Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Härliga stunder & känslor

Av D - 28 november 2014 22:41

Dagen idag.

Social. Glädje. Inre lugn. Lite smått socialt motvillig. Ännu lite mer villig.

Press. Stress. Oro. Frustration. Uppgivenhet. Trött och sliten. Ljudkänslig. Framtidsvisioner...

 

Inte heller imorse, klev jag upp och åt frukost. Låg i sängen på morgonen. Efter att precis ha kommit på att jag egentligen behövde DUSCHA innan 21åringen kommer på besök.. Men nej, jag ORKADE inte. Hade ingen lust... Och jag kände bara att jag hellre låg kvar i sängen. Under oron för att behöva visa mig, skitig i håret...

 

Men klev sedan upp vid kvart över tio, när jag hörde lunchen skramlas fram därnere på nedervåningen.. Så. Då gick jag ner för att äta.. Och vid den här tiden, kanske man till och med kan kalla det frukost..

Mitti lunhen, kommer 21åringen över... Jag kände mig ändå rätt så lugn. Då håret inte såg så skitigt ut som jag hade förväntat mig att det skulle göra..

Det är klart.. Jag tänkte på det lite.. Men orkar jag inte duscha, så får jag skylla mig själv.

 

Efter lunchen, diskade jag iordning.. Och sedan hjälpte 21åringen mig att slå in 14åringens JÄTTESTORA julklapp som jag hade köpt till honom! Och den blev såå fin! Hon var även snäll och gjorde iordning en sådan där rosett av en MASSA krusade paketsnören..

Nöjda.

 

Sedan satt jag en stund och pratade med mamma och 21åringen. Bara vi hemma. Efter att pappa hade åkt till jobbet.

Mamma och 21åringen skulle ha sitt julbak idag. Varför 21åringen kom hit ifrån första början.. Så efter ett tag, lämnade jag dem, för att skriva ÄNNU ett mail till internetleverantören. Då jag FORTFARANDE inte kände att jag visste vad jag behövde veta. Och svaren de ger, ger också fler frågor.. Alltid.

 

Jag var stressad och förvirrad.. Och det spelar ingen roll HUR många gånger jag skriver ner frågor och svar. Förklarar för mig själv och kommer fram till vad som är det bästa eller mest rätta... på papper... För att nya frågetecken dyker upp... Och nya "tänk om", attackerar mig rätt som det är...

 

... Det är en hel vetenskap att skaffa internet. Och att inte veta vad som fungerar i just det området eller den LÄGENHETEN som jag bor i... och att samtidigt få svar från operatören, som inte stämmer överrens med deras webbsida... Eller att deras webbsida eller de själva är otydliga... Ja, det är krångligt. Läskigt. Förvirrande.. Ja. Uppstressande.

 

Men. Iväg med ett till mail. Fler frågor... Som jag sedan, efter 21åringens och min tripp till stan, hade fått svar på.. Ett svar som hjälpte mig MINST av alla! Och dagens kundtjänst, gav mig ett otrevligt intryck... Vilket är svårt att tyda via text.. Men ändå... Fick inte ALLS samma varma och mottagande känsla som igår!

 

Svaret hjälpte mig inte... Och gav mig bara fler frågetecken. Mer att älta.

Så. Jag försökte söka lite info på internet.. Men tänkte sedan, att det här MÅSTE de ju kunna hjälpa mig med! Annars struntar jag i dem. I internet iochöverhuvudtaget.. För att jag ORKAR inte. Det är BARA bloggningen som gör att det känns viktigt att ha bredband! Annars klarar jag mig med mobilen. Och kanske ett mobilt kontantkort.. Eller något.

 

Mailade min sista fråga.. Eller om det var TVÅ stycken. Minns inte riktigt...

 

... Men tillbaka en bit nu.. Hoppade ju typ över halva dagen.

Jag minns inte vad jag MER gjorde. Förutom att maila kundtjänst...

Det minns jag inte. Är så stressad och seg i huvudet...

Jo. Jag dammsög mitt golv och slog in den hemliga julklappen till 20åringen. Pussel att slå in DET paketet! Då det var format så speciellt. Till och med klippa i kartong, fick jag göra :P

 

Ner på nedervåningen, och lyckades fastna i 21åringens fälla!

Hon skulle precis åka till stan.. Och jag själv hade bara tänkt gå upp på övervåningen igen... Hade INGEN lust att åka någonsans och tvingas prata! Inte egentligen...

... Men hon bad så snällt. Och så många gånger... Ville inte åka ensam... Och "det skulle ju gå snabbt"... Jag fastnade när jag kom på att jag ville köpa godis :P

 

Så. Upp hämta jackan och mössan. Ner igen... Upp igen, för att hämta pengarna. Bra att ha, kanske. Om man ska köpa godis.

Och så åkte vi iväg. 21åringen är ju sådan som PRATAR väldigt mycket.. HELA tiden! Inte en tyst minut.. Och jag själv som är tysthetens bästa vän, kan inte ens FÖRSTÅ hur hon kan ha någonting att SÄGA hela tiden! Vart KOMMER allt ifrån?! Visst tänker jag mycket.. Nästan FÖÖR mycket.. Men ska jag prata... Nej, det finns inte så mycket...

 

Men svara. Ja, det kunde jag göra. Och det hände till och med, att jag själv startade eller vände på konversationer under bilresan idag ;D .. Så helt och fullständigt vantrivdes jag ju inte. Inte alls egentligen, faktiskt. Klart jag hade VALT lugnet i mitt rum. Men det gick an att umgås, när det bara var för en gångs skull ;)

 

In på Gina Tricot, som 21åringen skulle byta kläder på.. Och sedan tillbaka till bilen... för att hämta upp 14åringen från skolan... Och sedan 23åringen från... Ja, busstationen blev det.

21åringen var jättestressad. Då hon ville hem till julbaket igen... Och saker inte gick fort nog... Och det tycktes smitta av sig på de flesta av oss andra också... Själv kände jag mig orolig... Men det var inte så farligt.

 

In på Willys, för att hämta ut paket, och handla lite småsaker. Riesen och dextro, för min del..

Och sedan hem igen... 21åringen började direkt med julbaket tillsammans med mamma igen. 23åringen satte sig och höll dem sällskap. Störde lite grann.. 14åringen som var stressad och trött, gick in på sitt rum... Och jag gick direkt upp hit och stängde in mig...

 

Hade fått mail ifrån kundtjänst... Ja, detta var det mailet som kändes lite otrevligt... Nästan som om jag borde förstå det själv... Men samtidigt struntade hon i att svara på vissa av mina frågor.. Eller gav mig helt orelevanta svar... "Hade hon bara missförstått frågan?" ...

Började söka svaren själv.. Skrev av mig lite på den här bloggen... Mådde dåligt... Och skickade sedan frågan igen... Det jag inte kände att jag hade fått hum om ännu, på ett desperat sätt... "Nu kanske jag får svar!"

 

Stressad för att jag inte får det där j*vla internetet beställt någon gång. För att det inte kan vara enklare... Och frustrerad för att jag borde ha börjat med detta för flera dagar sedan!

 

Middag.

... Och sedan minns jag inte...

Satte jag mig här vid datorn igen(?) ... Jo. En stund, tror jag...

Och sedan ner till tv:n. För att sätta mig ensam och i lugn och ro..

Tills resten av familjeskaran kom och satte sig! Då blev det livat igen! Såå många röster... Såå högljudda. Och alla pratade på en och samma gång! Och bättre blev det då INTE när pappa kom hem och skulle ha hög volym på tv:n för att kunna höra vad de säger DÄR!

