... Det är presenter. Det är nära och kära. Det är hundar. Och det är livet...

Idag känner jag mig tung som bly... Huvudet känns tjockt och proppat... och jag har psykiskt och emotionellt svårt att andas... Det känns som om jag har svalt en stor och tung sten som trycker mot lungorna... -Ångest...

... Och just nu känns det bara så meningslöst. Så tungt. Så hopplöst och uppgivet... Jag känner mig pressad, socialt. Bland familjen... Och ingenting går framåt i livet. Ingenting som kan ge mig mening i vardagen. Kärlek, lugn och harmoni...

... Jag har ätit alldeles för mycket. Proppat in i det sista. Och än sålänge har jag inte ens orkat föra någon logg över vad och hur mycket jag har ätit... -Vilket är ovanligt för att vara jag!

Jag har knappt lämnat tv:soffan, förutom när jag har satt mig vid datorn och kollat BlocketHusdjur eller försökt hitta en present till min nyfödde systerson(och när jag skrev av mig i min känslobok, såklart)...

... Ja, det där med presenter... Jag känner mig såå pressad...

Jag menar. Det är inte så viktigt för mig, och jag varken önskar presenter själv eller mår bra av att köpa dem till andra... Jag känner mig för osäker och pressad, helt enkelt, och har för höga krav på mig själv och ett för dåligt förtroende om att jag kommer att lyckas köpa någonting som uppskattas... -Och vad jag än funderar på att köpa, tror jag att det kommer att ses som "onödigt och dumt" av den som ska få presenten i fråga..!

... Så att det har varit stor ångest i det idag, och jag har haft jättesvårt att slappna av... -Jag känner mig så... otillräcklig...

Och så har jag saknat hund. Jag har saknat Vovven, och har än en gång försökt få Xsambon att ta kontakt med hans nya ägare för att se hur han har det. Men den här gången bad jag om deras mobilnummer också, så att jag kan messa dem själv om jag någon gång vågar...

Och nu på kvällen, har jag messat lite med 24åringen och 25åringen.. Båda två på samma gång.. -Stressigt!

Den ena pratade om mående och hälsa, och försökte övertala mig att följa en massa(massa) steg i någon slags självhjälpslista... och föreslog sedan en tjejmiddag med henne och 24åringen, efter att ha "peppat" mig till att börja träffa killar...

Och den andra... Ja, jag hade messat henne och frågat om hon tänkte köpa någonting till bebisen... Så att vi pratade lite om det...

... Anledningen till mitt och 25åringens messande, var att hon kom på att jag hade fyllt år :P

... Och alla dessa träffar. Alla "utfykter" med diverse syskon... Alla familjesammankomster...

Dessa är ju inte så många, om man ser till hur stor familj jag har... Men det känns jättejobbigt, just nu... och jag orkar inte riktigt... Känner mig alldeles... mör...

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...

...

Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...

Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...

Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...

Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...

...

Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...

Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!

Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...

Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...

... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...

... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...

...

När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!

Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...

... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...

Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...

... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...

...

Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...

...

Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...

Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...

... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...

Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...

... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...

...

Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...

... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.

... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...

Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...

...

Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

Jag vill inte längre. Jag vill inte längre. Ingenting går min väg, och jag vill inte längre...

Tårar på mina kinder. Rödsprängda ögon... Ett huvud som värker... Och ooh, denna ångest... Ooh, dessa bekymmer och problem... -Och jävlar vilken oro!

Man kan liksom inte få en paus. Inte en tillräckligt lång paus för att kunna känna att det är värt alla kamper däremellan...

Jag orkar inte längre...

Vissa saker gör jag mot mig själv. Tvingar mig själv igenom... Och vissa saker blir man attackerad av, av simpla misstag, av missförstånd eller av att inte riktigt veta vad man gör... Hur man gör...

Och jag är så trött på att hela tiden ha minst ett stort bekymmer... Minst en motgång, i mitt sinne... Tyngd över själen...

Jag vill bara ge upp för att slippa misslyckas... För att slippa känna av dessa motgångar...

Och samtidigt som jag ger upp med precis alla bedrifter i vardag och liv, vill jag även sluta äta. Ta distans ifrån hela det problemet...

