Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 5 februari 2017 23:11

... Idag klev jag upp klockan 13.10, då jag vaknade för andra gången sedan min klocka ringde vid kvart i tolv...

Jag har känt mig trött och seg. Död, hela dagen. Och mitt huvud har gjort sig väl bemärkt. Samma sak med min nacke, nu till kvällen...

Det har känts som om de senaste dagarnas propp, bara har blivit för mycket för kroppen. Och även om dagens fysiska mående, skulle kunnat bero på att jag, idag inte har ätit nästan någonting istället, så tror jag inte att så är fallet. Eftersom att jag mådde som jag gör nu, redan när jag klev upp ur sängen...


... Antagligen hade jag kanske mått lite bättre ändå, om jag hade tagit mig in till stan för en lång promenad, som jag hade tänkt göra. Men då jag hade glömt bort det, och inte klev upp förrän halv två, gick det ingen bra buss på hela dagen sedan...

... Och även om jag nu blev hemma hela dagen istället, har jag varken duschat eller diskat. Jag har liksom inte orkat någonting... Och den äckliga lukten ifrån köket, som kanske hjälper till med lite huvudvärk, har ju inte gjort lusten större, till att ta tag i någonting alls...


... Nej, allt faller sönder och samman. Och att det har känts såhär tungt idag, när jag senast proppade(mer än någonsin, tror jag) igår, gör ju att jag tvivlar på hur jag i och över huvud taget ska kunna klara av att återgå till det schema som jag satsar på nu(i ätandet)...

Fast i och för sig...


... Grejen är ju den att jag har svårt för att acceptera och respektera att jag egentligen måste upp några(en hel del) kalorier i min svält, för att gå med framgång. Det är liksom allt eller inget för mig, verkar det som. Och jag vill antingen äta utan gränser... Eller svälta så hårt det nästan går...

... Men jag måste acceptera. Jag har ju accepterat förut...


...


Jag satt uppe till sent inatt. Tidigt imorse. Såg på insekter i krig, typ, på NatGeoWild...

Jag tryckte i mig min fiskgratäng, så att hetsätandet skulle slippa fortsätta idag också... Och när jag blev för trött för att orka vara uppe, gick jag och la mig...


Jag vaknade när klockan ringde vid kvart i tolv, men jag somnade om lika fort...

Klev upp vid halv två. Såg på tv... Tv, hela dagen...

Jag har ätit ett par morötter... och lite havregryn med honung. Vilket ledde mig till ungefär 10% av vad jag räknar att jag gör av med på en dag. Men den summan som jag räknar att jag förbrukar i kalorier, är mer för loggens skull, för att kunna jämföra dagar och sådär... Och vad jag egentligen gör av med, det vet jag ju inte... Men ungefär.


... Annars har jag nog inte gjort någonting idag...

Jag har lidit av den fysiska känslan inombords, och irriterat mig på att det låter borrande och som en rinnande mjuk fontän i rören i badrummet, om vartannat...

Ja, hade jag tyckt om sådana där små fontäner med rinnande vatten, som man kan ställa på bordet, så hade det där ljudet kanske varit lugnande... Mysigt. Härligt... Men nej. Det stressar mig... Fast å andra sidan, kanske det är mer frustrationen i att inte veta vad som händer som leder till det ljudet, som gör mig stressad...


... Jag har funderat lite över reglerna i mitt nya schema... Men då jag känner att jag bara vill koppla bort allt för en stund, tänker jag gå och lägga mig nu. Vad jag äter och vad som gäller... Det får vara, tills vidare... Jag menar. Jag har fortfarande morötter kvar. Och när dessa är slut, kan jag köpa nya, tills jag vet vad jag vill.

... Men hur jag ska lyckas orka ta tag i att komma upp i rätt kalorier... Det vet jag inte... "Jag måste samla krafter!" .. Men det kommer iallafall inte vara möjligt med bara morötter..! .. Att komma upp tillräckligt högt...


... Imorgon ska jag in till stan, för min långpromenad. Men om kroppen känns som idag, då, så vet jag inte hur jag ska orka...

Av D - 4 februari 2017 22:02

... Igår, efter att ha skrivit det där inlägget som inte alls fungerade..

Jag antar att min hjärna har börjat ge upp lika mycket som jag själv har gjort. Så att jag... Ja, jag vet inte vad jag ska berätta, längre...


... Men då iallafall, så satt jag uppe till sen natt, tidig morgon, och mådde väldigt dåligt...

Jag blir så trött och utmattad. Uppgiven av det här ständiga tvånget som jag känner inombords, att jag måste äta... fastän jag inte vill...

Och nu satt jag där. Ville bara bli av med det sista innan jag skulle vakna morgonen efter...

Jag hade ångest. Kände mig uppgiven. Svag... och väldigt, väldigt stressad. Instängd. Fängslad...


... Jag beslutade mig iallafall för, där och då, att jag skulle hitta tillbaka till det enda sätt som för mig fungerar...

Jag skrev ihop ett litet schema, som när jag väl kommer igång ordentligt, ska slipas lite på. Så att det inte finns några frågetecken eller oklarheter... Och så bestämde jag mig för att köpa pizza på pizzeria idag...


... Och det(!).. Det känns som om det var lite utav ett misstag.

Jag var inte hungrig. Jag var egentligen inte sugen. Utan den enda egentliga anledningen var att jag ville få det gjort innan jag inte längre får...

Jag har ju inte ätit utemat på länge. Jag gör det knappt alls, eftersom att jag inte tycker om att beställa saker, så att jag behöver prata.. eller bestämma mig när någon stirrar på mig..!