 

Stress. Press. Oro och osäkerhet. Punktlisteboken väl använd. Och alla hjärnans krafter, likaså. Till att försöka komma på lösningar. Planera... Och fundera. Lära mig mer... Försöka förstå...

... Men kvällen var också positiv. För att idag fick jag veta att pappa har lyckats få ledigt på måndag. Så att vi antagligen kommer att hinna flytta HELA mitt bohag redan då! Skönt att höra. Då är det bara avsaknaden av internet som kommer att vara jobbig, de första dagarna.. Men kom iallafall fram till att ett mobilt internet istället för trådlöst kunde funka, till min bärbara. Så lite som jag kommer att använda den..

 

Trots allt, så kommer jag fram till något under sådana här jobbiga stunder också. Så de är ju inte HELT bortkastade. Planeringarna och funderingarna GER någonting... Men jag undrar bara när jag ska vara framme.. Hur allt kommer att lösa sig.. Och rädslan att glömma... Ja, den är nog nästan värst...

 

Det är så mycket på en gång. Internet ta mycket överhand just nu... Men det är ju såå mycket, mycket annat också, som rör sig däruppe... samtidigt...

 

Syskonen åkte hem... Och vi andra, som fortfarande bor här, satt kvar vid tv:n en stund till..

.. JAG äter för ätandet skull. Bloggar... Och ska snart försöka slappna av en stund. Ser fram emot natten... Men hindar gärna fler dagar från att komma... Om det hade gått..

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 26 november 2014 23:16

Får se om det BLIR något inlägg idag... Har nämligen inte HÄNT så mycket.

 

Jag kan iallafall säga som så, att jag SOV så HIMLA bra inatt. Det var såå skönt. Och jag brydde mig inte ens om att kliva upp för att äta frukost. "Ät när jag känner för det. Inga rutiner. Inga krav". Otryggt. Japp. Men nu när jag inte BRYR mig... Såå himla skönt!

 

Vaknade trots allt vid kvart i sju. Trots att alarmet var avstängt.. Antagligen en vana. Men gick bara en vända på toaletten. Och somnade sedan om igen..

Vaknade någon gång vid åtta. Kollade klockan... Och somnade om. Vaknade igen någon gång efter tio... Kollade klockan. Suckade. Och somnade om.

 

Det var såå skönt! Att bara inte BRY sig..

Nu BRUKAR jag ju inte bry mig när jag ligger och drar mig på förmiddagen.. Men idag var det någon extra lugn och trygg känsla inombords. Jag kunde ligga där HUR länge som helst.. Ja, nästan iallafall.

 

... Runt... Ja, jag vet inte. Efter elva någon gång. Eller om den var HALV elva, så skrev Bästisen till mig. Messade att "Jag vill ha sex!" xD Och jag var ju bara TVUNGEN att svara. Svarade "Ja, jag kan ju tyvärr inte hjälpa dig med det" :P

.. Ja, och sedan höll vi på och messade fram och tillbaka, nästan hela dagen. Ja, halva iallafall. Om både tråkigt och kul. Och det kändes faktiskt rätt så bra. Att få vara social på avstånd. Det är ju inte särskilt mycket press i det. Och slutar man skriva, så är "umgänget" över...

 

Jag höll mig på övervåningen hela dagen idag. Då mamma jobbade natt inatt. Och hon är så tråkig när hon sover... Och JAG är rädd att störa..

Satt på sängen och messade... Något mer vet jag inte om hände.. Jag hade lite småtråkigt.. Och funderade lite över hunddagiset, och problemen jag stöter på hela tiden. Försökte komma på lite lösningar...

 

Ja, jag vet inte.

Läste även någon blogg. Kollade blocket hundar... Mailen såklart...

Minns inte riktigt. Och jag har SÄKERT glömt någonting stort... Ja, hur stort det nu kan BLI när man sitter inne på ett rum hela dagen! ...

 

Middag. Och sedan upp hit. 17åringen hade en kille på rummet. Antar att det var kompis.. Men lät dock som något annat. Nej, inte SÅ. Men hur de pratade och fnissade tillsammans.

Så. För att slippa lyssna på obegripliga ljud som inte JAG ALLS hade med att GÖRA, satte jag på musik på mobilen, ut i högtalarna, på relativt hög volym... Och började SJUNGA. Japp. Högt och ljudligt. Så, att DE hörde MIG... Ja, det var inget frågetecken..

 

Vilket till slut fick mig att slås av tanken... Tänk om att börja sjunga i KÖR, kunde vara något som öppnar lite sociala vägar(?)... Man behöver inte prata särskilt mycket... Utan tiden man "umgås", kanske om jag har tur, består av näst intill ENBART sång.

 

Ja, jag kan sjunga i kör. Tillsammans med andra. Eller iallafall kunde jag det när jag var liten. Ja, typ lågstadieliten, och upp till 16(?) eller vart nu gränsen gick. Det var barnkör. Kyrkans barnkör. Och kören bestod i stort sätt, enbart av oss syskon. Vi var sex stycken av oss syskon, som sjöng i kören.. Och så kom det ett par tre stycken utöver oss, då och då. Och så 26åringens bästis som också gick där väldigt länge.

 

Ja. Så då kanske det inte var så KONSTIGT att jag kände mig trygg. För att när jag växte upp, hade mina syskon den inverkan på mig. Då blev jag som den andra sidan på en bok(eller vad man nu ska säga)... Den rollen som ENBART min Xsambo har för mig nu! Det finns INGEN annan som kan få mig att känna mig trygg i sociala situationer, just nu. Dock det enda stället där inte heller HAN kan... Hos HANS föräldrar.

 

Men nu tappade jag mig.

En annan sak som jag inte vet, med kör. Det är väl att det denna gången blir en VUXENKÖR i så fall. Vilket betyder att man ska lära sig SJUNGA(gjorde vi inte på den barnkören)! LÄRA sig sjunga. Då behöver man antagligen öva på att sjunga ensam. Så att man kan få vägledning och shit..

 

Nej. Jag vet inte.

Men sjöng iallafall en stund. Högt och tydligt. Dock där jag visste jag brukar sjunga falskt, sjöng jag tystare.

... Och sedan blev det ner till tv:n. Mamma sov i soffan. Och själv satt jag och ältade hur jag skulle kunna vara HEMMA imorgon, när jag EGENTLIGEN skulle vara på hunddagiset. Vad jag skulle säga till mamma. Och hur hon skulle reagera. Konflikträdd och osäker som jag är.. "Och om jag inget säger... Hur skulle allt te sig IMORGON, när jag dyker upp till lunchen?"

 

Men jag tog mig i kragen. Och sa att jag blir hemma. Drog till med en halv lögn. Halv sanning... Och kände mig sedan fortsatt spänd en stund. Tills det släppte.. Och ja-a..

 

... Jag har ätit typ TRE gånger, sedan jag satte mig vid tv:n! Men det var någonting som bara gjorde mig orolig en STUND "hur bra ÄR det att äta med så kort mellanrum? Hinner man förbränna det första?"... Men sedan sa jag bara till mig själv... "Äsch. Skit samma. Det är INGENTING mot vad jag har uttsatt min kropp för tidigare. Och ÄR man hungrig, så ÄR man." ...

 

... Och nu. Upp hit. Vänta på nästa dag. Sova.

