... Jag har inte ätit för mycket. Jag har ätit mig mätt... Men för mig, är det mer än för mycket...

... Jag gav mig förövrigt ut för att åka buss en vända. Komma hemifrån lite... Slippa tänka kanske, för en stund...

Men jag vände hem igen. Höll bokstavligt talat på att blåsa iväg. Och regnet i ansiktet, avskräckte lite grann.

Mer tid till disk och matlagning. Om jag nu vågar mig på att välja vad jag ska laga först, sist, och varför.

... Min mamma har ju sagt att jag kan komma över när jag vill, för en paus...

Men det hjälper ju inte disken från diskbänken. Skräpet från alla ytor...

Och det gör inte heller att maten i skåpen, blir mindre gammal... Att jag blir där i ett par dagar...

Det enda som skulle gynna mig då, vore att slippa den här stressiga tillvaron för ett tag. Få koppla av och inte bry mig...

...

Det känns som om steg ett just nu, är att diska... Jag måste bara orka...

Hur det blir med ätandet och matlagning. Vad jag äter när, och oron i det. Och så vidare...

Det får jag ta eftersom...

Kanske ska jag göra samma sak med disken... Ta lite, då och då...

Men jag orkar inte börja. Det är för stökigt...    

... Allt bara hamnar där jag står. På hög...

Det är ju iallafall lathet! Blir bara jobbigare sedan, att ta hand om det...

Men soporna är fulla... Mängden skräp och skitig disk i köket, gör att jag inte orkar ta tag i dem... "Det känns som om det aldrig ska ta slut!"...

... Jag måste bara ta det till mig. Börja.

Men det är tungt...

Huvudet antar det faktiska stöket i lägenheten... Och lägenheten antar lika lätt huvudets ständiga stök...

Vill fly hemifrån, och aldrig komma tillbaka(!)...

...

Nu har jag iallafall fått hem läkarintyget.. Eller läkarutlåtandet... Eller vad det nu var.. Till ansökan om fortsatt aktivitetsersättning.

... Okej. Jag delar mina diskussioner här, också. Verkar det som..

Problemet är ju att jag glömmer varför jag sätter mina restriktioner till bloggandet. Då jag gör det när jag av någon anledning mår dåligt av att blogga...

... Så från och med nu, kommer jag helt enkelt att gå på enbart känsla. Delar det som jag har lust med. Och håller resten för mig själv.

Förvirrande för mig. Men som allt annat. Jag får acceptera det. Annars bränner jag hål i skallen, med allt tänkande. Bekymret med ätandet, är tillräckligt...

... Det känns ju när man ger upp om allt...

Men det här kanske visar sig vara rätt väg.. Att sluta tänka...

.. Om jag nu lyckas sluta tänka och reducera mina krav... Det är ju mindre säkert!

...

Men inga sådana diskussioner på bloggen nu. Dem håller jag för mig själv.

... Ja, det är igång igen...

Jag tycker inte om att ha ångest för någonting som jag egentligen vill göra... Att känna oro för någonting som halva jag egentligen vill uppnå...

Äta. Viktuppgång till en hälsosam vikt...