... Så att.. Ja, jag ville passa på.

... Men grejen var ju att jag inte kände mig alldeles säker. Jag visste inte ifall jag skulle våga mig in och beställa, och jag visste inte heller vad jag skulle göra under tiden pizzan gjordes...

... Vilket ledde till att jag bestämde mig för att köpa en påse snacks, en färdig soppa och en portion micromat också "för sista gången"...


... Och det var ju ett annat stort misstag!

Jag var ju inte hungrig. Jag var ju inte sugen... Och jag längtade ju bara(bara) till svälten. Tills allt skulle vara över...

Men jag tror lite grann, att det sitter kvar från när jag svälte så hårt, ofta och länge.. Från när hetsätandet aldrig hade varit än... Att jag liksom kände att jag måste passa på att äta massor, massor, massor, när jag väl får äta. "För att sedan måste jag svälta igen"(vilket ledde till den första hetsen, och nästa, och nästa.. och...)...


Men grejen är ju, att nu svälter jag inte sådär, längre. Nu har jag inte svält så hårt på länge... Och ändå måste jag "passa på"...

Fast i och för sig, är jag ju påväg in i det där igen, och jag har ju inga planer på att tillåta mig själv något mer ordentligt ätande inom snar framtid... Så att det kanske inte är så konstigt, ändå...

Men å andra sidan, har jag ju tagit dessa "sista tillåtelser"... "Sista-gången-tillåtelserna", jätte(jätte)många gånger nu det sista...


... Så ja, jag vet inte...

Men jag kom iallafall fram till en plan, igår natt.. Idag morse, innan jag la mig för natten...

En plan som sprack och behövdes skrivas om redan idag, då datumen blev fel och måste skjutas fram några dagar...


...


Jag har blivit mätt. Redan varit mätt ifrån början...

Jag har känt av starkt, att jag bara äter för att jag inte ser något annat alternativ.. Och känslan av att vilja kasta allt i soporna innan jag ens har öppnat paketen och tagit en tugga, har varit jättestark...

Hade jag inte betalat för dem och det skulle kännas väldigt onödigt att slänga dem direkt jag tagit hem dem, hade jag helt klart gjort mig av med dem och tagit ut soporna med en gång!


... Men jag har ätit. Jag har ätit på tvång. Jag har lidit mig igenom varenda liten tugga. Tagit mig igenom varenda ångest. Stått ut med varenda liten känsla av uppgivenhet, dumhet och lust att ge upp. Fly. Lämna...

Men det känns så.. tungt... Och nu det sista, den här kvällen, har jag bara håvat i mig det sista snackset, burken med soppa... Och bara önskat att jag kunde trycka i mig den där fiskgratängen också, så att jag kan börja redan imorgon, att... svälta igen...

Det känns så... surt. Så tungt att behöva äta imorgon också, bara för att den sista maten som står ivägen för mig, inte har en chans att gå ner idag... Den har inte en chans...


...


Dagen idag.


Jag vet inte riktigt när jag gick och la mig igår, men jag låg.. eller satt och såg på lejon på NatGeoWild, tills jag vet hur hur sent.. Tidigt...

Proppade i mig den sista propparmaten... Eller ja. Det hade varit den sista, om jag inte hade varit så dum(dum), att köpa hem ny idag..! ... Det blir ju "propparmat", för att jag gärna proppar på det. Men det var annars inte speciellt mycket jag köpte idag.. Jämförelsevis...


... Vaknade sedan...

Jag tror att jag vaknade till klockan, vid kvart i tolv...

Såg på lite tv... Medans jag försökte komma fram till hur jag skulle lägga upp "pizza" och "affär"... Men efter att ha funderat en stund, tog jag mig i kragen och vågade mig iväg för att "testa"...


Jag gick till pizzerian först. Beställde den som jag alltid åt som barn. Kändes enklast "Så slipper jag tänka"...

Och så gick jag så fort jag orkade, till affären några meter bort, och köpte de tre saker som jag nämnde här ovan i inlägget... Och sedan jäktade jag tillbaka till pizzerian, för att hämta pizzan och betala den...

Jäktade ännu fortare hem igen, eftersom att jag inte visste hur länge den skulle hålla värmen... Inte för att det spelade någon roll, då det slutade med att jag ändå, på grund av brist på hunger(en aggressiv mättnad), tryckte i mig bitar av kall pizza någon timme senare..!


... Och efter det, har allt bara varit jättejobbigt. Tungt...

Jag vet inte. Om min hjärna hade haft magiska krafter, hade mitt hem varit helt fritt från mat nu... Så mycket som jag har önskat att jag skulle slippa. Att det bara skulle försvinna...


Jag är färdig med ätandet nu. Alltså rent psykiskt och emotionellt...

Jag vill inte ha den längre. Jag vill inte äta... Jag vill inte känna såhär igen. Göra såhär emot mig själv något mer...

... Men samtidigt... Vad jag nu ska till att göra... Jag trivdes ju jättebra med det förra gången, på många plan... Men kroppen kommer att sakta ner... Vilket betyder en väldigt långsam viktnedgång, fastän inre organ tar stryk och till slut slutar fungera... Hjärnan kommer att börja fixera.. ännu värre än vad den redan tenderar att göra! Och det kommer att bli en ren kamp att orka fortsätta... En tjatande hjärna som man inte får tyst på, är något av det värsta man kan utsätta sig själv för..! Det förstör såå...


... Nej, det mest negativa med den här planen, är ju att kroppen vänjer sig vid svälten och det då ger sämre reslutat...

