Det är nog egentligen inte så mycket av mina allra innersta tankar, som jag vill "prata" om här på bloggen...

Men jag ska ändå ta dagen ifrån början ikväll... Så får jag väl komplettera med dagboken sedan. För att. Orka skriva på ännu en blogg efter detta..

Jag klev upp... När, minns jag inte. Men kanske vid halv tio tiden, imorse. Tråkade jättelänge. Låg på soffan och väntade på att Syrran och Brorsan skulle bli mer aktiva. Vovven var lika inaktiv, hon. Så. Jag låg bara och stirrade rakt ut. Halvsov lite då och då. Hade ont runt huvudet. Då jag hade keps på huvudet medans jag låg på huvudkudden, för tredje(tror jag) dagen i rad. På grund av att jag kände mig smutsig, men inte kände mig bekväm med att duscha här. Stökigt hus. Smutsigt badrumsgolv. Ofräsch dusch...

När Brorsan väl vaknade till liv, satte Syrran igång tv:n... Och tristessen fortsatte i ytterligare några timmar... Men Brorsan släppte ut Vovven i långlinan och gled sedan precis lika fort som han kom ut, in på sitt sovrum igen.. Och visade sig sedan inte på några timmar.

Själv sprang jag fram och tillbaka mella gården och soffan. Då jag ville lugna Vovven när hon blev stressad. Vilket inte hände så mycket idag. Då det inte var särskilt hög aktivitet utanför huset HELLER, idag.

... Ja. Så ÄNTLIGEN kunde vi gå på promenad! Ja, det HADE vi ju inte gjort så snart, om inte jag hade frågat Brorsan om vi inte kunde gå ut, och han som vanligt kommer nästintill direkt... Ja, det till skillnad från bror hans(Xsambon) som man fick tjata på för fulla muggar, men han ÄNDÅ inte ville komma!

Stressad vovve som slänger sig åt alla håll och kanter i kopplet... UTAN nosgrimma(med sele), till min stora glädje! Eftersom att hon slänger sig PRECIS lika mycket MED den! *Stackars nacke*...

Kommer till ett Marathon - Är lika med "Mycket folk", och Vovven blir nästintill okontrollerbar bland alla dessa hundar.

Högg mot både mig och Brorsan i ren stress, när vi som vanligt skulle sätta henne ner, så att hon fick lugna ner sig och vi fick kontroll... Men miljön var nog inte rätt för henne. För att vissa gånger går saker jättebra. Och ibland börjar hon gläffsa och "hugga" eller nafsa galet.

Hem igen... Och sedan har det inte hänt så mycket... Mer tv. Och en del springandes ut och in genom ytterdörren. Inte mycket. LÅNGT ifrån lika många gånger som igår. Då det inte har hänt så mycket idag. Utanför vårt hus.

Lite jobbiga känslor, nu till kvällen. Spänd inombords, och inte sådär supernöjd. Men ändå tillräckligt lugn för att ta mig an en dusch, trots ofräschheten...

... Jag behöver kärlek från hundar... Men jag vet med mig att jag egentligen inte orkar med att spendera mer än kanske ett par timmar i sträck med dem... TROTS att hela jag DRAS mot dem! Både i deras närvaro och när de inte finns där... Mitt kall är att träna, hjälpa och uppfostra hundar. Men min hjärna tillåter det inte. Och inte heller min nervösa natur, just nu...

Med det, säger jag god natt. Ny dag imorgon. Hoppas att det blir en minst lika bra dag som idag. Är orolig för annat...

God natt med er <3

En dag full av stress, osäkerhet. Nervositet. Men även lycka, glädje och stolthet... En dag som nu, såå skönt nog, är över!

Japp. Jag orkar typ inte. Jag orkar inte med livet som jag lever här. Det liv som jag egentligen så gärna skulle vilja ha. Ett liv bland vänner och hundar. Ja, vännerna är väl egentligen inget problem. Jag behöver ju inte vara särskilt social om jag inte vill. Även om jag lite smått längtar tillbaka till ensamheten igen..

Men det som jag spänner mig som mest för och som jag lägger som störst krav på mig själv i, är vovven. Hundar är mitt liv. Bokstavligt talat. Finns de i närheten, så är dessa de enda jag ser. Jag skulle göra precis VAD som helst för de mest underbara varelser jag känner. De mest kärleksfulla och välvilliga djuren jag vet... VAD som helst!

... Och det är ju just det som är problemet. Jag vill den FÖR väl. Och när jag inte lyckas hjälpa dem tillräckligt snabbt. Lyckas få dem att känna sig tryggare och lyckligare än vad de redan är, så blir jag osäker på mig själv. Söker lösningar. Och tvivlar på den insats jag redan gör...

Men det är ju även det faktum att jag inte kan SE någonting annat, TÄNKA på någonting annat... ÄGNA mig åt någonting annat än just vovven...

Ja, och NÄR jag väl gör det, ligger ångesten och gnager lite lätt i bröstet. Typ som nervositet eller oro...

Men trots det, så har det gått bra idag. Det är mitt dåliga självförtroende och mina skyhöga krav som ställer till det. För att, trots allt SER jag klart och tydligt att just Vovven och jag, har kommit MYCKET närmre varandra än vad vi någonsin varit, under dessa få dagar som jag har varit här! Och idag kände jag även, under en kort stund mitt på dagen, att hon vände sig till mig och sökte bekräftelse när hon såg någonting "misstänkt" ute på gården.

... Men som sagt. Osäkerheten, de höga kraven, och det faktum att jag stressar upp mig själv till nervositet utan att egentligen behöva det... Utan att ens TÄNKA på det, gör att jag blir helt utmattad av en dag med hund! ... Så har det inte alltid varit. Jag var lugnet själv framför hundar, fram tills "Jordens Undergång" när allt brakade samman för mig för några år sedan...

Min och min Älsklingsvovvens relation... Min och min Xsambos relation... Våra liv... Ja, allt brakade samman, sådär tio gånger om. Innan jag bestämde mig för att "fly" tillbaka till familjen... Och där står jag nu...

Men. Dagen idag.

Första delen av dagen. Sådär fram tills halv ett, spenderade jag sittandes ute på stentrappan. Eller i vardagsrumssoffan i tystnaden. Brorsan bestämde sig för att sjusova. Så Vovven och jag, tråkade lite grann sålänge. Jag kände mig lite stressad, och obekväm i att göra någonting annat.

Men vi hade allt att göra ändå!

Jag pratade lugnt och lugnade Vovven från onödigt stress. Lyckades hålla mig väldigt lugn och trygg till en början. Ja, det gick faktiskt jättebra. Och det var vid det här tillfället som Vovven vände sig till mig för bekräftelse och beröm, när hon såg dessa misstänkta ting.

Vi(hon) låg eller satt(på mitt kommando) och flåsade(inte mitt kommando :P) högljutt och snabbt, när hundar gick förbi. Och jag satt bredvid och lugnt sa till henne och sitta kvar. Flera gånger om. Och berömde sedan mjukt och lugnt. Glatt. När hon hade klarat det. Satte bestämt men vänligt, ner henne igen, om hon ställde sig upp för att börja stressa ännu mer.

Ja, vi jobbade på. Det kom värre tider. Då hon "högg" efter mig och grymtade till, i stressens och osäkerhetens(hennes) stund. Vare sig det var barn eller hundar som passerade.

Ja. Vovven är en osäker hund... Lugnt sagt. Men hon är helt klart fixbar. Om man orkar hålla på! Vilket mitt psyke inte tycks tillåta just nu... Är ju tillräckligt uppstressad och osäker i mig själv ändå! ... Men så är man ju jag. En hundvän som inte kan hålla sig borta. Jag dras till hundträning helt enkelt. Dras till hundar som behöver "fixas". För att det är vad jag älskar allra mest. Att "fixa" och hjälpa hundar.

Ja. Vi väckte iallafall Brorsan vid halv ett. Varpå han slog på tv:n och försvann in i sovrummet igen. Datorn antar jag...

Jag själv gick mellan tv:n och stentrappan. Då Vovven satt bunden i långlina ute på gården. fäst i huset. Och hon stressade ju upp för saker som gick förbi, vart femte minut typ. Kanske testade hon mig bara. Om jag skulle finnas där för henne varje gång som hon såg någonting misstänkt. Jag vet inte. Men vid det här laget hade hon börjat skälla ifrån ordentligt när andra hundar gick förbi. Från att ha kommit glatt när jag ropar in henne, samtidigt som en hund går förbi.. Japp. Anledningen vet jag inte. Men kanske för att jag inte SATT där med henne längre. Utan satt inomhus i soffan istället(?)...

Det blev iallafall en promenad till Mamman(Brorsans)... Hon jobbade ju. Men vi skulle bara plocka lite fler röda vinbär som Brorsan gör saft av, innan dessa blev övermogna.

Hem igen. Osäkerheten fortsatte för både Vovven och mig. Men min lugna och trygga(Ja, så gott det gick) hantering vid hennes rädsla, stress och osäkerhet, fortsatte. Och trots en del motgångar, känner jag ändå att hon har funnit en viss trygghet i mig =) Det är orken som nu sätter stopp. Egen hund, blir det nog aldrig igen. Inte om jag inte mår bättre i mig själv först. Inte blir så besatt av allt... och kan sluta bry mig för mycket...

Ja. Annars har det i princip bara varit tv för mig idag. Någon kvällspromenad tog vi inte heller. Kände inte att jag orkade det idag... Försvinn ångest. Försvinn. Den bottnar i det förflutna... Kunde den inte stanna där!? Den tiden är förbi!!!

Nu blir det sängen iallafall. Kanske kan jag vakna upp som en lugnare och tryggare. Gladare och lättare människa imorgon.

God natt med er <3

Okej. Jag vet inte hur mycket jag vill säga om vad som stör mig och får mig att må dåligt just nu, här på bloggen. Då det känns väldigt tungt att bära på ändå. Känslor som jag VISSTE jag skulle få när jag kom hit. Känslor som blir tyngre och tyngre att bära, ju längre tiden går. Känslor som beror till största delen på dåligt självförtroende...

På sätt och vis, känns det som en mardröm att veta med mig att jag har nästan två veckor till, att orka med och klara av... Flera DAGARS fler utmaningar, hinder och kamper, att vinna och ta mig över...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Det känns bara som om jag har FÖRSÖKT så många gånger. GETT det så många chanser, att jag snart varken har kraft eller förtroende för att våga eller orka försöka igen. Jag tappar ytterligare lite gnista för vart gång jag blir rädd. Orolig... Osäker...

Men samtidigt är jag VÄRLDENS envisaste! Vilket gör det hela ÄNNU värre. Jag försöker och försöker och försöker. Låter självförtroendet tynga ner mig, och självkänslan krympa sig allt mindre... Samtidigt som jag gång på gång kämpar för att lyfta upp mig själv... Och söker bekräftelse på att jag KAN. Med ångesten i bröstet. Osäkerheten i kroppen, och envisheten i hjärnan...

Men ska väl försöka ta dagen idag, då. Trots att livet just nu känns hårt att leva... Ja, jag orkar inte mer...

Idag, precis som igår, har det blivit mycket tv. Hela första delen av dagen, satt Brorsan vid datorn. Syrran jobbade.

Men till slut, bestämde jag mig för att gå ut och sätta mig på stentrappan utanför huset. Vovven satt med. Eller låg.

Sedan fick jag nog, och ville ta en promenad. Lossade Vovven från långlinan och satte på korta kopplet istället. Då långlinan sitter fast i huset.

Och då det var jag som skötte det idag, så blev det ingen nosgrimma. Hämtade Brorsan vid datorn och drog med oss honom på promenad...

... En jobbig vovve har vi haft med oss idag. Jag vet inte. Antingen har det varit en maktkamp mellan mig och en hund som aldrig behöver vika sig för någon.. Eller så är hon bara väldigt osäker på allt. Men ett faktum är iallafall att hon var VÄLDIGT styrig idag! Och kampen innebar att hålla henne lugn när människor och andra hundar gick förbi.

Det kommer att bli en kamp den första tiden. Då Syrran och Brorsan bara sätter på henne en nosgrimma och låter henne "bryta nacken av sig" vid hundmöten. Istället för att lugna ner henne och få henne att "lyda" och känna sig trygg. Vilket nu på något sätt, blivit MIN kamp.

Men vissa gånger går bättre än andra... Vet bara inte om jag orkar hålla på. Tiken har ju separationsångest och kontrollbehov jämtemot sina ägare, så att det står HÄRLIGA till, också!

... Annars. Vi kom iallafall hem igen. Såg på lite mer tv. Syrran kom hem. Mer tv. Och sedan blev det en promenad ner till sjön, med fiskespöna.

HÄR blev Tiken som allra jobbigast! Hon blev helvild och gruffade och hade sig, när andra hundar gick förbi... på andra sidan sjön! Men tror att hon vaktade Syrran... Stressad var hon iallafall!

Hem igen. Mer tv. Och nu vil jag BARA sova. Ångest som få. Och oro i hela kroppen. Vill helst slippa vakna imorgon. Då det känns som om det kräver för mycket av mig... Vill inte behöva vara rädd imorgon också. Behöver lugnande eller seriös terapi, om jag ska orka leva ett sådant här liv. Det liv som jag såväl vill ha...

God natt med er <3

Okej. Nu blir det en snabb bloggning. Ångesten har varit lite smått närvarande hela dagen. Jag har känt mig trött och grubblande. Lite smått missnöjd och orolig, hela dagen...

Ja, det är jobbigt. Det här med att byta miljö igen. Komma till den bekanta levnadssituation som jag så väl känner till. Stökigt i huset. Vilket gör att man varken orkar laga mat eller äta. Stökigt till den grad att man inte ens orkar STÄDA. Att man inte vet vilken smutsig tallrik eller vilket halvdrucket glas, man ska plocka undan först. Eller hur man ska organisera för att ens ha en MÖJLIGHET att få det rent!

Det skitiga köket och vardagsrummet, gör att det känns som en ren omöjlighet att laga mat. Det orkar man liksom inte! Och att äta när smutsen ligger som lager på bord och golv. Kläder och prylar som högar på golv, stolar och bord...

Ja. Ni kanske förstår. Men detta visste jag redan. Så har det alltid varit i detta huset.

När jag träffade Xsambon för första gången, minns jag hur dåligt jag mådde av hur det såg ut härhemma. Jag som är van att bo rätt så rent...

Ja, vidare. Dagen idag.

Jag har typ inte gjort någonting. Jo, jag vaknade imorse och gick direkt ut på gräsmattan. Brorsan kom ut och vi pratade lite grann. Sedan bestämde jag mig för att gå till affären och handla frukost.

Så det gjorde vi. Brorsan och vovven joinade.

Hem igen. Och satte mig/oss vid tv:n... Satt där och kände hur jag blev tröttare och tröttare.

Ingen lust till frukost. Men äta behövde jag ju. Vilket kändes rätt så ofräscht. "Hur rent VAR skål och sked?" ...

Ja, NÅGONSTANS där, ville jag ta en till promenad. Så vi tog med oss hunden, och gick över till Mammans hus. Där plockade vi röda vinbär som Brorsan gör JÄTTEGOD saft av.

... Och sedan tillbaka hem igen.

Mer tv... Ut på gården en stund och låta hunden leka för en gångs skull! Japp, för mycket koppel och för lite lek för denna vovven. Och nosgrimma. Något annat som jag lider av att se...

Lunch någon gång där under dagen. Någonting som jag inte heller riktigt kunde njuta av. Fastän jag åt samma rågkuse och ost och salami, precis som jag BRUKAR göra! ...

Tv. Tv... Tv.

Halvsova. Och så kom Syrran hem från jobbet.

Mer tv. Och sedan ut på gården för att bara hänga. Tråka lite grann. Undrade lite smått, hur jag skulle orka med hela två veckor här, utan Xsambon! Och med en vovve som sätter igång både hjärna och hjärta! Japp det snurrar på rejält i skallen! Och ångesten stör mig lite lätt. Känner mig ängslig... Saknar min vovve... Rädd, orolig... Låg. Ja-a. Osäker.

Sedan vid ungefär... Ja, strax efter åtta, tog vi oss en promenad i kvällsluften. Jag, Syrran, Brorsan och Vovven.

Satte oss på ett berg och (halv)njöt medans Brorsan fiskade.

Gick vidare till andra sidan kanalen/sjön och bara var...

Och promenerade sedan hem igen...

Lite mer tv-häng. Hämtade ner täcke och kudde, och vilade en stund framför tv:n...

Och nu blir det sängen. Hoppas på mindre ångest och osäkerhet imorgon..

God natt med er <3

Okej. Nu blir det en snabb bloggning innan jag ska sova... Jag är såå trött. Har inte ätit sedan klockan elva i morse och har rest hela dagen...

Japp. Låter kanske inte jättepositivt. Men första delen av dagen, ville jag äta. Men när jag stod där på stationen och skulle köpa någonting, så kände jag mig bara så obekväm. Jag kände mig utstirrad och övervakad... Och så hade jag beslutsångest på det.

Ja, så jag hoppade det. Iallafall för då, tänkte jag.

Skulle ta någonting på nästa station. Men där... Ingen kjosk!

Tar någonting när jag kommit fram istället... Men nej. Då kände jag helt enkelt inte för det. Ville inte ta någonting ur skafferiet eller kylskåpet HÄRHEMMA. Utan det måste ju vara någonting som jag betalar för eller köper själv...

Inte för att Brorsan har någonting emot att jag äter av hans mat, men har bara inte känt mig bekväm i att ta för mig...

Men imorgon så. Då ska jag se om jag kan handla lite att äta. Frukost och lunch, är ju iallafall inga problem. Middagen är annat. Där slår ångesten till. Hur GÖR man? Vad ÄTER man? Och hur är det med matlagningsmöjligheter i det här huset? LAGAR han någonsin mat?!

... Men iallafall. Dagen idag.

Jag klev upp imorse i samma tid som vanligt. Åt frukost. Samtidigt som jag försökte förstå mig på min nya dator. Den som jag skriver på nu...

Det gick bra till slut. Och jag ÄLSKAR den! Enkel att skriva på. En fröjd för fingrarna... och jag ÄLSKAR ljudet som blir av tangenterna! Helt underbar!

Ja-a.. Efter det, blev det att springa omkring i huset och fixa det sista. Packa ner datorn och lite smågrejer... och se till så att någon vattnade mina blommor när jag var borta.

Sedan bara en massa oro. Oroade mig för huruvida jag skulle hinna till det första tåget eller inte. Stressade upp mig i rädslan för att behöva känna mig panikartat stressad när jag väl kom till stationen... Litade inte fullt ut på att pappa skulle ha planerat rätt eller FÖRSTOD hur bråttom vi hade. Hur stressad jag var.

Men resan gick bra. Jag hade god tid på mig på alla stationer. Och det var bara två byten på hela resan. Jag hade mina reserverade platser. Och väskan var lagom tung att bära ;)

Väl här, mötte Brorsan, Syrran och hunden, upp mig. Jag hade haft en del kontakt med Xsambon under resans gång. Så han såg till att syskonen visste när jag skulle vara inne... Själv har jag inte ännu någon av deras nummer!

Det var JÄTTEKUL att se dem! Mindre kul att gå på dessa gator igen... Men mycket gos med vovven, har det blivit. SOM jag har saknat DET! Kel och mys. Och nu när jag kom hit som en helt ny människa. Istället för den där halvaggressiva, överstressade och irriterade... Så var även VOVVEN, BRA mycket mysigare och mer tillgiven mig! Visst. De flesta hundar tyr sig mer till mig, om jag finns att välja på... Men idag kändes det ÄNNU bättre, även med DENNA hunden!

Häng och halvsov vid tv:n, tillsammans med Syrran, och Brorsan som sprang förbi lite då och då. När han skulle... Ja, vad han nu gjorde i köket hela tiden :P

Bestämde mig iallafall för att ta och sova nu. Ny dag imorgon. Nya utmaningar. Har ju ett ätande att ta itu med då! Kan ju inte gå på noll energi i två veckor framåt!

God natt med er <3

Hmm... Nu har jag inte den där "hjärliga hälsningar"bilden som jag brukar använda. Glömde det... Får se om det går att fixa... Men för nu... God natt <3

Ja, det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Men det var ju inte HELLER så att jag blev FÖRVÅNAD över att det hände! ...

Vi tar dagen ifrån början.

Det var en jobbig kväll/natt igår... Den spenderades liggandes i sängen, medans hjärnan jobbade på, i en ihållande takt. Jag försökte bli vän med mig själv och mitt beslut angående gårkvällens träning. Då jag mådde så dåligt för att jag hoppade över träningspasset...

Vet inte om jag någonsin lyckades försonas med mig själv och mitt "skamliga" beslut.. Men jag vaknade iallafall imorse, och började direkt försöka få mitt nya schema att gå ihop. Knepa och knåpa. Ja, ni vet, schemat som innebar "träning minst tre gånger i veckan"...

Under dagen, kom jag sedan på att jag nog ville börja träna på gym istället. Antingen gym tre dagar i veckan, och joggning tre dagar i veckan. Och så ledigt en. Eller också. Gym två dagar i veckan. Joggning två dagar i veckan. Och resten ledigt. Sådär träning varannan dag, precis som nu...

Jag klev iallafall upp. Åt frukost under hiskerlig(ett ord?) tröttnad. Och gick sedan direkt upp hit och bäddade ner mig igen. Sov fram tills klockan 11.00 Och drömde jättekonstigt. Om Bästisen.

Sedan har jag typ bara suttit i soffan och planerat. Skrivit dagbok. Och pratat med mamma, pappa och 13åringen.

Känt mig jättetrött, men ändå tagit mig i kragen och dammsugit trappen och hallen. Och så mitt eget rum. Våttorkat det lite snabbt.

Jag har kollat lite på datorn. Det gamla vanliga. Men även kommit in på alternativ till schampo. Och att inte tvätta håret för ofta. Vilket etsade fast sig på insidan av skallen DIREKT. Och fick mig att söka mer och mer kunskap. Kunskap, kunskap.

Fick inte saker att gå ihop. Blev osäker. Kände att det krävde för mycket. Och började se fram emot kvällens träning. Då jag visste det skulle få mig att slappna av och sluta tänka. För att jag orkar inte tänka mer. Vill inte lära mig mer... Inte bry mig.

Såg på film tillsammans med mamma, pappa och 13åringen.

Och gick sedan ut för att träna. Trots att ångesten fortfarande vilade i bröstet, för balsammetodens skull...

När jag kom ut och skulle börja träna... Ja, jag började som vanligt studsa omkring vilt. Värma upp så gott jag kunde. Ena flugan efter den andra, började hysteriskt surra omkring mig. Jag började vifta mer och mer med armarna. Och det gick ju an sålänge som jag fortfarande värmde upp! Men så skulle jag ju börja styrketräna. Alltså inga hastiga rörelser. Och flugorna FLOCKADES! Japp det nalkades regn... Varför ska just FLUGORNA agera budbärare!?

Jag tänkte att jag flyttar mig upp från träden lite grann. Kanske är det färre där...

Men nej. Lika många ändå. Jag försökte hålla ut. Men svor sedan lite lätt panikartat. Beredd att ge upp. Och flyttade mig sedan till framsidan av huset. Grusplan. Var de färre DÄR? Paniken och tålamodet växte sig gigantiska... Och in störtar jag, skrikandes och svärandes. Upp på rummet. Slänger mig i sängen. Skriker rakt ut i några sekunder, och dundrar sedan ner för trappan igen. Ut genom ytterdörren. Plaskar barfota genom det blöta gruset, och sätter mig pladask i bara tajtsen, på grusvägen. Där sitter jag och gråter under ljusgrå himmel. Ser upp mot tallarnas silhuetter mot den nakna himmelen. Och lyssnar till bruset, medans jag låter tårarna väta mina kinder...

Jag gråter högt och gråter mer för vart gång jag önskar och längtar. Minns och saknar...

Men trots smärtan, var det en härlig känsla, där jag satt och "gav upp". Frihet. Lättnad. Allt stod stilla...

Och nu sitter jag här. Fortfarande iklädd träningskläderna - och ska kolla flyg, tåg och buss. Semester står först på listan. Inte semester från jobb eller praktik. Nej, semester från vardagen och mina egna krav... Om nu det är möjligt. God natt med er <3

Ska man prioritera den psykiska eller den fysiska hälsan?

Nu sitter jag här och skriver med ena handen. Äter en välförtjänt banan. Håret rinner. Och jag bloggar i väntan på sängen...

Jag börjar med dagen från början, tror jag. Trots att jag bara vill berätta hur duktig och stark jag känner mig just nu!

Inatt var en hemsk natt. Ja, rätt ut sagt.

Jag klev i säng med beslutsångest och prestationsångest uppöver öronen. Osäker som få, och med viljan att bara slippa. Tankarna snurrade och vägrade sakta ner. Vägrade ge svar på min desperata fråga. Frågetecknet som jag såväl visste hur onödigt och dumt det var. Något litet som allt så ofta växer sig för stort för att orka mäkta med... En sådan dum sak som vilken kategori ett visst inlägg bör hamna under!

... Allt känns fel, och jag finner inga rätt. Men hjärnan fortsätter desperat söka. Då svaret måste finnas. Stycket som frågetecknet gäller, läses gång på gång, upp i mitt huvud... Och tankarna snurrar stressat karusell innanför mitt pannben...

Men nog om det.

Värmen gjorde inte det hela bättre. Och inte heller det faktum att 17åringen låg och tittade på tv i allrummet, en dörr igenom(om man nu kan säga så)... Och PÅ det, visste jag även med mig att jag skulle kliva upp tidigt idag! Vilket inte gjorde mig MINDRE stressad!

Jag klev iallafall upp vid halv sju när klockan ringde. Åt frukost som planerat. Kände mig pigg och redo för träning. Men då det var en timme kvar tills jag kunde träna, så gick jag och la mig en stund igen. Vilade. Vilket har blivit en vana på senare dagar...

Och sedan när klockan ringde igen, kände jag bara att den känsla som jag tidigare känt, som nött lite lätt inombords och gjort mig lite lätt orolig, blev allt påtagligare. Jag var rädd att störa. Jag är alltid rädd att störa. Försiktig och blyg. Osäker. Vill inte bli sedd. Märkt. Ja, det är jag. Har alltid varit jag. Till och med på dagen, är jag rädd för att låta för mycket när jag tränar. Rädd att folk ska undra. Vågar inte riktigt värma upp... Men idag var underbart. En sådan lättnad! ... Kommer tillbaka till det, senare.

Så. Jag bestämde mig iallafall för att ligga kvar. Det fick helt enkelt bli "30grader-varmt-träning" idag.

Låg kvar i sängen tills klockan elva ungefär. Kände mig alldeles konstig inombords, efter en natt av orolig sömn och konstiga drömmar där jag smiter. Rymmer. Flyr. Blir jagad. Gömmer mig. Där jag blir upptäckt. Hittad. Rädd... Där jag blir mördad... Ja, verkligen jättekonstig dröm. Jag sprang runt som i en skola. Där var småbarn. Typ dagisbarn. Där var vuxna. Ja, mer vuxna än jag... Och jag tror det var berg... Ja, jag minns inte. Men en jättekonstig dröm, iallafall. Och jag var alldeles blöt när jag klev upp för andra gången!

Klev iallafall upp. Skrev dagbok. Led av värmen. Ja, verkligen led. Jag längtade efter hösten. Sommaren förstör för mig och grötar till det extra mycket för mig i mitt huvud, med tanke på träningen. För att det var där alla mina planeringar låg idag. Planering efter planering. Försökte få allt att gå ihop. När skulle jag träna? Äta? Hur skulle jag hinna med och orka både och? Hur skulle tiden mellan måltiderna gå ihop för träning? Skulle jag kunna träna någon gång då det INTE var varm? Och kunde man träna på tom mage?

Ja, hela dagen gick åt till att fundera. Ändra i schemat. Planera. Diskutera med mig själv. Och när jag väl hade bestämt mig för NÄR jag skulle träna, så kom bekymret. Mellanmål. IGEN. Jag menar. Osäkerheten för ifall jag fick i mig för mycket protein och hur jag istället skulle lägga upp mellanmål och kvällsmål. Eller ifall jag ens skulle HA något proteintillskott, gjorde mig gråhårig och varm. Jag ältade och ältade. Stressade och stressade. Blev mer och mer frustrerad. Gråtfärdig. Där jag satt tillsammans med pappa, mamma och 13åringen, och såg klart på resten av den sista "Sagan om ringen"filmen.

... Och det frågetecknet ligger fortfarande kvar. Jag är bra på att förbruka energi. Men jag kan inte bemästra konsten att veta hur jag ska fylla på med nytt! Där är jag helt maktlös. Hur mycket protein är lagom? Vågar jag äta olika mycket varje dag? Typ varannan dag det ena, och varannan dag det endra? För att två proteintillskott per dag, är lite overkill. Det vet jag. Men att bara ta när jag tränar... Är det bra? Eller bara barsen ena dagen, och proteinshaken den andra?

Ja, jag är för orolig helt enkelt. Jag tror att kroppen ska gå sönder om jag inte får i mig samma mängd av alla ämnen varje dag... Eller om jag får i mig för mycket!

Men nu till mig. Jag var såå duktig vid tjugo i tio idag, när jag började min träning! Japp, tjugo i tio på kvällen. Och guuud vilken härlig känsla! Det bästa och smartaste jag gjort på länge! Träna utomhus på gräsmattan och kvällsluften ;D Det var helt underbart härligt! Och inga restriktioner. Jag kunde studsa huuur mycket jag ville, utan att störa. Jag kunde ta ut mig själv ordentligt, och göra så bra ifrån mig som bara JAG kan! Och inte nog med det, var himmelen sådär vacker mörkblå och klar. Träden som svarta silhuetter mott skyn. Insekter som fortfarande "sjöng" lite tyst. Och naturens lugna brus... För att inte TALA om den friska luften!

Ja, där mådde jag bra. Jag gick på känsla idag. Räknade istället för att låta stoppuret visa mig vägen. Och sedan bar det av för joggning. Och även här, överträffade jag mig själv. Det var underbart att jogga i mitt lugna tempo i tystnaden. Att bara springa där i min egen takt och veta att snart är jag hemma igen. Renduschad och nerbäddad i min säng...

Ja, och jag bara joggade, joggade och joggade. Jag tog i, men den svala luften, gjorde att jag ändock inte höll på att DÖ av andnöd. Nej, det var lugnt. Lagom ansträngande. Och när det väl BLEV för jobbigt, efter lite mer än halva rundan, gick jag en stund. För att sedan, så fort som jag kände möjlighet, tog kampen till mig, att jogga igen. För att, snart. Ja, snart skulle jag vara hemma igen!

Nog för att inte denna gången, var joggingturen helt utan promenad. Men det var näst intill. Och jag känner på mig att det inte dröjer länge förräns jag kan springa en hel runda i lugnt tempo. Och DET är inte dåligt! Idag klarade jag det NÄSTAN. För att mycket promenad blev det inte. Till och med den sista långa, branta och kurviga backen i slutet av rundan, som jag alltid GÅR uppför, joggade jag idag ;D STOLT! Jag är STARK nu! VILJA.

Stretching under stolthet och utpustande. Ute i mörkret i gräset. Och sedan en dusch. Tankarna är lugnare och problemet med protein, får jag(hoppas) skjuta på tills imorgon. Nu blir det sängen. God natt med er <3

Min själ känner sig förtvivlad, orolig. Och jag är inte säker på varför...

Idag har varit en minst sagt, varm dag. Att vara utomhus har knappast varit ett alternativ! Då jag bara känner att det skulle ha varit ett onödigt lidande. Jag testade imorse, att gå ut i skuggan. Tänkte sätta mig i gräset och bara ta det lugnt en stund... Men i skuggan var varmt och lufttunnt... Den enda skillnaden från solen, var att det inte brände mot huden.

Ja, det har varit sådär äckligt svettigt idag. Man har inte riktigt känt värmen, men jag har helt klart gått runt och känt mig lite lätt fuktig! Allra helst då mina tankar har snurrat som värst. Då kommer värmen inifrån, som en bomb från ovan!

Jag har liksom inte trott att NÅGONTING skulle vara möjligt... skulle orkas med i denna dagens värme. Men jag har ändå fått en del gjort. För det första, har jag beställt hem ett presentkort till 22åringen som fyller år nu den 26:e. Och då blir 23åringen =) Kollade igenom en massa presentkort från olika ställen, och bestämde  mig till slut för att beställa ett från Hellbergs Guld... Eller heter det Hallbergs? Ja, smyckeaffären iallafall.

Det blir nog bra med den saken. Till det kortet beställde jag även ett elegant(tror jag att det stod) kuvert och en hälsning med ett jättesött foto på henne som 14åring. Med två flätor i håret, och tandställning :P Ja, det är ett minne kärt. Mitt mest älskade foto på henne, av de foton jag tog på syskonen med min allra första kamera =)

Älskade syster.

Förutom det, har jag även tvingat mig själv att orka med en städning idag. Ja, jag orkade åtminstone med EN grundrengöring i ETT rum. Men bättre det, än ingenting ;) Skulle egentligen ha velat orka med mitt eget rum som alltid tycks bli smutsigt varje gång som jag har städat det :P Undrar varför =P Och sedan hallen häruppe på övervåningen och trappen ner...

Men det fick bli bara badrummet/toaletten här på övervåningen. Det var nog ändå det som var i störst behov. Och denna gången, lämnade jag ingenting orört. Dörr, dörrkarm. Handtag och vägg. Strömbrytare. Spegel och hyllor. Duschhandtag och munstycke. Ja, och så toaletten från alla håll och kanter. Och samma sak med handfatet. Och sist men inte minst, dränkte jag hela golvet med vatten. Lät det rinna undan, och tog fram "svabben".

Sedan var jag klar ;D

Och förutom dessa saker, har jag nog inte gjort någonting utöver det som jag gör VARJE dag. Såsom kollar blocket. Läser bloggar. Söker efter lägenheter. Sitter ute på stentrappan(när värmen tillät)... Segade i vardagsrumssoffan... Vattnade mina växter... Ja. Och åt mat.

Jag tittade en stund på när 13åringen spelade basket. Ja, mot sig själv. Kastade en gummibasketboll mot ett trasigt litet "10åringsmål". Söta broder =)

Och nu på kvällen, såg vi på film. Pappa, mamma, jag och 13åringen. Början av sista filmen "Konungens återkomst"... Kan den ha hetat så?

Jag, med ångesten i bröstet. Oron i själen. Tankar som segade i huvudet. Yrade runt utan att riktigt visa sig. Gåtfulla intellekt.

Nu blir det sängen. Planen är ju att kliva upp halv sju imorgon. Äta frukost. Och sedan träna klockan åtta. Får se om det håller för mitt sinne. Värt en chans iallafall =)

God natt med er <3