God natt med er <3

 

 

Av D - 15 november 2014 21:38

.. Ja, nu är det ju bara två veckor kvar... Sedan tar jag steget ut i det vuxna livet igen.

... Och jag VILL ju gärna säga att mina känslor är mest positiva vad gäller den nya lägenheten. Att få ett eget liv. Ta eget ansvar... Att ÄNTLIGEN kunna få ta hem hundar till mig när jag känner för det...

Och SJÄLVKLART att TILL SLUT ha tagit mig såpass långt att jag ska få börja praktisera vilken dag som helst nu! ... Och på HUNDDAGIS!

 

... Men sanningen är den, att jag är mest orolig och rädd. Självförtroendet tynar bort mer och mer... och allt det mörka med ett vuxet liv... växer sig bara större och större... Tyngre och tyngre...

Nej, det är ingenting som jag tänker på hela tiden... Men när jag SER åt det vuxna livet, så ser jag bara en massa tungt ansvar, och jag själv som ligger och ger upp på vardagsrumssoffan, nerbäddad under täcket... Med skitigt hår... Mår dåligt för att jag inte gör det, det och det... Men vill samtidigt inte göra någonting för att må bättre...

 

Ja. Mardrömsscenario.. Men jag har VARIT där. Och det är nog DÄRFÖR som jag har en sådan klar bild av det.. Någon annanstans har jag aldrig befunnit mig, i det vuxna livet.. Livet hemifrån...

 

Okej... Men babbel. Babbel...

Nu blir det dagen idag.

Bla. Bla. Bla.. Undrar om jag ens behöver SÄGA hur mina morgonar börjar. Kliva upp. Äta frukost. Gå och lägga sig igen. Sova vidare. Och kliva upp igen.

Äta min lunch.. Och sedan börjar dagen...

 

Idag började jag direkt efter lunchen, röja lite i mitt rum. Sortera de saker som jag hade lagt i en SlängaHög... Och packa ner de där få sakerna som samlats på min hylla över skrivbordet, vartefter jag fått dem av mamma och pappa...

 

Sedan började jag... Ja, jag minns inte.. Jag tråkade. Ja, framför datorn.. Läste väl lite bloggar. Kollade blocket hundar... Ja, och la in en uppdatering av Kvar-Att-Göra-Listan...

Sedan minns jag inget mer.. Minns bara att jag satt här vid datorn och stirrade. Hade tråkigt. Försökte komma på vad jag skulle göra... Utan en IDÉ på att jag kunde gå ut en stund och klippa skott!

 

Bestämde mig för att trots allt betala den där räkningen som har legat på mitt skrivbord i flera dagar.. Räkningen på den första hyran på den nya lägenheten... Har inte känts bra att göra det, innan. Då jag kände att det var så tidigt. Men "vad väntar jag på?"...

Så. Betald. Och så fixade jag den på e-faktura också. Kanske är enklast, tyckte jag. Fastän jag knappt vet vad det ÄR för någonting...

Få se om jag även tar den på autogiro sedan.. Men vet inte. Jag vill ju ha kontroll...

 

Ja-a.. Tråk. Tråk. Vad  jag vet..

Och sedan blev det middag.

Äta.. För att sedan gå upp hit och sätta mig vid datorn en stund.. Tråka. Tråka...

Sedan kom 17åringen hem från sin kille.. Kom in på mitt rum, jättemunter... Men jag var nog inte på mitt bästa humör. Var inte otrevlig eller så.. Men väldigt ointresserad av att prata... Eller på annat sätt... Intressera mig av någon konversation...

 

La mig på sängen och väntade. Medans hon var i köket och åt mat... Och sedan gick jag ner och såg på tv..

14åringen kom hem. 17åringen kom ner... Och.. Ja, det blev inte mycket av konversation från min sida. Korta svar.. Som visade att jag var bara liiite intresserad. Knappt. Men ändå inte avvisande... De hade ju varandra, pratkvarnarna :P

 

Pappa och mamma kom hem från 21åringen, tidigare än räknat.. Så då blev det kaffe och fika, ändå. Vilket INTE var tänkt.

Idag var aptiten helt okej. Jag har ätit bra.. Eller iallafall bättre än vad jag har gjort de SENASTE. Och fika gick allt ner, det också ;P

 

Film. Tillsammans med pappa, mamma och 14åringen.

Diska iordning efter fikat... Och sedan gå upp hit. För att stirra rakt in i dataskärmen, minut efter minut. Utan att ha någonting att egentligen TITTA på.. Bara försöka komma på någonting att göra... Utan framgång. Komma på någonting att blogga om... Men sedan, när jag väl har skrivit de första styckena... ändå känna att det inte hör till denna dagen i SIG(!)... Lite ångest på det... Och trots känslan av att vilja ta BORT de översta styckena i inlägget, så tänker jag spara det som det är... För att, det var ju SÅ det BLEV :)

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 14 november 2014 23:12

.. Jag tänker att bilden som jag precis la ut, ska vara det enda viktiga i mitt liv, just nu... Det ska ju inte VARA mer än så.. Alla problem på vägen dit, borde inte få klänga sig FAST såpass mycket som de hittills har gjort... Och rädslan för att göra fel... eller VARA fel, ska ju inte HELLER få stoppa mig på min väg mot "livet som jag vill ha"... på det sättet som de hittills gjort.

 

... Men ÄNDÅ så är det så svårt att slappna av.. ÄNDÅ tillåter jag gång på gång, rädslan och ångesten... Dessa brister på logiska förklaringar... Ja, ALLT vad det nu kan vara(!), stoppa mig...

 

Ja, det är svårt..

Imorse när jag gick på min väg mot bussen. Tog steg efter steg, på denna långa, lite lätt snirkliga grusväg.. Ja, då slogs jag helt plötsligt av känslan... Av TANKEN på hur jag egentligen skulle KÄNNA där jag gick i min egen takt, om jag var ett BARN.. Om livet vore näst intill kravlöst. En lek... Då man inte ens kunde FÖRESTÄLLA sig, hur livet som vuxen, skulle vara... Hur STORT det skulle bli... Hur många livsnödvändiga MÅSTEN som skulle dyka upp framför näsan på en...

 

Ja, jag tror inte att jag... Att NÅGON skulle må såhär dåligt. Vara såhär stressad och osäker. Rädd.. Om livet FORTFARANDE kunde vara lite av en LEK. Om man inte behövde TÄNKA framåt.. Inte behövde bry sig om pengar eller samhällets krav...

 

... Förr ville jag bo på en öde ö... Bortom samhället...

Har alltid känt att jag hör hemma på typ stenåldern eller något... Man dog BRA mycket tidigare... Och fick själv kämpa fysiskt för sin mat... Men det var äkta. Som alla andra djur... i det vilda...

 

Inget vetenskapligt bakom detta... Bara mina egna känslor :)

.. Men nu går vi vidare. Dagen idag.

Vaknade imorse. Bla. Bla. Bla.

Hade drömt om mig och den värsta mobbaren i klassen(när jag gick i grundskolan. Sexårs till nian).. Vi busade(i drömmen) och kramades. Skojjade med varandra. Och umgicks... Ja. Vi TILL OCH MED... HÅNGLADE!

Inget som jag tycker om att göra i VANLIGA fall. Då jag inte ser tjusningen i det. Och har basillskräck.. Xsambon och jag, såklart. Men egentligen ingen större njutning. Och det upphörde rätt så omgående...

Men iallafall. ÄNNU värre när det var just den HÄR killen! Helt osannorlikt!!! :P

 

Konstigt man kan drömma =P

Klev iallafall upp. Åt frukost. Klev i säng igen.. Fick sedan svar från personligt ombud, som jag messade igår natt och frågade ifall hon tyckte att jag borde gå på dagens möte eller inte. Och varför..

... Hon tyckte att jag skulle gå dit. För att det kunde hjälpa mig i min strävan ut i livet..

 

Sov en stund. Men klev sedan upp till klockan, vid tjugo över tio. Då jag skulle äta lunch med mamma och pappa, innan jag skulle dra till bussen och pappa till jobbet.

Traskade sedan iväg. Mamma fick ta disken idag..

 

Nu kom dessa funderingar.. Så jag behöver ju inte berätta mer om det.

Väl i stan, gick jag in på ClasOlsson en vända. Ville bara kolla lite. Få tiden att gå. Tills jag skulle på möte klockan två.

Beslutsångest, som vanligt. Då jag drogs med tanken att jag INTE ville släpa hem någonting nytt, nu när jag snart ska flytta. Bara mer att packa ner och flytta över, då.. Men samtidigt såg jag såå fina saker. Skulle jag passa på... eller bara gå vidare, och antingen hoppas att de finns kvar NÄSTA gång, eller att det finns andra ÄNNU finare saker då?!

 

Gick ut därifrån..

Över en timme kvar till mötet. Så jag gick in i stensalen utanför biblioteket och satte mig. Väntade. Skrev dagbok. Funderade.

... Bestämde mig sedan för, när det var 55 minuter kvar, att ta en LÅNG promenad medans jag väntade. Gå RUNT alltihop och sedan komma FRAM precis vid omsorgsenhetens kontor...

 

... Dumt gjort, D.. Dumt gjort.

Jo, man kan ju säga som så, att jag inte är särskilt bra på att bedöma sträckor och tider.. Inte så konstigt, iockförsig. Eftersom att jag ALLTID går för mig, okända sträckor..

Men så. Jag började långsamt. Tänkte. Jag har gott om tid på mig.. Men ju längre tiden gick, och ju mer jag kände mig borttappad. Ja, inte visste vart jag var... Desto mer stressad började jag känna mig... Och det slog mig plötsligt... Hade jag gjort ett misstag? Skulle jag hinna dit i tid? Till mötet som har varit bokat i en månad...

 

Började ryka under fötterna på mig. Det blev varmt i hela kroppen. Nästan så att det ångade.. Och benen rörde sig BOKSTAVLIGT talat, så fort de kunde bära mig...

Bultande hjärta. Nästan magknip... Och varmt i nacke och ansikte.. allra helst.. Och hela tiden, frågan... Vart ÄR jag? Och, kommer jag att hinna?

 

Men. Jag hann. Och det var PRECIS.

Först så hittade jag inte in i byggnaden. Fel sida om stängslet... Ja, de håller typ på och bygger där...

Jag hade för en stund sedan, tagit av mig jackan, och knäppt upp munkjackan... Och nu försökte jag bara lufta och stressa ner, innan jag gick in på ett kontor med en handläggare.

 

Bara att jag var VARM och kände mig röd i ansiktet, gjorde mig stressad. Så jag hade ett HIMLA problem att stressa ner och slappna av...

Så kom hon... Och precis som alla andra gånger, fick jag ett HELT annat intryck av personen som jag träffade, ANDRA gången, än vad jag gjorde den första. Både till utseendet. Då jag näst intill ALDRIG tittar på personen i fråga, av ren osäkerhet och presskänsla... Men så tar man några snabba tittar, andra gången... och man SER vem det är man har träffat.

Likaså. Rent... Ja-a.. Vad säger man? Ja, men hennes utstrålning. Idag verkade hon MYCKET varmare och mjukare, än vad jag uppfattade henne FÖRRA gången. Hon var jättetrevlig och förstående... Och hon gjorde klart för mig att allt skulle göras på MITT sätt. För att det var viktigt att jag kände mig trygg i det hela..

 

Hon var glad och utstrålade en varm känsla...

Och ja-a... Vi bestämde iallafall att jag inte behövde ta något beslut om kontaktperson IDAG. Utan det var bara att jag skickade in svaren på hennes frågor, per mail... och sedan påbörjar hon utredningen när jag känner mig redo... OM det händer...

Vet inte.. Då måste jag nog träffa henne, i samband med det... Men har hon redan svaren på frågorna, så går det snabbare(vad jag fattade)...

 

... Så gick jag därifrån. Nu skulle jag handla mjölk till mamma, innan jag tog bussen hem. Gick till min standard matbutik. Köpte två mjölkpaket, en smoothie och ett tuggummipaket.

Och så. Till bussen.

Stod och väntade en stund... Kanske föör länge, kändes det som. Mycket folk... Och...

... Ja-a. Hemma.

 

Där fortsatte funderingarna kring kontaktperson. Vilket aldrig kändes särskilt rätt.. Det känns liksom inte som om DET är vad jag behöver... och kanske vill ha..

Det känns liksom som om, ifall JAG vill gå ut och ha kul... Om DET är vad mitt hjärta säger till mig och skriker om... Ja, då har jag ju många syskon..

Nej, det viktigaste för mig, är att känna mig trygg i livet. Att kunna få stöd i de känslor jag har och de tankar jag tänker... Jag behöver tjata ut allt jag bär på, tusen gånger om... Och jag behöver få rätt svar vid rätt tillfälle... Och bloggen gör hälften av det arbetet..

Jag behöver VÅGA, mer än bara en gång i veckan på ett café eller liknande...

 

Kanske funkar en kontaktperson. Men vad skulle det hjälpa att ansöka, när jag faktiskt alltsom oftast vill fly undan social kontakt? ... Om jag bara riskerar att avvisa.. Avvisa... AVVISA?

- Ja, tankarna snurrar... Men vi får se hur jag gör... Det kanske är mer rätt för mig än vad jag tror :)

 

Annars.

Jag har iallafall svarat på NÄSTAN alla frågorna som handläggaren på omsorgsenheten skickade till mig...

... Hmmm.. Jag känner att det är något som jag har glömt.. För att jag vet jag tänkte tanken, flera gånger idag, att just "det här" riskerar jag att glömma...

 

... Nej, jag minns inte..

Det som är glömt, är glömt. Det var nog inte så viktigt.

Middag. Diska efter middagen.. Och sedan upp hit, för att sitta i ett par timmar...

Ja. Jag har läst lite bloggar också!

 

Annars vet jag inte.. Förutom det där som jag glömt. Irriterande när det händer..

Ner till tv:n. Äta rabarberpaj med vaniljsås, tillsammans med mamma och pappa. Tog fram min smoothie. Men den åkte tillbaka in i kylskåpet igen.. Och så blev det IDOL. Mamma åkte till jobbet. Pappa, jag och 14åringen blev kvar i soffan. 

14åringen drog upp, efter en stund. Pappa och jag satt kvar..

Pappa drog till datorn.. Jag satt fortfarande kvar..

 

Såg på utröstningen.. Och sedan gick jag upp hit. Skriver nu detta inlägg. Och går sedan och lägger mig.

God natt med er <3

 

 

Av D - 9 november 2014 23:04

Okej.. Såå trött.

 

Så jag tar bara och rabblar dagen "lite kort"..

Ja-a... Det kanske faktiskt BLIR lite kort idag.. För att jag är inte helt säker på att jag kan komma ihåg hela min dag..