Men det positiva å andra sidan, är ju att det fungerar under en längre tid. Och att jag verkligen trivdes med hur jag åt, med vad jag åt... Och med tryggheten i att ha kontroll...

Men en negativ sak som jag verkligen tyngdes av sist, var ju hur det krockade med umgänget med syskon och föräldrar... Det gick inte att kombinera! Varav en stor anledning till att det till slut sprack...


...


Förutom att äta, har jag sett på tv.. såklart...

Har skrattat så att jag fick ont i magen, till DavidBatras show... Vilket verkligen behövdes, nu när jag knappt vet om jag ens ska stanna kvar i det här livet länge till..!


... Nej, det vet jag inte. Jag tvivlar ständigt...

Det finns så mycket tungt i mitt liv just nu, som jag väljer att hålla fast vid. Vissa känslor kan jag inte styra. Vissa vill jag inte ändra på... Och många är bara för tunga att bära...

... Sedan så har vi ju hela det här faktumet om meningslöshet också... Jag menar. Jag lever, men jag är inte lycklig. Jag fortsätter gå i ett ekorrhjul som jag vet att aldrig kommer att leda mig till någonting gott. Till mening och lycka...


... Och jag vet inte...

Jag vet inte om allt det här är värt det...

Jag träffar ju nästan aldrig min familj. Mina föräldrar och syskon. De enda i livet, som "hindrar" mig från att lämna... Och hade en olycka eller sjukdom tagit mig härifrån... Jag tror inte att jag hade misstyckt... Tror inte det... Men så är ju jag en rädd och orolig själ, så att man vet ju aldrig...


... Den här ätstörningen drar iallafall musten ur mig, just nu..!


...


Mamma messade, också. Sa...

Jag minns inte riktigt vad hon ville. Det var nog om att 20åringen(19åringen har fyllt år), jag och 22åringen kommer att bli firade på en och samma gång i april när vi ska fira påsk tillsammans.. Våra födelsedagar, alltså...

Egentligen hade ju inte jag bestämt mig för att vara med alls vid påsk, ännu. Eftersom att jag inte vet hur allt kommer att se ut och hur jag kommer att må då... Men nu har mamma tänkt slå ihop födelsedagar... så det får väl gå...


...


Jag har en fiskgratäng kvar...

Får jag i mig den innan jag lägger mig, kommer jag att bli såå lättad! För att då blir det enkla morötter i några dagar. Tills jag ska börja äta på ett sätt som jag hoppas att går lika bra denna gång som förra!


... Och så blir det nog en promenad imorgon.

Jag menar. Egentligen borde jag ju stanna hemma och ta en dusch, eftersom att jag inte gjorde det idag.. Fastän jag var hemma hela dagen! .. Men jag behöver verkligen röra på mig. Så att, om jag kliver upp innan en bra buss går in till stan, ska jag åka in och ta min långpromenad...

Ska bli skönt att jobba bort känslan som jag har i kroppen nu! Och att mitt mål är att jag aldrig ska utsätta mig för den igen, känns faktiskt väldigt betryggande(om än lite tungt, eftersom att svälten blir ett hinder..)!

Jag tror att jag har lyckats komma på rätt sida med mig själv denna gången! Jag är överens.

Av D - 23 januari 2017 22:12

... Jag blir inte klok på någonting härhemma, och jag är trött på att hela tiden behöva oroa mig. Oroa mig för konstiga ljud. Oroa mig för diverse läckage och kras...

Jag kan liksom inte kontrollera så att saker inte rasar samman utan min vetskap. Jag kan inte kontrollera vad grannarna gör. Varför det låter, dunsar och brummas...

Jag kan inte kontrollera så att rören inte börjar läcka. Så att slaskarna inte får översvämning, toaletten inte forsar över.

Jag kan inte försäkra mig om att frysen inte slutar fungera. Kylen inte blir varm... Ifall taklampan rasar i golvet..!

Och det jobbigaste av allt, är de saker jag inte känner till. De saker som jag inte kan någonting om. Som jag går och oroar mig för, under utstirring "För att det kanske är så, så eller så. Men kanske inte?!"...


Jag blir bara så trött på det borrande ljudet i badrummet. På att inte veta "vad fan han gör däruppe"...

Att varje gång, fråga mig själv under frustration, vad det är som låter. Om det är någonting som snart kommer att gå sönder. Ifall gubben borrar eller bara spolar vatten... Ifall han rakar sig... Eller ifall det egentligen inte alls bör låta sådär, och att det kommer att bli översvämning inom ogiven framtid!


Jag blir inte lugnare av att veta att lägenheten håller på att rasa samman vart jag än tittar, och att den kan komma att bete sig väldigt dumt åt när jag inte är hemma.. "Vilket kommer att leda till disaster!"...

Att jag inte orkar ta hem fler gubbar hit, nu när jag inte orkar med att städa, diska och duscha...


Jag bryter ihop varje gång som jag inte förstår vad som händer. Och jag vill fly eftersom jag vet att det här är att vara vuxen och att jag aldrig kommer ifrån det(vuxna) i detta livet...


Jag menar. Jag vill bara fly fältet. Jag orkar inte med oron. Orkar inte med ångesten, och rädslan för hushållsrelaterade katastrofer...

Inte nu när jag fungerar så dåligt i både sinnet och själen. Jag har liksom inte ork att ta tag i hemmets utmaningar samtidigt som jag svälter och hetsäter. Samtidigt som jag krisar i vardagens kvalitet. Försöker ta mig ut.. Hålla mig inne... Fösöker må bra. Må dåligt... Försöker finna mening... Hålla livet kort... När jag inte kommer... någonstans...


