spricka...

... Och så inser jag bara...

"Jag gör inte det här för min egen skull... Jag lever inte för min egen skull... Jag ser TILL att överleva... Men inte för min skull... Inte ens när jag träffar FAMILJEN, gör jag det för min egen glädjes skull...... Och jag gör INGENTING för att göra det här livet till någonting mer än en överlevnad".

Jag måste leva. Försöka att må bra. Så att jag kan finnas kvar för min familj.. Inte svika dem...

Men jag MÅSTE få någonting nytt att fylla mina dagar med... Så nu blir det praktik, trots allt... Och jag kompomissar gärna på alla mina vardagsrutiner och styrkan i dessa.

Jag har, sedan några dagar tillbaka, börjat känna att jag har tröttnat på kvällsfikat. Att varje kväll, äta sött och onyttigt. Fastän jag knappt smakar på det. Utan bara äter det för att ett kvällsmål ska ätas.

Jag har börjat längta efter frukt och grönt. Att få äta någonting friskt och saftigt. Men jag har aldrig riktigt känt att jag kan få det att FUNKA...

 

Jag menar. Att ÄTA det, kan jag ju såklart få till. Det är ju inte annat än att äta kakor och godis...

Men det är just att KÖPA det. Att veta hur MYCKET jag ska köpa... Och att kunna dela UPP frukten... SKÄRA den.. Utan att för DEN sakens skull, behöva äta upp allt på en gång...

 

Det är det här med hållbarheten som är kruxet...

Godis och kakor... Inga problem. Jag kan ta en liten bit här och var, från både godis, glass och kakor...

Men med frukt... Inte lika enkelt...

Då blir det svårt att veta hur mycket man ska köpa... Och att variera sig blir svårt... Om man inte köper kanske en av varje frukt och grönsak... Men de större frukterna blir ju ÄNDÅ för mycket frukt för att kanske hinna göra AV med, då...

 

Men nu har jag tänkt... Att om jag vågar testa, så ska jag chansa på en mängd frukt och grönt, och sedan göra smoothies.. Men då hoppas på att den HÅLLER i åtminstone ett par, tre dagar i kylskåp...

Då får jag i mig lite olika frukter och sådant under en kväll...

.. För att, att BARA äta en eller två frukter rakt av... Det känns lite tråkigt...

 

Men iallafall..

Till min dag...

Idag har jag haft en dag i smärta... Inte BARA på grund av att tv:bänksnissarna ger mig en massa bekymmer och ovisshet att bära på... Otrygghet..

Utan mest på grund av att jag nu ÄTER bättre. ÄTER BRA... Vilket innebär att nu RödaVeckan blir mer smärtsam... Iallafall TROR jag att det beror på det. För att jag har inte upplevt denna smärtan på flera, flera MÅNADER...

 

... Den gjorde inte JÄTTEont... Men det var ändå såpass att den sänkte mitt humör. Gjorde mig trött... Och fick mig att GUNGA i soffan. Där jag låg och kände mig för stressad och tankemässigt blockerad för att orka någonting ALLS...

 

Jag kunde inte få fram en TANKE... Och att lämna hemmet, eller få någonting ALLS gjort.. Som att skriva ett mail.. Gå till affären... Eller skriva ner mina känslor på ett sådant där kort som jag brukar lägga ut på bloggen...

 

.. Nej.. INGENTING orkade jag.

 

Morgonen började som vanligt.

Klev upp till klockan. Åt frukost... Och klev i säng igen...

Klev upp och satte mig vid tv:n, vid halv elva...

Åt lunch vid tolv... Ja, strax därinnan. Som vanligt...

 

... Och funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle pallra mig iväg till stan eller inte, för att handla mat.

Det var TRE varor... och jag kände oro inför det samtal jag väntade på. Kände inte att jag hade RON till att åka iväg. Lämna hemmet... Och började då istället fundera över.. ÖVERVÄGA att för första gången sedan jag började äta ordentligt, ta handlingen på butiken här i BYN istället..

... Det var det värt, när det var så lite som skulle inhandlas...

 

... I takt med att jag började få allt intensivare värk i magen, blev mitt beslut också mer självklart...

Jag ville inte lämna hemmet... Inte känna onödigt obehag i stan. Inte känna mig stressad för att jag ville tillbaka hem, snabbare än vad det var möjligt...

... Inte för någonting som jag kunde få gjort här... och sedan bara vila bort värken, i soffan...

 

... När klockan blev två, och mina program på tv:n, var slut.. Så gick jag en snabb promenad till affären. Vilket lättade på värken en aning. Så att jag slapp gå dubbelvikt iallafall..

... En kort omväg tillbaka hem. Bara för att slippa möta grannen igen, som jag mötte på vägen ut. Ja. Promenaden till affären, är såpass kort, att jag inte var SÄKER på om hon ens hade hunnit lämna OMRÅDET.. Och idag hade jag ÄNNU mindre lust att möta någons blick eller öppna min mun, än annars!

 

Hem.

Och ligga och krampaktigt gunga i soffan. Då jag inte hade någon alvedon hemma. Har aldrig köpt.. och vet inte hur man köper. Apotek eller affär..

Men jag ska kolla upp det... Visst klarar man värken.. Men onödigt, om man kan slippa.

 

Jag...

När jag kom hem, hade jag så ont.. Så att då STRUNTADE jag i mina regler kring rutiner. Jag kunde inte hålla mig till schemat och vänta in middagen. Inte idag. Idag då jag kände en smärta utan dess like.. Och varken kunde känna hunger eller mättnad... Kunde inte urskilja dessa. Och när jag INTE åt, var jag hungrig.. När jag åt, blev jag vid första tuggan, mätt..

 

... Så.. Jag tog mig en glass. Klockan var snart halv tre.. Och trots att det smärtade en del, psykiskt. På grund av att jag kände att jag svek mig själv. Misslyckades. Att jag var OROLIG att inte lyckas hålla på rutinerna och därmed känna mig besegrad och åter sluta äta..

.. Så BEHÖVDE jag den där glassen...

 

... Smärtan fortsatte..

Fortsatte utöver middagen.. Fortsatte... Fortsatte och fortsatte...

Jag blödde inte rikligt... Jag blödde ALLTID rikligt förr... De första åren... Ja, faktiskt enda fram till jag blev 25...

 

.. Jag VET inte om det beror på mina problem med ätandet... Eller om det beror på att det har ändrats med tiden... Men jag HOPPAS ju såklart på det sistnämda... För att GUD vilken jobbig tid jag hade i skolan!

 

... Nej. Utan nu var den bara SMÄRTSAM.

... Såpass smärtsam att jag gick och la mig. Jag FRÖS... Bäddade ner mig under täcket, med kläderna på...

... Jag skickade iväg ett mail till Tv-bänksnissarna, efter mycket om och men.. FASTÄN jag egentligen inte orkade...

Men oron gnagde inombords.. och jag kunde inte sluta undra... "Varför kan jag inte se vart min beställning befinner sig?".. "VARFÖR står fortfarande min orderstatus på "beställd", när jag fick mess om att den hade skickats, för flera DAGAR sedan?".. Och "VARFÖR ringer inte leveranssnubbarna?"..

 

Så jag mailade...

Och somnade sedan bort i en timme...

HIMLA skönt.. Och när jag vaknade, hade jag inte längre ont..

Det kändes som en ren lättnad. Och jag log för en sekund..

Innan jag klev upp. Satte på tv:n igen... Och kände hur värken la på sig lite igen... Men inte ALLS så att jag led av det..

 

Och jag kände mig bara så UTVILAD. Jag kunde TÄNKA igen! Jag kunde KONCENTRERA mig på saker...

 

... Och ja-a...

Det blev tv...

Kvällsmål.. Fika...

... Och så blev det lite tid framför datorn...

Nu till kvällen, mest för att läsa på om smoothies.. och försöka komma fram till VAD och hur MYCKET frukt och grönt jag skulle behöva.

 

... Och så råkade jag precis nu, innan jag började skriva, hitta "min hund" igen... UNDERBARA valpar. Och jag kände DIREKT att någon av DESSA, var rätt...

Men samma igen då... Det går inte riktigt ihop med mig och mitt liv just nu... Och ekonomin tillåter det antagligen inte heller... Vet dessutom inte om jag är redo.. eller ifall pressen skulle bli för stor.. på grund av en aldrig stilla perfektionisthjärna.. så att jag närapå drar mig själv ner i graven igen...

 

... Nej... Tror jag måste vänta med hund...

Jag håller ju PÅ att bli starkare nu..

.. Så liksom med praktiken, måste jag jobba mig långsamt mot målet...

Men NÅGON gång... NÅGON gång vill jag ha hund igen... DET är ett som är säkert ;D

 

God natt med er <3

 

 

... Imorgon kanske de ringer.. Kanske. Kanske inte...

Och jag tycker inte om att inte veta.. Tycker inte OM att ha det framför mig. Att veta ATT det kommer att ske, men inte NÄR. Att inte veta hur det kommer att GÅ... Och att tvivla på mig själv i den situation som jag oundvikligt har framför mig..

 

Jag är trött. Idag är jag OLIDLIGT trött. Samtidigt som jag, hela dagen, har känt att jag måste GÖRA någonting för att orka med.

Livet är tråkigt, och jag börjar känna ett behov utav den där praktikplatsen igen... Kanske är det dags nu, då? Kanske är jag REDO när jag börjar känna att de nya rutinerna med inköp och matlagning. Matrutiner.. börjar bli för LITE för att hålla mig aktiverad? KANSKE skulle allting hålla samman, FASTÄN jag låter någonting på sidan om, ta tid från min vardag?..

 

... Frågan är om jag vågar chansa. Vågar jag HOPPAS på att jag klarar av att hålla samman mitt liv.. Min vardag.. Om jag ska börja fokusera på praktik OCKSÅ? Vågar jag hoppas på att jag kan få ihop det med att lyckas fortsätta ÄTA regelbundet, om jag samtidigt ska kunna vara HEMIFRÅN mer än tre timmar under en dag?

 

... Andra klarar det ju... Så varför inte jag?

... Funderar vilket fall, på att kontakta Jobbcoach. Men innan jag GÖR det, måste jag ha någon slags plan. Jag kan inte höra AV mig och sedan bara... Ja, få lika svårt som INNAN, att ge praktiken en chans...

 

Det smärtar dock en del att riskera allt, nu när jag precis, för första gången på ÅR, har lyckats få till det.

Men NÅGON gång, MÅSTE det ju SKE... Och NU kanske är lägligt. Då jag börjar må dåligt av RASTLÖSHET igen.

 

Dagen... 

Jag minns inte när jag skrev sist... Men jag TROR inte att det blev något kvällsinlägg i fredags kväll... Inte igår heller...

Fredagen kommer jag inte ihåg ALLS, utan att försöka tänka efter. Inte en GREJ.

 

... Men igår var jag iallafall...

Morgonen började som vanligt.

Jag klev upp till klockan, vid åtta. Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen... Men den här gången...

Nej, förresten. Det var i FREDAGS som jag inte vågade somna OM när jag hade lagt mig. Ifall att de skulle ringa.. och jag skulle missa det...

 

Men iallafall.

Jag klev upp igen sedan... någon gång.. Halv elva, kanske..

Satt väl vid tv:n eller något. Väntade på att mamma och pappa skulle höra av sig. Jag visste inte NÄR de skulle komma. Bara att det var "runt tolv"... Så jag väntade. Struntade i lunchen. Eftersom att jag inte visste när jag skulle behöva avbryta den. Eller om jag ens skulle hinna BÖRJA.

 

Klockan tolv, messade de och sa att de stod utanför..

Och nu bar det av till hamnen för att äta glass. 14åringen, mamma, pappa och jag, skulle möta 22åringen i hamnen.. Vi skulle äta glass. och sedan skulle vi vidare till en marknad...

 

Trippen BÖRJADE med en promenad, i sökandet efter den glass vi alla saknade... Vilken inte längre fanns NÅGONSTANS. VART vi än frågade, skickade de oss vidare... Alla glassbarer trodde den andra hade...

Det började småregna lite, och när de flesta av oss blev hungriga, bestämde vi oss för att "nöja oss med glassen som fanns"..

 

Vi satte oss och åt glass under tak, medans regnet började ösa allt kraftigare...

Sedan for vi vidare..

22åringen och 14åringen lockade med mig i 22åringens bil... så att jag fick joina DEM i deras OMTUMLANDE ride.. Istället för att åka i pappas trygga bil :P

 

... Det var MINST sagt skakigt. Och min syster som ännu inte känner sig HELT bekväm i situationer i bilen, som hon inte är VAN vid, blev vissa stunder, väldigt stressad och nervös..

Men förutom det, fick vi lite tid att prata skit, bara hon och jag... Ja, 14åringen vaknade upp ifrån sin mobilskärm ibland också :)

 

När vi kom fram till marknaden, regnade det inte desto mindre...

Och mamma fick sig en och annan kalldusch i nacken, av dessa plasttak som stånden har :P

... Vi gick runt lite. Jag hängde mest efter som en svans. Orolig för att tappa bort alla. Inte vandrar vuxna JAG iväg ensam inte :P

 

Jag gick mest tillsammans med 22åringen och pratade. Tittade på saker... Men utan att ha någon större lust att KÖPA något. Jobbigt när man bara har kort att betala med...

Och så regnade det ju... Att handla, blir det FLER tillfällen till ;).. Även om det såklart var BILLIGARE igår.

 

23åringen gick runt och provsmakade ost på hela marknaden. 14åringen skulle ha både varmkorv, munk, sockervadd och brända mandlar... JAG blev bjuden på en munk av 22åringen... Och så stod vi(de andra) och pratade med 23åringen(som nu ska börja kallas 24åringen) som stod som försäljare av tv:abonnemang där igår...

 

... Ja-a... Och när alla var blöta, trötta och frusna, satte vi oss i bilen för att åka hem igen. 22åringen åt sitt håll... och vi andra, åt det andra..

 

... När 14åringen fick höra att vi måste åka en OMVÄG för att kunna skjutsa hem mig, fick han mig att åka med DEM hem istället...

Egentligen hade jag ju hellre velat åka hem. Jag var blöt. Trött... Och jag visste inte när röda veckan skulle sätta in... Och det faktum att jag har MAT hemma, som blir dålig...

 

... Ja-a... Men jag gjorde det ändå. En natt skadar ju inte... Och så blir det ju film med mamma och pappa(och i det här fallet, 14åringen) på kvällen ;P

 

Förutom film, blev det även hämtmat från pizzeria :D

 

... När vi hade fikat och sett på film, la sig alla för att sova. Även jag... Men jag kände mig så spänd hela natten, att jag inte fick en BLUND, förutom den lilla oroliga sömn som jag fick på morgonen..

Klev sedan upp klockan halv nio, då mamma kom in i köket och pappa klev upp...

 

Vi åt frukost... Och sedan var det bara att vänta på att mamma och pappa var redo att åka. Jag skulle nämligen få skjuts till stan. Och sedan skulle jag ta bussen därifrån vi halv elva...

 

... När jag kom hem... Ja, det var skönt.

Jag började småplocka lite. Slänga sopor...

Och sedan blev det lunch vid tolvtiden, som vanligt...

 

Jag har sett på lite tv...

Jag har haft tråkigt. Haft ångest... Antagligen till viss del på grund av det...

Och så har jag(också på grund av det) börjat röja i sovrummet. Vikt ihop kartonger. Rivit och klippt SÖNDER kartonger... Och helt enkelt strukturerat upp den röra som var, till en strukturerad röra...

 

... Jag har varit stressad... ÄR stressad. Orolig inför morgondagen. Då jag helst vill åka IVÄG då, för att handla.. Men samtidigt VET att de eventuellt kommer att RINGA imorgon, tv-bänksnissarna..

Jag BEHÖVER ju svara på det, för att kunna få hem min tv:bänk. Men samtidigt är det ingenting som jag ser FRAM emot. Och att då riskera att de ringer när jag befinner mig i en otrygg eller STRESSAD miljö...

 ... Ja, det gör ju inte saken lättare.

 

Jag är orolig att glömma tid och datum, direkt de säger det. Att inte se tillfälle till att skriva NER det...

Att TRO att jag kommer ihåg det, men att det sedan när jag lägger på, ska vara borta...

Eller att jag minns det. Skriver ner det efter att jag har lagt på... Och sedan börjar tvivla på att jag kommit ihåg rätt...

 

Jag vill bara ha det överstökat.. Men jag BÄVAR inför när de ringer...

 

Min syster, 26åringen, messade mig igår, förresten. Igår kväll. Jag svarade efter en timme ungefär... Ja, klockan kvart i nio...

Och nu, efter mer än ett dygn, har hon inte svarat..

Det är ju SKÖNT på sätt och VIS. Då jag faktiskt känner mig PRESSAD av alla sociala situationer som uppstår framför mig hela tiden...

Men jag måste ändå undra... VARFÖR?

 

... Jag kan inte låta bli att undra om hon har fått reda på att jag inte hållit vad jag lovade genom att berätta för våra föräldrar om att hon och jag har TRÄFFATS... Och att hon därför är SUR... Eller om hon bara har missat messet...

 

... Men jag väntar.

Hör hon av sig, så hör hon av sig.

 

... Jaja. God natt <3

 

 

Okej. Snabbt då. Jag är så trött att jag skulle kunna somna sittandes...

 

... Idag har varit en dag, känns det som, UTÖVER det vanliga, med funderingar och osäkerhet. Tvivel. Jag tror att det BÖRJADE fel, helt enkelt... Eller så blir det bara jobbigare och jobbigare. Tyngre och tyngre, ju längre jag håller på...

 

Jag vet inte om jag orkar ta upp alla mina tankegångar. Eller rättare sagt, de FÅ tankegångar som rullat hela dagen.. Idag.

... Eller.. ORKAR, det gör jag väl. Men vet inte om jag VILL...

 

Men jag går igenom dagen och så får vi SE vad som kommer med och inte. Helt enkelt.

 

Jag antar att dagen började som den brukar göra. Klockan ringer för frukost. Jag äter och diskar. Och går sedan för att somna om i ett par timmar...

 

... Drömmer fortfarande konstigt jobbigt om nätterna... Eller om det är morgonarna...

 

... Jag åkte iväg till stan efter lunch. Då jag skulle handla mat idag. Mest fylla på yoghurt och mjölk, och sådär...

Vilket jag by the way, låg halva NATTEN och funderade över. Räknade på.. Och ältade... "Vad behövde jag och vad inte? När skulle jag HANDLA nästa gång? Vilka dagar ville jag slippa?.. Och hur länge räcker vad?"...

 

Jag klev av bussen till hälften, mellan busstationen och affären. Och så gick jag tillbaka.. mot affären. Stressade... och mådde rätt så DÅLIGT bland hyllorna... Jag hade GOD tid på mig. Kanske FÖR god... Men jag kände mig bara allmänt stressad, och nervös i situationen... För mycket varor. För stressig miljö... Och en beslutsångest som jag inte kände att jag hade tid eller ork att hantera..

 

... Utan jag sprang bara omkring som en yr höna, och tänkte.. FÖRSÖKTE tänka. Resonera och...

Ja-a... Men tankarna rusade mest. Och det mesta av det jag skulle ha, rycktes ner i kundkorgen. Beslutsångesten till trots...

 

Och så kom osäkerheten. Kunskapsfrågan i det hela... Tvivlet... Kände mig vilsen och förvirrad... på något sätt... Och jag blev frustrerad över brist på information.. Vilket man i och för sig kan FRÅGA om... Men jag tycker nog ändå att en liten skylt inte sitter ivägen...

 

Fortfarande stressad. Men ändå med ett beslut taget.. gick jag funderandes. Kluven och med problemlösning i min förtvivlade hjärna, tillbaka till närmaste hållplats och väntade på bussen...

När jag stod där, FORTSATTE jag fundera. Känna mig kluven för mitt val... och med en tung känsla inombords som menade på att jag inte visste hur länge jag skulle orka... När jag inte kan.. När jag inte VET... .. När jag inte orkar lära mig...

 

... Hur länge jag skulle orka känna denna osäkra känsla... Känna mig otillräcklig... Hur länge jag skulle orka låta min hjärna hålla igång...

 

Flera DAGAR med denna vardag... Det är DÄR jag tvivlar som mest! Jag klarar idag. Jag orkar imorgon också... Men tänker jag LÄNGRE, så...

Jag får helt enkelt låta BLI det... Undvika att förvandla min positiva framgång till en MARDRÖM...

 

Jag sökte iallafall lite info, där jag stod och väntade i det lätta regnet...

Sökte EN gång... Nöjde mig för stunden. Sökte nästa minut igen... Nöjde mig en stund till... Men med ständiga funderingar och frågetecken roterandes i huvudet...

 

... Jag tittade säkert några gånger till..

Sedan kom bussen. Jag klev på. Funderingarna fortsatte. Men de KAN nog ha varit något LUGNARE nu...

 

... Klev av bussen och slängde mig direkt in på att börja laga mat. Jag VISSTE att jag skulle bli sen. Vilket störde mig en aning..

Jag HÅLLER inte så JÄTTEHÅRT i rutinerna längre, till den grad att jag måste vara EXAKT på TID... För att jag är mer SÄKER på detta nu. På min vilja. Vet att den håller i... Än sålänge iallafall.

... Men samtidigt blir jag fortfarande STRESSAD när jag inte kan hålla TIDEN. Eftersom att jag då får svårare att hantera NÄSTA mål.. Så beslutet är taget. Jag håller mig till den skrivna tiden på nästa mål, ändå.

 

Lagade maten. Vilken blev klar tills halv fem..

Kryddningen var svår. Och jag var stressad nästan hela tiden.. Men det har bara VARIT en sådan DAG idag..

 

Jag åt...

Och sedan var det en hel del disk att ta hand om...

Och efter det, kom problemet med INFRYSNINGEN av maten.

Det STÖR mig att jag ibland glömmer bort att lägga i PORTIONER.. Det STÖR mig VAD jag lägger maten i... Och det STÖR mig huruvida...

Ja, det stör mig att jag inte orkar hålla KOLL på vad jag lägger i frysen...

 

... Och ja-a... Det stör mig att det aldrig känns som någon självklarhet hur MYCKET mat jag ska laga. Ifall jag ska se till att få fulla matlådor med en full måltid... Eller göra så lite som möjligt, och bara frysa in halva matlådo med GRYTOR och liknande...

 

... Ja, jag vet inte. Egentligen BORDE inte så mycket STÖRA mig... Men som sagt. Jag är stressad idag. Trött. Slut... Kan snart somna sittandes..

Snart kommer natten. Sömnen. Den bästa tiden på dygnet.. Trots drömmarna :)

 

För övrigt, har det bara blivit tv.. Någon dusch har jag inte HELLER orkat med. Men imorgon blir jag hemma hela dagen. Utan några direkta sysslor, förutom att...

Nej, bara sätta in maten i micron. Härligt.

Så DÅ ska jag ta mig en dusch eller ett bad, iallafall.

 

God natt med er <3

 

 

... Kvällen har jag ägnat åt att med halvt fokus, titta på tv... och andra hälten, fundera.. fundera... Och FUNDERA.

Jag har ältat matlista. Maträtter... Och försökt fastställa mina middagar i några dagar framåt. Kommit fram till vad jag ska handla imorgon, så att jag ska slippa handla igen på några dagar. Då jag inte vet om jag behöver vara HEMMA de närmaste dagarna...

 

... Jag vet inte riktigt VARFÖR... Eller hur jag ens KLARAR det.. Att hålla igång min hjärna på det sättet. Jag vet bara att jag fastnade på potatis precis...

Men nu när jag vill reda UT det hela, har jag inte så många svar att ge. Inte heller info om mina tankegångar, att dela...

 

.. Så jag går vidare.

Dagen idag.

 

... Tappade precis LUSTEN att skriva om min dag.

Men jag ska nämna att jag har städat idag. STORSTÄDAT lägenheten. Om man nu kan kalla det "storstäda".. Så fort som allt ska gå.. Men jag både dammsög, torkade golven och dammade...

 

Till middag blev det matlåda ur frysen. Kokade lite ris till det...

 

Och förövrigt har det blivit enbart tv... Inte ens DUSCHA har jag orkat med. Men får väl se om jag orkar det IMORGON, efter affären och matlagning...

 

Rent mentalt har jag iallafall planerat middagar för några dagar framåt. Försökt räkna på vilka av alla mejeridrycker och så vidare som ständigt tar SLUT, som jag behöver köpa nytt av redan NU, för att slippa handla på några dagar...

 

... Jag har såklart som VANLIGT, känt mig lite smått uppgiven när ångesten sätter in. När tröttheten och bristen på ork, gör sig påmind... När jag får en minsta lilla HINT av tvivel i sinnet.. En känsla av otrygghet i kroppen...

... Vilket såklart har satt IGÅNG funderingarna... De funderingar som numer inte läggs så mycket ENERGI på. Då jag inte ens ÖVERVÄGER något annat alternativ. Något annat sätt att HANTERA mitt liv, min vardag och mig själv på... Inte längre... Det här är mitt liv nu... Mitt nya "jag"...

 

... Jag fick en smäll av en insikt inatt... Nästan så att jag tog ett extra andetag...

Helt plötsligt bara... "Jag fyller snart 26!" TJUGOSEX!!

... Jag blev stressad. För allt. Men allra mest på det sociala planet. För att även om jag känner mycket press och obehag i sociala sammanhang många gånger, och trivs bra för mig själv... i mina egna tankar och funderingar. I mina dagdrömmar och visioner... Så känner jag också att jag inte HAR något liv.. Inte kan UPPNÅ någonting, om jag lever för mig själv...

 

Jag antar att jag, trots att jag inte just NU kan se mig själv och en egen liten familj, ändå fortfarande HAR det som ett framtida mål...

Jag vill inte LEVA livet, meningslöst, för mig själv.. Ensam.

 

... Ja-a... Det var nog det.

God natt med er <3