Första halvan av ett inlägg som jag precis skrev...

...

Jag håller igång ätandet. Jag håller igång diskandet...

Jag håller även igång matintresset och intresset för näringslära. Vilket pressar på ordentligt! Inte en lugn stund..!

... Det känns som om jag har lagat mat i evigheter. Varje dag. Och att det är därför som jag är så överväldigad och känner mig så tvångsmässigt fixerad i tankarna... och inte kan koppla av...

Men idag var första dagen med matlagning... på bra länge! ... Det är bara i huvudet som allt pågår timme efter timme, dag efter dag...

... Trött.

...

Fortsätter gå ner i vikt, också. Medvetet. Väldigt medvetet...

Faktum är... Det är det jag strävar efter... Just nu...

Men jag äter varje mål... Bara väldigt lite...

Strax under 50-strecket(av 53 - 54kg), väger jag nu...

... Men det har inte bara varit ren vilja. Inte hela tiden...

Det har också varit brist på matlust. Oro att bli övermätt(vilket jag finner väldigt obehagligt)... En osäkerhet i ifall jag är hungrig eller mätt...

... Ja-a...

...

Jag ska lägga mig på soffan... Försöka varva ner...

Imorgon kommer ännu en dag under fixering av tankar och intressen...

Och matlagning på det!

... Behöver även in i duschem...

Minns inte när jag duchade sist! ... Och nu stinker jag... Så att till och med jag själv känner det! ... Usch...

Ja. Igår hade jag den tyngsta och mest desperata dagen jag har haft på länge. En dag då jag försökte förstå mig på någonting som jag inte kunde luska ut...

En dag då jag gick nervöst och tungt mellan sängen, köket och vardagsrummet. Stängde in mig i sovrummet för att ta mig ifrån det knappa ljudet från tv:n, och dess rörliga bild... Som jag egentligen bara hade kunnat stänga av! Men det ville jag inte...

... Idag har inte varit mycket lugnare...

Och u känner jag mig desperat...

...

Jag kommer inte att skriva något riktigt kvällsinlägg, idag heller...

Vet inte om det kommer att bli så mycket mer bloggning. Men den här uppdateringen kände jag ändå att jag ville lägga ut...

Jag riskerar att börja proppa...

Men just nu tar jag tydligen den risken...

Jag vet inte hur jag ska orka...

Min hjärna kör med mig ordentligt, just nu...

... Jag lät det spricka...

Kanske var lika bra..

... Jag får väl prioritera att svara på syskonens mess. Det innefattar ju ändå andra än mig själv...

...

Vet inte hur mycket jag kommer att blogga och dela med mig av framöver...

Känns som om det blir mindre och mindre. Men det går nog i perioder. Just nu känns det inte helt okej att dela allt jag tänker, känner och gör. Då det är så mycket. Tungt... Rörigt... Ja, och privat.

...

Men jag är iallafall helt "stödlös" igen nu... Och fortsätter väl kämpa för att "inte bry mig" och "bara vara". Då jag tror att det är den enda vägen för att orka leva... Och kanske så småningom, bara skratta och må bra...

... Idag har jag känt mig så himla tom. Tankemässigt. Och känslomässigt...

Men samtidigt tung, med tankar som jagar mig och tvingas iväg av min vilja "att bara släpp allt"...

... Nu tyngs mitt hjärta av en stor säck med sand...

Huvudet kramas hårt och tätt, av en jättenäve...

...

Idag har jag i princip legat nerbäddad i soffan hela dagen.

Men jag har orkat ta tag i nästan all disk...

...

Vi får se om det blir något kvällsinlägg i kväll...

Jag... vet inte om jag kanske är för tom för det...

... Det allra slutet på ett inlägg jag precis skrev i min textsamling...

... Jag vandrar med tunga steg, på den väg där jag kämpar för att ta mig dit där jag inte längre bryr mig. Där jag släpper på alla mina krav och förväntningar på livet och mig själv. Och bara skiter i hur det går. Vad som inte går... I vad jag gör. Uppgår och inte uppnår. Och i hur jag mår...

... Jag vill bara vara...

Jag orkar inte hoppas eller önska, längre...

...

Leva i vad jag har, med de människor jag har...

Skratta och le...

Leva i kaoset, om det så krävs...

Och ta reda på de saker jag orkar och har lust med, när jag orkar och har lust med dem.

...

För att, som sagt.

Jag dör ändå. Och efter döden, har varken smärta eller lycka haft någon betydelse...

Så det är inte värt att kämpa när det är så tungt...

...

Kanske är "att släppa allt", precis vad jag behöver..?

... Vilket fall, så måste jag försöka övertyga mig själv om att jag inte ska bry mig längre, om livet...

Annars orkar jag inte mer...