Jag har förstört för mig själv. Och det känns som att det redan meningslösa livet, nu har tagit ytterligare ett steg tillbaka in i den ännu djupare meninslösheten... -Jag orkar inte med fler motgångar nu...

...

Jag klev upp vid strax efter sju imorse...

Hörde att det både blåste och regnade(eller snöade spetsigt)... Visste inte om jag skulle åka in till stan då. Ifall det var värt två timmars väntan utan att ha någonting att göra, när det var både blött, kallt och blåsigt ute...

Satte mig i soffan. Funderade fram och tillbaka... Ältade... Jag kunde inte riktigt tillåta mig själv att vara hemma, då jag skulle ångra det... Men hade inte heller någon större lust att frysa i stan i två timmar...

... Till slut, skickade jag iväg ett mail till JobbCoach. Struntade i att jag sviker mig själv och kanske ger upp...

Och så gick jag och la mig igen...

Bara någon minut senare, skickar hon mess och skriver att det blir inställt "för att de inte kommer att vara där, på grund av vädret"... -Så att det var ju tur att jag inte åkte!

...

Jag såg på tv...

Funderade fram och tillbaka, på vad jag ville handla idag... Jag hade apelsiner på listan, men jag ville ha någonting mer. Någonting onyttigt...

Nej, grejen var ju att jag inte ville det. Jag var inte sugen, men min hjärna är beroende. Varav jag verkligen försökte tänka ut någonting som jag kunde tänka mig..!

Jag hittade ingenting. Och minutrarna gick, utan att jag tog mig iväg till affären... Men jag var ju stressad.. för att handla, det ville jag..!

... Jag gick iväg till slut. Köpte apelsiner och lite godsaker...

Jag åt smörgås när jag kom hem. Såg på tv...

Jag försökte torka av tv:skärmen, och frustrerade mig som bara den på den... Eftersom att, trots diverse olika microfiberdukar, ville inte skärmen bli fri från damm, eller ränder ifrån ett misstag med att använda fuktig trasa en gång... -Och det syns ju så väl i solljuset!

... Någon gång till eftermiddagen, tvingade jag iallafall mig själv att börja med soppan... Efter att ha skrivit av mig i min känslobok...

Skar morötter. Skar palsternackor. Mixade gul lök, lite lätt...

Ja, soppan blev bra. Bara att den kanske mer blev som puré med bitar, än som soppa... Dock hade jag problem med kryddningen. Den smakade bara sött, eftersom att både grönsakerna och löken, är söta... Den kändes inte tillräckligt salt, hur mycket salt jag än tillsatte. Och den krydda jag använde, kändes inte alls...

Det är jättesvårt, det där med kryddning. Men när jag sedan åt en kopp, smakade den gott. Perfekt med dessa små bitar av lök och grönsaker från mixern, som jag la i på slutet. Men även om den inte smakade för salt, blev jag väldigt törstig av att äta den... -Så att jag vet inte hur jag lyckades med det där!

...

Soppan fick stå och svalna i sina koppar och matlådor, för att sedan läggas i frys och kylskåp.

Jag satte mig vid tv:n. Åt lite till, efter en stund...

Jag plockade lite i köket. Torkade av bordet och vissa bänkytor...

Och nu precis, har jag brutit ihop. Då en sida som jag var registrerad på, hade byggts om, så att man behövde registrera sig på nytt... -Vilket inte funkade för mig!

Någonting blev fel, och alla mina tidigare uppgifter gick förlorade! Och då denna sida var någonting som man ständigt tar sig framåt i, känns det bara som ett stort bakslag...

... Och jag orkar inte bry mig längre...

... Men å andra sidan, börjar det kännas så vardagligt att allt går fel. Att det alltid finns en motgång, ett bakslag eller eventuellt bakslag, nu, att det inte känns värt att reagera lika starkt längre...

Jag menar. -Tillåt allt att gå åt helvete. Hantera det när det händer...

... Egentligen vill jag bara bli lycklig. Men för att orka leva, måste jag acceptera att saker händer och inte händer, och att jag inte orkar eller vill det jag önskar att jag orkade eller ville...

... Jag får acceptera livet och tillvaron för vad den är, eller fly undan och försvinna föralltid...

... Jag orkar inte kämpa längre, för någonting som jag antingen inte vill eller orkar nå...