Men jag kan allt komma ihåg att den har varit bra. Att jag varken har störts något särskilt av varken tankar eller känslor ;)

 

Klev som vanligt upp till klockan imorse. Klockan kvart i åtta.. Åt min frukost, som vanligt... Och gick sedan som vanligt och la mig igen..

... Jag klev upp igen, runt halv tolv-kvart i tolvtiden.. Då jag trodde att det snart kunde bli lunch.. Möttes av mamma som dammsög, och pappa som jobbade på... med vad han nu jobbade på med... Alltid inför flytten..

 

Ingen lunch ännu, alltså.

Nej. Nu fick jag istället frågan, ifall jag kunde hjälpa honom med att flytta fram trädgårdsmöblerna nu.. Vilket jag såklart skulle göra.

Så. Vi började bära stol efter stol. Skitiga och danna. Efter naturens... Ja, alla träd och sådär. Löv och pollen. Så som det BLIR när man har möblerna står under träd i flera månader i sträck.

 

Jag försökte bära dem så långt ifrån kroppen som möjligt.. Men stora stolar med långa ryggstöd... Ja, det var otympligt..

Efter det, blev det bordet som skulle flyttas. Det var ju inte så svårt... Pappa på den ena sidan. Och jag på den andra...

Och när vi nästan var klara, kom 14åringen ut och skulle hjälpa till..

Så då hjälpte jag HONOM att flytta stora, tunga plank, bort till högen av trä, uppe vid det stora vita godset, några tiotals meter bortför allén..

 

Det var inte det enklaste. Tunnt som självaste f*n... och jag kände bara att sista biten gav mig mjölksyra i både skuldror och axlar..

... Ja. När vi stod där borta vid trähögen, och 14åringen lät mig få den stora äran att lyfta dessa stora träbitar de sista meterarna, mötte vi 23åringen på vägen.. Hon skulle komma och hälsa på idag.. Mest för att ta tillvara på lite saker härhemma. Nu när vi ska flytta härifrån. Både hennes egna grejer och lite saker som mamma och pappa ville bli av med..

 

Det var en annorlunda känsla idag. Att syskonen kom och hälsade på.. När jag först såg 23åringen komma där på vägen, fick jag en känsla av vagt missnöje.. "Ånej..." liksom.. Men det gick fortare än kvickt, över.

Vi började prata och busa. Skratta. Jag, 14åringen och 23åringen.. Började planera fars dags present. En upplevelse, hade vi tänkt oss..

 

Vi gick iallafall hem tillsammans. Den korta biten nerför allén..

Och när vi kom fram, blev jag med ens lite osäker.. Jag visste ju att pappa ville ha hjälp igen... Men inte NÄR.. "Nu på en gång?" ... "Eller vad tänker han?"...

Osäkerheten gjorde att jag inte orkade vänta.. Så jag gick med de andra in, och bestämde mig för att äta lite lunch.. Då jag var hungrig, och jag fick veta att mamma och pappa hade tagit en tidig lunch idag..

 

Syskonen joinade mig. 23åringen, 14åringen, 17åringen... Ja, och så hennes kille..

Jag hann äta en överdel av en franska... Tror jag att de kallas. Antingen DET, eller fralla..

Och sedan fick jag se genom fönstret, att pappa gjorde gester om att han behövde hjälp. Så jag rusade ut. Nu skulle vi tvätta av möblerna ordentligt.. Eller ja. Han duschade av dem med högtryckstvätten, och jag hjälpte till att vända på stolarna och sedan att vika ihop dem.. Eller fälla ihop dem, kanske det heter.

... Och så blev min sista uppgift för dagen, att bära upp två vita platsstolar till garaget.

 

In till syskonen igen.. Och nu blev det till att fixa med den där presenten till pappa, som vi hade pratat om. Så vi invaderade mammas och pappas hobbyrum. Lekte hemliga agenter... Eller ja. Vi var iallafall på hemligt uppdrag.. Vi hade jättekul och alla skrek till, i panik, varje gång som någon närmade sig hobbyrummet :D Detta var ju topphemligt :P

 

Ja. Vi hade kul. Roligare än vad jag haft på länge, när syskonen har kommit över.. Jag som oftast mår dåligt av denna "påtvingade" kontakt... Men idag kanske DET var just vad jag behövde ;)

... Dock så är ju jag, jag. Så jag stod ju där och stampade lite lätt av rastlöshet och längtade tills vi var klara, mellan dessa skrattattacker och busiga ord.

 

Klara. Och jag gick upp på rummet. Stängde dörren om mig och la mig på sängen en stund. Utpumpad. Trött. Seg..

Satte på musik på mobilen och la mig för att vila en stund...

 

Sedan blev det middag..

Och så kom 21åringen, PRECIS när jag skulle börja diska och göra iordning. Tjugo minuter för tidig.

Men jag fortsatte ändå. Gjorde klart..

Och efter det, kollade vi lite grann, på de saker som vi kunde ta ur mammas och pappas köksskåp om vi ville. Jag 21åringen och 23åringen.

 

Jag hittade faktiskt en till skål, som jag ville ha. JÄTTEFIN. Men det fick bli det enda. Då jag vill ha med mig så lite onödigt som möjligt när jag flyttar.. Och så en påse bestick. Eftersom att DET är något som jag behöver.

Funderingarna började snurra. Och jag började försöka reda ut i mitt huvud, vad det egentligen är jag HAR, och vad jag kommer att BEHÖVA. Vad jag vill köpa nytt... Och hur jag vill HA det med allt...

 

Fika. Tårta. Då det var fars dag.. Även här, höll jag mig relativt pigg och glad.. Det var ju inte så att jag bara LÄNGTADE tills jag kunde smita ifrån. Nej inte DENNA gången. Idag kändes det faktiskt helt okej att umgås med familjen.

 

Efter fikat, skulle jag diska. Som vanligt.. Men blir avbruten mitt i. Av att jag ska joina 23åringen när hon kollar igenom gardiner. För att se om det fanns någonting som JAG ville ha.

Och det fanns EN intressant. Bruna, naturfärgade, långa gardiner.., Dem ville vi båda ha. Men det var ju inte så viktigt. Så vi sa bara det att vi får ju låna dem av varandra ;)

 

Fortsätta med disken... För att sedan stänga in mig på rummet igen. Sitta en stund vid datorn...

Minns inte riktigt vad jag gjorde.. Men jag kollade iallafall hundar på blocket...

Ner för att sätta mig vid tv:n, när syskonen lämnade huset. Vila. Avkoppling. SKÖNT.

 

Mamma satt med... och vi pratade om hundar.. Medans vi väntade på att pappa och 14åringen skulle komma hem igen..

Sedan började vi se på filmen på kanal 4(tror jag allt att det var), i vetskapen om att vi skulle bli störda av 20åringen och hans tjej, som skulle komma på besök senare under kvällen..

Ingenting som JAG såg fram emot. Nu fick det vara bra med kontakt för idag.. tyckte jag. Och även mamma, som hellre ville se på filmen, om hon inte hade lovat 20åringen att de fick komma.

 

... Och så slutade det med att de KOM. Försvann upp på övervåningen direkt. Kom ner igen, strax därefter. Varpå 20åringen skulle duscha... Tjejen hans, hamnade i soffan med mamma, pappa och mig... Och när han var klar, gick de båda upp och la sig..

 

Japp. Givande umgänge :P

Men vad som fastnade i MITT huvud, var ångesten för att de skulle SOVA här.. Vilket jag INTE hade räknat med...

 

Men nu blir det iallafall sängen. TRÖTT. God natt med er <3

 

 

Av D - 8 november 2014 22:33

Kan livet börja här? ... Kan det vara så bra?

 

... Jag ser fram emot vad som komma skall... Eller som komma KAN... Men med försiktighet..

För att man vet ju aldrig. Antingen så går det bra.. Eller så går det dåligt...

... Men jag ser fram emot att få ett eget boende.. Att få sköta mitt eget hem. Finna min egen stil.. Möblera och detaljera efter eget tycke..

Jag ser fram emot att börja laga egen mat. Att tvätta kläder.. Och diska... Ja, det gör jag ju redan. Diskar, alltså..

Och så ser jag fram emot att sitta och njuta i mörkret, med tända ljus... Musik uti högtalarna.. På det mest UNDERBARA vis...

 

... Jag ser fram emot att börja träffa hundar. Klappa deras päls.. Prata med dem.. Krama dem... Och lära dem nya saker, på lugnaste vis..

Jag ser, på sätt och vis, fram emot att börja passa min mammas kusins lilla hund.. Trots att han, iallafall tidigare, var som han var... Busig och bångstyrig. Retsamheten själv :P

 

... Ja, jag ser faktiskt FRAM emot alla dessa saker... TROTS att jag inte litar på mig själv så mycket mer än en SMULA.. TROTS att det hela känns jättejobbigt, ur det perspektiv att jag inte litar på omvärlden, det MINSTA... Jo, lite tillit kan jag nog känna :)

 

... Men jag är redo att chansa. Ge det en ny chans att fungera... Ge mig SJÄLV en chans att klara det här... Utan att lägga mig pladask och vända på hela alltet ;D

 

Men. Dagen idag.

StandUpKomedi, igår natt.. Sedan musik tills jag somnade(om jag inte ljuger nu)...

Vaknade till klockan, imorse klockan kvart i åtta..

Åt frukost... Med mamma och pappa runt bordet..

Upp och lägga mig en stund till.. Men jag satte klockan på kvart i elva. Eftersom att pappa, mamma och 14åringen skulle åka iväg till någon föreställning av något slag, strax där vid lunchtid.. Så lunchen skulle vi äta tidigare.

 

Ner för lunch, när klockan ringde..

Lite småprat om hunddagiset.. Med mamma och pappa. Då det kändes liiite ljusare och lättare denna gången.. För en gångs skull, kunde vi prata om sådana här saker... UTAN att de ska säga någonting som sänker mig totalt ;)

 

Diska iordning efter lunchen...

Och sedan upp hit för att sitta vid datorn en stund. Efter att ha vinkat av mamma, pappa och 14åringen..

Minns inte riktigt vad jag gjorde. Mer än att jag la in en viktbild här på bloggen... Men NÅGOT mer gjorde jag nog. För att klockan hann bli lite mer än tolv, innan jag började förbereda mig på att sortera och packa det sista ur den osorterade kartongen.

 

... Jag satte till en början, klockan på en timme. Ja, timern på mobilen... Men då jag blev stressad av den, och det inte hjälpte att vända mobilen upp och ner(så att skärmen låg neråt mot bordet), så stängde jag av den till slut.. Jag hade ändå konstaterat att detta kommer att ta MINST en timme, innan jag är klar!

 

Den här gången använde jag mig av en annan strategi. Istället för att låta alla saker trängas i sängen och bli helt OMÖJLIGA att sortera, la jag upp kartongerna på sängen... och sorterade sakerna på golvet.

Sorterade allt i olika högar... Och började sedan fylla en ny stor kartong. Skriva vad jag la i den, allteftersom... Och sedan placera ut passande saker i de halvfulla kartongerna.

 

... Och gissa vad :P Jag blev KLAR med mitt rum idag ;D

Japp. Det ser enligt mig, fortfarande jättestökigt ut. Och inte ALLS som om jag är påväg att flytta. Men faktum är, att alla saker som står framme i mitt rum nu, är sådant som jag inte kan ta bort förrän dagen då jag ska flytta..

Och i garderoben står kartongerna uppstaplade mot båda sidor av väggen. Snyggt och prydligt. Vilken synen av, ger mig ett leende på läpparna =)

 

... Klockan var halv tre.. Och jag bestämde mig för att INTE klippa några skott i allén idag heller.. För att jag ansåg mig ha GJORT min insats för dagen, idag... Och ville nu förtjäna vila :)

... Satte mig vid tv:n. Ja, i några timmar. Bara satt och... Ja-a. Satt.

Blandade ihop lite av vispgrädden från våran våffel-och ärtsoppemiddag häromdagen, med kakao och lite mjölk... Och så tog jag en banan och doppade i.. JÄTTEgott =P

.. Hungrig efter en tidig lunch, och lyftandet av kartonger fram och tillbaka. Så det smakade bra ;)

 

Middagen väntades strax efter halv fyra..

Idag var det 17åringen och hennes kille som lagade mat åt oss. Och de gjorde det med glädje för ansvar.. Ja, när det gäller min syster, som nästan aldrig får chansen att vara vuxen, med föräldrar som bara ser diagnoserna i henne, så är det såå kul att se henne blomma upp när hon väl får göra någonting ansvarsfullt för någon annan =)

Hon var glad och framåt(Vilket hon ALLTID är, iockförsig)... Och det strålade stolthet i hennes ögon.

 

De lagade tacos... På ett helt annorlunda sätt än vad vi gör härhemma... Och det var sant. Det piffade upp det hela REJÄLT. Gott med lite ombyte ibland. Någonting nytt, liksom.. Och så ENKELT ändå!

... Killen hennes, diskade efter maten också. Vilket jag hade förväntat mig att JAG skulle få göra. Då de båda är väldigt slarviga.. Men även HAN, var framåt och pigg idag. Han diskade både tallrikarna, besticken, stekpannan och allt annat!

... Vilket jag iockförsig diskade om sedan. Då det faktiskt inte blir riktigt rent när han slarvar sig igenom det.. Men tanken var god. Och jag sa ingenting om att jag diskade allt en gång till. La bara tillbaka det i diskstället sedan.

 

Nej, jag hade INTE sett fram emot att ha 17åringen och hennes kille här i helgen. Mår alltid lika dåligt när de ska vara här. Då det låter så mycket. Skrattar, busar eller tjafsar...

Men det har ändå varit lugnt idag. De båda har varit lugnare... och jag har kunnat sitta för mig själv i vardagsrummet.. Medans de satt tillsammans i allrummet.. Frågade om jag ville vara med.. Men annars märkte jag knappt av dem. Förutom vid middagen.

 

Satte mig vid tv:n igen, efter urplockningen ur diskmaskinen och diskningen..

Skrev lite i punktlisteboken. Ältade hunddagis.. Och oroade mig lite grann..

Ja, just det. Gjorde ett schema idag, också. Om hur det skulle kunna se ut när jag har flyttat sedan. Hur en normal dag och vecka kan se ut... Bara så att jag vet vad jag har att förvänta mig..

 

.. Men iallafall. Mycket tankar om hunddagiset. Om min mammas kusins hund... Om livet i den nya lägenheten... Ja, men mest om hunddagiset...

.. Mamma och pappa.. Ja, och 14åringen.. Kom hem vid åttatiden. Vartill jag gjorde iordning kaffet... Och var tvungen att slita mig från slutet av den spännande filmen, som jag höll på att se :(

 

Men men. Nu blev det fika :) Och annan film. Lite naturgodis... Och ja-a...

Sedan VAR det nog inte så mycket mer.

Så. God natt med er <3

 

Tackade... Skrev iallafall till min jobbcoach idag, och tackade ja till en praktikplats på hunddagiset.. Så nu blir det till att försöka ;)

 

 

Av D - 31 oktober 2014 22:36

Vi tar och skriver om dagen, nu direkt då.

Lika bra. Ont i huvudet, efter gårkvällen/ natten.. Och väldigt pepp på att bädda ner mig och koppla av :)

 

Jag börjar med den JOBBIGA kvällen och natten igår.

... Ja, det var nog(kan jag ärligt säga) en av de VÄRSTA "dagarna" jag har upplevt på LÄNGE! Ja, sedan jag bafann mig i H*vetets stad och rann ut och in på sluten psykavdelning. Faktiskt.

 

Jag bara grät och grät och grät. Kunde inte hålla tårarna inne. Och en sådan enkel sak som att BOWLA, kändes som om det skulle utslösa jordens undergång. En ren skandal i mitt huvud... Och jag ville mest av allt, bara smita. Rymma. Fly. Försvinna.. Ja, helt enkelt, sluta LEVA. För att slippa utsätta mig själv för den pressen.

 

... Men det är ju klart. Det var ju mer än bara bowlingen, som gjorde att jag mådde sådär.. Det händer ju mycket på en gång just nu. Och min hjärna klarar inte av sådan press. Så mycket ansvar på en gång... Varpå jag även började tvivla på mig själv och min egen flytt till lägenhet, igår natt... Och började gråta ÄNNU mer! För att jag klarade ju inte av det vuxna livet i egen lägenhet, FÖRRA gången(!) ... "Hur skulle jag få livet att gå ihop?" ...

 

Nog om det.

Jag låg iallafall och grät hysteriskt. Torkade tårarna med toalettpapper... Ja, som aldrig har stått i badrummet, såklart... Och grät mig själv till sömns.

... Väckarklockan stängde jag av igår natt. "Jag tänkte INTE kliva upp klockan åtta imorgon!" ...

Och vaknade sedan, idag... Ja. Klockan åtta.

Men jag klev inte upp. Låg kvar och halvsov.. Sov säkert lite grann. Och sedan kom pappa och knackade på min dörr, vid tio över tio. "Skulle du med på bowlingen?" ... Och jo. Det var ju klart jag skulle. Jag hade ju lovat. Och tänker inte svika, bara för att nästan alla andra gjorde det. Jag tar mig igenom det. Gör det bästa av det hela... Och har KUL!

 

Ögonen var svullna. Och jag hade till en början, svårt att titta. Hålla dem öppna. Huvudet värkte. Och såren i ansiktet, satt som små skrovliga piggar på min hud...

... Ja, det var ju inte toppen, precis.

 

Men jag klarade det bra. Trots huvudvärken och de stramande såren i ansiktet. Trots de svullna ögonen, efter all gråt...

Jag var rent(rätt) ut sagt, BÄST! Japp. Och jag SKOJAR inte! Jag behöll ledningen, från början till slut. Ledde stort, den mesta delen av tiden. Hade hela tiden MINST tjugo poäng mer än den näst ledande! ... Och det var KUL!

Jag kände mig såå DUKTIG... Och trots att jag redan efter tjugo minuter, hoppades att det skulle ta slut snart, och var psykiskt klar med bowlandet... Så njöt jag faktiskt lite grann av att bowla med familjen. Även om familjen var BRA mycket mindre än vad det till en början räknades med! Pappa, jag, 14åringen... Och så hans kompis. Och så mamma som satt och hejade på, såklart ;D

Det gjorde inte så mycket. Och min lilla farhåga över att behöva bowla med tre killar... Och inte känna gemenskap... Nej, det blev inte så. Visst. Jag hade ingen där, som jag har särskilt mycket gemensamt med... eller känner mig riktigt nära.. Men vi hade ändå kul tillsammans.

 

Efter bowlingen, åt vi lunch på bowlinghallen. Ja, det går att beställa mat där.

Jag beställde bara samma sak som någon i familjen idag. Den första som mamma räknade upp för mig att någon skulle ha.. För att, att välja. Det är inte min grej. Stress. Stress. Stress. Och jag kan ALDRIG urskilja någonting och FÖRSTÅ det som står på tavlorna. Jag ser inte ens hur MÅNGA tavlor som finns!

 

Kebabtallrik, fick det iallafall bli.

... Efter bowlingen. Lämna av 14åringens kompis, hemma hos honom.

Och sedan åka till ÖB. Jag skulle handla silkespapper. Och så plockade jag ihop en påse naturgodis också. Bjussade på ett paket chokladfingrar till 14åringen...

.. Hämta upp mamma på Willys. Där vi hade lämnat av henne innan ÖB.

Och sedan. Hem för en fika.

 

Fikade. Och sedan gick jag upp på övervåningen och kollade det vanliga på datorn. Ja, inte blocket hundar. Har gett upp lite med det. Energin finns inte just nu. Så mycket annat att prioritera och tänka på. Läste däremot lite av bloggarna igen.. Dock LÅNGT ifrån lika noga som jag BRUKAR vara! Jag lät typ ögonen registrera något ord här och där. Och läste lite noggrannare på det som verkade mer intressant.

 

Började göra upp lite listor över vad jag ska göra. Vad jag har kvar. Och nu har jag även gjort en LÅNG och utförlig lista över PRECIS vad jag kommer behöva och vilja ha i varje rum i lägenheten sedan! Så nu vet jag PRECIS!

 

Ner för en skål med yoghurt, nötter, russin och frön. Som kombinerad frukost och middag. Så jag tog en lite större skål, denna gången.

Såg på Rock Of Ages tillsammans med mamma, pappa och 14åringen. Godisskålar överfyllda med godis, på vardagsrumsbordet. Men jag, mätt. Åt ingenting..

Förrän jag skulle traska upp på övervåningen efter filmen! Då tog jag med mig tre godisar upp hit.. Åt dem... Och så var jag FAST! Så jag började äta naturgodis... Efter naturgodis... Här jag satt och stressade igenom mina listor och försökte tänka. Koncentrera mig..

Men så fort som jag reagerade på att jag bara stressåt och faktiskt inte ens kände SMAKEN eller TÄNKTE på att jag åt(!), så stängde jag glasburken, och la undan den i garderoben.

Beslutade mig för att, idag blev min lördag. Min godisdag. Och imorgon blir det bara något gottis om det bjuds på. Som vanlig. Och inte efter klockan åtta. Resten av mitt eget godis, sparar jag till nästa vecka =)

 

Nu blir det sängen. God natt med er <3

 

 

Av D - 29 oktober 2014 22:03

... Det kommer att bli kul.. Det blir alltid kul. Men jag blir gråtfärdig när jag tänker på det.

Det känns bara så jobbigt. Jag orkar inte. Men jag vill inte heller dra mig undan en rolig aktivitet med familjen...

 

... Jag kan ångra mig nu... Men inte om fem minuter...

... Nej. Jag MÅSTE följa med. Känner mig taskig annars. Och det kommer att kännas bättre imorgon. Inte alls lika tufft... Och ja. Mycket. Mycket kul. Det är nog vad jag behöver :) Lite kul med familjen. Lite Bowling.

 

Inatt... Ja. Jag vet inte. Jag minns inte. Så jag börjar från morgonen istället.

... Vilken jag inte HELLER tycks kunna minnas.

Men jag minns jag klev upp till klockan imorse, iallafall. Åt frukost ensam. Då varken mamma eller pappa var vakna. 17åringen och hennes kille, satt dock redan och spelade tv-spel i allrummet utanför min dörr, vid strax innan åtta på morgonen.

 

Efter frukosten, körde jag på det gamla vanliga. Det vill säga. In i sovrummet. Och under täcket igen.

Väcktes av att pappa och 17åringen pratade utanför mitt rum. Pappa sa mitt namn två gånger. Och jag kunde inte annat än undra vad de pratade om..

Men jag låg kvar lite ytterligare. Trots att jag hade hört genom dörren, att hyresvärdarna skulle komma hit och fota delar av huset, till en ny "hyresannons" eller vad det nu kallas.

 

Klev upp runt halv tolv, kanske...

Och sedan minns jag inte vad jag gjorde. Vad som hände. För att mitt minne säger mig samma händelse som igår vid den här tiden.. Men så var det INTE.

... KAN hända att det var nu som jag började packa ner kläder i en av kartongerna. För att fylla ut denna. Och sedan ställa undan den...

 

Jo. Det låter rimligt.

För att sedan var det lunch. Vid typ tjugo i tolv. Vilket måste ha inneburit att klockan var bra mycket tidigare än halv tolv, när jag klev upp.

Iallafall. Lunch. Beredda på att de snart skulle knacka på vår dörr. Vilket jag INTE såg fram emot. Inte heller min familj, verkade det som...

 

Jag kände mig orolig och osäker. Hade lite småångest. Jag tycker inte om när främmande människor ska kolla i mitt rum och kanske fota. Att de när som helst kan börja prata med mig... Och jag riskerar att behöva svara eller ta ögonkontakt...

 

Efter lunchen. Upp hit och sätta igång datorn.

Kollade det vanliga... Tror jag. Nej, jag minns inte vad jag gjorde vid datorn...

Jo, just det. Jag satt iallafall här och försökte våga ringa och avboka vårdcentralen. Mitt läkarmöte. Samtidigt som jag försökte orka packa lite i kartonger. Eller klippa skott.

... Men jag bara satt här. Och låg. Halvt sittandes på datastolen. Halvt liggandes i sängen.. Japp. Jag SATT med rumpan på stolen och låg med ryggen och huvudet på sängen.. Försökte få någonting alls gjort. Men orken fanns inte. Och motivationen var mäkta frånvarande...

 

Och att ringa vårdcentralen var ju bara att ÖNSKA. Nej. Jag kände bara till slut, att jag betalar den där "straffavgiften" istället. För att jag ORKAR inte ringa. Då det är en röstbrevlåda att tala in på och jag inte har någon ANING om hur det kommer att gå till. Vad som kommer att hända. Och egentligen vad man ska säga... "Kommer där att finnas någon röst? ... Före? Efter?" ...

 

Ja-a... Suck..

Blev iallafall ingenting gjort. Sedan gick jag ner på nedervåningen. Varpå mamma höll på att göra kaffe...

Fika. Mamma, pappa och jag. 14åringen kom efter ett tag. Vi åt resten av äppelpajen från igår. Med vaniljsås..

 

Klockan var nu tre. Och hyresvärdarna kom. De gick omkring och gnällde lite. Tittade och kritiserade. Bubblade om vad de måste fixa till... Och fotograferade hit och dit..

Så. När de hade fotat köket, diskade jag iordning och plockade undan efter fikat... Och sedan smet jag upp på övervåningen. Hämtade mobilen, hörlurarna och handskarna. Och smet från huset. Ville inte möta deras ögon. Höra deras röster. Eller behöva öppna min mun...

 

Började klippa skotten från ett träd... Klippte. Klippte. Och klippte..

Såg dem komma ut från vårt hus. Men ignorerade bara det hela. Och fortsatte, med musiken i öronen, att klippa skott efter skott.. Trots att de gick förbi på grusvägen och jag satt på vägkanten, kollade jag aldrig upp...

 

Men strax därefter fick jag en kyss av glädjen.

Japp. Det ringde i mobilen. Och på andra änden, var det en kvinna från hyresbolaget som svarade! Hon frågade lite grann. Berättade om lägenheten... och frågade sedan om jag fortfarande var intresserad!

Det pirrade i hela kroppen. Och själen tog ett extra skutt. Istället för att försöka ta sig ut, dansade den nu för första gånger på HUUUR många år som helst!

 

Ja. Sedan ringde jag mamma. Hon tjoade och hurrade. Ropade "grattis" efter "grattis"... Hon var lättad och glad... Och jag hann knappt prata mellan hennes rop.

... Med ett leende på läpparna, klippte jag nu resten av skotten..

Kände hur jag bara blev snabbare och snabbare.. Hann inte riktigt MED att vara lika perfektionistiskt noggrann som jag BRUKAR vara.. Som jag alltid ÄR...

 

In igen. För att ta en dusch.

Och sedan upp hit och sitta vid datorn en stund. Jag gjorde iordning en bild till denna bloggen. Och när mamma och pappa kom hem... Ner för att "få en käftsmäll" av mamma...

 

Ja. Mer om det, i det förra inlägget.

 

... Ledsen. Försökte se på lite StandUpKomedi... Men kunde inte koncentrera mig. Inte slappna av...

Så jag rinde Xsambon istället. Jag behövde VERKLIGEN prata med någon. Kanske få gnälla av mig. Få stöd. Och sedan få prata om någonting annat.

... VÄGRADE börja gråta! För att jag ville inte visa mig sårad, för mamma och pappa. För familjen, sedan..

För att det var inte SÅ det skulle vara. Jag skulle inte vara ledsen och må dåligt för någonting som jag har väntat på och LÄNGTAT efter i HUUUR många månader som helst.. Jag skulle inte må dåligt. Ha dåligt samvete. Känna mig SKYLDIG för att jag ÄNTLIGEN får flytta till eget och får ett eget liv. Ett VUXET liv... Vid 24 års ålder!

 

Ville egentligen inte ner och äta middag tillsammans med mamma och pappa. Då jag var orolig att jag skulle börja gråta. Må dåligt igen. För en sak som förändrar livet på ett helt UNDERBART sätt för mig..

Men stämningen var bättre vid middagen.

Spänt. Och mamma var fortfarande lite anti till min flytt... Vilket gjorde att jag blev osäker och inte riktigt kunde/vågade njuta av nyheten ändå...

 

Men. Men...

Efter middagen. Upp hit, för att blogga av mig lite...

Och sedan ner igen, för att se på film och äta fika, tillsammans med mamma och pappa. Mamma tystlåten och på väldigt dåligt humör. JAG med ångest i bröstet och osäkerhet i själen... Av just den anledningen. Spänd och stel atmosfär...

Men den lättade upp lite grann, under filmens gång... Det börjar nu kännas LITE mer rätt att flytta... Men glädjen har typ försvunnit...

 

Ja. Just det. Känner mig lite stressad i allt som behöver köpas. Allt som jag VILL köpa. Och vilka räkningar som kommer att komma in varje månad också...

Men jag kollade lite kökssaker på Fyndiq idag, iallafall... Tänker dock inte köpa någonting alls, förrän jag har min adress. Annars blir det bara ännu mer att släpa över till lägenheten sedan..

 

Efter filmen. Upp hit. Sätta mig här. Må dåligt över morgondagens Bowling. Ingen lust. Ingen ork...

... Blogga.

 

Och nu. Sova. God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards