Har även köpt en OnePiesce(stavning) i fleece. Och en ny jacka. Vilka är hos mina föräldrar nu. Då de var snälla och hämtade ut dessa åt mig, när jag var på avdelningen...

Förövrigt vill jag ha en hund. En bästis <3

... Ja, gud vad skönt det ändå är att äntligen ha hjärnan fri för lite vardagligt ältande och onödigt etsande i skallen, av lite mer kanske positiva saker då och då, nu.

Istället för självfrustration och ett beslut som inte gick att ta... Det är över.

... Japp, vardagen är tillbaka...

Och jag tycker inte alls om att äta utan stopp. Att känna mig tvungen att äta upp allt vad där är... Och att hela tiden sitta och längta efter att det tar slut. Det jag äter på... Istället för att bara kunna lägga undan det och låta det vara...

... Men jag försöker ju inte längre. Har inte gjort på länge. Och för att vara ärlig, känns detta som några mellandagar, nu under permissionen. Så att jag har inte ens något önskemål om att det ska ordna sig nu på en dag. Ingen eftersträvan på att få ett liv som jag trivs med. Utan nu bara är jag... Och kanske märker jag att det till och med är så jag behöver leva..?

...

Busskortet är omladdat med en månad, för första gången på länge. Så jag ska försöka åka in en vända till stan för en promenad, varje dag, om det är möjligt... Och med "möjligt", menar jag "om jag orkar"...

...

Jag har ångest. Det har jag... Den liksom dånar i bröstet på mig... Tankar som jag inte riktigt orkar bry mig om att läsa, i mitt huvud...

Men det är nog mycket att jag nu går på en väg som jag aldrig tidigare gått på. På okänd mark. Och jag har ju egentligen ingen aning om vart jag är påväg eller när mitt liv kommer att drastisk avslutas. Självvalt... eller valt av livet det självt...

...

Jag ska fortsätta proppa tills allt är slut. Värma mitt kaffe på nytt, när illamåendet går över.. och det blir lite plats över i magen...

Och sedan ska jag njuta och pinas av svälten i några dagar...

.. Njuta av, förhoppningsvis lugnet i huvudet... Tills det är dags för ytterligare en natt på avdelningen igen...

... Och så får vi se vad som händer efter vårdplaneringen och hur jag reagerar på det...

Känns väldigt ovisst... Och känner jag mig själv rätt, leder det ingenstans...

Jag hade ju en plan denna gången jag var(är) inlagd. Att träna på att samarbeta. Att tänka och säga "ja" istället för "nej"... För att sedan lyckas ta emot stödet även på hemmaplan...

Men nej. Jag lyckades inte alls. Trodde någon gång där i mitten av vistelsen, att jag gjorde framsteg. Men sedan gick det bara utförs...

Så. Det känns inte särskilt hoppfullt.

Men trots det, är fortfarande humöret och modet härhemma, bra.

Så jag tar allt som det kommer.

... Jag ligger sömnlös. Fortfarande...

Och dagen blir ju såå lång...

... Imorgon väntar ännu en dag... En dag att orka hantera...

... Döden känns läskig. Främmande(såklart)...

Och att se på den på ett sådant allvarligt sätt nu, får det att knyta sig inom mig...

Såhär har jag aldrig känt förut...

... Men kanske är det även ett steg på vägen mot att finna styrkan till motsatsen?

... Om jag nu någonsin blir kvitt mig själv och kommer fram till, en gång för alla, vad jag behöver och inte... Borde och inte...

... Vilken väg som är den rätta, och kanske enda möjliga.. för mig...

... Jag kontaktade MinKontaktPåKommunen igen...

Jag orkar liksom inte.

Klarar inte det här själv... Och jag går sakta med bestämt mot döden...

... Känner man en såhär stark desperation till ett avslut, kanske det är dags att tvinga sig själv att testa den där sista vägen, innan man ger upp...

För att. Jag vill inte dö. Inte än...

Jag orkar bara inte leva...

Och det enda jag kan tänka mig att jag orkar, är att lämna livet bakom mig...

Den enda vilan...

...

Får se om jag lyckas ta emot någon hjälp...

Men jag är rädd för att dö av det här..

Så, blir inte känslan av att "inte behöva hjälpen", alldeles för påttaglig, måste jag slutföra det här...

... Annars är det slut.

Över...

På riktigt...

... Jag orkar inte kämpa hur länge som helst, helt förgäves...

Lägre än såhär, kan jag nog inte sjunka... Utan att faktiskt dö...

...

Önskar jag kunde sova nu... Jag är trött...

Har inte sovit sedan halv elva eller så, igår förmiddag...

Det här blir det sista...

... Jag känner mig desperat till att vakna upp. Inse att jag måste tillåta mig själv att använda min egen styrka...

... Men ja-a...

Oron...

...

Men nu ska jag inte blogga något mer...

Lyckades bara inte formulera något mail. Så det kanske kan komma fram här på bloggen istället...

...

Ja-a...

... Vet inte vad jag håller på med...