... Borde sluta överväga och drömma hund, också... Eftersom att det aldrig kommer att hända i mitt liv... Inte i detta livet...

... Och egentligen kanske jag bara ska ge upp om sysselsättning också, när jag ändå håller på... Bara ge upp om allt... -Och vadå?

... Men jag vill inte prata med er om det...

Ska bädda ner mig i soffan nu...

... Jag måste blogga nu, om jag ska kunna gå och lägga mig...

Det är bara lite knappt sex timmar kvar tills jag ska kliva upp igen...

Den buss som brukar gå in till stan, så att jag bara hade haft knappt en timmes väntan till att möta upp JobbCoach, är inställd imorgon. Antar att eleverna har sportlov eller något...

.. Så att nu kommer jag att ha två timmars väntan, istället för en...

... Jag har funderat lite grann, på att ställa in besöket. Och jag kommer att så göra, om RödaVeckan skulle sätta igång för hårt... Men annars ska jag åka.

Tänkte köpa mig någonting att äta, och sedan gå ner till hamnen och sätta mig en stund. Jag hinner nästan precis dit, äta, och sedan är det lagom att börja gå till JobbCoachs kontor...

... Jag måste nämligen ta mig iväg om det känns möjligt. För att annars så blir jag uppgiven och känner att jag sumpar min enda chans till att ta mig ut på en aktivitet... Och att ge det en ny chans vid senare tillfälle, hade inte känts okej...

Nej, jag måste ut. Och jag måste dit imorgon... -Även fast jag vet att skavsåren på mina hälar, kommer att svida som f*n!

... Ja, jag var ute och gick idag, i decimeterhög kramsnö, på en kurvig och vågig grusväg... I mina för stora vinterstövlar som mina fötter inte alls är vana vid..! -Det kändes som knivblad mot hälarna!

...

Jag klev väl upp vid elva idag...

Såg på tv... Gjorde en smoothie... Och diskade lite grann...

... Sedan slängde jag på mig vinterstövlarna och ytterkläderna, och gick iväg på min långpromenad i solskenet...

... Det var tjockt med kramsnö. Träden glittrade alldeles underbart, och solen sken...

Men vägen som jag brukar gå på, var inte alls plogad. Det fanns stundvis, ett par bilspår att gå i... Men ibland varken fotsteg, bilspår eller upplogat...

Och det var tungt! Det var jättetungt att gå, vissa stunder. Men det som kändes jobbigt, var endast smärtan i mina hälar... -Allra helst i en av alla uppförsbackar, sved det och skar, så att jag nästan sprang(!) uppför den tjocktäckta vita backen sedan! ... -Jag ville bara slippa smärtan...

... Jag tog mig igenom promenaden, iallafall...

Gjorde någon smoothie till... Åt en banan... Tog en liten morot...

Jag har sett på tv. Vattnat mina växter... Och funderat på morgondagens förmiddag...

Jag har funderat tillvägangångssätt i inköp och ätande... Och jag har velat köpa hund...

... Kollat lite kläder på internet... Och plåstrat om mina skavsår, med frystejp och spritade bomullspads...

...

Imorgon blir det studiebesök. På torsdag blir det soppkok och möjligtvis lite diskning...

... Att tvätta kläder, börjar kännas alltmer påträngande... -Jag behöver rena kläder!

... Ja-a... Nu går jag och lägger mig... -Ja, efter lite nedvarvande framför tv:n...

Jag är trött och jag ska gå och lägga mig.

Känns som att jag har mycket i huvudet just nu, som får mig att känna mig uppe i varv... Jag kan liksom inte sluta tänka. Släppa taget... Men jag ska ändå skriva några rader om hur min dag har varit...

...

Klev upp när klockan ringde, vid kvart i tolv. Satte på tv:n och såg att det var skidåkning igen, istället för HemTillGården, och kollade bussar från trafikplatsen...

Det var vår ute, så att det skulle vara skönt att promenera den där extra biten, efter gårdagens hetsätande...

... Hela natten, dock, låg jag och funderade på det här med ätandet. Och jag kom på hur jag skulle göra...

Jag tänker, från och med imorgon, byta ut allt skräp som jag köper, mot frukt och grönt. Från och med nu, ska jag bara köpa ekologiska råvaror från växtriket. Och jag ska så gott som, undvika all mat som på något sätt är malet, reducerat eller processat... Med vissa undantag, antagligen...

