Jag valde att bryta mitt löfte...

Efter noga övervägande och gnagande funderande, bestämde jag mig för att bryta mitt löfte och testa den strategi som jag har knåpat på i flera dagar nu...

Och det, av tre anledningar. Ett. Jag var hungrig och sugen. Två. Jag var trött på de gnagande tankarna i huvudet, som tjatade om alla dessa onyttigheter hela tiden. Och som inte kunde sluta försöka komma på vägar att få hetsäta. Och tre. Det känns som om jag lider i onödan om jag fortsätter svälta fastän kroppen har saktat ner såpass mycket som den har gjort. Jag menar. När jag började svälta, gick jag ner 4 hekto om dagen. Och att lida medans man bara går ner ett... Nej, det kändes inte värt det.

Jag vill försöka få igång ämnesomsättningen igen. Så att jag åtminstone, om jag nu ska tvinga mig själv att svälta, inte bara lider, utan också når framgång(om man nu kan kalla svält för det)...

Jag vet ju också att viktnedgången blir mindre och mindre, ju mindre man väger. Eftersom att man gör av med mindre energi, vad man än gör, när man inte har så mycket vikt att bära på... Men jag vill ändå tro att det skulle gå "bättre" för mig om jag får igång kroppen igen...

Och mer energi innebär ju också att jag orkar röra mig mer..! Ska försöka passa på att diska och duscha. Ta lite promenader, under de dagar som jag nu hetsäter.

...

Dagen idag.

Hela natten, låg jag och ältade "mat, mat, mat"... "Godsaker, godsaker, godsaker"...

Hela dagen igår, i förrgår... Och.. ja, hela tiden..!

Idag började dagen på samma sätt... Jag ältade och önskade... Försökte komma fram till hur jag skulle kunna ta mig förbi mitt löfte om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och hur jag skulle våga hetsäta en gång till...

Jag visste ju... Jag var helt övertygad om att det skulle bli ett långt och utdraget lidande om jag skulle tvinga mig själv att fortsätta svälta mycket längre. Och att belöningen för det hela, skulle bli väldigt liten och ta väldigt god tid på sig...

Jag visste med mig att jag skulle få svårt att orka.. "Allra helst med dessa gnagande tankar!"... Så att. Jag ville hetsäta. Jag ville tillåta... Men jag visste inte hur...

... Det tog lång tid innan jag kom fram till att jag skulle tillåta hetsätandet. Att jag skulle bryta mitt löfte till mig själv... Och att jag skulle chansa på att jag kunde få igång min kropp igen, så att den vaknar till... Så att, när jag sedan börjar svälta igen, det inte "bara" blir ett(näst intill) tomt lidande...

Jag skulle lita på mig själv, att jag inte skulle ge mig själv en massa tillåtelser hela tiden. Utan bara köpa hem, under dessa propparperioder som jag ska ha emellanåt...

...

Klockan var över att jag skulle kunna åka in till stan och handla. Till den affär som jag hade velat till...

Och eftersom att butiken här i byn, inte har allt det som jag hade velat ha, bestämde jag mig för att bara köpa lite idag. Och sedan åka in till stan imorgon...

Men ja...

Jag köpte det som jag ville ha. Gick hem igen och började väga och räkna...

Jag skrev upp allt på datorn. Och kom sedan fram till att resten av det jag hade önskat äta, fick vänta till nästa gång. Även om jag kände mig lite smått missnöjd över att jag inte hade orkat hålla mig tills imorgon, så att jag kunde köpa det jag ville ha, redan den här gången...

...

Så att..

Jag har ätit.. och räknat... Ätit och räknat...

Och jag har tvingat mig själv att äta... Och jag har räknat igen...

Funderat och skrivit i min känslobok...

Jag känner väl lite grann, att detta är vanskligt...

Jag menar. Jag vill ju svälta. Och även om jag tror att det behövs att jag äter rätt så extremt i några dagar "för att maximera vinsten" och göra det värt det, så känns det jobbigt att nu börja gå upp i vikt igen, när jag har kämpat så för att gå ner de kilo som den långa ofrivilliga propparperioden gav mig...

Men funkar det inte med att hetsäta emellan, så får jag väl försöka mig på det enda sätt som faktiskt har fungerat för mig.. Att äta ungefär hälften så mycket av vad jag bör... Ungefär dubbelt så mycket än vad jag har gjort denna korta svältperiod... Och att låta det fortgå i minst tre månader.. Så långt som det går...

...

Nej. Jag ville inte svälta... Inte när jag, nu innan nyår, bestämde mig för att förbjuda godsaker...

Jag ville undvika hetsätandet. Och jag ville rikta in mig på riktig mat. På färska råvaror... Och jag ville få ordning...

Men grejen är ju den att, det vill jag ofta. Jag vill ofta få ordning. Det är bara det att när jag inte känner att jag mäktar med och klarar av det som jag vill uppnå. När jag inte ser hur det ska gå till... Och när jag då börjar äta mindre... Då lockar det fram min svälthjärna illa kvickt! Och jag börjar per automatik, sträva efter svält och viktnedgång... -Och näring blir gift..!

Det var det som hände nu...

Min plan var inte att börja svälta igen... Min plan var att få ordning. Att göra 2017 till ett bättre år. Det bästa på flera, flera år! Men... Hur? Jag mäktar inte med vardagens bestyr.. Därbland allt som har med kosten, inköp, förvaring och matlagning att göra! .. Och något boendestöd blev det inte...

... Så att...

Nu smider jag planer för svälten. Finner nya vägar för att vinna så mycket som möjligt på den... Och testar mig fram... Spelar på min egen hälsa, tills hjärtat slutar slå, eller lungorna ger upp... Japp, det är så det känns... Så det är...

...

Men jag har iallfall fått svar från JobbCoach. Och vi ska träffas på tisdag.

Skönt att det blir av så snabbt. Så att jag får komma någonstans i någonting...

Hoppas på att jag, denna gång, kan ta mig ut på en sysselsättning. Så att mitt fokus kan hamna på någonting annat för en stund(om det nu gör det, och aktiviteten inte bara förvärrar situationen)...

...

Annars.

Tv, tv, tv...

... Jag sitter och funderar.. Känns som om jag har någonting att säga. Men det verkar ytterst omöjligt att få ut det i text, denna dag... Kanske för att jag tänker och känner samma saker varje dag. Och att det därför känns ointressant att skriva det igen... Kanske för att jag själv börjar tröttna på vad jag tänker och känner men aldrig gör någonting med eller åt...

Jag sitter här och pillar sönder nyuppkomna sår i mitt ansikte. Dessa sår som nu tycks ha kommit av svälten... Ja, av svälten eller av att ha drastiskt avbrutit hetsätandet av godis och kakor...

Det gör ont. Men det spelar ingen roll. Det är fult... Men det spelar mindre roll... Det som smärtar mig som mest, är ändå mitt beteende mot mig själv. Att jag svälter och hetsäter. Att jag tvingar mig själv att lida både fysiskt och psykiskt. Om och om igen... Och att jag hindrar mig själv ifrån att uppnå någonting alls av värde. Att få vara glad och uppleva saker. Att få sträva framåt och finna kärlek och värme... Att jag tycks göra allt av ingenting för att ta mig framåt och göra livet värdigt... Känna mig viktig... Hälsosam... För att få mitt existerande att betyda någonting... Jag menar. Man får inte så lång tid här på jorden... Och fastän livet kan ta slut vilken minut som helst.. gör jag ingenting för att få ut någonting av det... Jag bara väntar...

...

Dagen idag...

Jag har sett på tv... Vilket jag knappast behöver skriva att jag gör, längre. Då det är ett absolut vardagligt faktum.

Och jag har ätit. Druckit...

Jag har messat 24åringen. Då det kändes som om det var dags att svara på hennes mess nu efter flera dagar...

Hon tyckte att jag skulle satsa på mikromat. "Det är gott och enkelt"... Och ja. Det hade ju varit en idé nu när jag inte mäktar med att få mat till bordet. Men det som står ivägen lite då, är ju det faktum att jag har avlagt ett löfte till mig själv om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och att, om jag bryter detta löfte, jag kommer att få jättesvårt att undvika hetsätandet... Men ja... Det är lockande... Jag suktar verkligen efter allt onyttigt just nu. Fett och salt. Socker och... Ja, vad det nu är för hemskheter i allt som jag älskar!

... Och så mailade jag MinKontaktPåKommunen. Behövde fråga henne ifall det fanns någon som jag kunde kontakta för att höra hur det går på sysselsättningsfronten.

Hon trodde att det skulle vara min gamla jobbcoach... Så. Så fort som jag hade fått det svaret, mailade jag Jobbcoach och frågade när det kommer att börja hända något... Men har inte fått svar ännu... Får se om hon svarar imorgon.

...

Annars...

Jag har funderat hund...

Hittade en fin hund på Blocket. Och kände bara att det kanske skulle vara värt det. Jag menar. Det som håller mig tillbaka(förutom den psykiska pressen), är ju begränsningarna i livet, som en hund skulle innebära... Men jag vet inte hur länge jag ska hålla mig öppen för annat, när mitt liv i stort sett har bestått i att se på tv och struggla med mig själv, i flera år nu...

Jag menar. Skulle en hund helt plötsligt bli ivägen för att jag blir väldigt upptagen(som ett mirakel från ovan), så skulle jag bli väldigt förvånad... Och ändå känns det så tungt att binda upp sig..! Trots att det kan göra mig lyckligare och ge mitt liv en mening!

... Och så har jag funderat onyttigheter hela dagen.

Jag har suktat efter kakor, bullar, tårtor. Suktat efter choklad, godis och milkshakes... Efter hamburgare, pizza och paj...

Och det har bara varit full rulle däruppe... Men jag kan ju inte spela förvånad. Det är ju vad som händer när man nekar kroppen sitt bränsle... Och när man har vant in dåliga matvanor under ett långvarigt hetsätande!

...

Jag hoppas att JobbCoach svarar imorgon. Så att jag får veta om det är pågång...

Men förutom det, skulle jag verkligen behöva tillåta min kropp tillräckligt mycket energi för att orka diska. För att orka duscha... Och så snart som möjligt, skulle jag även behöva tvätta.. och städa...

Just nu orkar jag ingenting. Och jag trivs inte med hur lite jag äter. Trivs inte med hur mycket jag äter... Och jag trivs inte med vad jag önskar jag fick äta... Trivs inte heller med att inte få äta det... Och jag trivs inte med mig själv. Mitt liv... Min vardag...

Jag trivs helt enkelt inte... Jag vill mer än såhär...

... Idag har varit en tung dag... Jag har fått några koppar, skålar och skedar diskade... Men annars har jag knappt orkat stå upp...

Jag brukar ju inte göra så mycket mer än att sitta vid tv:n. Men eftersom att jag skrev igår att det känns förvånansvärt lätt att svälta denna gången, tycks idag ha blivit mycket tyngre...

Jag känner mig alldeles slut i kroppen... Och min hjärna har hela dagen, bett om att få proppa. Om att få köpa en massa gottis att bara vräka i mig... Jag har funderat fram och tillbaka hela dagen, och önskat att jag kunde finna någon väg att få njuta av hetsätandets oemotståndliga sidor...

Och det faktum att hjärnan inte får tillräckligt med näring, har gjort att jag nu även börjar oroa mig sådär igen. Sådär så att man vill äta "det, det och det".. Men att man inte ens skulle orka sig in i det, för att jag säkert kommer att missa någonting som jag verkligen vill äta... "Glömma bort det"...

... Jag tror också att min kropp börjar anpassa sig till svälten nu. För att till slut kommer den ju att börja sakta ner och då inte göra av med i närheten av lika mycket energi som tidigare... Och jag tor att det är vad som händer nu... Varav jag inte orkar röra mig så mycket, heller...

...

Dagen idag.

Jag har som sagt, diskat lite grann... Ytterst lite, men ändå.. diskat...

Jag har sett på tv. Funderat en väldig massa och önskat mig själv några hetsätardagar...

Och så har jag suktat efter att "vad de nu heter" ska höra av sig till mig om aktivitet. Så att vi kan komma igång någon gång, med att hitta en sysselsättningsplats till mig. Jag vill veta om det kommer att ske. Om jag kommer att klara det denna gången. Och jag vill slippa undan vardagen som jag känner den, för en stund.

Jag vet inte om min svält kommer att bli ett större problem, giv och med en sysselsättningsplats.. Eller ifall det hela kanske lättas upp lite grann och blir mindre viktigt... Men jag behöver helt klart fly... en stund...

...

Annars har jag inte gjort så mycket mer idag...

Jag ska fortsätta att kämpa för att inte bryta mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp(och hetsätande!)... Men jag vet inte hur länge jag kommer att orka...

... Nu blir det tv... Och sedan sängen.

... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...

Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!

...

Dagen idag...

Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...

... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!

Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...

... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...

... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...

Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!

...

Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...

Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...

... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.

...

Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!

... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...

Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

... Min hjärnas räknare går i 120... -Min dators och mobils räknare går i 120... -Och hela dagen idag, har dessa gått varma... -Jag kan inte koppla av... Det tycks ytterst omöjligt just nu...

... Jag blir alldeles trött i huvudet... Trött i kroppen. Tung i själen...

Jag har verkligen fastnat i någonting nu. Ännu en oros-och ångesthärva... Och jag kan inte sluta tänka. Fundera. Undersöka... Och försöka finna svar... -"Bäst och sämst", "bra och mindre bra"... "Passande och mindre passande"... -Och det är bara så svårt att komma fram till någonting alls, när det enda man har att gå på, är olika fakta från olika håll... -och sin egen föreställningsförmåga!

... Jag menar. Jag kan inte utan att testa, veta vilka ljuskällor som passar bättre i min lampa... -Och ändå sitter jag bara hemma och försöker finna det ultimata svaret på den frågan... -utan att kunna testa!

Det känns som att det inte finns något svar på vilken styrka jag behöver på dessa lampor. Inget svar på vilket färgsken de ska ge... -Och hur mycket jag än funderar och spänner min hjärna för att försöka föreställa mig hur många delar ljusare jag vill ha "än i hallen", i mitt vardagsrum.. Hur mycket mindre ljus jag vill ha "än vad jag har nu".. -Kan jag inte komma fram till svar.. Till en slutsats. -Det är inte möjligt, utan att kunna testa...

...

Förutom det.

Förutom att ha låtit räknare på tre håll, gått varma hela dagen, varannan minut(bokstavligt).. -Har jag också(som varje dag) räknat kalorier. Jag har ätit(som varje dag) ungefär 30% av vad jag kanske borde... Och jag har sett på tv. Tv. Massor av tv...

...

Jag börjar känna mig svag.

Jag vet inte om det beror på hur lite jag äter.. Eller ifall det beror på att jag bara sitter... Men mina lungor känns sammanpressade, allra helst när jag ligger ner... -Liksom svaga...

...

Jag har varvat min fixering av lamporna, med min önskan om att bara kunna hetsäta "om så för en gång"...

Jag har verkligen lust att bara få äta tills jag får ont och fortsätta äta.. Bara få släppa allt, för en stund... -Men grejen är ju, om jag gör det, att jag kommer att bli svagsinnad igen. Och jag känner inte att jag orkar med att tappa kontrollen och känna att jag sviker mig själv, en gång till nu... -Så. Hellre fortsätta svälta.. än att tillåta propp.. just nu...

...

24åringen messade. -Frågade hur det var, och önskade ett fortsatt gott år... Men jag har inte svarat ännu... Får göra det sedan...

Pappa messade och frågade om han hade glömt en mössa här... -Kollade, men hittade ingen...

...

Nu blir det nog sängen... -Eller ja. Först soffan...

Egentligen vill jag inte sova igen... -Nätterna är jobbiga. Sömnen konstig... Och jag har bara lust att... varken sova eller vara vaken... -Levande död kanske hade varit något... Bara ligga och stirra... Kanske äta mig fet... Och bara skita i allt...

... Jag tände lampan...

Jag tände lampan, och nu känner jag mig helt stel och slutkörd...

Ja, jag har länge dragit mig för att tända taklampan i vardagsrummet. Då den är nyupphängd, trearmad... och medför osäkerhet i vad jag tycker om de ljuskällor som jag nu har i den... -Jag börjar helt enkelt tänka för mycket. Fundera, och söka svar...

Och idag var inget undantag. -Jag tände den och kände direkt att "Kanske är dessa lampor ändå för starka. För bländande"... Och jag kunde inte sluta fundera på ifall till och med möbler och textilier bländade mig där jag satt och stickade på mitt tidsfördriv... -Stirrade och stirrade på den där lampan... -Störde mig på den...

Så.

Jag började söka svar. Kunskap...

Jag har lärt mig nya saker. Sökt mer och mer, ju mer info jag hittat... -Och även om jag nu känner mig mer säker än innan, på ungefär vart jag ska lägga mig nu när jag ska testa annan ljusstyrka.. -Känner jag mig alldeles spänd inombords... -Jag kan inte riktigt slappna av. Och inte förrän jag har testat någonting nytt, kan jag känna mig lugn... -Och funkar inte de nya, kommer världen rasa samman, bara lite grann.. För att jag då har betalat några hundringar på LED-lampor som sedan inte blev bra.. "ändå..!"...

... Men jag måste ju testa. För att det är ju ingen idé att ha en lampa hemma, som man endast trivs med om den är släckt. -Allra helst inte när det är denna som egentligen ska ge huvudljuset i rummet!

...

Annars.

Förutom detta nervösa och tvångsmässiga sökande efter svar. -Mätning av kvadratmeter i rummen, och uträkningar av lux(lumen/m2) och lumen(ljusflödet).. -Har jag... nog bara suttit vid tv:n... -Det har inte blivit så mycket annat. Jag har ätit och druckit lite grann, också... -Tråkat. Väntat på ingenting... -Ja, och så stickade jag några varv på min stickning. Eftersom att jag kände att taklampan behövde tändas för andra gången sedan den sattes upp för en vecka sedan..!

Ja. Och innan jag började räkna på dessa ljusflöden och läste på om ljuskällor och rumsstorlekar, tror jag mig minnas att jag fortsatte mina tvångsmässiga funderingar på hur jag skulle kunna få tillåta hetsätning samtidigt som jag svälter och går ner i vikt... -Men än sålänge har jag inte köpt hem någonting och svikit mig själv..! -Än sålänge tycks det faktum att det är nytt år, vara ett väldigt starkt argument för ett fortsatt förbud.

...

... Jag kom av mig...

Jag är lite för fixerad vid dessa ljuskällor nu, och dessa lumen-och lumexvärden...

Även om jag tror att jag har mina "mellan "det och det" -värden" när det gäller lumex som lampan ska utstråla, så känner jag mig fortfarande i behov av att "Kolla, kolla, kolla. Läsa, läsa, läsa... Och räkna, räkna, räkna... -Fundera, fundera, fundera"... -Så att det får nog vara allt för idag... -Ska se om jag kan varva ner en stund framför tv:n... Eller om jag blir fast i ytterligare timmar av gnagande funderingar..!

Jag suktar. Det gör jag...

Det hade nog varit enklare.. -En helt annan sak, om jag hade haft ett liv. Om jag hade haft något intresse. Någon aktivitet... Någonting nyttigt eller meningsfullt att ägna mig åt... -Men nu när jag bara sitter... När jag känner mig för stressad och orolig, för att ens orka ta en promenad eller en dusch...

... Nej, jag funderar bara på en sak just nu... -Jag vill äta. Jag vill proppa... Jag vill bara fylla hela vardagsrumsbordet med hundra(överdrivet såklart) olika sorters godis och kakor... Tårtor och bullar... Bara allt vad jag kan finna.. -Och bara vräka i mig.. Tills det gör ont och mycket längre därtill... -Jag vet ju att suget och lusten att äta... -Att till och med viljan till allt detta skräp, försvinner efter ett tag... Men att fortsätta pressa in mer och mer... Fastän smärta... -Ja, jag vet inte varför jag gör det. Men någonting känner jag väl att jag vinner på det.. Rent emotionellt och psykiskt...

Så att. Jag har suttit här hela kvällen, och verkligen funderat och funderat. För att komma fram till hur jag ska kunna tillåta mig själv proppardagar, utan att för den sakens skull, gå upp i vikt eller tappa greppet helt kring mina regler...

Jag borde inte ens fundera på detta. Borde inte ens ägna det en tanke. För att det finns inget alternativ till den regel som jag nu har skaffat mig. Inte nu när den tycks fungera. Vilket inget annat har gjort(på bra länge)... -Skulle jag börja göra undantag eller komplicera denna regel om nolltolerans till att köpa onyttigheter, och göra vissa undantag... Börja spela upp och ner i hur många kalorier och vart de får komma ifrån.. Eller vad jag får handla och inte... -Då blir allt för otydligt. Och jag kommer inte längre att kunna hålla mig diciplinerad alls..!

... Nej, jag måste fortsätta förbjuda. För att detta känns nu självklart. Och så länge som jag kan hålla på det utan större besvär... -Så länge som min beslutsamhet står fast och det fortfarande känns möjligt att ha det på detta viset, ska jag hålla mig till mitt löfte... -Jag får inte svika mig själv!

... Men det känns jobbigt. Det gör det...

...

Idag.

Idag har jag bara suttit vid tv:n... -Ja, jag spelade lite BubbleShooter vid ett tillfälle när jag väntade på att få äta, också... -Annars har det, vad jag minns, bara varit tv:n...

Jag har suttit. Legat. Jag har...

... Hmm... Annars har jag också druckit lite grann och ätit lite gröt...

Jag har räknat kalorier, och fört loggbok(vilket jag gör varje kväll)...

Och jag har funderat en massa. Känt samma uttråkade och meningslösa känsla som jag alltid gör nuför tiden.. -Och jag har skrivit av mig om detta, i min känslobok...

...

En ny dag imorgon...

Okej. En snabb bloggning innan jag går och lägger mig. -Bara för att hålla den igång..

Jag är helt slut och skulle inte kunna göra slut på den här dagen fort nog...

...

Inatt sov jag oroligt. Kunde inte riktigt slappna av... Och jag klev upp ett par timmar tidigare på morgonen, än vad jag brukar göra... -Såg på tv... Åt...

... Och sådant har det varit, hela dagen. -Jag har ätit. Druckit... -För lite, men ändå lite grann...

Och nu känner jag mig bara så himla sunkig för att jag bara sitter... -Min hjärna känns alldeles seg. Degig... -Alldeles som om den mosats ihop och spänts ut på en och samma gång... -Jag skulle verkligen behöva lämna lägenheten...

Jag har haft lust att göra någonting drastiskt. Någon förändrig...

Har haft lust att börja proppa "bara för en gång"... Men varit rådande överens med mig själv om att det skulle vara att göra mig själv en björntjänst. -Jag menar. Regeln som jag har satt upp för mig själv om att jag inte får köpa några onyttigheter detta året, är mer tydlig nu än vad jag någonsin kan få den... Liksom självklar. -Och det är ju detta som jag har försökt få till i flera månader nu, men inte kunnat.. "För att regeln har varit svag och otydlig". Men ett nytt år, tycks ha lagt tyngd till vikten i detta beslut.. I denna regel. -Så att... Nej, jag får inte "tillåta" någonting, just nu... Aldrig får jag tillåta någonting.

... Jag har känt att livet är meningslöst. Och jag har velat bort. Avsluta...

Det är bara så tråkigt. Och jag kan inte se någon väg ut ur detta taggiga buskage... -Jag har inte de rätta verktygen... Och det känns som om jag lever i en mardröm som jag verkligen inte kan vakna upp ur... -Jag vill inte fortsätta mer nu... Det känns inte värt det...

... Jag känner mig ensam, men samtidigt pressad till umgänge med nära och kära... -Jag menar. Hade jag varit helt ensam, hade jag inte haft någon annan att ta hänsyn till i mina beslut... -Jag hade kunnat sluta. Stanna upp, när jag vill... -Men samtidigt. Som ensam... Det känns så meningslöst... Olyckligt... -Ensamt...

Jag vill springa så fort jag bara orkar. Springa tills jag stupar... Och spinga ännu mer...

Med armarna viftandes över huvudet, och ett högt och starkt tjut ut i tomma intet.. -Vill jag springa mot ingenting...

Jag vill inte se. Jag vill inte höra... Och jag vill inte veta. -Jag är klar. Och jag önskar det fanns en enkel och "rätt" utväg"... -Jag behöver ett avslut...

...

Annars har jag gjort lite(med betoning på "lite") havregrynsgröt i mikron, idag... -Och jag har även kokat en portion soppa(som blev jättegod, by the way) på frysta grönsaker, lite grädde, och kryddor...

Annars har det blivit som tidigare dagar. -Gräddlikör. Kakao på vatten, med lite grädde...

... Jag diskade även några få koppar och skedar... -Men det är såå mycket kvar...

...

Nu är det helg igen...

Det betyder ingenting för mig. Om något, är det jobbigt.. Eftersom att myndigheter och liknande som man behöver få tag i, är lediga... Och allt saktar ner i samhället... -Till exempel min sysseltättning som jag väntar på att höra någonting ifrån!

Hade jag haft en sambo.. eller ett arbete själv, hade dessa helger varit att se fram emot.. Även för mig..! ... -Men nej. Inte nu...

...

Jag ska lägga mig i soffan. -Se om jag kan varva ner innan sängen...

Imorgon blir det en ny dag... igen...