... Man kan ju säga med fast säkerhet, att jag... inte vet vart jag befinner mig just nu...

Jag tänker jättemycket... Hela tiden. Är munter... men samtidigt med en känsla av press...

Tankarna snurrar. Maler och ältar... Och jag tycks på något sätt ta mig an vardagen... utan att egentligen ha den planen...

 

... Jag menar.

Mitt sätt att hantera mig själv och vardagen... Min tillvaro på just nu, är ju att tänka "Jag ska inte bry mig. Inte vilja uppnå någonting... Inte ha några förväntningar... Jag ska "bara vara"...

 

... Men faktum är... Jag tänker framåt. Jag visionerar. Föreställer mig... Jag nästan drömmer lite grann... Vill verkligen saker(!)... Ofrivilligt...

... Och jag har nu, vad det verkar, lite mer ork till att... åtminstone diska...

... Trots att jag mår illa rätt som det är! Och äter helt oregelbundet. Helt olika saker, beroende på vad jag känner för, för stunden...

.. Och hur många gånger per dag jag får i mig någonting... Eller om det ens är tillräckligt... Det har jag ingen aning om!

 

...

 

Men det känns ändå som om jag börjar slappna av lite. Även om så antagligen inte är hela fallet. Då min hjärna rabblar och stressar upp mig, gång på gång. Till den grad att min textsamling blir överöst med texter om tankar, händelser och känslor...

 

... Men jag lever... På sätt och vis...

 

...

 

... Och när jag skriver nu, så märker jag också att allt jag skriver, har två sidor. Både ja och nej. Både sant och falskt...

Jag känner mig liksom lite splittrad. Inte så säker på... någonting...

 

...

 

Det jag skulle skriva, var iallafall.. att jag lever...

... Men jag är inte så säker på det. Visst ältar jag och drömmer framåt...

Men jag litar inte på att jag någonsin kommer att ta ett steg emot något av allt det som jag önskar att göra, att uppnå eller att uppleva... Kommer nog aldrig ta steget i riktning mot "ett värdfullare liv"...

 

... Det enda nu, är väl att jag...

 

... Tänkte skriva att jag känner mig lugnare vad gäller ätandet... Men det stämmer nog inte heller. Lite muntrare vad gäller det, iallafall. Då jag ju får äta vad jag vill... Hur mycket jag känner att är lagom. Inga krav...

... Och jag behöver inte känna att jag måste vara hemma "för att hinna, orka laga mat" eller för att "kunna äta vid rätt tider"...

... Det är liksom helt fritt, det hela.

 

... Och det känns ju skönt, på sätt och vis...

Men samtidigt, så himla rörigt...

Kroppen mår inte särskilt bra av det. Jag har blivit slöare. Känner mig.. Ja men, slö...

Jag ligger ner i soffan, allt oftare...

Och speciellt till kvällen, blir jag lite lätt illamående...

Huvudet kan pulsera eller dåna lite lätt ibland. Då jag säkert har druckit för lite...

 

... Och röran i mitt huvud. Osäkerheten på mättnad och hunger... Och att veta med sig att det här egentligen inte är särskilt hälsosamt... Men att samtidigt vilja fortsätta "För att det är hanterbart. Och då slipper jag(kanske) svälta... Eller kan iallafall skjuta på det en stund till...

 

... Men svälten. Tankarna att ge upp och vända mig ditåt igen, finns ju hos mig dagligen. Flera gånger varje dag...

För att denna hanteringen av det hela, är flygande. Osäkert... Och hade det varit möjligt, hade jag svävat iväg... Det gör jag inombords...

 

...

 

Jag drömmer. Tänker framåt...

Jag vill saker...

 

.. Och det gör mig uppgiven. Missnöjd...

"Det är så mycket enklare att inte vilja... Att inte ha någonting att uppnå... när det ändå aldrig kommer att ske..."..

Jag är rädd för att misslyckas. Dö lika olycklig, och med ett lika ovärdigt liv som jag lever nu... "Och då är det inte längre möjligt att ångra och göra om"...

 

...

 

Hmm..

 

Vad jag dribblar...

 

Men jag tror att jag är redo att beskriva dagen, nu...

Har väl tänkt ge mina "standardinlägg"... Kvällsinläggen som egentligen skulle skrivas varje kväll, en ny chans..

Men var beredda på supermycket upprepningar :)

... Att dela med mig av resten av mina texter, det vet jag dock inte hur det kommer att bli med... Egentligen inte kvällsinläggen, heller. Men vi testar :)

 

...

 

Igår var jag och handlade mjölk och grädde. Hade lite problem med, natten(och dagen) innan, vart jag skulle handla dessa två saker. Dribblade fram och tillbaka. Ältade i timmar. Gjorde mig själv orolig och nervös...

Men bestämde mig sedan för att ändå åka till stan. Ta en lite... biligare iallafall, affär, än den i byn...

 

... Handlade, och fick med mig även lite andra saker. Vilket är meningen.

"Sålänge som jag kan se till att äta mig mätt varje dag, och aldrig proppa. Så ska jag ju helst tillåta mig själv att handla hem lite vad jag känner för, att äta"...

 

... Jag hade dock lite problem. Kände mig så orolig, för att jag inte vågade köpa vad som helst. Jag vågade inte köpa hem sådant som räcker länge... Eller som det kändes för stunden, som att skulle bli ett riskobjekt för proppandet...

"Kanske ville jag svälta snart. För att jag inte orkar längre... Kanske känner jag mig tvungen, för att jag har proppat.."...

 

...

 

När jag satt och väntade på bussen hem igår, var vädret såå fint.

Solen sken. Och människorna på busstationen, gav mig en härlig känsla i kroppen.. Bara genom att... leva. Vara. Prata, skratta och le...

Solen som reflekterade sig i människa, djur och natur, gav mig bara känslan av att jag gärna hade stannat ute ett tag till, innan jag åkte hem...

 

... Men.. kylvaror.

Så jag åkte hem ändå.

 

...

 

Idag hade jag dock bestämt mig för...

Eller jag bestämde mig igår, men.. För att jag skulle åka in idag istället. Om vädret var lika fint...

"Jag hade ju diskat nästan helt klart. Köttfärsen är tillagad... Och resten av disken, och ugnspannkakan som ska göras så att äggen går åt, kan jag ta på fredag"...

 

...

 

Jag åkte in idag. Inte alls lika fint väder... Men jag orkade inte stanna hemma. Riskera att älta. Oroa mig för mycket... Kanske känna av ätstörningshjärnan. Vilja svälta...

Äta för lite... Och sedan, kanske proppa.

"Jag behövde komma ut idag".. Komma bort.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv.

Såg på HemTillGården... Och åt en hamburgare. Hemgjord, från när jag tillagade köttfärsen. Och en liten klase vindruvur.. Till frukost/lunch...

 

...

 

Och sedan blev det in till stan...

Promenad genom hamnen. Bort och runt. Tillbaka till busstationen...

Och en timme efter promenadens början, var jag tillbaka på stationen. Tog bussen hem, som gick tio minuter senare...

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag ätit. Säkert nästan en gång i timmen...

Men det har inte bara varit "ätit". Jag har även druckit.

... Jag gör ju oftast inte ett mål av dryck och mat. Utan.. delar upp dem. Då jag är orolig att bli "för mätt"...

... Dock så har dessa nog blivit rätt så sammanslagna idag. Förutom att jag nog egentligen inte har "ätit" särskilt alls i eftermiddag. Har nästan bara varit drycker...

 

...

 

Jag har sett på tv.

Skrivit...

Spelat lite Bejeweled...

 

... Jag skriver även loggbok över vad jag äter. Inte hur mycket. Utan bara vad.

Mest för att få lite koll över hur många gånger jag hinner äta under ett dygn... Och även såklart, om jag får i mig något med näring under dagen. Och hur mycket det kan komma tänkas bli... ungefär.

 

... Min ätstörningshjärna är ju inte heller helt oskyldig..

... Bredvid den desperata viljan att lägga av. Svälta, på grund av brist på ork.. Finns ju även den delen som gärna vill äta så lite som möjligt. Hellre gå ner i vikt, än upp. Och så vidare.

... Den är inte så stark. Men den finns där. Påverkar mig en del...

 

... Men då detta bara sker under tunga perioder.. så tror jag att det har mer att göra med att livet är kaotiskt och att jag känner mig flygande. Än att jag faktiskt vill... bli smal...

Ja, det är ju en säkerhet, förståss... Jag har väl egentligen aldrig velat gå ner i vikt för att "bli smal"... Utan det enda har väl i så fall varit att hålla stenhård kontroll, så att jag inte blir överviktig...

 

...

 

Men skit samma.

Vart var jag?

 

... Eehmm...

Förutom det, har jag nog inte gjort så mycket mer...

 

... Så.. det får nog räcka så.

Nu har jag tjafsat och rabblat tillräckligt.

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag funderar på att skaffa katt.

Jag minns inte riktigt vad som gav mig den där plötsliga, nästan självklara känslan av att jag ville ha en katt härhemma...

Men nu känns det som om det vore rätt för mig.

 

Jag får någon att kela med. Att leka med. Krama, och ta hand om...

En bästa vän som klarar sig väldigt bra själv. Om man jämför med hund... Vilket jag inte vågar eller orkar ha härhemma just nu. Annars är ju helt klart hund mitt favoritdjur!

 

...

 

Katten som jag funderar på att köpa, är leveransklar nu och står som "först till kvarn" på Blocket...

Så egentligen är det ju fritt fram.

Bestämmer jag mig för att köpa den. Slå till...

Så ska jag kontakta ägaren, och sedan få alla saker köpta(om nu katten finns kvar, det vill säga)...

 

Sedan är det ju bara att hämta!

Den bor i min kommun. Så det blir inte så omöjligt att ta sig, även om jag inte kör bil, i så fall...

 

...

 

Idag klev jag upp till HemTillGården.

Drack min sista hemgjorda tomatsoppa, och åt lite godis, till frukost/lunch...

Och åkte sedan, vad jag minns, iväg till stan...

 

Eller ja. Jag vet att jag åkte iväg till stan. Men jag minns inte om det var något annat som gjordes, kändes eller tänktes, däremellan HemTillGården och stan...

 

...

 

Jag bestämde mig helt enkelt igår, för att strunta i att jag egentligen behövde diska idag. Då jag inte tänkte tvinga mig själv till att hålla mig hemma en heldag till. Inte när helgen ändå spenderas hemma, "Då bussarna inte går som jag är van vid och trivs med, då"...

 

... Så jag skulle istället diska på lördag. Laga mat på söndag och måndag. Istället för lördag och söndag...

 

...

 

Jag klev av bussen, en bra bit ifrån busstationen, och tog mig en lugn promenad dit...

 

Eller ja. Den började relativt lugnt. Men efter ett tag, började höfterna göra sig påminda... Jag blev trött i kroppen. Slut. Som om jag hade slut på bränsle...

Och RödaVeckan satte igång mitti. Inte rikligt. Så ingen fara...

 

Men det som störde mig lite grann... Vilket det andra i princip inte gjorde.. Var att jag inte kunde komma fram till något beslut vad gällde boendestöd eller inte...

"Jag klarar det inte utan..

.. Jag kan inte heller konsten att ta emot...

Men jag vågar inte säga upp, när jag kanske egentligen behöver dem... och längre fram, tar emot det "och därmed börjar klara mig bättre"...

 

...

 

Jag dribblade, dribblade och dribblade under min långa promenad...

Och när jag sitter och väntar på bussen. Vilket blev i femtio minuter, då jag vägrar åka den fulla "klockan- 15-bussen"... -så mailar jag ändå och säger upp det hela. För att jag inte orkar bry mig...

 

... Åkte hem och skrev en lång text för att lätta mitt hjärta. Och göra det "rätt att säga upp det hela"...

Argumenterar med en massa ursäkter om varför det är bra att "bara vara" istället... "och inte bry sig"...

 

Och det är ju så.

Jag behöver dessa ursäkter. Jag behöver kunna ge upp när det blir för mycket i mitt huvud. När känslan av hopplöshet och uppgivenhet blir för långvarig i livet och vardagen...

... För att annars får jag svårt att orka leva. Att klara av att hantera både mig själv och livet...

 

... Och det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag kan acceptera att bara vara. Att endast bry mig om att skratta och le tillsammans med mamma, pappa och alla syskon...

Att det ska vara det enda som jag själv eller livet ska kräva av mig...

Att det funkar att leva så...

 

Det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag ska kunna undvika att tänka på vad jag uppnår och inte uppnår. Bara släppa alla krav. Inte bry mig om hur jag egentligen mår... Vad jag vill och inte vill... Sluta önska och drömma...

 

... För att... det är enklare...

Vill man ingenting..

.. Bryr man sig inte om hur livet eller tillvaron ser ut eller kommer att se ut...

Ja, då finns det inte heller någon ångest. Ingen oro eller osäkerhet...

 

...

 

Ja, jag är trött nu. Och jag önskar och hoppas att jag ska sluta bry mig. Slappna av...

Bara fokusera på glädje och kärlek... Strunta i bedrifter...

 

... Jag har mått såhär, och i psyket gått i cirklar i flera år nu...

 

Och om det känns rätt, ska jag köpa mig en kärlekskatt. En bästa vän =}

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt skrivit. Bara en gång...

 

...

 

Just det.

När jag satt och väntade på bussen, messade mamma. Hon föreslog att jag kunde komma över på tisdag om jag ville, och äta semla tillsammans med dem. Om jag vill, sova över. Och se på film på kvällen...

Älskar våra filmkvällar! Och saknar dem nu när det blir alltmer sällan..!

 

... Eftersom att mensen nu har åtminstone börjat lite grann, känns det som om det vore en bra idé. Eftersom att det värsta ändå borde vara över på tisdag, då.

... Så jag tackade ja. Och så får vi se om jag stannar över natten eller inte. Annars blir det iallafall en heldag där.

 

...

 

Annars har jag ätit. Godis.

Jag har även ätit en burk av min grönsakssmoothie. Lite mer godis. Druckit lite grönsaksjuice.

Jag har sett på tv. Kollat blocket, om och om igen...

 

Och jag har fått ett mess ifrån 27åringen.

Vet inte om jag la ut inlägget som jag skrev härom dagen. Men då skrev jag iallafall det att "27åringen kommer att höra av sig. Det gör hon alltid. Och hon kommer att vilja sova här. Det vill hon alltid". Eller något liknande.

 

Och nu gjorde hon det.

Hon undrade över imorgon. Och då sova tills på söndag. Och annars undrade hon över nästa helg...

 

Men jag har inte svarat ännu. Vill inte varken avfärda eller rista någonting i sten, just nu...

Så vet inte riktigt vad jag ska svara...

 

... Ja, och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

Imorgon har jag planerat att åtminstone diska... Och så behöver jag ta ut soporna. Eftersom att jag ska laga mat på söndag...

Och så ska jag vattna mina kära växter.

 

På söndag har jag "laga mat, duscha, och avboka boendestöd" på schemat...

Ja, MinKontaktPåKommunen svarade inte idag. Så jag vet inte om hon hann se mailet innan hon gick hem för dagen. Och jag har ju boendestöd bokad på måndag förmiddag...

 

...

 

Ja, just det. Jag mailade Tyfon som jag har mitt bredband hos...

Då jag vill byta till fiber, nu när det är kopplat även här i byn. Och jag hade lite frågor till dem...

 

...

 

Tillbaka till schemat.

På måndag har jag "laga mat", än sålänge.

På tisdag har jag "till föräldrarna"

Och på onsdag har jag "skicka in ansökan". Det vill säga, aktivitetsersättning och boendestöd.

 

... Ja, det är det jag har än sålänge.

Men jag har ju egentligen mycket mer som behöver göras.

Boka tvättid, är väl en utav sakerna...

 

...

 

Vi får se vad vi får gjort.

 

Nu blir det nog att torka idominsalvan från läpparna, och äta lite potatis,-morot-och ingefärasoppa..

Det är nog den näst sista, tror jag.

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag BORDE säga att det har gått BRA idag. Att allt gick över förväntan... Och att jag kände kontroll... Kände mig relativt lugn och glad hela tiden...

Och att jag har fått känna mig stolt och stark för en stund...

 

För att. ALLT det STÄMMER...

 

Men jag kan inte SÄGA det...

Jag VILL inte säga det...

 

För att mina känslor just nu, är lite smått ångest efter hjärtklappning...

Jag känner mig trött... Orolig...

Jag känner mig otillräcklig...

Och jag känner mig RÄDD inför kommande känslor och situationer...

 

Och mitt sinne säger mig nu, att jag bara vill fly. Försvinna...

GÖMMA mig...

Att jag inte vill vara MED om ännu en dag under medvetande...

 

För att jag är RÄDD för de känslor jag får när jag tappar kontrollen över situationen... När jag känner mig otillräcklig och liten...

... De känslor som påminner mig om hur jag kände när jag stod med blicken i golvet... Och lät hjärnan pressa sig ner mot marken... Samtidigt som det blev svart framför ögonen... och hjärtat höll på att spricka...

När tårarna försökte banka sig ut.. medans man tog emot all denna mobbning...

 

... Dagen idag handlade såklart inte om mobbning...

... Men att känna sig otillräcklig... Osäker och spänd... Och att gå och OROA sig för den känslan "ifall att".. Fastän den inte ännu har KOMMIT... Eller kanske ens KOMMER att komma..!

 

... Ja, jag vill inte vakna imorgon. För att jag vill inte UTSÄTTA mig själv för att kanske känna mig otillräcklig och liten, igen...

... Vilket antagligen kommer att HÄNDA.. För att. Det hör LIVET till...

 

Men mitt hjärta klarar inte av det. Jag får hjärtklappning... Blir tung i hela kroppen... Och hinner inte TÄNKA i all stress och inre röra...

 

... Dagen idag...

Jag klev upp för frukost, vid niotiden...

Gick sedan och LA mig igen... och låg kvar i sängen, fram till...

.. Jag tror den var elva...

 

Och så gjorde jag mig iordning. Satte mig i vardagsrumssoffan... Men utan ro till att se på tv.

Så att... Jag SATT bara där och stirrade rakt ut. Väntade på att 27åringen skulle messa...

 

När klockan blev... halv ett, kanske. Så klev jag in i deras bil. Blev välkomnad ORDENTLIGT av två skällande hundar. Varav den lilla morrade lite grann...

 

... När vi kom ur bilen, hemma på 27åringens parkering, fick den stora hunden spy klart. Sedan gick vi på en kort promenad.

Jag höll i Golden i kopplet...

Hon var lugn och snäll. Inte alltför dragig... Och jag kände mig både stark och stolt. Med kontroll över en annars väldigt sprallig och stressad hund...

Berömmet och förvåningen hos 27åringen, förstärkte det hela, ÄNNU mer =)

 

In. Och sedan avvinka 27åringen och hennes sambo, som nu skulle åka iväg på teater...

 

Allt gick bra. Den lilla hade lite seperationsångest och gnällde lite grann...

Men annars var det inga som helst problem. De lyssnade bra. Och den stora, som brukar vara svårhanterlig, kunde idag gå lika snabbt från 100-0, som från 0-100...

Och hon var ljudkänslig. Så att ett litet tsch-ljud gjorde att jag fick kontroll DIREKT. Och eftersom att den stora lyssnade så bra, härmade även den lilla, det beteendet.

 

... Det var först när 27åringen kom tillbaka, som hundarna blev såpass stressade att det inte var lönt att ens FÖRSÖKA få dem att lyssna såpass bra som de hade gjort under de sju timmar som vi hade spenderat tillsammans...

 

De blev helvilda. Sprang runt, runt, runt som ena GALNINGAR... Och eftersom att 27åringen var stressad, ansåg jag att det inte var någon idé att försöka lugna ner dem... "För att. DET kräver tålamod och TID... Och TID är någonting som vi INTE har!"...

 

Vi skulle nämligen ut till bilen. Där hennes sambo och hans bror med sambo, satt och väntade. 27åringen och han skulle skjutsa hem oss. Då hans bror OCKSÅ bor här i byn...

 

Denna utgången med hundarna, gick inte ALLS lika bra. Den stora hunden, som JAG även DENNA gången, höll i.. Drog som en jag vet inte VAD, framåt. Det var så att jag FLÖG efter henne!

Och grejen är den, att jag kände mig EXTRA hjälplös och otillräcklig, just för att jag inte hade TID att ta KONTROLLEN över henne. Jag hade inte TID att stanna och lugna ner henne. Eller att visa henne hur hon SKA bete sig när man är ute. Vilket jag ANNARS gör på VARJE promenad!

 

Visst kan jag låta dem SMÅDRA lite. För att koppelträningen. Att få kontroll över en stressad hund i KOPPEL.. DET har jag ALLTID sett som den absolut STÖRSTA utmaningen med hund...

Men jag HAR allt mina regler...

 

... Men jag kände ingen kontoll...

Och en uttröttande dag som gärna fick ta slut. Men som ändå hade fått mig att känna mig stark och stolt, avslutades med att jag kände mig alldeles OTILLRÄCKLIG och liten... Orolig för att behöva upppleva den känslan igen och igen... och IGEN, sedan!

 

... För att. Jag tror att jag har FÖRSTÖRT något, när det SLUTAR sämre än vad det BÖRJADE...

Och jag nu istället känner mig LITEN och svag... Än STOR och stark...

Förstört någonting som jag sedan inte orkar bygga UPP igen...

 

Och jag vill inte uppleva...

Men eftersom att dessa saker nu INGÅR i mitt LIV, VET jag att det kommer att behöva upplevas! ... Igen och igen... Och IGEN!

 

... Det är EN av anledningarna till att jag inte har hund...

Jag VÅGAR inte skaffa(!)... För att jag har så HIMLA nära till osäkerhet och känslan av otillräcklighet...

Jag menar. Dessa hundar är ju inte ens MINA!.. JAG borde liksom inte ens ta ÅT mig av deras beteende och stress..! Utan BARA vara stolt för de gånger som jag TROTS deras osäkerhet och stress.. Deras brist på lydnad, kan få KONTROLL!

 

... Men nej. Jag är perfektionist. Och går NÅGOT fel, är ALLT dåligt...

Och går något bra, är just DEN saken bra.. för en STUND...

 

Det är inte att hunden gör FEL som är det jobbiga...

Det är att JAG inte får kontroll, som stressar upp mig...

 

Men annars.

Jag har suttit vid t:n hela dagen, hos 27åringen. Jag har ätit choklad. Och jag har ätit fryspizza...

Gömt godis för hundarna. Kelat lite grann med hund och katt...

Och längtat lite grann efter att få komma hem till min soffa... Till mitt DJURFRIA hem ;}

 

Jo, det var bra idag. Den STÖRSTA delen av dagen.. Ja, men tills 27åringen kom innanför dörren :P

Men TROTS det. Pressen som jag hela tiden känner i mitt huvud... Och RISKEN som ändå för varje minut, FINNS.. Att jag får hjärtklappning och tappar kontrollen över situationen... Och sedan inte kan ACCEPTERA det.. FASTÄN det är sådant som händer, helt NATURLIGT i LIVET...

Nej, jag är glad om jag får kontroll över mig själv i vardagen...

 

... Jag ÄLSKAR hundar...

Men en dag då och då, räcker gott och VÄL...

Om jag nu känner mig tillräckligt peppad och stark, för att vilja UTSÄTTA mig för dessa känslor av upp - och nedgångar igen.

 

... Fast det hade ju IOCHFÖRSIG, med största sannolikhet varit SUPERENKELT att få full kontroll över den stora hunden, och göra henne lugn och harmonisk... Om situationen hade sett ut som så att JAG hade henne på heltid. För att hon är så HIMLA mottaglig. Hon är supersocial... och reagerar på ljud... Och hon är HIMLA DUKTIG i PERIODER...

 

HON har potential...

Men jag tror att jag känner ÄNNU mer otillräcklighet och motvilja till att utsätta mig själv, när jag är under TIDSPRESS... Jag menar. Jag hinner inte få kontroll på en stressad hund... Om både JAG och hunden är stressade av olika anledningar. IDAG var det en stressad 27åring med familj, som stod ivägen.

 

SNÄLLA D. Var inte så HÅRD mot dig själv...

... Nej, dessa ord hjälpte inte...

Mitt självförtroende har fått sig en liten dust idag...

 

SKA jag få ett harmoniskt förhållande med en hund, måste jag vara stabil och lugn SJÄLV... Och jag måste HA hunden på heltid...

 

Men jag orkar inte...

 

God natt med er <3

 

 

... Inte på LÄNGE, har jag känt mig såpass lättad över att komma in igenom min egen dörr.

Det har varit en lång och uttröttande dag...

Men samtidigt en rolig och rätt så givande dag...

Den har varit lugn och positiv...

Och den har varit hektisk med ett inslag av lätt ångest...

 

Jag har haft ont i magen... och ÄTIT alldeles för mycket...

Hundarna har busat. Varit oroligare och mer nervösa än få...

ÖVERenergiska.. och stundvis rätt så svåra att förstå...

 

Jag har sett något som jag inte tyckt om, när det kommer till Deras hantering av hundarna... Och diskussioner har ägt rum, om anledningar hit och dit, på insidan av mitt pannben...

 

Men till det mesta, har allt bara varit kul...

 

Imorse klev jag som vanligt upp, vid niotiden. Åt frukost. Och gick och la mig igen. För att låta klockan ringa vid halv elva. Väcka mig.. och "be mig gå till bussen"...

 

Jag gick iväg. Klädde mig ordentligt. Med leggins under jeansen. Och dubbla långärmade tröjor, under min regnjacka... Regnjackan som jag valde framför min favoritjacka.. Fleecen. Då jag var beredd på okontrollerade hoppande hundar...

På med sockor... Också HÄR, sådana som jag inte brydde mig så mycket OM. Då päls är ett faktum i en lägenhet med två hundar och fyra katter.

 

När jag stod där... och ändå SMÅFRÖS, på busshållsplatsen, så messade 18åringen...

Vi har inte hört av varandra på flera... månader..

Men idag ville hon veta vad jag gjorde...

Svarade att jag var påväg till 26åringen...

Och "samtalet" blev inte mycket längre än så.. Men ändå trevligt att hon tänkte på MIG.. i detta dået :)

 

... Hon har ju flyttat flera mil BORT nu. Flyttade med sin kille i somras. Där hon hade lurat mamma och pappa att hon bara skulle dit några VECKOR under sommarlovet.. Men så kom det fram att hon inte tänkte komma TILLBAKA. Hon hade sedan tidigare, planerat att flytta dit.

 

Men hon verkar må bra. BÄTTRE. Och jag kan ju bara säga att jag förstår varför.

Så. Det är ju bra iallafall =)

 

Väl hos 26åringen, möter jag upp henne, och en ung tjej som höll i den stora hundens koppel.. Vilding-tiken till Golden Retriever...

 

... Det var hennes boendestödjare som hon kom med. De hade varit på promenad med hundarna i en och en halv timme.. Vilket gjorde mig LÄTTAD.

Jag hade nämligen bävat lite inför att hon kanske hade tänkt att vi skulle ta dem på PROMENAD när jag kom. Som vi gjorde FÖRRA gången...

Och det hade känts krångligt, med det stora paket jag hade med mig till henne...

 

Och inte BARA det...

Hela GREJEN med att promenera med två stökiga hundar. Den ena mer stökig än den andra, såklart...

... Men det kändes bara... Jag var nervös. Lite smått orolig.

.. Samtidigt som jag var lugn. "Hade ju bara varit att hantera för stunden. I situationen. Det är ju bara onödig nervositet"...

 

... Och samtidigt HADE jag ändå rätt så GOD tro på mig själv. När det gällde att hålla lugnet...

Min historia i SIG, gör att jag tvivlar lätt på mig själv, när det gäller att lyckas vara lugn och inombordsligt harmonisk, i situationer där jag inte har FULL kontroll...

Men samtidigt VET jag att jag KAN. Att jag ofta kan BÄTTRE än många andra. "Jag har det i blodet"...

 

... Men vi gick iallafall in. Boendestöd lämnade oss såklart ifred.

Jag tog den lilla hunden kopplet, den gången...

Och så blev det filmtittande.. och lite smått pratande. Med hundar som sprang vilt fram och tillbaka. Gnällde och hade sig. Och som inte kunde koppla av...

 

Men samtidigt sågs framsteg från FÖRRA gången jag var där. Då jag träffade dem FÖRSTA gången...

... Och jag kunde med enkelhet "ignorera bort" hundarna. Och ett par fingerknäppningar fick den vildaste av hundarna(den stora) att sätta sig ner direkt...(ingenting ägarna använde sig av, iochförsig. De använde hällre rösterna)...

 

Det blev lunch... Och sedan fika på det...

Och så behövde ju såklart hundarna ut på en kort promenad.

Jag tog den stora hunden. Den dragande... hetsiga... och supernervösa hunden...

Men det gick ändå BRA.

 

När vi var påväg IN första gången, mötte vi en hund i trapphuset... och hundarna höll sin INTE lugna. Men det eskalerade inte heller som det gjorde FÖRRA gången jag var där. Utan det kändes helt okej. Det höll sig på en relativt tyst nivå.

 

Men nu när vi var ute.

Det gick faktiskt bra.

Golden plockade fortfarande, likt förra gången, upp allt hon kunde hitta på gatan och försökte tugga i sig det. Så ingen förändring.

Men däremot kändes hon en smula lättare att hantera.

 

.. Hon slängde sig fortfarande in mot kanterna.. Vilket jag fick svaret på VARFÖR, när jag bevittnade 26åringen SAMBO hålla i hennes koppel, senare på kvällen...

Men... Antingen var JAG lite lugnare denna gången... Eller så HAR hon ändå mognat lite grann.. Vovven alltså.

 

Inne igen...

Och det blev mer tv och prat... tills hennes sambo kom hem vid strax efter fem.. Och det blev middag...

... Mer tv... Och NU hade 26åringen och jag på riktigt kommit igång med vårt tidigare alltid förekommande flum...

NU var vi trötta och hade varit i samma rum ALLDELES för länge :P

 

... Dock när jag hörde att de kunde SKJUTSA hem mig SENARE ikväll istället... "Så att jag slipper ta BUSSEN", hade jag dubbla känslor...

Jag var trött. Hade ÄTIT alldeles för mycket...

Jag hade ont i magen... Och djuren började kännas ALLDELES för överallt för mig...

 

Men jag stannade ändå...

 

... Och när vi väl skulle hem.. Så fick jag se anledningen till varför den stora hunden alltid tar SATS in mot kanten... Vilket JAG aldrig vill tillåta henne att göra. "Det är ju LÄSKIGT med en så stor hund"...

Han FLÖG efter. Sa inte ifrån.. Och TILLÄT henne sedan att "gotta sig" i gräset... i samband beteendet..

Själv håller jag henne borta ifrån kanten tills hon känns(hanterbart) LUGN... Och lyckas hon ändå slita sig DIT, ska hon därifrån DIREKT...

 

... Men de löser nog det där, tids nog...

Bara det att DERAS hundar nog ärligt talat är de mest oroliga och nervösa hundar jag NÅGONSIN träffat.. Och det är INGEN överdrift!

... Inte så konstigt kanske.. När åtminstone den ENA ägaren kör mer med högljudda och gälla LJUD, än med kroppspråk och lätt men bestämd beröring, vid kommunikation med dem.

 

... Men slutgnällt. Jag ska nog inte yttra mig så mycket. Jag har ju bara träffat hundarna tre gånger...

Så nästa gång vi ses, kanske de har gjort stora framsteg =)

 

... Nu är jag iallafall hemma... Och det känns SKÖNT.

Jag ska passa på att ta det så LUGNT som möjligt, nu de sista dagarna.. innan 26åringen komer hit och ska sova...

Ser fram emot det, med försiktighet...

 

... Nu blir det en kopp kaffe...

Tv... Och försöka varva ner efter en lång dag...

Och jag hoppas att eftersläntarångesten håller sig i tjack(stavning?)... För att... Jag vill inte tappa mer hopp om framtiden och mig själv, än vad jag tidigare redan gjort...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag fryser. Trött...

Och jag vill bara göra natt...

Har bestämt mig för att inte proppa idag. Trots en del ångest... och pressade känslor...

 

... Efter gårnattens inlägg, satt jag kvar vid datorn en stund. Spelade Mahjong, bland annat...

Sedan så gick jag och la mig...

Tror att det var ungefär två eller tre timmar kvar tills jag skulle gå till bussen, då...

 

Men jag tampades med jobbiga känslor. Krigade med mig själv... Och jag kunde inte sluta rabbla samma tanke... Samma överenskommelse.. om och om igen...

 

... Men jag somnade till sist. Halvsov. Vaknade då och då...

Tills jag vaknade för sista gången, vid fem i sju... Och då klev upp och gjorde mig iordning...

Tills larmet ringde vid sju...

 

Det var frost ute.. på backen... Vilket fick mig att komma ihåg att ta på mig sockor över strumporna. Då jag bara har sandaler på fötterna... Äger inga riktiga skor, som det ser ut nu...

Och mössa och vantar... För första gången i höst!

 

Jag stod och väntade på busshållsplatsen, i ungefär tio minuter. En kvart, kanske...

Och när klockan blev fem över halv åtta, klev jag på bussen "som dagens första passagerare", som chauffören sa...

 

... Väl i stan, hade jag ju redan under NATTEN, bestämt mig för att jag skulle PROMENERA medans jag väntade på bussen. Eftersom att jag fortfarande skulle vara MÄTT efter nattens proppande...

 

Så DET gjorde jag...

 

.. Jag gick ner till kanalen...

Det var frost på backen... Och solen hade precis börjat värma med sina trötta strålar...

... Det ingav en viss glädje... Och ett visst lugn...

 

Jag ställde mig och tittade ut över vattnet. På fiskarna som hoppade på ytan på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt...

Det var MASSVIS av dem. Och VART man än tittade, kunde man se MINST tre fiskar hoppa på vattenytan på en och samma gång...

 

... Men efter en stund, blev jag ändå rastlös...

Så jag gick en kortare omväg tillbaka till busstationen... och satt på en bänk och väntade den sista timmen...

 

... Bestämde mig, efter en del vägande fram och tillbaka, för att ändå köpa mig en kopp kaffe, vid nio när Pressbyrån öppnade...

 

*Vänta.. Vänta... Och vänta ÄNNU längre*...

Tills jag kliver på bussen... och drar FEL kort i automaten. Vilket innebar att jag åkte GRATIS på en sträcka där jag egentligen skulle BETALA...

"Men jaja. Skit samma"...

.. Det orkade jag inte bry mig om.

 

... Väl hos mina föräldrar, blev det precis som jag trodde...

Mamma och jag småpratade lite, medans mamma förberedde för dagens familjesammankomst... Och pappa var och sysslade med annat på SITT håll...

 

... Men jag blev fort övertrött... Och orkade bara hålla igång och prata en kort STUND, innan jag blev sittandes på en stol i köket. Gjorde mamma sällskap. Men SA inte mycket...

Svarade i princip bara på tilltal. Och sa någon mening då och då.. När det föll mig in...

 

Och tröttare BLEV jag!

När väl pappa hade kommit upp från källaren... så var jag såpass trött, att jag bara satt och stirrade rakt ner i golvet...

Jag orkade inte flytta ändan från stolen som jag satt på... Och jag brydde mig inte om när mamma och pappa, båda gick in i vardagsrummet för en stund... Och jag blev kvar ensam i köket...

... Men det var ju ingen DÖRR emellan... Så, särskilt ENSAM var jag ju egentligen inte ;)

 

... Dock så blev jag piggare igen, när 22åringen och hennes sambo, och 24åringen kom.

Fler än så, BLEV vi inte. Vilket var skönt.

Det blev alltså pappa, mamma, jag, 22åringen med sambo, 24åringen, och 15åringen.. idag.

.. Lagom.

 

... Det blev mat...

Ja, just det ja. Mamma, pappa och jag, pressade in en liten lunch innan de kom idag, också...

Men... GUD vad jobbigt jag hade det att proppa i mig en macka!

Det var både tröttheten... Bristen på energi... Och det faktum att jag fortfarande var mätt efter NATTEN, som gjorde att det tog längre tid än vad jag NÅGONSIN brukar ge det, att äta upp en smörgås!

 

... Men iallafall.

Det blev räkor, kräftor och paj, när syskonen kom...

Dock åt jag nästan ingenting... Blev bara såå MÄTT på de två små pajbitar jag drog i mig...

... Och vid det här laget, hade jag åter tappat energin nästan HELT, till att orka prata...

Satt mest och stirrade rakt ut i tomma luften.. Över bordet fullt med mat... Och föräldrar och syskon som pratade kors och tvärs...

 

... Vi förflyttade oss till vardagsrumssoffan, för en stund...

.. Jag och syskonen...

 

... Och sedan blev det fika runt matbordet...

Kaffe och te med grädde i, för MIN del... Och även lite chokladpudding... Vilket idag var GOTT... Fastän jag inte annars brukar tycka om det...

... En liten spets av en äppelkaka som 22åringen hade bakat, lyckades jag OCKSÅ trycka i mig...

Men både kaffet och te´t kändes överflödigt... "Jag hade inte PLATS för mer"...

 

... Sedan blev det dags för att fixa med HemligaTomten. Vilken anledning vi EGENTLIGEN samlades för...

Vi drog våra lappar. Diskuterade... Ja, mest DE(Jag var så gott som borta)... Huruvida alla skulle tilldelas ALLAS önskelistor. Eller ifall man bara skulle FÅ den, vars PERSON man skulle köpa till...

 

... Jag fick såklart den personen som jag känner ALLRA minst... 22åringens sambo...

Vilket nu, sålänge som jag är såhär TRÖTT, ändå känns okej... Orkar inte KÄNNA någonting annat just nu...

 

... Jag och 24åringen packade sedan in oss i 22åringens och hennes sambos bil. Och blev skjutsade in till stan...

Jag följde med 24åringen upp i hennes ÖVERSTÖKIGA lilla, lilla lägenhet... och pratade lite med HENNE, medans jag väntade på min buss hem...

 

... Jag berättade för FÖRSTA gången, för någon annan än XSAMBON(som följt hela min resa) om tiden som var en del av de VÄRSTA i mitt liv...

Bara lite på ytan, såklart. Då jag inte vill dra in min familj i vad som EGENTLIGEN hände i H*vetets stad, för mycket...

.. Berättade för FÖRSTA gången, för någon, om vilken inverkan en tvånginläggning på sjukhus, kan ha på en människa. Vare sig man mår relativt BRA innan... eller JÄTTEDÅLIGT...

Sådant som man bara tidigare har kunnat prata med MEDPATIENTER om... Eller Xsambon!

 

... Men som sagt, bara på ytan... Och att prata gav mig ångest. Jag blev tung inombords... Undrade om det var rätt att "avslöja" den sidan av mig... Den TIDEN i mitt liv. Situationen... Helvetet...

 

Men jag höll gott humör... "Det kändes ändå bra.."

Och när klockan blev halv åtta och min buss skulle gå om fem minuter, lämnade jag hennes lägenhet.. och begav mig till busshållsplatsen runt hörnet...

 

Redo för att åka hem...

VÄLDIGT redo för att åka hem!

Försöka koppla AV... SOVA...

 

... För att jag blir stressad när jag TÄNKER på...

"Jag måste somna inatt. Sova imorgon natt... För att på måndag blir det hårda tag... INTENSIVA timmar tillsammans med 26åringen och hennes ÖVERAKTIVA hundar!"..

 

... När jag kom hem, ville jag BARA blogga av mig.. och sedan gå och LÄGGA mig. SOVA.

Eller iallafall FÖRSÖKA sova. Koppla av...

 

Men jag såg att finalen av Spring, började fem minuter tidigare än vad jag kommit in ordentligt...

Så jag var bara TVUNGEN att se på den först...

Även om jag HELA tiden LÄNGTADE efter att den skulle ta SLUT. Så att jag kunde få SKRIVA någon gång...

 

... Och nu är frågan...

"Ska jag lägga mig på soffan.. För att SLIPPA vrida och vända på mig. Stirra... och låta tankarna rulla... För att sedan likt FÖRBASKAT kliva upp IGEN?".. "Eller ska jag satsa på att bädda ner mig i sängen DIREKT. Och ge mig själv chansen att somna på en GÅNG?"...

 

... God natt med er <3

 

 

... Min mage har tagit formen av en ballong...

Grannen talar högt och ljudigt på övervåningen...
Tankarna snurrar...

.. Och den huvudsakliga känslan inombords, är oro... Oro och ånger...

... Oro, ånger, rädsla... Och en nu LITE större motvilja till att leva längre.. och misslyckas mer...

 

... Ja, jag behöver blogga...

Kanske blir saker jobbigare... Kanske orkar jag inte... VILL jag inte hantera...

... KANSKE... blir det jobbigare att leva...

 

Men just nu, är bara känslorna så överväldigande...

Inte BARA det faktum att jag idag, för första gången på länge, har proppat till den grad att magen spänner ut sig och jag mår illa..

.. Så länge att jag kände mättnaden växa och övergå till en allt STARKARE ånger... En ånger som jag igonerade tills jag hade nått mitt halvt ofrivilliga mål... Att äta tills det var slut.

 

... Nej, inte BARA det...

Utan också det faktum att jag ska iväg om... fyra timmar. Iväg med bussen till stan. Sitta på...

.. Eller helst PROMENERA omkring i en och en halv timme, tills bussen från stan.. till mina föräldrar, går...

Och sedan ska jag spendera första delen av dagen, tillsammans med mamma...

Ja, med STÖRSTA sannolikhet mamma. Pappa brukar sysselsätta sig med annat...

Och sedan, resten av dagen, tillsammans med fyra av sex syskon.. Deras respektive... Och så mamma och pappa, såklart...

 

Jag ska orka MED att vara någorlunda social...

Det känns VIKTIGT för mig att åtminstone kunna vara social och pratglad under den tid som jag spenderar med BARA mamma...

För att jag vill prata av mig. Uppdatera henne lite...

Jag vill passa PÅ att... UMGÅS.. Nu när vi ändå ska TRÄFFAS... för första gången på... Ja, men.. flera VECKOR!

 

... Och nu kan jag inte sova...

Jag kan inte koppla av...

Det beror nog delvis på det GODIS som jag för en stund sedan, tvångsmässigt proppade i mig.. av den anledning att jag inte kunde koppla av "om jag inte gav med mig för ätarbegäret"...

 

.. Och delvis av den anledning att jag oftast tillåter mig själv att bli TRÖTTARE och TRÖTTARE, innan jag till slut somnar av utmattning...

Jag SOMNAR liksom inte om jag inte är SUPERTRÖTT, nuför tiden...

Och nu när jag har en ORO inom mig, att inte hinna somna ALLS, så blir det ÄNNU svårare att kunna slappna AV...

 

... Och FÖRUTOM dessa saker, är det även en fullspäckad tid FRAMÖVER, som gör att jag har svårt att koppla av...

Imorgon är det ju familjen. Att umgås, och planera för HemligaTomten.. som i SIG, är ett stress-och orosmoment...

 

Och sedan, på måndag, ska jag över till 26åringen en vända för att "fira" hennes födelsedag. Hon ska firas imorgon. Men då var jag ju upptagen...

Men skönt ändå. Då slipper jag allt folk. Så blir det bara hon och jag... Och hennes HYPERAKTIVA och oroliga hundar!

 

... Nästa HELG vill 26åringen komma hit och SOVA. Vilket jag har gått med på. Då det KAN bli kul. Men mest för att hon har velat det LÄNGE nu...

 

... Och EFTER det...

Ja, jag kan ju inte räkna med att vara HELT fri från "sociala krav och förväntningar" framöver.. Enda fram till JUL...

Men DÅ blir det ju även julfirande... Jag ska hitta julklapp till min "person" för HemligaTomten...

.. Och sedan så är det ju NYÅR också!

 

... Jag har FULLT upp med vardagen. Att försöka få allt att gå ihop... ALLRA helst vad gäller dessa MÅSTEN.. Ätandet och att handla mat. Dessa LIVSNÖDVÄNDIGA "aktiviteter"...

 

Jag tampas med hur jag ska hantera mig själv. Mina tankar och känslor. Mitt liv...

Och ifall jag borde skriva av mig i textsamlingen. Försöka PEPPA mig själv så mycket som möjligt... Eller ifall jag ska våga börja blogga igen...

 

... Och jag känner INGEN kontroll till NÅGONTING...

Otillräcklig...

Framtiden, fortfarande grumlig och grå. Suddig... och upplöst...

 

De senaste dagarna har jag tittat väldigt mycket på videos och foton på min och Xsambons förra hund...

Jag har saknat honom MER än på länge... Och jag har bara velat KRAMA honom. PRATA med honom...

SE hans glädje. KÄNNA hans värme...

 

Och igår messade jag och Xsambon om att jag kanske skulle komma ÖVER snart...

Får se hur det blir med det.

Det tar emot att resa så långt. Då jag alltid sitter på helspänn...

Vill ha LÅNGA väntetider... Och LÅNGA resor på SAMMA buss eller tåg. Så att jag slipper STRESSA...

.. Och bytena är det VÄRSTA jag vet!.. För att... lokalsinnet...

 

... Frågade om Xsambon kunde komma HIT över en helg FÖRST... Och att vi sedan åker TILLSAMMANS tillbaka...

.. Men det är ju ÄNDÅ hemresan sedan...

 

... Jag tror iallafall att jag är normalviktig nu...

Skulderbladen är inte beniga, som de BRUKAR vara... Och jag kan greppa tag i huden, på ett sätt som jag inte HELLER brukar kunna göra...

Ansiktet är lite rundare...

 

På talan om ANSIKTET...

Jag får FORTFARANDE ont... FORTFARANDE utslag...

Men jag har behandlat med både idomin(så att jag inte ska riva sönder) och acnemedlet, i några dagar nu... Hoppas på att det blir bättre...

... Men stessen, oron och ångesten, gör pillandet till ett ibland omedvetet tvång...

 

Men nog för utslag i ansiktet, som i och för SIG, gör allt annat än boostar självkänslan...

Men vad som JOBBIGARE är, är att jag FORTFARANDE tappar ALLDELES för mycket HÅR!

... Varför ÄTA bra, trots ångest och andra svårigheter, om det ÄNDÅ inte gör någon skillnad i det ENDA jag bryr mig om?..

 

... Annars så gick det iallafall bra idag.. när jag skulle hitta en present till 26åringen... Vilket jag hade oroat mig såå för, tidigare...

 

... Jag fick beslutet ifrån kommunen, om kontaktperson, idag...

Och även ett brev från arbetsförmedlingen. Då jag inte har svarat på deras samtal. Och han vill veta ifall jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande...

 

... Men vad ska jag svara?.. Hur ska jag VETA?

... Jag menar... Just nu... Jag är till intet...

 

Men nästa år, kommer jag att stå utan inkomst. Och ska jag vara berättigad till bidrag.. Vare sig det är från Soc eller försäkringskassan, så måste jag vara arbetssökande och göra vad arbetsförmedlingen kräver...

.. Sålänge som jag inte ansöker på nytt, om aktivitetsersättning... Vilket jag inte vill... Kräver läkarkontakt...

Och jag tror att jag behöver kraven på mig.. för att NÅGONSIN ta mig ut!..

 

... Men jag tror iallafall att jag ska börja blogga igen... Får väl sortera ut de saker som jag inte vill nämna här på bloggen. Och skriva dessa, som vanligt, i textsamlingen...

Så får vi SE hur det går...

 

... Nu blev det inget "vad jag har GJORT" idag...

Men... det SKITER jag i, just nu...

Får ta det från och med imorgon...

 

Ska lägga mig framför tv:n... och vänta in att jag ska gå till bussen...

Sedan HOPPAS jag på att jag ändå kan vara RELATIVT pigg hos mina föräldrar...

 

... God natt med er <3

 

 

... OM allt bara inte hade varit så osäkert.. Så mycket... Så rörigt...

OM det bara inte hade funnits så många vägar att gå. Så många val att göra... Så många frågor att besvara...

... DÅ hade allt varit så mycket enklare... DÅ hade jag köpt hem ny mat på en gång...

 

... För att. Grejen är den att, just nu i skrivandets stund, har jag EGENTLIGEN inte så mycket emot att ha maten HEMMA... Och jag litar RÄTT så bra på att jag kommer att KLARA att äta efter rutiner... Och inte tappa kontrollen på ett TAG iallafall.

 

... Det svåra är ju dock att komma på VAD man ska äta varje dag. Vad man ska TILLAGA... Och vad man vill ha TILL "det, det och det"...

... Och det SVÅRA är också att kunna ta beslutet att KÖPA den, den eller den varan. Att prioritera... Och att VETA ifall man kommer att vilja äta, "det, det eller det"... Så att det inte bara ligger i skåpen och blir gammalt...

 

... OCH.. Det svåra är...

Jag har inte körkort.

Jag BOR i en liten stad. En miniliten butik som enda mat...butik... Vilken tar säkert fyra kronor mer, på vissa varor...

 

Och jag är väldigt spänd. Orolig... och känner ofta brist på kontroll...

Vilket gör att.. TROTS att jag för budget efter minsta lilla köp... och brukar ha pengar över i slutet av månaden, så vågar jag inte lita på att pengarna räcker... Inte ens som det är NU, när jag handlar i en butik en bit utanför stan.. med BRA priser!

 

... Och att känna att jag inte riktigt har grepp om vad jag har råd med och inte...

Ja, jag vågar inte handla på någon mindre butik... Någon närbutik...

 

... Och det jobbiga DÅ, är ju stressen.

Att stressa med tunga kassar, i en halvtimmes promenad.. För att hinna med bussen... som inte går ALLTFÖR ofta...

... Och att då antingen köpa rätt så mycket på en gång.. och få det VÄLDIGT tungt... Eller att handla flera gånger varje vecka... Och därmed STRESSA... flera gånger i veckan...

.. Vilket VÄLJER man?..

 

... Men det är ju klart.

Ätandet är ju inte HELLER helt problemfritt... ännu...

Jag har ju FORTFARANDE inte fått kläm på det. Blir FORTFARANDE orolig och tung. Stressad och missnöjd... När jag (tror att jag) har fortsatt ätit utöver mättnad... Och jag blir FORTFARANDE hungrig jättefort(ibland).. och mätt efter första tuggan(ibland)...

.. Och jag är FORTFARANDE lika osäker på när jag är mätt... Och känner därför efter för mycket...

 

... Men.

Dagen idag.

 

... Inatt drömde jag att jag köpte en trisslott av en gammal tant som gick omkring på gatan och försökte bli AV med några stycken...

Jag frågade hur mycket de KOSTADE... Varpå hon svarade "Lika mycket som ett tuggummi"... Det sa mig INGENTING.. "Hur mycket är det?".. "Fyra kronor", säger hon då.. Och jag ger henne n femkrona.. och gå därifrån...

 

JÄTTEKONSTIG dröm... Och jag hann inte ens SKRAPA lotten, innan jag vaknade :P

 

... Imorse...

Jag MINNS inte riktigt...

 

... Jag MINNS verkligen inte riktigt...

Men jag klev iallafall upp så att jag hann se på MalouEfterTio...

.. Men det KÄNNS som om jag var uppe tidigar än så...

 

... Jag såg på alla programmen som jag brukar se på... FÖRUTOM GoodWife... För att.. DEN hade SLUTAT!.. Snopet...

 

Så. Istället för att sitta kvar hemma, åkte rastlösa jag iväg till stan.. För en promenad...

 

... Det började regna när jag satt på bussen...

Och min oro la sig DIREKT på min fleecejacka... Och ångern, på att jag inte tog REGNJACKAN på mig...

... Jag tror att...

Eller rättare sagt. Jag ÄLSKAR min fleecejacka så mycket. Så att jag är rädd att fleecen ska bli sträv om den får regnvatten på sig...

 

... Men jag promenerade ändå... Inte FULLT lika långt. Men ändock.

 

... När jag kom tillbaka till busstationen... Efter att ha suttit i stensalen utanför biblioteket i... kanske fem minuter... Så tog jag första bästa buss hem...

.. Även om jag kände att det var för TIDIGT att åka hem(hungrig) vid två på eftermiddagen... Då det skulle innebära att jag i rastlöshet och hunger, skulle riskera att bryta matrutinerna... Och ja-a...

Jag skulle ha det bättre i stan... Rastlös.. I regnet.

 

... Men ja. Rastlös var det ja.

Så jag åkte hem ändå...

 

... Jag var hungrig. Jättehungrig...

Eller ja.. Inte "jätte..". Men lite hungrig...

... Men jag satt mig vid tv:n.. och såg på programmen som jag brukar följa...

Och så värmde jag middag ur frysen, när klockan blev fyra...

 

... Men jag åt väldigt lite... Eftersom att jag tyckte att det kändes lagom... Och jag TRODDE att jag var mätt...

Men faktum är... Allt jag VET, är att jag inte längre var HUNGRIG...

 

... Strax därefter, var jag dock hungrig igen... Och tiden fram till kvällsmålet, var VÄLDIGT lång...

Jag höll mig "sysselsatt" med att stirra in i tv:n...

.. Iallafall vad jag MINNS.. Men det KÄNNS verkligen som om jag MISSAR någonting idag.

 

... Och när klockan blev kvart över sju, orkade jag inte vänta längre.. Och jag gjorde iordning mitt kvällsmål...

Jag åt EN omgång... Jag blev inte mätt... Jag åt en omgång TILL... Jag blev inte mätt... Jag gick och hämtade något litet TILL...

... Men ingen MÄTTNADSKÄNSLA..!

Så.. Då gick jag och hämtade påsen med naturella fröer och nötter, ur skafferiet... Och så åt jag en efter en...

 

.. Och det tog LÅNG tid.. att känna av någon mättnadskänsla alls...

... Så. Efter ett tag, stoppade jag mig själv ändå...

Och märkte, när jag ställde mig upp.. att jag faktiskt VAR mätt nu... "Men var det för MYCKET?"...

 

Det blev lite osäkert... Men...

Ja-a... Först har man svårt att känna AV någon mättnad... Och sedan blir man osäker på om mättnaden man KÄNNER, är stark eller svag...

... Och... Jag VET inte...

Men kanske ska man inte känna EFTER så mycket...

 

... Jag har förövrigt diskat idag... Och har nu en kastrull kvar att diska.. innan jag lägger mig...

 

... Och eftermiddagen.. Kvällen... Ja i stort sätt hela DAGEN... Har gått åt till att försöka planera inför morgondagens(tvungna) inköpsrunda på mataffären...

.. Jag har skrivit listan... Raderat den... Och jag har skrivit den igen...

Jag har delat upp den på två... Och sedan satt ihop den igen...

 

... Jag har FUNDERAT över VAD jag ska handla... Vad som är nödvändigt... och vad som är onödigt...

Jag har funderat över vad jag VILL ha... Och vad som jag bara TROR att jag kommer vilja ha...

... Vad som är "onödig lyx"... Och vad jag skulle kunna unna mig... "Men om jag unnar mig... Är det ens någonting som jag vill HA?"...

... "Och hur ska jag lägga upp matlagning... matlista... Måltiderna?"

 

... "Hur många GÅNGER ska jag handla i veckan?.. Och hur mycket varje GÅNG?".. "När blir STRESSEN som minst jobbig?.. Osäkerheten och ångesten.. Röran i huvudet, som minst påtagande?"...

... "Och hur ska jag orka fortsätta?.. Orka börja om?.."...

"Är det VÄRT det?"...

 

... "Men.. jag vill inte svälta... Så det BORDE vara värt det".

... "Sålänge som jag fortfarande lever"...

 

... Ja-a... Det var nog min dag...

God natt med er <3

 

 

... Jag beskriver dagen. Så ser vi hur det blir...

 

När jag vaknade imorse, kollade jag som vanligt mobilen... Och såg att jag hade fått mail...

Ett från min kontakt på kommunen. Eftersom att jag mailade henne igår...

Och så ett ifrån Personligt Ombud...

 

... Jag har ju inte HAFT särskilt mycket KONTAKT med henne, de senaste månaderna... Men det hon skrev, verkade ändå tas rätt så hårt...

Jag fick som en klump i... Vet inte om det var magen eller bröstet...

Och när jag kom in i köket och precis hade plockat fram skål, sked, glas och sådär...

 

... Ja, jag satte mig bara pladask på stolen. Färdigdukat... Men ingenting att äta, framme...

... Lusten att äta försvann... Luften drogs ur mig...

... Och jag bestämde mig för att gå och lägga mig istället...

 

... Jag tror att det har att göra med...

 

Nej, jag VET faktiskt inte...

Jag tänkte ju en del IMORSE... Men NU minns jag inte riktigt...

 

... Hon ska iallafall byta jobb...

Vilket inte BORDE göra så mycket för mig. Eftersom att jag...

Ja, men som jag sa.. inte har haft kontakt med henne på länge...

 

... Jag går vidare.

Idag kunde jag inte heller somna om...

Så efter ett tag. När klockan blev tio, tror jag.. Så klev jag upp och la mig framför tv:n istället...

 

Eftersom att jag hoppade ÖVER frukosten idag, så blev lunchen lite tidigare...

Hjärnan sa mig...

Nej, förresten. Jag tror att KÄNSLORNA sa mig att jag inte ville äta längre. Att det inte var VÄRT det... Då jag ÄNDÅ står stilla och har så gjort i flera ÅR...

 

... Men jag har kommit FÖRBI det där nu. Jag SVÄLTER inte längre så fort som det händer någonting... Jag tar inte längre TILL det när jag känner att jag behöver trygghet eller känner behov av att protestera mot mig själv...

... "Det finns fler NEGATIVA faktum i svälten, än positiva..".

 

Så...

Ja-a... Jag är vänd åt ätandets håll nu. Viljemässigt. Lusten är ju en helt annan sak, såklart... Och även så, mina problem med "en överkänslighet för mättnad"... Alltså, en motvilja... En obehaglig känsla... En OSÄKERHET när jag blir mätt("FÖR mätt")...

 

Men.. oj vad lätt det är att komma ifrån ämnet..

Vart var jag?..

...Jo. Lunchen blev tidigare idag. Och eftersom att jag kände mig hungrig. Hungrigare än vanligt. Så tog jag lite yoghurt till också...

 

Och.. jag fick magknip. Inte sådär JÄTTEmycket. Eller JÄTTEjobbig. Men den kändes. Och jag VISSTE inte om det var att mjölken hade börjat surna... Att jag hoppade över FRUKOSTEN för första gången på LÄNGE...

... Eller VAD det var..

 

Men jag fick magknip. Och ...

Ja-a. Jag kan väl säga att jag tar varje chans jag FÅR, till att bli missnöjd, när det gäller ätandet.. Saker ska vara och bli EXAKT som jag har tänkt mig... EXAKT efter min inre boks regler... Annars så kommer osäkerhet.. Det kommer ångest... Och ett stort gangande missnöje i släptåg...

 

Det handlar nog om att jag inte FÖRSTÅR. Jag behöver veta VARFÖR jag känner på ett visst sätt.. Varför jag BORDE känna på det sättet... Och jag behöver veta vad det är som leder till vad...

 

Rätt så onödigt.. EGENTLIGEN... Men annars kan jag ju inte... förutspå mina känslor... Kan det VARA så jag känner?

... Inte så säker. Men ATT jag känner det... Missnöjdhet... Ja, DET vet jag.

 

Tillbaka till dagen.

Efter lunchen... Ja, då såg jag på tv... Medans jag mailade lite med min kontakt på kommunen...

Eller det kanske var på morgonen. Jag minns inte riktigt...

 

... Jag vet jag kände mig nere... Antagligen på grund av PersonligtOmbud. Men också på grund av att jag idag, ÄN en gång, kände att jag inte har några vägar att gå... Och idag kände jag även att jag kanske inte ens VILLE gå.. "Var det VÄRT det?".. "VARFÖR?"... Och "Hur?".. "I vilket universum?"..

 

... Nej, jag klarar mig nog.. Det har jag ju gjort HITTILLS...

Än sedan... Nej, GUD vad fel det lät.. "Än sen" säger vi istället... Kanske är så man skriver?

... Iallafall... Än sen, om jag inte kommer vidare. Aldrig riktigt kan känna mig "hemma"...

... Jag kanske bara mår lite BÄTTRE av att "ge upp" och sluta BRY mig. För att, att BRY mig, mår jag iallafall INTE bra av.. Förväntningar.. Drömmar och önskemål... Höga berg att bestiga, utan några bra redskap i min hand... Att klättra på rullande stenar...

 

... Nej. Kanske... Kanske tar jag mig framåt lättare.. om jag slutar KONCENTRERA mig på det...

Om inte annat, så blir jag ju TVUNGEN att börja klättra, inom några månader...

ANNARS så kan jag ju säga att jag sviker mig själv.. OCH min familj!.. För att.. utan ekonomi, blir mitt liv ett helvete.. Om det nu ens skulle finnas något liv KVAR!.. "Hur KLARAR man sig?", liksom..

 

... Ja...

Jag bestämde mig för att dra iväg till stan... Hoppa över det sista programmet för dagen, som jag följer... Och bara ta en LÅNGSAM promenad i stan...

"Och LÅNG fick den bli". För att.. "En timme tidigare dit, innebar INTE en timme tidigare hem!".. Jag ville nämligen inte åka den proppfulla bussen hem... Men behövde samtidigt åka iväg på en gång, kände jag...

 

Väl i stan...

Musiken sedan "avstart", i mina öron...

Hög volym... Inte om man jämför med andra.. Men för att vara jag...

Ville överrösta trafiken... bussens buller.. och alla människor...

Inte för att DET gick så bra..

 

Men där gick jag. Långsamt. Långsamt. Och bara stirrade rakt ut...

Kände mig deppig... Men trivdes samtidigt i min distans till livet(musiken)...

 

... Efter halva promenaden, började jag känna mig trött.. Fysiskt.. Rent psykiskt och emotionellt, ville jag ALDRIG sluta promenera.. En evighetspromenad... Ja...

 

Men jag gick tillbaka till busstationen. Lite omvägar. Då jag undvek övergångställen där det var för mycket bilar på en gång.. Hade ingen lust att stanna och vänta... Eller att stå stilla för många sekunder, så att andra människor kunde ge mig en längre blick...

 

Väl på busstationen... hade jag nu fått ont i huvudet. Bara lite grann.. Jag brukar få en lättare huvudvärk... Spänningsvärk kanske.. när jag lyssnar på musik för länge... Kanske träningsvärk för att mina egna tankar försöker överrösta musiken :P

 

Jag struntade i den första bussen hem. Då jag såg hur många skolungdomar som klev på.. Och jag hade ingen lust att åka en full och kanske högljudd buss. Trångt... Och kanske behöva ha någon BREDVID mig.. bakom mig.. Eller ja.

 

...Jag satte mig i ett bussbås och fortsatte vänta. Det var en halvtimme kvar tills nästa buss gick...

Och nu fick jag nog av musiken... Jag hade ingen lust att höra omgivningen... Men spänningen i huvudet, gjorde att jag behövde en paus...

 

Det var obehagligt där jag satt... Socialt obehagligt... Och jag hade inte riktigt koncentrationen till att "hålla uppe min svarta mantel över huvudet"... Ja, den som jag föreställer mig att jag har över mig, för att inte känna mig "attackerad" av omgivningen... Av deras blickar...

 

Jag orkade inte föreställa mig den... Utan försökte istället bara stirra åt ett håll där jag inte behövde känna mig sedd.. Övervakad... Vilket var svårt...

Folk överallt... Och jag vågade aldrig titta ifall någon tittade på mig... Men de gånger jag råkade(svårt att låta bli.. Nyfiken som jag ändå är), så mötte jag nästan ALLTID någon annans blick.

 

Bussen blev full ändå... Jag behövde aldrig ha någon BREDVID mig. Men jag TROR nog allt att alla dubbelsäten, hade åtminstone EN rumpa på sig :P

... Och det tjattrades. Mycket. Precis runt mig...

 

.. Och den där FLUGAN.. Det var en halvt handikappad FLUGA vid mitt fönster... Och jag som är DÖRÄDD för insekter som beter sig konstigt. Flyger hackigt, snurrigt eller avvikande. Saknar ett ben... Eller håller på att dö nästan PÅ mig!

 

... Och den här såg ut att skulla dö eller något.. Ena bakbenet var snett och användes inte alls. Flugan var ILLGRÖN! Och den haltade uppför fönstret... För att sedan FALLA ner med ett surr... Flera gånger om!

 

... Usch, vad obehagligt. Och jag trodde nästan att den skulle falla ner i mitt knä.. Ligga där och surra... Skrämma vettet ur mig... Och sedan DÖ!

 

Men som TUR var, lämnade den mitt fönster innan jag bytte plats till sätet BREVID mig... Tänkte det hade sätt konstigt ut... om jag glider över på rund av en fluga :P

 

... Normala flugor har jag inget problem med. Växte upp med dem. Gjorde dem tama. Så att de stannade kvar i mina händer, även när jag rörde på mig :P

 

Men skadade.. med konstigt beteende... Usch.

 

Skit samma. Vidare.

 

Väl hemma... Då gjorde jag iordning en påse med snabbnudlar...

Skulle ha ätit ur frysen idag... Men känns inte värt, när varje dag hittills, har blivit halva middagar. Då det ena inte blir gjort... På grund av brist på ork... Eller på grund av att "pusslet" helt plötsligt inte går ihop... av någon anledning...

 

.. Så jag tog vad jag hade lust med istället.

 

Tv... Läsa bloggar och sådär...

Och sedan fick jag för mig att äntligen slänga mig in i duschen... Och eftersom att jag var deppig, fick det bli ett bad. Bara ligga.. och inbilla mig att jag aldrig behövde kliva upp igen...

.. Härligt.

 

... Precis när jag skulle börja, försvann dock lusten. Orken...

Men jag BEHÖVDE duscha..

Så, i ändå ;)

 

... Och efter badet, tvingade jag mig upp... För att jag ville klippa håret istället...

Jag klippte det. Det blev snett... Jag struntade i det.. Klädde på mig...

Men ville nog ändå jämna till lite...

 

"Fortfarande lite snett.. Men MYCKET bättre..".. Det fick duga...

Men nej... Efter lite tv.. ville jag ÄNDÅ jämna till, lite till...

 

.. Nu fick det duga. "Det ser bra ut"...

 

Men nej.. "Inte riktigt"...

Så, efter ännu lite tv.. utan koncentration, klippte jag lite till... Och konstaterade att det nu ser helt okej ut... Visst, lite halvsnett.. "Men nu ser jag ut som människa".. "Hade jag velat ha snygg frisyr, hade jag gått till frisör... Nej, jag vill bara att håret ser lite tjockare ut"..

 

Kvälls"fika"...

En rätt så bra sådan...

Men i samma veva som jag skulle HÄMTA det, såg jag också chocken på diskbänken.. Båda hoarna var överfulla!..

Och ja-a... Jag hade helt glömt BORT att jag inte hade diskat alls idag...

 

En glad överraskning :P

 

Jag åt...

Och så var det ju bara att ta tag i den där översvämningen av disk... "Fanns ju inget annat alternativ.."...

 

... Och nu sitter jag här...

Ska väl se på lite tv, innan jag lägger mig...

 

.. God natt med er <3