Jag kände bara att det inte ska behöva vara så svårt att sluta äta skit... Att det inte ska behöva krävas så himla mycket av mig. Jag menar. Lever jag på bara frukt och grönt, behöver jag egentligen inte göra mer med dessa saker, än vad jag gör med kakor och godis... Bara att stoppa i mun.

Planen inatt, var väl att jag skulle äta en frukt några gånger om dagen, så att jag kunde svälta på det...

Idag är väl tanken densamma. Men jag ser faktiskt fram emot att få någonting att förhålla mig till. En slags guide i ätandet och inköpen... En trygghet och stabilitet...

Jag ser fram emot den variation jag kan uppnå när jag väl kommer in i vad som ska gälla framöver...

... Men vi får se... Det kan ju bli pannkaka av alltihop, också...

... Jag gick iallafall iväg till trafikplatsen, några minuter senare...

Promenerade i lugn takt idag. Riktigt lugnt. Och då jag inte hade något större begär av att ta den första av de två bussarna med femton minuters mellanrum, kände jag mig inte stressad alls... Förhållandevis. Inte så att jag märkbart tog ut mig själv, iallafall...

... När jag satt och väntade på bussen, på trafikplatsen, började jag försöka räkna ut hur mycket frukt och grönt, jag skulle ställa in mig på att äta per dag och måltid. Och hur många måltider jag egentigen ska äta...

Jag menar. Det måste ju funka med mitt sinne. Med de symtom jag kommer att få om eller när jag börjar äta för lite...

Jag måste äta tillräckligt många måltider, för att orka stå ut. Och jag måste äta tillräckligt mycket, för att inte känna att det blir olidligt att vänta mellan måltiderna... Men så måste jag också äta tillräckligt lite för att göra min hjärna nöjd och trygg...

... Ja-a... Men det där visar sig väl med tiden...

...

Väl i stan.

Jag klev av vid busstationen och började gå min långpromenad. Den som tar ungefär en och en halv timme...

Det var härligt väder, men återigen kändes det mer tungt att gå, än vad det egentligen borde göra.

Det kändes som om jag gick så fort jag orkade. Men stegen var korta och jag kom knappt framåt alls... Det var många människor. Unga som gamla. Med och utan rullatorer, som gick förbi mig. Och fastän de inte såg ut att gå särskilt snabbt därframme, försvann de bara längre och längre ifrån mig...

... Men jag brydde mig inte om att stressa upp som jag annars brukar göra när folk försvinner bort i horisonten... Jag hade ingen energi till att försöka komma förbi och ikapp... Utan jag gick i min lugna takt tills jag kom fram till en busshållplats som min buss skulle gå ifrån om bara tio minuter...

... Jag hade då promenerat i en timme, plus halvtimmen till trafikplatsen, och jag kände bara att det fick vara nog för idag. Jag hade promenerat tillräckligt och kunde tillåta mig själv att ta bussen hem därifrån och strunta i den sista halvtimmens promenad.

... Jag ställde mig och väntade. Kollade bussen, gång på gång. Och den blev bara mer och mer sen...

Men när den var ungefär tio minuter försenad, kom den. Och jag åkte hem.

...

Väl hemma.

Direkt jag kom innanför dörren och satte mig vid datorn för att... kolla någonting. Minns inte vad, slog det mig att det var AllaHjärtansDag...

Fastän mormor skickade en hälsning per mess imorse, slog det mig inte ordentligt förrän jag kom hem...

Jag hade fått mail från Coop med några personliga erbjudanden. Och fastän jag inte ville köpa någon av de sakerna som erbjudandet gällde, bestämde jag mig för att köpa min sista godsak idag, eftersom att det kändes fel att vända på kosten "på en speciell dag"...

Egentligen borde jag inte vika för speciella dagar hela tiden, eftersom att det bara ger ursäkter på ursäkter att få äta skräp. -En massa skräp! Och det finns ju alldeles(!) för många olika dagar som människan har hittat på för att ha en anledning att äta gott..! Vilket gör att chansen till en hälsosam vardag, försvinner nästan helt.. om man nu ska fira alla dessa..!

Men just idag, kändes det ändå okej. Ett okej avslut på dessa hetsätarperioder. Och en bra nystart imorgon.

... Jag gick iväg till affären, efter att ha kollat om det fanns några erbjudanden på ekologiskt frukt och grönt på butiken här i byn...

Jag ska nämligen hålla mig till erbjudanden, eftersom det ger mig en tydlig linje och ram att hålla mig till och inom. Så att det ska kännas så tryggt och stabilt som möjligt... -Kanske lite mindre beslutsångest bland alla miljoner varor i butiken..!

... Dock så har jag haft svårt att komma fram till, idag, den tydlighet i "vad" jag får köpa, som jag söker. "Vad gäller angående hur "behandlade" varorna får vara?" ... "Hur hård ska jag vara med att maten ska vara färsk? Att den inte ska vara malen eller "borttaget" något ifrån?"... Jag menar. Jag vet ju att jag inte vill ha några tillsatser i den. Att det ska vara en antingen färsk eller fryst råvara från växtriket. Jag vet att den ska vara ekologisk...

Men om man tänker till exempel kakao eller havregryn... Ingen av dessa saker är ju i den "form" som de var när de fortfarande befann sig där de växte...

... Ja, jag vet inte. Det är nog någonting som kommer att växa fram...

Men till en början, kommer jag nog att göra det enkelt för mig. -Bara frukt och grönt från "grönsakshörnan" eller frysdisken. Och utan några övriga ingredienser tillsatta... De ska vara så "bara plockade" som möjligt.

... Det är svårt. För att jag får ju inte vara för hård mot mig själv, heller. Eftersom att det skulle leda till att jag inte orkar fortsätta... -Kraven blir för höga...

...

Annars...

Jag kollade lite kläder, lite snabbt... Bara en sida på en webbutik...

Jag har kollat hundar på blocket, gång på gång...

Funderat hundar... Känt att jag måste skaffa hund. Att det är dags. Samtidigt som jag vill börja jobba, men inte vet hur jag någonsin ska ta mig ut någonstans...

... Grejen var att jag såg på Gray's Anatomy(är stavningen rätt?) idag. Och där sa de att vi många gånger inte kan påverka hur eller när vi dör, men att alla kan påverka hur man lever...

Och det skriver jag ju iochförsig i stort sätt vare dag, att jag kan påverka det men inte gör det... Men att höra det sådär. Det bara påminner.. Får en att haja till...

... Jag fick lust att göra någonting som gör mig lycklig. Vad det än skulle innebära för mitt liv och min vardag i övrigt... Bara satsa, liksom...

Men jag, och att våga någonting alls..! Önskar bara att jag gjorde det, men vi får se...

... Så att det har bara virvlat runt i min hjärna idag. Gett mig svårt att koppla av och koppla bort...

Förväntningar. Förhoppningar.. Fastän brist på tro...

Och den där praktikplatsen... Även fast jag aldrig tycks ta mig ut någonstans.. trots att jag verkligen skulle vilja vara på "just den praktikplatsen". Jobba med "just det", så håller jag allt på vänt..

Jag vill inte satsa på någonting annat, sålänge som jag hela tiden dras med att "egentligen skulla vara ute och jobba för min inkomst"... Och det gör att jag går både sysslolös och olycklig utan mening... och ändå inte kommer ut och jobbar! -Bara för att jag "egentligen" ska ut nu! ... Men jag har skullat "egentligen ut nu" i flera, flera år..!

...

Jaja...

Det har blivit mycket tv...

Och så har jag ätit choklad. Jag köpte nämligen en ParadisAsk som sista godsak innan min nya koststil börjar...

Så att jag har ätit en del, men samtidigt inte överdrivet mycket. Och att jag har promenerat i en och en halv timme, gjorde nog att det har gått på jämnt ut idag, som det gjorde igår.

... Hmm... Annars...

Jag har planerat morgondagen..

Än sålänge har jag ju inte hört någonting från 24åringen, om ifall vi ska åka till Ikea på fredag. Men jag har bestämt att jag ska stanna hemma imorgon. Duscha, diska, kanske städa lite grann... Och så ska jag ta timmespromenaden här i byn. Mest för att jag känner att jag kommer att sakna att promenera, nu när våren börjar komma.

... Hur det blir med "mängden" mat nu de närmaste dagarna, vet jag inte. Men jag ska försöka äta ganska många gånger om dagen, iallafall. Eftersom att morötterna, som är den enda grönsak jag har hemma just nu, ger ju inte särskilt mycket näring...

Dock så har jag ju fortfarande havregryn och sådant hemma. Och pasta. Och på något sätt, måste jag ju bli av med dem, fastän jag inte längre ska köpa hem sådana saker...

Så att tills dessa tar slut, kan jag ju äta även dem... Jag vet dock inte vad som är gjort med havregrynen. Måste läsa på om detta, så att jag vet om de är "tillåtna" eller inte... Jag vet ju iallafall att sådana "bahandlade" varor, som mjöl, är strikt förbjudna. Då får jag hellre köpa hela korn och "mala" själv.

.. Allt från växtriket, är ju annars tillåtet.. -Bara det är så.. "nära jorden" som möjligt...

... Nog om det.

Det kanske var allt.

.. Nu blir det sängen...

... Jag vill öppna dörren och gå ut...

Varför kan jag inte bara öppna dörren och gå ut? Varför kämpar jag så hårt med att blockera min egen utväg? Varför ska jag motarbeta mig själv? Varför vilja det som smärtar? Varför hindra vad som kan bli bra?

...

Jag känner mig unken. Kanske för att jag inte har klivit in i duschen på veckor. Kanske för att jag inte får i mig rätt näring. Äter oregelbundet, överflödigt och ibland inte alls... Kanske för att jag sitter mest ensam för mig själv och låter tankarna gnaga hål i min själ... För att jag inte gör någonting. Inte uppnår någonting meningsfullt... Kanske på grund av det nästan ständigt pågående kriget inom mig själv. På grund av den bristen på självrespekt och kärlek till mig själv och livet, jag känner...

... Eller kanske helt enkelt bara för att jag har gett upp... För att livet har pågått för länge utan att låta skålarna mellan ont och gott, väga lika... Eller ens i närheten av lika..! Kanske för att tilliten och hoppet tynar bort...

... Jag kan ändra det här... Jag kan riva ner den mur som jag har byggt upp... Det borde jag kunna... -Att rasera är enklare än att bygga och konstruera...

Men jag vet inte hur... Kanske vill jag bara ha den där muren kvar. Att den står starkt och tydligt, och skyddar mig... Eller något...

...

Strunt i det.

Det känns iallafall väldigt tungt, just nu. Livet. Som om det, varje gång som jag börjar blicka framåt, blir tyngre att andas. Att krampa sig fast vid livet...

Att jag, varje gång som jag börjar vilja någonting, inte alls tycks vilja det...

Och den enklaste lösningen visar sig alltid vara den svåraste av dem alla... Vilket gör det hela kvävande omöjligt...

... Det borde vara så enkelt. Bara öppna en dörr... Bara ta ett steg och några till... Bara följa sitt hjärta, lyda sin själ... Lyssna till sitt sunda förnuft...

Det borde vara så enkelt att göra livet till vad man vill att det ska vara, med en enda rörelse efter en annan...

Och att sätta upp en stor blockad framför sina drömmar. Framför lyckan och kärleken... Det känns inte logiskt. Inte någonstans...

Och idag känner jag att jag bara babblar...

Vet inte riktigt vad jag ska säga(skriva) när jag inte förstår vad jag håller på med eller varför...

När jag helt utan anledning, strävar åt fel håll och vill åt dem alla... När jag har gjort mig själv till min och mitt livs största fiende...

... När jag inte längre... ser något hopp...

... Jag ser svart, men livet ger ljus... Och jag blundar desto hårdare.. för att slippa se...

Och ännu hårdare vill jag blunda när andra uppnår vad jag inte.. vill, gör, kan, når... vågar...

... Jag känner mig verkligen som en fånge i mitt eget liv, min egen kropp, mitt eget sinne... Och jag har inget hopp om att jag någonsin ska släppa mig själv fri. Då jag, när jag ser det framför mig, känner en stark motvilja... Som om min själ skulle explodera och fly fältet om jag blev lycklig. Om jag blev stark och uppnådde någonting...

Det här är inte bekvämt. Det är smärtsamt och tungt... Men jag tycks ändå uppleva det som något mer positivt än vad glädje, lycka, värme, ljus och kärlek är...

...

... *Suck*.

Jag förstör för mig själv. Medvetet. Men så får det vara...

Dagen idag.

Jag klev upp vid halv tolv, tror jag minsann...

Satte igång tv:n och datorn, och började kolla upp bussar in till stan... Egentligen hade jag ingen större lust att åka in. Men alternativet verkade mindre smart, då dagen skulle bli lång och propparbegäret stort...

Jag satte mig framför datorn och skrev ner alla möjligen passande tider, både från trafikplatsen och härifrån. Och tillbaka.

Bestämde mig för vilken som skulle passa bäst eller minst dåligt... Och traskade iväg till trafikplatsen, tio minuter senare...

... Det var fint väder ute idag, och solen ingav en härlig och lugnande känsla.

Och då jag gav mig iväg såpass i god tid, kunde jag gå i lugn takt till trafikplatsen... Eller ja, halva biten. Sedan blev jag lite stressad eftersom att jag är så dålig på avstånds-och tidsbedömning...

... I stan, bestämde jag mig för att kliva av bussen på den första hållplats som någon plingade på... Vilket blev centralstation. Och därifrån gick jag sedan ner på en, för mig ny väg som jag inte visste vart den ledde...

Det var vackert, lugnt, och intressant. Men jag blev lite osäker och stressad där en stund, eftersom att jag inte visste vart jag var eller vart vägen ledde. -Och jag skulle ju med nästa buss hem..!

Men jag fortsatte gå. Ville inte vända tillbaka utan att se ifall jag kunde gå i en rundel och inte en sträcka fram och tillbaka...

Efter ungefär 40minuter nådde jag busstationen. Väntade på bussen som skulle gå om en halvtimme, och köpte mig en smörgås...

Ja, nu har mitt hetsarbehov blivit så himla mycket större än vad jag känner att jag orkar hantera! Jag menar. Överallt och hela tiden, vill jag ha någonting att äta. Och tvånget tvingar sig bara på mig allt oftare för varje dag som går. Vare sig jag är mätt eller hungrig. Sugen eller aptitlös... Även om jag så verkligen inte känner för att äta någonting alls..! -Jag måste äta!

... Och det är jobbigt... För att idag har varit en sådan dag, och de blir bara fler...

Jag har verkligen inte velat ha någonting. Inte velat äta. Och att jag då sitter och funderar och funderar. Försöker komma fram till någonting som jag kanske ändå kan tänka mig... och verkligen försöker bli sugen. Få aptit.. Fastän jag egentligen har ätit mer än tillräckligt! ... -Bara *suck*...

Men idag har jag iallafall tagit slut på propparmaten...

Inte för att det ger mig en tryggare och lugnare känsla inombords... -Det gör ju ingen skillnad... Jag skaffar ju ny...

...

Annars. Idag.

Tv.

Sortera bland mina bilder med "känslo-och tanketexter" på, på min skrivbordsbakgrund...

Skriva i känsloboken...

Känt att jag behöver hämta ut "det där paketet" innan jag glömmer det...

Känt att jag behöver få ordning i hemmet. I vardagen, och på mig själv... Velat försvinna för att det inte går... För de känslor som jag inte vill komma att uppleva, men som oundvikligen kommer att uppstå...

Och så har jag kollat hundar på Blocket.

... Jag är hungrig. Jag är frusen... Och jag känner mig förbryllad.. Uppgiven... Trött...

Det känns som att jag inte kan få till det. Som om det inte längre är möjligt att göra rätt, då jag faktiskt i självaste verket inte vill... Och jag känner mig bara så... handfallen...

... På fredag ska jag iallafall på studiebesök på Brukshundklubben, för att förhoppningsvis börja jobba där...

Och kommer jag inte ut på praktik.. sysselsättning, denna gången, så vet jag inte vad jag ska ta mig till... Det alternativet finns liksom inte! Jag behöver ut...

... Det känns bara så tungt nu...

Bara fyra dagar in på svälten...

Men grejen är ju den att jag egentligen inte ska svälta såhär hårt, och att om jag hade ätit såpass mycket som min plan innebär, hade jag med största sannolikhet inte känt av det här lika fort...

Men jag känner inte att jag vill äta mer. Jag vill äta nästan ingenting alls, eller äta så mycket jag bara kan... Och det gör det här väldigt tungt, för att jag slungar mig själv mellan att hetsäta utan att egentligen vilja... Fastän det gör ont... Och att försöka leva på nästan ingenting alls, fastän det får alla känslor, fysiska som psykiska, att löpa amok!

... Och.. nej, ingenting duger.

Jag tycks inte kunna finna rätt väg. En väg som jag trivs med...

Jag vet ju en väg som jag trivdes med! Men det är ju den vägen som jag inte alls tycks vilja eller orka ge mig in på just nu..!

... Nej, jag får hoppas på praktikplatsen. Att jag tar mig ut... och att det gör det helvete som jag utsätter mig själv just nu för, mindre svårt att hantera...

... Varför det nu skulle göra det... Men det är min enda chans.. känns det som...

...

Dagen idag.

Satt uppe tills klockan var halv tre igår natt.. Idag morse...

Såg på tv...

Vaknade sedan... Ja, men någon gång på morgonen...

Såg på lite skidåkning på tv:n, då jag inte orkade gå till trafikplatsen idag...

Promenad skulle det bli! Men jag kände att jag hellre ville ta en lugn promenad i stan, än att oundvikligen, trots tid, stressa till trafikplatsen för att ta bussen.

... När klockan blev lagom att gå...

Ja, just det. Jag tog en morot och ett glas vatten också, innan jag gick. Då jag kände mig väldigt kraftlös, och inte skulle ha en chans att orka promenera utan lite energi..! Inte för att jag märkte någon skillnad efter det!

...

Det var jättekallt ute, även idag. Och jag bunkrade upp med vinterjackan, halsduken och de tjocka tumvantarna...

Det höll faktiskt blåsten borta ganska bra, men det hindrade inte kylan från att tränga in i både byxor och öron!

Nej, det var en kall promenad. Och eftersom att jag kände att jag började få ont i öronen av att gå i blåsten, kunde jag inte ens tänka mig att gå en hel 90minuters promenad i kylan!

Så att jag svängde av och in mot stan. Promenaden blev exakt en halvtimme lång när jag landade på busstationen igen. Och jag väntade in den försenade bussen och åkte hem.

...

Hungern har varit den överväldigande känslan idag... Tankar på en nästa hets(som egentligen är förbjuden), har fyllt mitt huvud och gnagt på, hela kvällen... Och tvivlet om ifall jag verkligen orkar fortsätta blogga om dessa tjatande, tunga, tråkiga.. saker... Om jag ska fortsätta blogga alls, har gjort mig låg nu till kvällen...

Jag har ätit en morot till... Och så åt jag lite havregryn med honung...

...

Jag hoppas på ett lyckat studiebesök på fredag. Annars får jag tvinga mig själv att börja ändå!

Och på fredag nästa vecka, ska jag med 24åringen till Ikea.. Om inte planerna ändras!

Disken och allt skräp... Allt hår och damm, stör mig som attan... Likaså det faktum att jag inte har några rena kläder.. i princip.. Och så inte har haft på månader! ... Och jag tar inte tag i det! Inte något av det... Det blir inte av...

...

Nej... Kanske slutar jag blogga nu. Vänder mig till känsloboken, så att jag bara skriver när jag känner behov utav det, och bara för min egen del...

Jag börjar tycka att det känns tungt att skriva om allt som inte fungerar, nu... Och ska jag inte skriva om det, har jag inte så mycket annat... Och att alltid känna att jag vill fel, är någonting som jag egentligen inte känner för att låta andra ta del av...

Får se om jag låser bloggen och fortsätter skriva varje kväll "ifall att". Eller om jag bestämmer mig för att helt enkelt befria mig själv ifrån... den egentligen enda rutinen jag har...

... Nej, vi får se...

Får se om det blir en ny hetsätarperiod snart(vilket känns oundvikligt)... Och så får vi se ifall jag lyckas tvinga mig själv ut på praktik...

Får se ifall jag till slut lyckas återvända, på ett eller annat sätt, till svälten... ordentligt(!)...

... Vi får se, vi får se, vi får se...

Jag mår inte bra just nu... Mest på grund av svälten, skulle jag tro...