... Jag börjar redan känna igen mig själv.. Min vardag... Mitt liv...

... En kopp kaffe med grädde i, har jag iallafall vågat ta mig idag...

... Och sedan jag vaknade vid 17, har jag även hunnit diska NÄSTAN all disk :)

Bara några matlådor.. Rätt så många.. kvar. Men ändå.

...

Blev svimfärdig efter det.. Men ett glas isvatten senare, och jag mår lite bättre igen.

... Inatt oroade jag mig mycket för när pappa ska komma. Att jag inte kommer att orka STÄDA tills dess...

Men mer om det, i kvällsinlägget ikväll. Natt.

... Hon messar dock imorgon. Ifall hon åker ändå.. Och ser om jag orkar hänga med eller inte... :)  

... 27åringen hörde av sig igen...

Det SKULLE hon ju göra..

... Men jag känner mig bara så... PRESSAD.

Jag ORKAR inte riktigt..!

Men samtidigt vill jag inte svika. Inte såra...

Hennes sambo vill nog ha några timmar ensam... Och då får hon åka in SJÄLV till stan, annars...

Känns inte snällt...

Borde kunna avvara en dag på henne

...

Nu vet jag inte vad jag ska svara...

Vore såå... BEFRIANDE att bara säga "Nej, tyvärr"...

... Jag försöker undvika att börja proppa på knäckebröd och Nutella... För att KANSKE inte locka fram svälthjärnan mer än vad jag redan har gjort!

... Men det är svårt...

Och jag ramlar nog dit snart, ÄNDÅ...

... För att jag VILL... BEHÖVER...

... Jag har proppat igen.

Smärta...

... Det går inte att acceptera.

Går egentligen inte att GNÄLLA på...

... Då jag GÖR det under både MEDVETANDE och ÅNGER...

Jag GÖR det FRIVILLIGT. FASTÄN jag vet hur jag kommer att må.. Och hur ONÖDIGT det är!(!!!)...

Det är ett tvång jag HAR. Ett återkommande tvång...

Ett tvång som får mig att tvivla på mig själv, till den grad att jag inte längre vågar köpa hem "proppbara" saker... Vilket är i stort sätt ALLT ätbart!

...

Jag vill inte svälta...

Eller. Jag VILL svälta. Men SYMTOMEN som kommer med det, vill jag inte uppleva. De KROPPSLIGA symtomen... Och då i första hand.. håravfall och bestående men...

... Men jag känner mig hjälplös...