...


... Idag vill jag bara skada mig själv. Jag vill öppna mina egna ögon och reagera på tillvaron. På livet och det jag gör och inte gör...

Jag vill vakna till. Förstå att jag måste ta mig ur detta... Och jag vill bara göra vad som, som kan få mig att.. haja till...


Och jag vill lida. Jag vill ha ont. Jag vill att livet blir så hårt och värdelöst det bara kan bli.

För att det är inte värt att leva ett halvdant liv som man inte trivs med. Att bara sitta och acceptera hur man mår och hur livet ser ut...

För att det skulle innebära att jag "nöjer mig" med dåligt. Att jag bli hemmablind i mitt eget helvete... Och därför... Därför skulle jag behöva må riktigt jävla skit, så att jag inte klarar av att acceptera... Så att jag måste jobba mig ur detta...


Men jag vet ju att det inte fungerar.

Det var ju det som en av mina första svältperioder handlade om. Att jag inte tänkte acceptera min tillvaro...

Men...

Ja, jag har fortfarande inte tagit mig vidare.. Ur detta...


...


Jag blir frustrerad när jag inser att jag inte heller kommer att fly ifrån detta. När jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig bort från samhället och ut till ingenstans... Och att jag, även om jag hade vetat hur, inte hade orkat göra den kraftansträngningen som krävs...

Jag blir så uppgiven när jag inser att det kommer att passera år efter år, och jag kommer att behöva, under smärta, tampas med utmaning efter utmaning, i min ensamhet...

Och jag kommer inte att orka... Inte att stå ut...


Jag träffar inte familjen särskilt ofta. Syskon och föräldrar... Men de är de enda jag tänker på...

Jag har ingenting i livet att göra. Jag har ingenting att uppnå, som jag tror att jag kan uppnå... Jag har inte så mycket glädje i vardagen. Inget meningsfullt om dagarna... Och jag tycker att livet är mer tungt och meningslöst, än något annat...


Men jag tänker på dem. På att svika och såra... På att visa mig svag... "Utan att de ens vet om hur jag mår!"...

Och när jag funderade på döden imorse, blev det en omöjlig sak, på grund av vad de skulle tycka om alla mina texter som jag har skrivit! Och det faktum att jag behöver duscha, städa och diska innan jag dör!

Jag behöver lösenordskydda min dator. Säkra mina anteckningsblock... Och ta bort brutala foton från datorn...


Ja-a...

Till och med efter döden, kommer jag att vara orolig över vad de tycker om mig. Över vad de får veta... Och över att behöva ge dem dåligt samvete "för att de inte redan visste"...

Även efter döden, är jag orolig för att någon annan ska behöva ta i "äckliga, smutsiga, stinkande mig". Över att någon annan ska behöva städa min smuts...


... Så... Varken döden eller flykt från samhället. Flykt ut till ingenstans...

Och inte vågar jag satsa på att bli lite lyckligare heller, då det leder till ännu fler katastrofkänslor!


...


Idag.


Jag såg på lite tv, som vanligt, när jag vaknade...

Kollade frysen, det första jag gjorde på morgonen. Den stod fortfarande på -19grader. Som den ska.

Men så kollade jag den igen efter ett tag, när jag ändå skulle hämta morot... -Och då hade den gått upp!


Jag blev alldeles till mig. Började läsa på olika forum. Försöka komma fram till ifall frysen var trasig. Ifall jag kunde ha förstört någonting igår när jag avfrostade den(!)...

För att jag kunde bara inte minnas att frysen hade skiftat sådär förut...

Den skiftar inte mycket. Bara ett par grader. Och det kan ju vara så att jag bara inte har haft anledning att kolla, tidigare...


... Jag började iallafall må väldigt dåligt.

Kollade temperaturen gång på gång, och blev alltmer stressad ju fler gånger jag hade kollat...

Jag gick in i sovrummet. Bäddade ner mig med kläderna på, under täcket, och började gråta...

Jag låg kvar en stund och bestämde mig för att skicka iväg ett mail. Skriva av mig och kanske få svar... Och sedan halvsov jag ett tag...

Jag kände mig mer avslappnad. Så att det kanske var bra att gråta lite grann...


... Jag vet inte om frysen är trasig. Men maten är fryst och temperaturen går bara upp ett par grader och sedan tillbaka igen...

Och jag orkar inte ta hit någon, så...


Det jag oroar mig för, är väl om elräkningen kommer att bli dyrare... Jag vet ju inte hur det där fungerar...

Men eftersom att jag inte vet om det är något som är fel, eller ifall den alltid har varit sådan(och ska vara sådan), så tänker jag låta det vara.. Iallafall tills vidare.


...


Jag har ätit lite grann... Ungefär den mängd som jag önskar. Och jag har försökt komma på hur jag ska hantera mig själv och livet just nu...

Jag har känt att svälten inte leder till något annat än smärta "för att sedan börja äta igen". Man blir mager och äcklig. Hjärnan slutar fungera... och döden är mycker längre bort än vad man orkar med i det läget...


Jag vill skada mig själv på ett mer effektivt sätt. Så att jag vaknar till. Inser faktum...

Jag vill känna smärtan på ett mer direkt sätt...

Men egentligen vill jag bara fly. Jag vill ha ett alternativt liv. En alternativ verklighet...


Och om jag inte kan få något av det, vill jag finna ett nytt beroende istället för svälten och hetsätandet...

Jag vill bli riktigt beroende av någonting som tar mig bort ifrån verkligheten. Bort ifrån livet... Som gör allt mycket enklare och mindre viktigt...

Någonting som gör att dagarna flyger iväg och jag inte bryr mig om någonting...


Men jag skulle gärna dö i sömnen... Smärtfritt, lugnt och harmoniskt...

Om det inte vore för att jag vill kunna förbereda både mig själv, hemmet och mina personliga ägodelar(allra helst texter!) innan dess..!


... Men jag är trött. Det är jag...

Och hur ska jag orka fortsätta?!


...


Imorgon ska jag på studiebesök på en sysselsättningsplats...


... Men mer om dagen idag.

Jag klev iallafall upp igen efter någon timme, och behövde en morot eftersom att jag var hungrig...

Satt en stund till, vid tv:n...


Fick svar från MinKontaktPåKommunen, som undrade om jag hade suicidplaner. Vilket jag inte har.

Jag tänkte inte ens på hur mitt mail kunde uppfattas. För att oftast när jag skriver så att det uppfattas på det sättet, har det liksom varit mitt budskap...

Men nej, jag vill bara fly. Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Svar, är vad jag behöver. Trygghet, och ett mirakel!


...


Jag bestämde mig för att köpa några paket micromat, då jag hade erbjudande på dessa. Och kom sedan fram till ett nytt förhållningssätt till vad jag köper och på vilka villkor...


Så att jag har ätit två portionsrätter och två morötter idag...

Tv. Sängen. Golvet i vardagsrummet...

Jag har skrivit i min känslobok...


... Ja. Och så fick jag mess från 19åringen, med en bild på hennes gravidmage! Nu har hon blivit stor, och det är bara lite drygt en månad kvar på graviditeten!

Men nu bor hon ju så långt bort. Så att jag påverkas ju inte något nämnvärt av det, ändå...


...


Jag kommer att stinka på mötet imorgon, men det kanske inte märks...

Jag orkar ändå inte duscha och göra mig klar innan jag går... *Usch på mig*... Men det har jag struntat i så himla många gånger förut.

Jag undviker att visa håret, så går det bra...


...


Ja. Och så har jag ju ältat LedLamporna också... Det faktum att de är gula inuti, och att jag kanske har gjort ett misstag som köpte dessa utan att tänka efter ifall det fanns andra...

Men jag har fått acceptera valet. Iallafall tills jag får hem dem och kan testa..!

Av D - 22 januari 2017 21:12

... Jag mår dåligt. Jag mår inte bra alls...


Köket är stökigt. Disk som behöver diskas. Mat som behöver slängas. Skräp och plast. Kladd...

Jag har inga rena kläder. Alla ytor behöver egentligen dammas. Jag borde både duscha och borsta tänderna.

.. Jag har gaser i magen på grund av vad jag har ätit och hur mycket. Och jag sitter och försöker samla kraft till att äta upp min sista propparmat "så att jag slipper den sedan"...


Jag har hundar på hjärnan. Och vid sidan om det, sysselsättning. Och det känns bara så omöjligt att få saker att gå ihop. Att finna styrka och bli lycklig...


Och att jag både har köpt hem LedLampor till min taklampa i vardagsrummet, som jag inte vet om jag kommer att bli nöjd med. Om dessa kommer att funka... Och avfrostat frysen idag, gör bredvid hund-och sysselsättningstankar och de gnagande tankarna på att jag borde umgås med familjen, att jag känner att jag bara vill sätta mig på golvet... Gräva mig djupt, djupt ner...

Ja, jag känner mig låg...


... Idag har jag faktiskt suttit en hel del på golvet. På golvet i vardagsrummet. Och på golvet i köket...

Jag har även legat på sängen. Och vankat nervöst och fixerat, fram och tillbaka i lägenheten...

Jag har varit osäker, frustrerad... Och jag har stundvis hållit på att bryta ihop...

Och eftersom att jag har varit så upptagen idag, har jag knappt kopplat av alls... Så. Ingen tv. Nästan.


...


Hela natten, innan jag somnade, låg jag och funderade på dessa LedLampor som jag köpte igår, som kommer någon dag i veckan... Jag funderade på ifall de skulle vara i rätt styrka...

Och halva dagen idag, har jag stirrat på min taklampa och försökt komma fram till ifall det faktum att det är starkt gula detaljer i ljuskällorna, skulle störa mig lika mycket som jag tror att de kommer att göra...

Jag stirrade länge och intensivt. Hoppades på att jag skulle komma fram till svaret, bara genom att föreställa mig lamporna på plats... Men det går inte. Jag måste se det. Jag måste testa för att kunna avgöra... Och även när lamporna sitter på plats, kommer det att ta en tids gnagande och stirrande innan jag vet vad jag känner... och ifall det är godkänt eller inte...


... Jag funderade även mycket på den hund som jag ville adoptera...

Det har varit ett ständigt funderande och föreställande av scenarion... Men idag var han bokad, så att nu slipper jag dagdrömma mer om honom... och har hittat.. inte en.. utan tre(!) nya hundar att fundera över!

Min gud..!

... Nej, just nu är det för mycket...


...


Jag bestämde mig iallafall för att stanna hemma idag. "Kanske att jag tar en promenad här i byn". Just för att jag inte kände att jag orkade ta den där långa promenaden idag också. Och bussarna gick såpass dåligt, att jag skulle behöva orka vänta i någon timme, även efter den långa promenaden!


... Jag bestämde mig istället för att ta tag i avfrostningen av frysen, som länge har behövt göras...

Jag har länge dragit mig för det. Då det är mäkta stressande att ta ut varorna i frysen, försöka hålla dessa kalla, och sedan så fort som möjligt få frysen ren från frost..!


Nej, men det var dags.

En av lådorna i frysen har den senaste tiden gjort mig frustrerad och stressad, då jag ska ha ut och in den. Eftersom att det har varit såå tungt..!

Jag har liksom fått ta i som attan, både in och ut.. Och det har gnisslat väldigt obehagligt...


Jag visste inte hur det skulle gå, eller hur jag borde lösa det på bästa sätt... Men jag började med att lägga varorna i en plastpåse, och sedan linda in den i någonting tjockt. Och så stängde jag av frysen...

Eller ja. Jag försökte stänga av frysen! Men jag lyckades bara vrida termostaten till 1:an. Och den borde gå till "0"...


Jag började dock ändå försöka smälta frosten och isen, med varmt vatten. Varma trasor. Och la en djup plåt under pipen(eller vad man nu kan kalla den)...

Det tog jättelång tid för frosten att smälta. Trots baddningar med varm trasa, och en kastrull med varmt vatten(rätt ur kranen) flera gånger om...


Men jag kan ju säga att det ändå gick framåt fortare när jag bestämde mig för att ta fram en bestickkniv och försöka vrida termostaten enda till noll..!

För att det gick ju! Men jag tänkte ju att eftersom att frysen gick över till plusgrader, kanske det helt enkelt inte går att vrida denna enda till noll...


... Det tog sin tid. Och jag satt hela tiden och bearbetade frosten och isen, och stirrade på droppar som droppade och frostklumpar som damp i hyllorna i takt med att de smälte och släppte från gallret...


Det var ju jobbigt att hela tiden känna sig stressad för att man inte visste ifall varorna höll sig frysta där de låg inbäddade...

Men det jobbigaste var ändå efteråt, när jag hade satt på frysen igen och redan hade börjat oroa mig över ifall jag hade "torkat sönder något" när jag torkade av frysen. Eller sabbat något när jag tog bort halvlossade frostklumpar med mina fingrar...

Det fanns ett par små sladdar i mitten av frysen... Dessa var jag orolig att jag hade kommit åt... Och jag hade även råkat ha av det där skyddet som sitter längst ner på frysen(typ som på ett badkar)... Och där kunde jag ju också ha råkat förstöra någonting..!


Och då blev det ju inte bättre och mindre otryggt när frysen inte tycktes bli kall lika snabbt som de(mig förståeligt) påstod i instruktionsboken, att den skulle göra!

Jag började bli paranoid. Trodde att jag hade haft sönder frysen, och blev alldeles stirrig...

Jag kände att jag höll på att bryta ihop. Min hjärna orkade inte arbeta mer. Och att riskera att behöva ha hit reparatör eller liknande, var bara överväldigande!

Det var illa nog att sitta och vara orolig i ovisshet. Men att behöva ta hand om all disk och skräp på studs, så att de kan komma imorgon..(!)... Nej, det kunde jag inte hantera..!


Jag satte mig på köksgolvet. Stirrade på frysen...

Satte mig på vardagsrumsgolvet. La mig på sängen... Sprang fram och tillbaka mellan frysen och soffan...

Jag behövde kolla temperaturen i frysen och vrida på vreden, var och varannan sekund, kändes det som... Och det var vad jag gjorde.


Jag sprang in och ut. Vred och stirrade...

Men till slut verkar den ändå ha hamnat rätt. Och oron att jag har haft sönder den... Nej, det ser inte ut som det just nu... Dock behöver jag kolla några gånger till, innan jag går och lägger mig. Se om temperaturen är rätt...

... Bökigt det där, när man bara har siffrorna 1-7 att förhålla sig till... -Så får man testa sig fram, vilken siffra som ger vilken grad..! ... Jag var ju dum nog att inte kolla vad den stod inställd på innan jag började...


...


Jag har ätit en hel del... Försöker tvinga mig själv att äta mer(puhh)...

Och så har jag funderat hund och ljuskällor. Sysselsättning och... "vägar"...


Och egentligen behöver jag duscha imorgon, eftersom att jag ska på studiebesök på tisdag...

Men jag vill prioritera promenad i stan... Så att antagligen blir det inte av...


...


Uuuhh. *Suck*...

Giv mig vila... Jag har ångest. Känner mig pressad...

Mitt liv ska inte kännas såhär... Jag är nergativt överväldigad...


Låt detta vara vinterångest... Låt allt lugna ner sig snart...

... Jag vill inte önska bort mina föräldrar och syskon för att slippa pressen... Den pressen...


... Egentligen vill jag bara dra mig undan. Långt ifrån civilisationen. Ensam, med bara en eller ett par hundar vid min sida...

Där ska jag leva eller dö, efter bästa förmåga. Njuta medans det varar, och avsluta när det är dags...

... Jag vet att man kan leva så... Men hur tar man sig dit..?

Av D - 22 januari 2017 00:43

... Jag har precis beställt hem LedLampor. -Hoppas att detta blir smärtfritt nu!

De hade lite gula detaljer inuti, och jag har ingenting annat gult i vardagsrummet. Men jag tror att det ska funka ändå. Och så hoppas jag att den ljusstyrkan jag valde, ska vara bra för rummet. Det är ju knappt två tredjedelar av vad jag har nu, och de jag har nu är ju alldes för starka! ... Så. Hoppas, hoppas, hoppas...


... Annars har jag haft mycket hund på hjärnan. Hela dagen idag, och enda sedan jag hittade min kärlek på en adoptionssida...

Jag bara fortsätter företälla mig livet med hund. Promenaderna. Och jag funderar ständigt på ifall jag är redo. Ifall jag har möjlighet... Ifall det skulle försvåra livet, eller ifall jag skulle kunna må mycket bättre av det...

Fortsätter väga eventuella problem och jobbigheter, mot allt som kan bli underbart härligt...


... Och jag kommer ingenstans..!

Det är helt enkelt så... att det finns både bra och dåliga sidor av det hela. Och jag kommer aldrig att kunna känna mig helt redo, eftersom att jag aldrig kan försäkra mig om hur det kommer att bli förrän jag har gjort det...

Så att det är bara att göra det eller inte göra det..!


Jag har fyllt i en intresseanmälan, men inte skickat den... Och ifall jag kommer att våga göra det eller inte. Det får tiden utvisa(påvisa?)...

Jag vet bara att jag är orolig för att slängas ut på en sysselsättning så fort som hunden blir här... Och att jag kommer att bli väldigt låst. Att jag, då jag inte har kontakt med knappt några människor, inte har tillgång till hundvakt när det behövs...


Ja-a... Men vi får se...

Betyder det mycket, finner jag ju lösningar... Och det är väl lyckan värd?


...


Idag har jag, förutom att ha ätit och sett på tv. Räknat kalorier och dokumenterat.. Köpt lampa och läst på om kaloriförbrukning... Funderat på hund, .. också varit in till stan en vända och promenerat.

Jag tog en långpromenad som blev på ungefär en och en halv timme. Och denna kommer nu att bli min sträcka. Då den går i en rundel, så att jag slipper vända tillbaka. Jag hamnar där jag började.

... Sedan, en promenad hem från trafikplatsen. Då bussen jag tog, bara gick dit. En halvtimmes promenad.


... Jag har ätit alldeles för mycket och jag ser fram emot när det tar slut. Min propparmat.

Fast det säger jag ju alltid. Det känner jag ju alltid. Men det blir ju likt förbannat, nya propparrundor påbörjade..!

Men inte denna gången. För att nu måste jag inse att jag inte längre är sugen på detta skräp, och att det bara blir ett rent och tvärt tvång..!


På tisdag ska jag ju på studiebesök på en sysselsättningsplats tillsammans med JobbCoach. Så att då hoppas jag att allt känns bra... Annars så måste jag våga köpa hund eller göra någon annan förändring. Behöver mening och någonting att fokusera på...

Av D - 12 januari 2017 23:45

Jag valde att bryta mitt löfte...


Efter noga övervägande och gnagande funderande, bestämde jag mig för att bryta mitt löfte och testa den strategi som jag har knåpat på i flera dagar nu...

Och det, av tre anledningar. Ett. Jag var hungrig och sugen. Två. Jag var trött på de gnagande tankarna i huvudet, som tjatade om alla dessa onyttigheter hela tiden. Och som inte kunde sluta försöka komma på vägar att få hetsäta. Och tre. Det känns som om jag lider i onödan om jag fortsätter svälta fastän kroppen har saktat ner såpass mycket som den har gjort. Jag menar. När jag började svälta, gick jag ner 4 hekto om dagen. Och att lida medans man bara går ner ett... Nej, det kändes inte värt det.

Jag vill försöka få igång ämnesomsättningen igen. Så att jag åtminstone, om jag nu ska tvinga mig själv att svälta, inte bara lider, utan också når framgång(om man nu kan kalla svält för det)...


Jag vet ju också att viktnedgången blir mindre och mindre, ju mindre man väger. Eftersom att man gör av med mindre energi, vad man än gör, när man inte har så mycket vikt att bära på... Men jag vill ändå tro att det skulle gå "bättre" för mig om jag får igång kroppen igen...

Och mer energi innebär ju också att jag orkar röra mig mer..! Ska försöka passa på att diska och duscha. Ta lite promenader, under de dagar som jag nu hetsäter.


...


Dagen idag.


Hela natten, låg jag och ältade "mat, mat, mat"... "Godsaker, godsaker, godsaker"...

Hela dagen igår, i förrgår... Och.. ja, hela tiden..!


Idag började dagen på samma sätt... Jag ältade och önskade... Försökte komma fram till hur jag skulle kunna ta mig förbi mitt löfte om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och hur jag skulle våga hetsäta en gång till...

Jag visste ju... Jag var helt övertygad om att det skulle bli ett långt och utdraget lidande om jag skulle tvinga mig själv att fortsätta svälta mycket längre. Och att belöningen för det hela, skulle bli väldigt liten och ta väldigt god tid på sig...

Jag visste med mig att jag skulle få svårt att orka.. "Allra helst med dessa gnagande tankar!"... Så att. Jag ville hetsäta. Jag ville tillåta... Men jag visste inte hur...


... Det tog lång tid innan jag kom fram till att jag skulle tillåta hetsätandet. Att jag skulle bryta mitt löfte till mig själv... Och att jag skulle chansa på att jag kunde få igång min kropp igen, så att den vaknar till... Så att, när jag sedan börjar svälta igen, det inte "bara" blir ett(näst intill) tomt lidande...

Jag skulle lita på mig själv, att jag inte skulle ge mig själv en massa tillåtelser hela tiden. Utan bara köpa hem, under dessa propparperioder som jag ska ha emellanåt...


...


Klockan var över att jag skulle kunna åka in till stan och handla. Till den affär som jag hade velat till...

Och eftersom att butiken här i byn, inte har allt det som jag hade velat ha, bestämde jag mig för att bara köpa lite idag. Och sedan åka in till stan imorgon...


Men ja...

Jag köpte det som jag ville ha. Gick hem igen och började väga och räkna...

Jag skrev upp allt på datorn. Och kom sedan fram till att resten av det jag hade önskat äta, fick vänta till nästa gång. Även om jag kände mig lite smått missnöjd över att jag inte hade orkat hålla mig tills imorgon, så att jag kunde köpa det jag ville ha, redan den här gången...


...


Så att..


Jag har ätit.. och räknat... Ätit och räknat...

Och jag har tvingat mig själv att äta... Och jag har räknat igen...

Funderat och skrivit i min känslobok...


Jag känner väl lite grann, att detta är vanskligt...

Jag menar. Jag vill ju svälta. Och även om jag tror att det behövs att jag äter rätt så extremt i några dagar "för att maximera vinsten" och göra det värt det, så känns det jobbigt att nu börja gå upp i vikt igen, när jag har kämpat så för att gå ner de kilo som den långa ofrivilliga propparperioden gav mig...

Men funkar det inte med att hetsäta emellan, så får jag väl försöka mig på det enda sätt som faktiskt har fungerat för mig.. Att äta ungefär hälften så mycket av vad jag bör... Ungefär dubbelt så mycket än vad jag har gjort denna korta svältperiod... Och att låta det fortgå i minst tre månader.. Så långt som det går...


...


Nej. Jag ville inte svälta... Inte när jag, nu innan nyår, bestämde mig för att förbjuda godsaker...

Jag ville undvika hetsätandet. Och jag ville rikta in mig på riktig mat. På färska råvaror... Och jag ville få ordning...

Men grejen är ju den att, det vill jag ofta. Jag vill ofta få ordning. Det är bara det att när jag inte känner att jag mäktar med och klarar av det som jag vill uppnå. När jag inte ser hur det ska gå till... Och när jag då börjar äta mindre... Då lockar det fram min svälthjärna illa kvickt! Och jag börjar per automatik, sträva efter svält och viktnedgång... -Och näring blir gift..!


Det var det som hände nu...

Min plan var inte att börja svälta igen... Min plan var att få ordning. Att göra 2017 till ett bättre år. Det bästa på flera, flera år! Men... Hur? Jag mäktar inte med vardagens bestyr.. Därbland allt som har med kosten, inköp, förvaring och matlagning att göra! .. Och något boendestöd blev det inte...


... Så att...

Nu smider jag planer för svälten. Finner nya vägar för att vinna så mycket som möjligt på den... Och testar mig fram... Spelar på min egen hälsa, tills hjärtat slutar slå, eller lungorna ger upp... Japp, det är så det känns... Så det är...


...


Men jag har iallfall fått svar från JobbCoach. Och vi ska träffas på tisdag.

Skönt att det blir av så snabbt. Så att jag får komma någonstans i någonting...

Hoppas på att jag, denna gång, kan ta mig ut på en sysselsättning. Så att mitt fokus kan hamna på någonting annat för en stund(om det nu gör det, och aktiviteten inte bara förvärrar situationen)...


...


Annars.


Tv, tv, tv...

Av D - 10 januari 2017 22:08

... Idag har varit en tung dag... Jag har fått några koppar, skålar och skedar diskade... Men annars har jag knappt orkat stå upp...

Jag brukar ju inte göra så mycket mer än att sitta vid tv:n. Men eftersom att jag skrev igår att det känns förvånansvärt lätt att svälta denna gången, tycks idag ha blivit mycket tyngre...


Jag känner mig alldeles slut i kroppen... Och min hjärna har hela dagen, bett om att få proppa. Om att få köpa en massa gottis att bara vräka i mig... Jag har funderat fram och tillbaka hela dagen, och önskat att jag kunde finna någon väg att få njuta av hetsätandets oemotståndliga sidor...

Och det faktum att hjärnan inte får tillräckligt med näring, har gjort att jag nu även börjar oroa mig sådär igen. Sådär så att man vill äta "det, det och det".. Men att man inte ens skulle orka sig in i det, för att jag säkert kommer att missa någonting som jag verkligen vill äta... "Glömma bort det"...


... Jag tror också att min kropp börjar anpassa sig till svälten nu. För att till slut kommer den ju att börja sakta ner och då inte göra av med i närheten av lika mycket energi som tidigare... Och jag tor att det är vad som händer nu... Varav jag inte orkar röra mig så mycket, heller...


...


Dagen idag.


Jag har som sagt, diskat lite grann... Ytterst lite, men ändå.. diskat...

Jag har sett på tv. Funderat en väldig massa och önskat mig själv några hetsätardagar...


Och så har jag suktat efter att "vad de nu heter" ska höra av sig till mig om aktivitet. Så att vi kan komma igång någon gång, med att hitta en sysselsättningsplats till mig. Jag vill veta om det kommer att ske. Om jag kommer att klara det denna gången. Och jag vill slippa undan vardagen som jag känner den, för en stund.

Jag vet inte om min svält kommer att bli ett större problem, giv och med en sysselsättningsplats.. Eller ifall det hela kanske lättas upp lite grann och blir mindre viktigt... Men jag behöver helt klart fly... en stund...


...


Annars har jag inte gjort så mycket mer idag...


Jag ska fortsätta att kämpa för att inte bryta mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp(och hetsätande!)... Men jag vet inte hur länge jag kommer att orka...


... Nu blir det tv... Och sedan sängen.

Av D - 9 januari 2017 22:16

... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...


Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!


...


Dagen idag...


Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...


... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!


Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...


... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...


... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...


Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!


...


Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...


Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...


... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.


...


Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!


... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...


Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards