.. Oj. SOM jag har ÄTIT idag!

... Men jag ska blogga lite snabbt och halvdant nudå.. Då jag verkligen tycker att det EKAR när jag "slår" på tangenterna! Obehagligt. Då jag är rädd att störa grannarna.. Men borde de höra DET?

... Jag börjar från igår.. Efter att ha bloggat, tror jag mig minnas att jag satte mig vid köksbordet och löste lite korsord... Kanske med en kopp te(?)..

... Minns inte så mycket AV det... Jo, just det ja. Jag försökte mig på ett NYTT sorts korsord. Kom på hur jag skulle tänka för att lösa ett av de korsord  som jag alltid hoppat över i boken jag har...

... Och efter sådär... Ja, minst en timme, så var jag klar! ... Jag löste hela! ... Vet man bara hur man ska tänka, så går det ;)

... Klev sedan i säng... Men efter mycket snurr, stirr och vridande... Klev jag istället upp igen. Och satte mig på golvet i hallen, där min mobil lades på laddning... och började söka lite bloggar. Letade upp en bloggerska som jag brukar följa... och FÖRSÖKER följa! Men som hela tiden har en tendens att flytta på sig... Och jag lyckades hänga med ganska länge... men så tappade jag henne för några månader sedan... Och lyckades nu ÄNTLIGEN finna henne igen!

Klockan var väl runt två... Och jag gick och la mig igen... Låg vaken en stund.. Och somnade sedan..

... Vaknade runt tio. Strax därinnan. Och klev upp rätt så direkt. Åt frukost... Och drog sedan upp rullgardinen i sovrummet. Vilket väckte nervositeten och oron inom mig. Då jag var tvungen att RÖRA en av mina gardinlängder för att komma åt snöret till rullgardinen(!) ... Och det gjorde att gardinlängden RÖRDE på sig... Och jag var tvungen att piffa lite grann. Och kolla så att det fortfarande såg okej ut.

... Larvigt. Japp. Men egentligen ÄR jag inte såå pedant. Det handlade mer om(denna gången) att jag ville att den skulle ligga PRECIS som den gjorde INNAN jag var tvungen att ta i den! Vet inte riktigt varför.. Kanske för att jag är orolig att den låg bättre då än nu(?) ...

... Men det blev inte så jobbigt. Inte denna gången... Bara känslan av att inte vilja röra gardinen igen... Måste fixa så att snöret hänger mer åtkomligt.. För att det där kommer jag INTE att orka med VARJE morgon!

... Gick och åt frukost.. Och började sedan mitt "arbete" med gardinstängerna. Nu skulle jag först och främst sätta ihop dessa så att det blev FEM stycken av dem! Och så att alla fick varsina lagom långa "pinnar/rör", för att bli så långa som respektive fönster kräver...

... Att ÖPPNA dessa små "plastfickor" ... Eller rättare sagt "plastskinn" som dessa låg i... Ja, DET var en konst i sig! Än mer än att sedan pussla ihop alla i rätt längd, och sedan, med tejp, täta inuti rören, så att de satt ihop ordentligt utan att åka isär eller ändra längd! .. För att jag skulle ha drivit mig själv till vansinne varje gång som jag skulle byta gardiner, om stängerna försökte åka isär hela tiden!

... Hoppas det blev bra nu...

... När det var femton minuter kvar tills bussen skulle gå. Och solen sken så härligt utanför mitt fönster. Snön glittrade och det såg sådär harmoniskt härligt ut...

Ja, jag bestämde mig för att sådär förvånande inpulsivt, dra på mig ytterkläderna och ta en LUGN promenad till bussen..

Ja, för en gångs skull, tänkte jag inte stressa.. Nej, faktum var att jag inte tänkte BRY mig om ifall jag missade bussen. Jag behövde inte till stan. Kunde ta en promenad annars :)

... Så. Jag gick långsamt. I lagom takt.. Och kom till bussen, tio minuter innan den skulle gå..

Satte mig på bänken och väntade...

Och in till stan, bar det av!

... När jag gick där längs gågatan och min enda plan för dagen, var att promenera i solen och titta på hundar... Så funderade jag i förbifarten, på om jag kanske skulle ta en runda in på ClasOlssons... Då jag hade lust med det.. Att titta om DE hade några gardiner eller liknande.. Man vet ju aldrig..

... Men nej. Det tänkte jag INTE göra! Idag skulle min hjärna få ta en paus från ALLT vad inredning och beslut innebar! ... Idag skulle det bli avkoppling och njutning till fullo ;)

.. Dock rullade ju fortfarande HJÄRNA själv, gardiner och fönsterlampor och så vidare, idag... Men inte alls på stressnivå... Och det mesta som fyllde min hjärna under promenadens gång, var hund.. Ja, jag föreställde mig att jag var ute med en hund... Och även om jag fick KÄMPA lite grann för att SE denna hunden vid min sida, den här gången, så kändes det nästan som på den gamla goda tiden, när visionerna var starkt tydliga..

Dock lite tråkigt att fantisera om någonting som med största sannorlikhet aldrig kommer att inträffa... Är nog TILLOCHMED större chans att jag uppnår att bli MAMMA, än att bli hundägare igen! ...

... Efter ungefär en timmes promenad på delvis nya vägar, i den härligt våriga solen, började jag känna mig trött... Än så länge, mest fysiskt... Trodde att jag hade promenerat i MINST en och en halv timme! Och blev förvånad när klockan visade EN timme(sedan jag klev av bussen)! ... Min tanke blev.. "Man är inte den man en gång var" ... Och jag menade på... Att jag promenerade med LÄTTO, två och en halv till tre timmars promenad, utan trötthet, för något år sedan! ...

... Efter en och en halv timme i stan, i ständig men ändock lätt rörelse, började även PSYKET säga ifrån.. Jag hade skoskav och var tött.. Och hela jag längtade till att få lägga mig hemma på sängen, med en kopp varmt kaffe och en munk i min hand...

Ja, jag var FÄRDIG med stan. Klar med promenerandet... Och TRÖTT på att fantisera hundar! ...

Jag satte mig en stund på bänken i hamnen. Solen speglade sig så fint i vattnet, och isen som låg platt på delar av sjön... Ja, det var vackert vintrigt. Med en toutch att vår =)

... Satte mig. Tog kort med mobilkameran... Och gick sedan vidare..

Funderade till och från, på ifall jag skulle gå in och handla något litet att äta, innan jag åkte hem... Beslutsångest. Stressat funderande... Och så gick jag in. Handlade en del.. Med en del tvivel bland hyllorna. In i korgen, för att sedan hamna på hyllorna igen... Hjärnan seg som gummi, där för ett tag...

Och så kom jag ut och hade trots allt fått med mig en del..

När jag kom till busstationen, hade precis min buss gått... Och nästa ville jag INTE ta. Då den skulle kräva ett byte, fem minuters bussresa från mitt hem! ...

.. Så jag bestämde mig istället för att vänta på nästa, som skulle gå om en timme..

Satt utomhus. Då jag hade köpt glass för en gång skull. Köper aldrig det. Då jag egentligen inte ser njutningen eller tjusningen med det.. Tycker nog helt enkelt inte om det.. Går an.. Men ingen mening att köpa.. Helt enkelt.

Men idag ville jag passa på att smaka Ben&Jerrys.. Då jag aldrig har smakat dessa... "Var de så speciella?" ...

Så. Jag satte mig i ett bussbås.. Och åt lite russin med överdrag av mörk choklad, som jag OCKSÅ köpte..

Och så väntade jag. Väntade... Och väntade..

Mörkret hade börjat lägga sig. Händerna börjat bli kalla.. Ja, det hade säkert blivit åtminstone nollgradigt... Och jag var nu MER än redo att åka hem... För länge sedan!

... När det var fem minuter kvar till bussen skulle gå, sökte jag mig till rätt busshållsplats och väntade vidare...

... Bussen var sen... Inte mycket... Men något gjorde ändå att, när bussen kom, knöt sig någontig i skallen...

Jag tar SAMMA bussar VARJE gång jag åkte ifrån stan! SAMMA bussnummer... Och SAMMA "bussnamn" .. Men ÄNDÅ, när bussen kommer, så blir min tanke att "Nej, det där är fel. Det kommer nog en EFTER denna.." ... Men numret var rätt... och utan att jag mindes det efter alla dessa gånger, var även namnet det rätta!

... Och bussen åker iväg... Kvar står JAG, och inser att jag precis låtit den buss som jag väntat på i en TIMME, resa hem UTAN mig! ...

Japp. Gråtfärdig. Förstörd. Uppgiven.. Och beredd att börja GÅ mot hemmet, för att vänta på en busshållsplats längre bort, går jag istället in i väntsalen och STRUNTAR i ifall glassen smälter! ... Visste inte vad annars jag skulle göra... Jag var trött. Sliten.. Jag frös... Och jag hade LÄNGE velat HEM! ... Jag är INTE van att vara såhär länge i stan! ... Och har inget intresse av det HELLER!

... Satt jag DÄR... Åt godis som jag egentligen inte ville ha.. Inte var sugen å... Bara för att jag hade ÄNNU en timme att slå ihjäl! ...

... Och så gick timmen... Och jag går ut för att vänta de sista fem minuterarna på bussen... Men som TUR är, reagerar hjärnan i TID den här gången! ... För att det var nära att jag missade den här bussen OCKSÅ! Och då vet jag inte VAD jag hade gjort! ...

För att nämligen reagerade jag först inte på att det var det numret jag skulle med... Och min första tanke blev... "Min hjärna tog nog inte bara en paus från inredningen idag... Den tog nog en paus från allt annat OCKSÅ!" ..

Kom hem till slut iallafall. Håvade i mig halvsmält glass... Glass som jag egentligen inte orkade äta... Men som jag inte heller kunde frysa in.. Då den inte hade blivit god som "återfryst" ...

Och sedan drog jag på mig morgonrocken över kläderna, och satte mig vid datorn. Började läsa ikapp lite hos den här bloggerskan som jag återfann igår natt... Och sedan tog jag mig lite smoothie och resten av russinen... Fastän jag var MER än mätt... Och ÄN mindre sugen! ... Men... Ja. Jag gjorde det ändå..

... Och nu ANTAR jag väl att det ska bli sängen.. Imorgon blir det INGEN stan, även om solen skiner lockande härligt! ... Ska köpa hem mig en plaststol(eller annan vattentålig) stol till balkongen.. Men mycket jag ska köpa just nu.. Först gardiner, fönsterlampor, vardagsrumslampa, soffa, soffbord, tv-bänk och tv.. Sedan får vi se vad från listan som jag köper härnäst!

God natt med er <3

...

Vet inte hur jag ska börja, och detta känns som ÄNNU ett av mina segare, mer tröga i starten inlägg...

Men därför så gör jag det enkelt för mig och börjar från gårnatten.. Jobbar mig uppåt.. Framåt...

Igår kväll, efter att ha skrivit kvällsinlägget, skulle jag ju ha gått och satt mig och druckit te i köket... Och det gjorde jag också. Men typ en timme senare! Eller två..

För att jag fastnade vid datorn. Googlade på pyjamser(-sar?). Då det är så kallt när jag sover.. Och jag skulle behöva en, känner jag..

Men kräsen som jag är, hittade jag ingen just igår.. Men råkade ramla in på onepiece(-er)... Och kollade DET en stund.. För att sedan kolla lite bilder på gulliga bebisar. Då jag råkade se några "sådana" när jag kollade efter pyjamasar.

... Och SEDAN blev det en kopp te i köket. Senare än tänkt. Men men.

Jag satte mig en stund och löste lite fler korsord. Innan jag tog mig in till sängen istället. Dags att sova.

... Jag vaknade rätt så sent imorse. Tror den var runt tio, när jag bestämde mig för att öppna ögonen, efter en stunds halvsovande..

Klev upp någon timme, halv(?) därefefter... och gick och åt frukost... Efter att ha stirrat på gardinen i sovrummet en stund till. Funderat matchande färg på banden som jag ska ha kring längderna...

Ja, jag minns inte hur mycket jag stördes av min egen hjärnas perfektionistiska och osäkra spänst just DÅ...

Men frukost iallafall... Och sedan kan jag tänka mig att jag ältade lite mer inredning. Då DET har varit vad hela min dag gått ut på.. Antingen köket eller sovrummet... Men det KAN även ha varit vardagsrummet.. Bara att välja :P

Iväg till stan. Lite tidigare än vad jag egentligen hade behövt.. Men jag ville sluta fundera gardiner för ett tag... Och att sätta sig vid datorn, verkade i det hänseendet inte som någon vidare bra idé..

En halvtimme innan bussen gick... Men det var såå skönt! Vädret var underbart. Och jag blev MER än avslappnad! Jag NJÖT till och med! Solsken. Härlig värme på fyra plusgrader.. Och där sitter jag. På bänken vid busshållsplatsen. Ensam. Och med solen i ansiktet. Njuter..

... Ja, för en gång skull, skulle jag kunnat tänka mig att vänta på bussen nästan HUR länge som helst ;)

.. Ja, i och för sig. Mest för att jag inte hade någon större lust att gå till ÖoB för att tvingas tänka gardiner och inredning igen... Det kändes hårt..

... Att varje gång man funderar på att göra någonting nytt. Förändra någonting i hemmet.. Varje gång det kommer upp en ny idé. En ny tanke.. Eller en funderare på ifall det kanske är ändå lite BÄTTRE att göra på ett annat sätt..

.. Ja, att VARJE gång, bli stirrig. Känna hjärnan snurra upp sig i 180, utan att man egentligen förstår vad den säger.. Eller hinner tolka vad den vill.. Att känna den rulla rundor, utan att egentligen ha något rimligt svar att komma med... Medans jag själv springer omkring som en yr höna och undrar vad som är rätt och fel... Rädd för att göra någon förändring alls...

Ja, jag ville helst inte gå till ÖoB.. Jag ville helst inte inreda lägenheten något mer.. Men.. Visst. Lägenheten går att BO i som det är nu också.. Men den är knappast hemtrevlig. Och jag tampas med mina egna, ständigt skiftande visioner...

Så, samtidigt är det här något jag VERKLIGEN vill!

... Men vädret var iallafall underbart. Varmt och vårit. Första dagen på länge, som jag har kunnat njuta FULLT UT av att sitta utomhus!

... Men inte heller att sitta på bussen, var särskilt fel.. Solen i ansiktet. Lugn resa...

Ja-a.. Väl i stan, traskade jag ändock med raska steg mot ÖoB. Jag skulle allt utföra det här nu! När jag ändå var i stan.. Imorgon blir det ju en hemmadag. Lika bra att få det gjort.

... Väl där... Ja, det BLEV inte så jobbigt. Lite beslutsångest. Lite oförklarlig ångest. Som säkert inte ÄR så oförklarlig. Då jag bara var allmänt tyngd och osäker av hela grejen. Visste inte RIKTIGT vad jag skulle ha. Och när hjärnan blir osäker, stressar hela kropp och själ upp... Och man kan inte tänka desto bättre..

Men jag var snabbt ute därifrån. Några gardinstänger. Upphängningar till gardinstängerna... Och så fick jag med mig två finkuddar hem också..

Finkuddarna var det nästan ingen fråga OM. Dessa kändes rätt.. Men däremot, hur många stänger jag behövde.. Då jag har ett extra långt fönster.. Ja, det var det svåra.. Dessa är ju de svarta, runda teleskopstängerna.. Så jag skulle köpa ett visst antal, för att sedan sätta ihop till det långa när jag kom hem..

Tog iallafall några stycken och hoppades på det bästa..

Och gick sedan, med mina tjocka kassar, och stängerna i ena handen, tillbaka till busstationen..

Bussen hade precis gått. Och det var lite drygt en halvtimme kvar tills nästa skulle gå..

Väntade..

Så kommer 17åringen, hastigt gåendes mot mig. Glad.. Ja, och började prata, prata, prata.. Men det gjorde mig inte så mycket just IDAG. Lite jobbigt. Då JAG gärna står själv och funderar.. Men samtidigt kände jag mig LITE tryggare och mer avslappnad med denna oförutsedda kontakt och kommunikation DENNA gången, än vad jag oftast gör..

Visst. Väntade lite smått, halvt lysstnandes ut tiden, tills hon skulle gå på bussen. Men jag svarade så gott jag kunde när hon pratade på om sina pojkvänsproblem.

... När hon gått... Stå och fundera. Fortsätta vänta på bussen... Och sedan, när DEN väl kom, kliva på och sno två av bussens platser. En för mig själv. Och en för tjockispåsarna :P Lite obehagligt, ur hänsynsvinkeln.. Men samtidigt. Jag ville sitta just DÄR, och inte därnere "på golvet".. Där kassarna hade fått plats..

Men bussen BLEV inte så full. Så det var inga problem. Annars hade jag ju fått flytta på mig =)

... Väl hemma... Och här börjar den värsta ångesten. Jag hängde upp den andra längden i sovrummet, bredvid den första.. Ingen fara skedd. Försökte piffa till den ordentligt.. Och piffade... Och piffade.. Ställde mig i alla möjliga vinklar från gardinen sett... Och stirrade. Piffade igen... Lät hjärnan snurra likt en tornado... Och stirrade lite till. Funderade. Och drog lite till, i gardinerna...

Men samtidigt som jag gjorde allt detta, var jag nöjd. Jag tyckte att det var snyggt.. "Men VAR det det?" ... "KUNDE det bli bättre?" ... "Ligger den fel på NÅGOT sätt?" ... Ja, jag kunde ALDRIG riktigt tillåta mig själv att bli nöjd..

Och när jag väl hade GJORT det... Ja, några minuter senare, så var jag tvungen att gå in dit igen... Och kolla ÄNNU mer! Stirra... Ja, ni vet..

Sedan klippte jag sönder ett par gamla byxor ur min sypåse. Byxor som gått sönder och var näst intill fallfärdiga. Och därför skulle sys av..

Klippte en remsa, och knöt den runt den ana gardinlängden. Då den var i PRECIS rätt färg för min färgkombination i sovrummet!

... Och nu skulle det piffas och stirras... Det skulle oroas och tvivlas.. Prestationsångesten skulle säga sitt... Och allt skulle börjas om igen. Piffandet. Oron över att gardinen hänger fel. Att den måste hänga så och så... Men att jag inte RIKTIGT får till det som jag vill ha det..

... Jag var även nu, nöjd med vad jag såg... men ändå inte. Kunde inte sluta stirra från olika vinklar...

.. Men trots mitt knappa missnöje med denna lösning, bestämde jag mig för att klippa till en till rem från byxorna, till den andra längden..

.. Piff och försiktigt slit i dessa längder..

Men jag var inte HELT nöjd. Då jag var tvungen att stödja dem mot fönsterbrädan för att de inte skulle åka fram framför fönster... Där jag INTE ville ha dem! Jag vill ABSOLUT inte ha någon GLIPA mellan fönsterkarm och gardin! ...

Så nu till kvällen, när jag satt på golvet i sovrummet och blint stirrade mig stint på dessa lila gardiner med byxorna i knutarna, bestämde jag mig för att gå till affären och köpa mig lite choklad.. Jag ORKADE inte mer! Nu ville jag äta choklad för att döva den värsta ågesten och grövsta aktiviteten i hjärnan.

.. På vägen dit, kom jag även på att köpa mig häftstift.. Jag tänkte testa att häfta fast byxorna i väggen, så att gardinerna kunde hänga lite IFRÅN fönstret.. Men jag skulle inte häfta DIREKT i byxorna. Utan i ett litet resårband som jag sedan skulle KNYTA runt byxorna..

För att grejen är den, att jag vet inte hur jag ska fästa dessa i väggen, om jag sedan vill ha möjlighet att BYTA band till gardinerna... Kanske inte ALLTID vill ha dessa militärgröna(eller vad de nu är)!

... Men jag ska fråga mamma och pappa, när de kommer nästa gång. Kanske finns det något bättre sätt. Typ med plugg i väggen, och sedan en skruv genom bandet(?).. För att JAG vet inte! Jag har ingen ANING om hur sådant här fungerar! Det enda jag VET, är att jag vill ha banden fästa i väggen. Och att jag sedan, enkelt, vill kunna byta ut dessa. Om jag NÅGON gång skulle byta gardiner!

Satte in en glödlampa i hallampan. Så nu har alla rum ljus ;) Och sedan så fäste jag byxorna i väggen. Piffade gardinerna. Mer pedant och stressat än tidigare. Och med ett ÄNNU mer vaksamt öga! Stirra, stirra, stirra.. Piffa, dra och slita..

... Kunde inte slita blicken från gardinerna. Hade inte ro till att sitta vid datorn...

Släckte jag lampan, så var jag tvungen att tända den igen... För att kunna titta på gardinerna. Hur de hängde. Om dessa var ojämna... Och om jag kunde göra någonting för att förbättra det hela...

Inspekterade min lösning med byxorna... Och undrade om det fanns något bättre sätt... Men konstaterade ändå gång på gång(för att samtidigt tvivla) att det såg bra ut. Det duger. Jag är nöjd...

Men förutom det, har jag sett fram emot att skaffa fönsterlampor och växter till fönsterbrädan..

Och jag har ätit. Druckit te. Lyssnat på musik. Löst korsord. Boken är typ slut nu... Och jag har upptäckt att gardinstången trots allt var för kort för det ena fönstret. Så vi får se hur långt dessa räcker.. Kanske får köpa en extra...

God natt med er <3

Eftersom att jag är så orolig för det här med boendestödet... Och eftersom att jag tycker att det hela är så löjligt... då jag BORDE klara av sådana här saker, bara jag FÖRSÖKER... Ja, så har jag nu fixat så att jag TROR att jag ska klara det hela själv ;D

Jag har nu precis, suttit och hetsätit... Men helt okej ändå... Och gjort en massa listor. Vissa fanns ju redan. Men jag har gjort dessa ÄNNU tydligare. Så att jag verkligen ska kunna känna en klarhet i huvudet när jag tittar på dem.

Jag har nu... En budgetlista. Ja, jag har ju en app. Där jag kan följa min ekonomi. Och även göra upp en egen budget med egna kategorier. Så nu är jag på det klara med EXAKT hur mycket pengar jag har att spendera på vad, hela månaden. Super!

... Jag har en matlista. Inga dagar utsatta än sålänge. Men förslag på maträtter. Vartifrån jag också kommer att välja ingredienser som jag ska köpa, och lägga i min shoppinglista på shoppingappen... Som OCKSÅ har så att jag kan göra olika kategorier och skriva hur mycket och sådär. Superbra.

... Och nu har jag också gjort ett schema över vad jag ska få i mig varje dag. Ja, vad frukost, lunch och middag ska innehålla iallafall. Och eventuella mellanmål. Allt för både helger och vardagar...

Och sist men inte minst. Om jag inte har glömt något. Min mest användbara lista för tilfället... Tror jag. Eller alla är nog lika användbara..

Men det är iallafall månadsschemat. Där jag, också det, i en app, har skrivit upp vad jag ska göra varje månad och vilka datum. Och dessa saker görs då samma datum varje månad. Så blir det enkelt och bra att hålla reda på ;) ... Och det är sådana här hushållssysslor och veckoshopping... Eller som i mitt fall "tvåveckorsshopping" ...

Ja, så det känns som att, med dessa listor och scheman, KANSKE jag kan komma att känna mig såpass trygg och få sådan ordning, att jag nu kan dra tillbaka min ansökan om boendestöd. Då jag faktiskt mest av allt BÄVAR mig inför det... Och vet med mig att det bästa vore om jag kunde på något sätt, klara det själv redan från början.

Men. Dagen idag.

Jag åkte till stan imorse. Eller morse och morse. Klockan var... Ja, vad VAR den nu då? ... Ja, jag minns inte. Men runt tolv någon gång.

Idag låg jag dock kvar och drog mig tills det typ var dags att gå.

... Gick iväg till bussen. Fortfarande inte helt hundra på att jag ville åka. Det var ISKALLT ute! Och jag hade ingenting att göra i stan. Men jag hade ju på DET att välja. Eller att sitta HÄRINNE och må dåligt av jobbiga tankar och trubbel med ätandet!

Så. Fast besluten, klev jag på bussen...

Funderade över bussbältet... Men kändes inte viktigt... Konstigt det där, hur olika man känner/tänker från dag till dag...

Jag minns inte vad jag funderade över eller hur jag kände på vägen till stan.. Men bussen var inte alltför full... Så jag hade nog en bra resa iallafall...

Väl i stan, gick jag direkt, med händerna under hakan. Då det var såå kallt, och jag inte hade någon halsduk på mig! Vantarna fick agera halsduk :P Måste sett roligt ut, där jag gick :P

Men jag mådde inte särskilt bra idag, i stan. Jag kände mig utstirrad. Och dömd. Jag kände mig ensam och... Ja, konstig. Jag var skitig i håret... Vilket i och för sig inte syntes(jag hade mössa på mig)...

Men det var helt enkelt ingen bra dag, rent socialt.

Så. Efter att ha suttit på gallerian en stund, bestämde jag mig för att gå ut en vända.. Jag var trött och sliten... Men hade några timmar kvar att slå ihjäl, tills min buss skulle gå...

Satte mig istället i stensalen utanför biblioteket... Och precis som om jag trodde mig ha glömt att detta stället fanns, slogs jag av tanken att "Men varför har jag inte gått HIT de senaste gångerna?" ...

Men det var härligt att sätta sig därinne. Lugnt och skönt. Behövde inte känna att jag stirrade på någon... Och behövde inte heller känna att någon stirrade på mig... Det var helt enkelt ALLDELES för mycket folk på stan idag!

... Dock kände jag mig inte desto mindre utsatt socialt, DÄRINNE. Vid bibblan. Jag kände mig ivägen... Och "utskälld" av andras blickar ifall jag råkade titta på någon..

Nu vet jag ju att det inte VAR så. Men vissa dagar mår man socialt bättre och andra är man desto mer tyngd och osäker...

Men jag orkade inte heller sitta DÄRINNE särskilt länge. Nej, nu blev det en promenad... En relativt kort, men ändå... Ja, den var kall. HIMLA kallt har det varit idag!

... Jag tänkte gå till bussen. Det var en... Ja, det var ett tag kvar tills bussen gick. Så jag svängde istället in på en annan galleria. Och satte mig på en bänk där. Nu ÄNNU mer trött och sliten... Men vilket gjorde att jag ignorerade de flesta människor och kände mig fri att titta vart jag ville.

Sedan gick jag till busstationen. Och in i väntsalen. Där satt jag sedan tills det var fem minuter kvar tills bussen skulle gå... Men det var dummare än dummast att gå ut och vänta... ISKALLT! Jag MENAR det! Höll på att frysa både hals och kinder av mig!

Men medans jag sa... Ja, jag glömde berätta det. Så hoppar tillbaka...

Medans jag satt därinne i väntrummet, hade jag hela tiden viljan, suget... Ja, jag ville köpa en kaffe och en korv... Och jag var såå nära, såå många gånger... Men jag KUNDE bara inte få mig för! ... Det kändes väl bara inte rätt... Jag KUNDE bara inte äta en korv NU! ... "Inte när jag är inne på att äta så lite som möjligt eller inget alls... Det känns bara FEL" ... "Vad skulle hända DÅ?"

... Och så hade jag ingen som HELST lust att säga att jag ville ha en korv, i kassan. Inte heller någon större lust att gå in på pressbyrån och dra uppmärksamhet till mig... Tyckte redan att det var jobbigt som det VAR, att känna att folk stirrade på mig hela tiden... Kände mig ful och äcklig. Konstig.

... Sedan blev det iallafall "hem".

Det luktade(tyckte jag) mjölkchoklad om bussen när den kom :P Så jag blev såå sugen. Funderade till och från, hela bussresan, på ifall jag skulle köpa mig lite godis på butiken hemma... Beslutsångest och sådär... Men det slutade ändå med en liten påse godis och några småchokladkakor...

Väl hemma, tog jag mig lite yoghurt med granola. Och så även lite godis och en kopp kaffe.

Satte mig vid datorn och kollade blocket. Läste bloggar...

Och jag... Ja, de senaste dagarna har mycket av mitt fokus legat på att försöka hitta NÅGONTING att titta på eller ängna mig åt, som kan ständigt påminna mig om att jobba mig framåt och inte bakåt. Och här har bloggarna en stor roll. Att varje dag läsa om nyblivna mammor och deras bebisar. Humoristiska föräldrar... Liksom människor som kämpar med olika diagnoser... Ja, det stärker en lite grann...

Men det JAG lutar mig åt, är mer ifall ett HUSDJUR skulle kunna hjälpa mig att se och minnas vad som är värt något i livet! För att bilder på bebisar. Listor över mina drömmar. Peppande ord... Ja, det hjälper för STUNDEN. I sådär... Ja, högst två minuter. Sedan slocknar lågan... och jag måste hitta något nytt att påminnas av... Men kanske kan ett HUSDJUR göra att jag blir ständigt påmind? ... Men det känns hårt att chansa. Känner att jag REDAN har för mycket i min vardag att orka med!

Ja. Och förutom det, har jag sett på en dokumentär på youtube. Sysslat med listorna som jag nämnde ovan... Och så har jag, liksom jag OCKSÅ nämnde ovan, vräkt i mig kanske LITE för mycket yoghurt och godis! Men det känns ändå okej... Funderar på att fortsätta. Då jag ändå ska, från och med imorgon, börja kämpa på efter alla mina nya listor!

God natt med er <3

En bra dag idag, förresten ;)

... Okej. Det känns viktigt för mig att jag håller igång bloggningen nu(samtidigt som det känns alldeles för oviktigt för att egentligen orka). Eftersom att jag VET att det kommer att komma tider då jag känner att jag VERKLIGEN vill blogga! ... Och vad tycker jag om glapp i bloggen... Nej tack!

... Så. Jag skriver en kortis om dagen, idag också.

Jag vaknade imorse... Jag tror det var precis innan klockan skulle ringa... Om jag inte missminner mig. Men jag vaknade, mig minnerligt(om det nu finns något som heter så), flera gånger under min sömn inatt/morse...

Klev iallafall upp där vid strax innan nio. Gjorde mig iordning, och prickade ganska så exakt rätt i tid. Så att jag blev klar tills jag skulle dra iväg till bussen.

Stod och väntade en stund... Det kom en efter en, till tjej till busshållsplatsen... Antagligen skolungdomar eller något.

Vi var väl sådär fem-sex stycken där, när en tjej plötsligt säger till oss andra, att vi kan gå för att det kommer ingen buss. "Det är för halt" ...

... En av tjejerna gick med den här tjejen. De gick väl hem igen.. Och resten av oss stod kvar på busshållsplatsen som frågetecken... Osäkra på om vi skulle stå kvar och vänta... Eller om vi skulle vända oss och gå...

Men en av tjejerna ringde sin kompis, vilken SOV på bussen som skulle in till stan... Och denne TRODDE att bussen skulle gå förbi oss...

Så vi väntade kvar... Och så kommer en till tjej. Säger direkt till oss, att hon hade blivit uppringd av två tjejer som sagt att bussen inte skulle komma. Att den skulle ta en annan väg, eftersom att det var för halt...

Men även hon stannade kvar och väntade...

Och så kom bussen. Men från en annan väg... Och äntligen var vi påväg.

... När jag sitter där på bussen, får jag mess av min jobbcoach...

Hon frågar om vi kan ha möte nästa tisdag tillsammans med Personligt Ombud...

Hela jag blir ett frågetecken... Och jag undrade om jag kanske tog mig in till stan idag utan att egentligen BEHÖVA det(!) ... "SKULLE vi inte ha möte idag?!" ...

Jag skrev tillbaka och frågade om inte vi skulle träffas IDAG...

Och hon svarade att hon hade skickat fel. Att det var klart vi skulle träffas IDAG...

... Och så kommer jag dit. Får en förklaring på att hon hade, TROR jag att det var, tappat bort alla nummer på telfonen under jul, och att hon hade en TILL med samma namn som jag och därför hade trott att det var den ANDRA tjejen som hon hade messat med hela julen fram tills nu!

... Och då när hon skriver att hon var virrig. Och att det var klart att vi skulle träffas IDAG, kan man ju undra om hon FORTFARANDE trodde att jag var den andra tjejen... Eftersom att det var henne som hon trodde att hon hade bokat möte med!

... Ja, jag vet inte.. Förvirrande hela grejen...

Men jag hade iallafall mitt möte idag. Och det beslutades att jag skulle börja praktisera i en av FiA:s grupper istället. Testa på ett stall... Eftersom att jag inte var redo för hunddagiset...

De har handledare från FiA, i grupperna, nämligen...

Så. på tisdag nästa vecka, ska jag och jobbcoach till stallet på studiebesök.

... Förövrigt så pratade vi lite om samtalskontakt. Som nu min jobbcoach vill fixa till mig... Så antagligen blir det så... Inte för att jag känner mig så JÄTTEPIGG på det! Men hinner jag inte ångra mig och få ångest angående det innan det är fixat och dags... så KANSKE det kommer att fungera denna gången!

... Inte för att JAG tror att det är det bästa för MIG, men... Det kan jag ju EGENTLIGEN inte veta förrän jag har provat.

... Efter mötet har jag haft ett litet pågående krig inom mig. Där jag har, som jag alltid gör dagligen, granskat mig själv och mina tankar och känslor. Klankt ner på mig själv... Ja, jag TROR att jag har åter gått in i(om jag någonsin tagit mig ur) en slags personlighetskris...

... Jag tog iallafall en promenad i halkan... Jag man GLED på isen... Och långsamt, långsamt. Stel som en pinne, försökte man stappla sig fram på de buckliga isfläckarna. Kollade hela tiden ner i marken, för att försöka gå på de få smågrus-och asfaltsfläckar man kunde hitta...

... Satte mig en stund på gallerian och bara glodde. För att få tiden att gå lite innan jag åkte hem. Ville inte vara hemma för tidigt. Då jag riskerade... Eller rättare sagt... SKULLE behöva möta min ätstörning och tampas med den HELA DAGEN! ... Ville inte riskera att börja hetsäta för tidigt på dagen. Då det skulle betyda att jag kommer att ha ångest för att ha ätit ALLDELES för mycket, sedan på kvällen!

... Funderade lite på det där busskortet som jag skulle köpa... Men beslutade mig för att inte köpa något idag. Då jag inte var säker på att jag skulle orka utnyttja det. Det vill säga. Åka ut såpass ofta till stan, att det var värt pengarna.

Åkte hem.

Och sedan dess, har jag ätit lite grann. Medvetet för lite... Men vet inte vilket jag tycker att känns värst... För mycket eller för lite... Båda gör ont antingen fysiskt eller psykiskt. Säkert båda! ...

... Jag har legat på sängen och lyssnat på radion. Funderat lite grann...

Och sedan gått in i sovrummet för att börja röja i en av mina kartonger. Måste ju beta av dessa, så att jag får ordning i sovrummet...

Kollade igenom massa gamla sjukhuspapper och intyg och utredningar av alla dess slag. Sorterade upp lite. Och sedan gick jag på alla gamla brev och födelsedagskort. Intressant att se sådant som man inte ens visste att man hade. Från att man var nyfödd och framåt! ... Kärlek i massor!

... Blev dock aldrig klar. Och känner mig nu stressad till att fortsätta imorgon. Mörkret smög sig tyvärr på ALLDELES för tidigt idag... Och jag har ingen lampa i sovrummet...

Efter det. Lite att äta. Och sedan lite dator. Kolla på bilder på google och sådär. Läsa lite bloggar. Kolla blocket hundar...

Lite stirrande genom fönstret...

Ja, det var nog det... Om jag inte har glömt något...

Nu blir det sängen tror jag...

God natt med er <3

Har kommit hem från mina föräldrar för en stund sedan...

Så ska berätta om dagen... och sedan gå och lägga mig. Ny dag imorgon.

Jag klev upp efter en natt av hetsätning och regnläckage i fönstret i vardagsrummet. Mailande till olika... Ja, ställen... 

Klev upp vid ungefär halv nio.

Pappa hämtade...

... Nej, gud vad segt det går! Vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Vi åkte iallafall iväg till huset. Det gamla huset. Där det skulle flyttstädas, pappa och jag.

Jag tog mig direkt an badrummet på övervåningen. Mer ingrott smuts än vad man kunnat ANA! ... Och efter tre "nu har jag gjort så gott jag kan"(ja, svårt att bli nöjd), fick jag ändå lov att nöja mig... Inte för att JAG skulle vilja hyra ett hus med ett badrum som ser ut så! Skulle HELT klart behöva en renovering!

Det blev en paus mitti, för lunch hemma hos föräldrarna. Och så åkte pappa och jag tillbaka till huset för att städa lite till. Avsluta det vi höll på med... Och då vi inte skulle hinna så mycket idag, bestämde vi att vi skulle städa resten på lördag och söndag nästa vecka..

... På vägen TILL städningen, från mig, berättade pappa att han hade fattat det som att den lilla jack russelkillen som jag har passat några gånger åt min mammas kusin, men som sist var så FRUKTANSVÄRT, otroligt AGGRESSIV(!), nu antagligen inte finns längre! Och jag har inte fått veta något. Misstänkte det. Men har inte hört något från mammas kusin, fastän jag messade honom för över en vecka sedan. Men är väl svårt att prata om, kanske...

Känner dock själv lite skuld, då det kanske var tvunget att ske, för att JAG sa att jag inte orkade passa en hund som jag måste JOBBA så mycket med!

Men, men. De hör kanske av sig och berättar tids nog :)

Jag kände mig lite osäker och pressad under städningen idag. Då jag aldrig har flyttstädat förut. Och allt måste ju bli såå rent! Jag menar. Jag ska kunna titta på rummet/huset/lägenheten, och känna att... "Ja, här skulle jag kunna känna mig nöjd... Det här känns fräscht... HIT kan jag flytta in"...

... Och jag kände ALDRIG att jag kunde få det rent nog! ... Men jag höll mig vid gott mod. På bra humör. Och sedan när det var över, fick jag göra vad jag kunde för att känna mig någorlunda nöjd med min insats... Trots att jag kommer att vilja städa det lika många gånger till, NÄSTA gång vi kommer dit!

Hem till föräldrarna igen, för middag. Och sedan blev det lite Harry Potter 2, tillsammans med mamma, pappa och delvis 14åringen och 17åringen.

Jag kände mig lite spänd för att jag egentligen inte ville tvinga ut pappa på vägarna så sent, när han skulle och jobba tidigt dagen efter... Lite ångest och ängslan för det... Nästan så att jag tänkte föreslå att jag kunde STANNA där tills dagen efter, på grund av dåligt samvete!

... Men å andra sidan, hade det ju varit DE som ville ha min flytthjälp... DE som ville bjuda på middag efteråt... Och de som föreslog att jag kunde stanna och se på Harry Potter först! ... Jag tror nog bara att de var tacksamma för min hjälp :) ... Så jag behövde nog inte oroa mig.

Han skjutsade hem mig vid kvart i nio-nio kanske. Kom väl hem hit till halv tio tiden senast... och sedan hade han vägen tillbaka, för att få sova... Men det tycktes inte vara några problem.

Direkt jag kom innanför dörren, kände jag ångesten ta över min kropp och göra mig orolig och tung... Ja-a. Jag mår inte BRA av att komma hem hit igen. Att sätta mina fötter innanför denna tröskel... Och då jag VET hur jag brukar må här hemma. Hur tyngd jag blir av mina egna tankar och ensamheten, så brydde jag mig inte om att vänta på att dessa skulle komma... Utan jag tog ut ångesten i förskott...

Kände direkt ett behov av att börja äta... Och blev än tyngre i själen, av att inse att jag kommer att behöva tampas med ÄTANDET igen!

... När jag var med mina föräldrar idag. Hemifrån och sysslade med annat. Lät min hjärna fokusera på någonting nytt... Ja, då kom jag också PÅ hur onödig jag var! Att jag måste SLUTA vara så dubbel! Tillåta mig själv må dåligt när jag är hemma... och må helt okej när jag befinner mig med familjen... Ja, det känns nästan som om jag lever ett dubbelliv...

Så. Ett nytt försök till ingen svält, tänkte jag.. Det borde väl gå(?)...

Jag bestämde ingenting... Men med ens jag kom hem, insåg jag att det skulle bli en BRA mycket större utmaning än vad jag hade tänkt mig!

Nej, jag har inte svält ännu. Jag har ju varit inne i en vräkarperiod... Men det var igår kväll som jag kände att den enda utvägen var just att sluta äta...

... Sedan jag kom hem, har jag ätit lite yoghurt med granola... och kollat lite bloggar och sådär

... Och nu ska jag sova. God natt med er <3

Okej. Mitt internet är JÄTTEsegt. Då surfen är slut, men surftiden fortfarande har några dagar kvar.

Så. Här kommer gårkvällens inlägg:

Jag vill ju skriva ett inlägg nu… Fast jag är såå trött…

Ja. Min surf på kontantkortet är slut nu… Gick fort denna gången… Så tror inte att jag ska fylla på igen.. Utan väntar istället tills jag har bredbandet kopplat.

Idag har jag… Ja, först åt jag frukost. När jag väl orkade kliva upp. Runt halv elva någon gång.

Messade mamma för att höra när jag kunde vara hemma ikväll. Då jag hade lovat att passa Vovve en stund på kvällen. Och nu hade blivit såå osäker på ifall jag ens skulle hinna HEM innan mammas kusin med sambo var hemma igen…

Så jag messade henne. Ville egentligen inte fråga. Då det kan verka som om jag vill hem innan jag ens har kommit dit… Till 21åringens födelsedagsfirande alltså.

Sedan messade jag lite grann med Bästisen. Som frågade om jag hade flyttat och sedan undrade om hon kunde komma över och sova någon dag under julen. Eftersom att hon ändå skulle hem till trakterna och fira jul med sin pappa…

Samtidigt försökte jag diska. Torkade nog av händerna, var och varannan minut. Då jag behövde svara på ett sms hela tiden.

Men jag var på bra humör. Och mådde idag bättre än vad jag gjort på LÄNGE. Kände mig vuxen, självständig och ansvarsfull… Jag åt en bättre frukost än vad jag gjort på flera, flera år… Och det kändes som om den här LÅNGA perioden av självskadebeteende eller behovet av att skada sig själv, var över. Glad. Framåt. Uppåt.

Vid strax efter tolv, kom sedan föräldrarna och hämtade mig… Och så for vi till syrran.

Åt gott och pratade en del… Inte jag så mycket… Men det var trevligt ändå J

Inte så mycket mer att säga om DET… Så nu går vi vidare.

Pappa och mamma skjutsade mig direkt till morskusins(eller vad man nu kallar det:s) hus…

Jag låste, efter mycket om och men(j*vla dörr :P) upp ytterdörren och gick in.

Möttes av en superduperglad liten vovve med långa pälstussar udda placerade över kroppen(Jack Russel, både slät och sträv), när jag steg in.

Studs, och vift på svansen. En del dans också.

Vi gick ut direkt. Han var superstressad och uppspelt. Och då jag bestämt mig för att hädanefter ta det LUGNT på promenaderna och inte tjata för mycket på hunden, så lät jag honom hållas. Han flög fram och tillbaka… Och jag tillät honom jaga vad det nu var han var ute efter. Stannade dock och tog kontakt med honom ibland. Likaså vände håll och gick baklänges… Och jag stoppade honom när han började stojja upp sig och bita i kopplet… Pratade med honom ibland…

Men mer än så, gjorde jag inte… Funderar till och med på ifall jag ska ignorera honom ännu lite mer…

Men det viktigaste i MIN kontakt med hundar, är att jag är lugn och trygg… Och att jag i övriga situationer(UTOM när det gäller beteendet i kopplet, som jag tycker att är såå svårt), är envis och bestämd… Humöret och sinnesfriden, är vad jag kommer att satsa på :) För att det är ju trots allt inte MIN hund. Träna honom, får de göra själva :) Ska JAG ha honom lugnare på promenaden, så får det växa fram ;) i takt med vår relation.

Kom hem till mig i alla fall. Strugglade med att få Vovve att sitta ner medans jag låste upp dörren. Tog sitt lilla tag… Men denna spidade lilla kille, var tvungen… För att man BLIR ju lite nervös när hunden dansar omkring i porten när man ska öppna.

Sedan gick vi in. Släppte in honom direkt, så att han fick nosa sig omkring. Kopplet tog jag av när jag kommit in ordentligt.

Han sprang omkring och fnös åt olika ljud som han hörde… Runt, runt, runt. Men ingenting jag brydde mig om. Brukar jag inte reagera på ljud, så ska jag inte heller göra det nu, bara för att HAN gör det.

När jag började laga mat, varvade han sina fnysningar, med att sitta vid spisen och vänta på smakbitar. Gnällde omkring lite grann. Nervöst. För att sedan komma tillbaka och sätta sig.

Samma sak när jag åt…

Efter att jag hade ätit… och lite innan. Tränade vi lite ”fot” här i vardagsrummet. Med en liten godbit i handen.. Han är lite småuppspelt… Men han klarade det rätt så bra. Syftet var ju att lära honom känna igen ORDET, så att man någon gång, när han har blivit lugnare, kan leka lite grann med det på promenaderna också.

Vi låg och myste en stund på sängen… Ja, på hela kvällen, låg han tätt intill mig och kopplade av, i kanske TIO minuter… Men dessa tio minuter, var guld värda… SOM jag hade saknad sådana ögonblick!

Ut på promenad igen. En tjugo minuters kanske.. Han var även denna gången, den jagande uppspeltheten själv… Men en GNUTTA lugnare och mer mottaglig för kontakt. Kopplet var i alla fall slakt i några sekunder NÅGRA gånger. Och inte ALLS lika svårt att få honom att sluta leka dragkamp med kopplet ;)

Men han fnyser och blir rädd för allt som låter… En spökålder, gissar jag på… Men minns inte i vilken ålder dessa skulle komma… Annars är han bara larvig :P

Lite lek och spring fram och tillbaka i lägenheten. Lite ”sitt, stanna” *Jag går iväg* och ”kom”… Vilket han rusar efter mig…

… Och sedan kom Husse och hämtade…

Jag åt lite godis… Fick ont i magen… Började, trots att det gick så bra idag, oroa mig över hur jag kommer att klara kommande dagar med Vovve.. Då jag vet hur stressad jag BLIR som perfektionist… med en stressad Vovve…

Men lugnade mig själv. Och konstaterade att det inte ät MITT ansvar att LÄRA honom någonting. Jag tar honom på promenader och ger honom min kärlek och trygghet :) … Det ska räcka. Och kanske ÄR han mycket lugnare med dem? Och då är det ju ingen fara. JAG bryr mig inte hur han är… Han är ju i alla fall liten och ”lätthanterlig” ;P

Försökte se på film… Men insåg att internetet REDAN tagit slut…

Så nu ska jag krypa i säng. Ny dag imorgon. Och på måndag ska jag hjälpa till att flytta :)

God natt med er <3

13/12 – 14 23.10 

... Känner ingen glädje i att dela med mig, längre... Snarare tvärt om.. Då det känns så jobbigt att hänga ut samma inre svaghet gång på gång.. Alltmer ofta..

... Kom på att jag ju kan låsa bloggen ett tag. Om jag vill kunna vara HELT privat och "ifred" och samtidigt inte vill få någon glugg i bloggen.. Men vi får se.

Det är trots allt en del glädje i att andra kan dela min vardag med mig... Även om det inte gör så stor skilnad i sig..

Dagen idag.. Ingenting att vara stolt över precis.. Och det känns som att... Nu finns det ingenting kvar. Ingenting av värde.. Jag VET att jag är svag och att jag inte HAR den viljan som krävs... Och nu ser jag bara inte några fler lyckade möjligheter framför mig...

Jag klev upp imorse... Röda veckan hade "äntligen" kommit... Och funderingen kom direkt. Tvivlet blev ytterligare lite starkare... "Skulle jag skjuta upp det hela några dagar?" ... "Men jag måste ju ändå in till stan. Då jag har brev att posta... Och föräldrar "att lura"... Ja. Låter kanske fel.. Men jag ville bara inte ha några som helst frågetecken eller konfrontationer när de märkte att jag var hemma och inte på hunddagiset...

Så. Jag åkte iallafall. Utan att vara helt säker på att jag skulle gå dit... Eller ifall jag bara skulle posta brevet och sedan gå och sätta mig utanför bibblan... Och springa ut och in från toaletten..

Bussen som jag tog, var JÄTTEFULL.. Och min röda vecka och oron för läckage, lättade från mitt huvud... Ja, jag glömde nog nästan BORT det.

Då bussen var så full med ungdomar som skulle till skolan, så fick jag precis se min nästa buss, åka förbi oss när vi anlände till busstationen...

SÅ.. Japp. En anledning att faktiskt TA beslutet att skriva till min jobbcoach.. Det sa liksom klick. Och jag hade bestämt mig.. Inget mer tvivel. Jag skulle till bibblan. Och låna toaletten. Låna toaletten... Och ja. Låna toaletten några gånger till.

Men när jag messade jobbcoachen och frågade om det fanns möjlighet att skjuta upp det, fick jag bara till svar att det var lika bra att få det gjort...

Och så kom hon och hämtade mig på torget..

Men jag kan ju inte säga att jag var särskilt PIGG på att vara på hunddagiset idag. Att behöva känna att jag måste vara social.. Att behöva TITTA på människor eller svara när de PRATAR med mig..

Nej. Jag kände mig EVEN MORE tillbakadragen. Osäker och rädd. Idag..

Vågade inte titta upp. Stirrade bara åt ett annat håll... Och ville mest av allt, bara fly. Springa iväg... Men då jag kände att det inte var dags för något beslut som blir fel vad jag än gör, vågade jag inte heller riskera denna praktikplatsen. Denna möjligheten...

Så. Vi åkte dit. Jag. Fortfarande lika orolig och osäker. Innerst ovillig till att vara varken bland hundar eller folk... "Det var LÄSKIGT"... Och det faktum att jag läckte och inte skulle våga gå på toaletten... Ja, tanken låg ju där och lurade i bakhuvudet.. Trots att pressen och oron över själva PRAKTIKEN. KRAVEN. Och det SOCIALA, var det som tog över...

Väl där, gick vi trots allt in.. Men det kändes INTE okej. Jag såg människorna i ögonvrån... Men jag ville hålla mig så LÅNGT ifrån dem, som möjligt.. Och jag ville inte titta rakt PÅ dem.. Inte heller riskera att behöva SÄGA någonting... Och rädslan i blotta TANKEN på den uppmärksamhet som jag kanske kunde utsättas för(!)...

... Nej. Jag ville inte. Jag vågade inte... Och frustrationen över vetskapen om att jag faktiskt bara gjorde det hela STÖRRE än vad det ÄR... Jag menar. De är ju bara MÄNNISKOR. Inga MONSTER! ... Ja, den gjorde att jag kände mig ÄNNU mer misslyckad... och gav mig ångest för att jag sabbade den här chansen och visste med mig att jag skulle göra det igen och igen... och IGEN.

För att i gymnasiet hände något... Jag upptäckte att det inte var farligt att ge upp... Under HELA min uppväxt har jag varit tapper och kämpat... Tillåtit mig själv att må dåligt... Bara för att jag trodde att... Ja, jag tror inte ens att jag visste OM någon annan verklighet... Hade ju aldrig TESTAT att ge upp.. Antagligen i rädslan för konflikter..

.. Men nu.. Ja, jag är MÄSTARE på att backa! För att det GÅR... För att det är ENKELT.

... Men jag rusade iallafall ut därifrån istället.. Och så promenerade jag med raska steg tillbaka till biblioteket... Ja, det var stängt när jag kom på morgonen..

Men nu var det öppet. Tog mig in på toaletten, det första jag gjorde.. Satt sedan på bänken i stensalen... Tills jag fick ONT i rumpan! Men ändå satt kvar ytterligare någon timme..

Toaletten igen... Säkert några gånger.. Och sedan vidare till gallerian en stund. För att sitta DÄR och glo lite ytterligare..

Tillbaka till bibblan, för ett sista toalettbesök... Och sedan bestämde jag mig för att trots allt köpa lunch.. Klockan var halv ett... Och jag hade redan bestämt mig för att det inte var så viktigt trots allt, att äta...

... Men som sagt. Lunch skulle det bli. Annars sabbar jag YTTERLIGARE en sak, ÄN en gång..

Tvivel på vägen til affären. Men köpte mig lite plocksallad.. Gick till busstationen.. Och med lite otrygghet i själen, åt jag min lunch bland allt folk. Ja, det fungerade. Men det är ingenting som jag gör om det går att undvika..

... Men skulle jag hinna med lunch innan middag... Ja, då var det dags nu.

Åkte hem.. Och så gick jag direkt upp hit och la mig på sängen.. Jag var JÄTTETRÖTT. och behövde bara sova..

Satte på musik på mobilen... Och slappnade av..

Men då jag visste att hyresvärden skulle komma med en målare, vågade jag inte tillåta mig själv att somna till.. Småsjöng lite grann för att undvika att somna. Då ögonlocken "flimrade"... Om man nu kan säga så(?)...

Och så kom de.. Sena. Efter mycket om och men.. Jag kände mig ändå rätt så trygg när de kom och knackade på min dörr.. Osäker inför det hela.. Men det var inte så farligt.. De gick ju nästan på en gång igen..

Och DÅ... DÅ kunde jag slappna av.. Men det gjore jag inte.. Jag klev upp. In på toaletten... Och även ner på nedervåningen för att äta middag tillsammans med mamma. Diskade iordning den lilla disk som var... Och gick sedan upp och la mig under filten... Utan musik, denna gången... Och ja. Jag somnade.

Vaknade igen klockan sex.. Och gick då ner och såg på tv. Och där blev jag sedan sittandes till strax innan jag skrev detta inlägget.. Det var också NU som datorn slogs på för första gången..

Vid tv:n åt jag bulle. Kakor.. Och yoghurt med kakao, russin, nötter och frön.. Bobbade i mig... Och bestämde mig för att SLUTA med alla rutiner.. Bara äta när det faller mig in.. För att jag orkar inte bry mig... Inte just nu... Då jag kommit underfund med att hundar inte ALLS är vad jag vill jobba med.. Jag ORKAR inte.. Och jag tror mig inte klara AV det... Har varken kunskap eller lugn och trygghet.. Och jag kräver alltid ALLDELES för mycket av både mig själv och hunden...!

Så. Nu blir det natten... Och det ska bli såå skönt att SOVA.

God natt med er <3

... Ångest. Ångest. Ångest... Frustration.

Men vi tar dagen från början.

Igår natt.. Eller kväll. Var jag för trött för att orka vara inne på youtube. Iallafall till en början.. Men minns inte om jag lyssnade på musik eller något efter en stund...

Jag skulle ju iallafall skriva ett matschema... Vilket jag inte orkade med... "Hur ska jag äta?" liksom... Skulle också ha skrivit en punktlista över alla intryck jag hade i huvudet... Och om jag inte minns fel, en... Eller ja, just det. Det gjorde jag ju! Jag planerade iallafall morgondagen(denna dagen) igår... På min whiteboard, innan jag klev i säng.

Men som sagt. Trött igår natt.

Vaknade sedan imorse... Ja, innan klockan, tror jag... Kan ju minnas fel, såklart.. Eftersom att jag kliver upp TVÅ gånger per dag, så håller jag inte reda på VILKEN av gångerna som jag vaknade innan klockan.

Ja. Upp och äta frukost. Pappa satt redan och åt. Och mamma joinade oss..

Efter frukosten, gick jag direkt upp och la mig igen. Ville hinna sova åtminstone en timme, innan folket skulle komma och titta på huset..

... Klev sedan upp till klockan, vid tjugo i tio... Och när jag stod här och höll på att klä på mig. Göra mig redo för att lämna huset, såg jag även bilen komma körandes nerför allén...

"Okej. Jag kommer att möta dem... Men skitsamma. Jag går bara förbi"...

Ut genom dörren, och får "ett hej i ansiktet" när jag öppnar ytterdörrarna.. "Hejhej" svarar jag och passerar dem.. Börjar gå nerför(eller borde jag säga uppför, denna gången?) allén. Nu skulle jag gå en timmes promenad, tänkte jag. Bara så att de hann lämna huset igen..

Jag kände mig lite handikappad, där jag gick och stapplade. Försökte komma på ett bra sätt att sätta fötterna på. Att GÅ, för att det inte sklle göra så FÖRJORDANS ont i hälen... Skavsåret sved som SJUTTSINGEN! Och jag hade svårt att röra på benen alls.. Och ändå tog jag jumpadojjorna, för att vinterstövlarna var vad som GAV mig skoskavet.

Ont, ont, ont. Men jag fortsatte gå. Långsamt. Långsamt.. Men inte mig emot. Jag skulle ju ändå vara borta i en hel timme.

Jag gick ner till bron. Och ställde mig och bara glodde. Stirrade ner i vattnet. På vassen som rörde sig i vindens takt..

Och där stod jag bara och gjorde ingenting. Ingen musik i öronen. Trots att jag tog med mig både mobil och hörlurar...Nej, jag hade ingen lust. Ville inte HA någonting i öronen. Inte idag.

Jag hade luvan uppdragen. Hörde att det kom någon gåendes på stavar.. Men hade ingen lust att reagera. Inte för att jag BEHÖVDE det(!)... Då jag inte kände personen som kom. Men när han sa hej, var jag ju tvungen att åtminstone vända mig om lite SNABBT, och svara.

Men. Direkt tillbaka till vassen nere i ån(bäcken?)... Ja, med blicken, dåda :P

Efter en stund. Sådär tjugo minuter, kanske. Kände jag ändå att jag kunde börja stappla hem igen. Jag var ju väldigt långsam idag. Så då kanske jag blir hemma lagom. Och så ville jag inte riskera att behöva hantera en situation då gubben på stavar kommer förbi igen... "Ska man säga hej, igen? ... Eller bara ignorera? ... Skulle någotdera kännas konstigare än det andra? ... För honom? För mig?"

På hemvägen, kände jag knappt av skavsåret. Det hade bedövat sig själv, och jag kände mig BRA mycket mindre handikappad.

Väl hemma. Och jag möter hela gänget(hyresvärdar och husspekulanter), utanför vårt hus.. Vi hälsar inte på varandra. Och jag går bara förbi och in. Vovven deras(hyresvärdarnas) fick dock en snabb klapp i förbifarten.

Skönt, tänkte jag. Lite halvt osäker på ifall de ens hade varit INNE ännu.

La jag mig på sängen och satte youtube på mobilen. Musik och vila. Det var vad jag behövde.

... Fem minuter går... Och så knackar mamma på min dörr. "Det kommer ett par till, om tio minuter"...

Stress, stress. Stress. Frustration och irritation... Ångest. "Vad F*N! Kan de inte ge en en SMULA framförhållning!?... Jag orkar F*N inte gå ut en gång TILL, NUUU..."

Ville stanna inne.. Men visste inte hur jag skulle hantera det hela. Ville bara kunna sätta mig någonstans och gömma mig, tills de hade gått igen... Men vid husvisning, kollar de ju igenom HELA huset! Så det skulle inte finnas NÅGONSTANS för mig att sitta ostört.. Och den sociala situationen, kändes omöjlig att hantera.

Jag funderade lite grann på att bara sätta mig i vardagsrumssoffan och stirra. Inte låtsas om att de kommer... Men rädslan att dra någon som HELST uppmärksamhet till mig, gjorde att det inte kändes möjligt.

Så. Jag ställde mig och stirrade i hallen, en stund. Försökte tänka.. Men kunde inte komma fram till NÅGON möjlig lösning. Frustration. Bultande hjärta... Hjälplöshet... Irriterad på våra hyresvärdar som "råkade GLÖMMA nästa par som skulle komma"..

Jag drog iallafall på mig sandalerna... Ja, DET kanske inte skulle störa min häl så mycket! ... Och så gick jag upp på övervåningen för att hämta min mobil. Drog med mig jackan, när jag ändå var där..

Och ut jag for. I RASK takt denna gången. Fort gick det.. Ja, frustrationen gjorde nog sitt. Och stressen också.

Gick på stora vägen. Tänkte gå in på skogsvägen, precis över gatan. Men där såg jag en av grannarna... Hon med siberian husky hunden och den relativt nyfödda sonen... Så jag ville inte gå dit... Ingen lust till att prata.

Fortsatte istället på stora vägen. Till den andra änden av skogsvägen.. Och där satte jag mig ett par meter in i skogen, och bara satt. Stirrade. Tänkte. Irriterade mig som f*n...

Efter ungefär tio minuter, messar mamma... "de kom inte. Så du kan komma hem igen"... IRRITERAD.

... Så jag satt kvar en stund till... Bloggade lite snabbt. Bara för att få ut den VÄRSTA frustrationen. Och tog mig sedan i kragen. Gick hem igen. Snabbt. Jag ville ju hinna äta lunch tillsammans med mamma och pappa.

Bättre humör, under lunchen. Diska efteråt, som vanligt...

Och sedan blev det dator en stund. Började beställa hem alla dessa julklappar och presenter. Efter att ha kollat runt lite på Fyndiq, efter olika inredningsprylar och så vidare. Då jag funderade väldigt mycket över hur jag ville att det skulle se ut i min lägenhet. Vad jag behövde och ville ha... Mycket intryck och sådär i mitt huvud... Som stressade mig lite grann...

Beställde iallafall hem alla julklappar och presenter idag. SOM jag har oroat mig för dessa! Och nu har jag äntligen lyckats! Behöver inte bry mig igen, förräns jag ska hämta ut dem på posten ;)

Efter det. Ner och hjälpa mamma packa upp varor ur kassarna.. Prata lite med HENNE.. Och sedan upp hit igen. Vila.. Bara ligga på sängen. Vila.

Middag.. Mamma gjorde iordning efter middagen. Då jag bara satt och stirrade vid köksbordet.. Väntade ut tiden. Och undvek 23åringens X, när han kom och lämnade hem 14åringen... Ville INTE riskera att behöva prata!

Vila igen. På sängen.

... Och sedan VET jag inte om jag satt vid datorn någonting. Minns iallafall att jag kollade blocket hundar, lite snabbt..

Men då jag var väldigt frustrerad under middagen, tror jag nog mest att jag låg i sängen och lät tiden gå. Trött som jag var..

Ner för lite tv tillsammans med mamma...

Skriva lite i punklisteboken. Då jag känner mig stressad och tankspridd... Bli ännu mer frustrerad och ångesttyngd(om man nu kan säga så), på 17åringens tjatande och repeterande fram och tillbaka... "Jag lovar att varken mamma eller jag är döva"... Ja, det gnager i öronen, kan man ju lugnt säga. Och sakerna hon säger, är ju inte fjärillslätta, precis. Det ska bli SKÖNT att komma till eget! Då slipper jag lyssna på sådant som får mig att må dåligt... Och jag behöver inte få skav i öronen av höga ljud.

Lite dagbokskrivning för att lätta på frustrationen.. Och sedan upp hit för att gå och lägga sig. Sova. Och vänta in morgondagen.. Med ÄNNU en visning!

God natt med er <3

Just det ja. Jag skrev ett matschema idag. Så nu ska jag försöka börja äta ÅTMINSTONE kvällsmål igen! Då jag nästan är ständigt hungrig nuförtiden... Och DET kan ju inte vara bra! Då är det bättre jag fyller på en extra gång på kvällen ;)