... Idag har jag kokat ny soppa...

Jag har gjort ett nytt veckoschema, för första gången på.. jag vet inte hur länge...

Jag har sprungit på toaletten, var och varannan minut...

Jag har räknat en hel del kalorier...

.. Och... jag har sett på tv... och ätit en del godis och liknande...

...

Jag klev väl upp runt elva i förmiddags. Satt vid tv:n. Åt lite grann...

Jag minns inte ens varför jag började skriva upp precis allt som jag behöver göra varje vecka och när det skulle göras... Men jag fick iallafall till slut, till ett schema. Fick upp det på VitaTavlan, och... -Ja, nu känner jag mig för överväldigad och stressad, för att kunna se mig själv börja följa det...

Det blir bara för mycket varje dag, och det känns som att jag aldrig kommer att få det att gå ihop utan att stressa ihjäl mig på vägen! Men det är nog mer än känsla nu, än då. Jag menar. Klarar jag av att sätta igång mig själv, kanske jag kommer in i det... -Det är ju bara vardags-och hushållssysslor.

... Efter att ha gjort det där schemat...

.. Ja, halva dagen, känns borta för mig. Jag kan inte minnas vad som ledde till vad, och varför...

Men jag bestämde mig iallafall för...

Ja, just det, ja.

Jag hade ju skrivit ett schema som innebar matlagning på onsdagar(ja, jag satte det på en dag i veckan nu, för att det känns så mycket ändå)... Och då den där kålen i kylskåpet, redan gjorde mig så stressad.. skulle jag inte orka ha den ligga i flera dagar till och vänta..! ... Så därför bestämde jag mig för att ta tag i det idag och få det gjort...

Det mesta gick smärtfritt, men jag valde att inte ens smaka på soppan idag, eftersom att jag oftast stressar upp mig när jag ska försöka bestämma mig för vad jag tycker och varför... -Så att nu blir det en överraskning när jag väl ska äta den sedan!

Idag mätte jag dock hur mycket jag kryddade den, så att jag till slut kan börja känna på mig vad som funkar för vilken typ av grönsaker, och vilken kryddning som passar till den smak jag är ute efter...

... Den blev väldigt kalorisnål, soppan. Vilket kommer att göra att jag måste ha någonting till eller i... men det blir ett senare bekymmer... Just nu orkar jag inte tänka...

... Jag fick undan soppan, i frys och kyl...

Jag skar ner resten av kålen, och fryste in... Så att nu slipper jag stressa upp mer över den...

... Och sedan soppan blev klar och undanlagd, har det blivit tv. Det har blivit äta... Och det har blivit toalett.. -Ja, RödaVeckan...

... Och så har jag funderat på VitaminKomplex eller någonting, så att jag kan få håret att sitta kvar på huvudet... Grejen är ju den att jag inte vet hur jag ska kunna få i mig rätt mängd näring alls om jag ska börja leva på frukt och grönt. Hur jag ska orka lägga ner den kraft som krävs, för att äta rätt och tillräckligt mycket... Så att jag har ingen förväntan om(på?) att jag ska börja få i mig de vitaminer och annat viktigt som kroppen behöver, giv och med min kostförändring... Det blir kanske en aning bättre än innan, men tillskott kan ändå komma att behövas...

...

... Jag har inte varit utanför dörren.. men jag orkar inte bry mig...

Det finns så mycket som jag borde, behöver, och egentligen måste göra... Men jag orkar inte riktigt greppa det och hålla fast... Så att.. jag får bara acceptera, istället...

Jag gjorde ju ett veckoschema idag... och det var ju ett steg på vägen iallafall... Även om jag kanske inte tar det längre än så... -Men det återstår att se...

... Äsch, jag är för trött för att orka tänka. Så att jag kör igenom dagen lite snabbt, och går sedan och lägger mig på soffan igen...

...

Det har varit mycket tankar idag, och många inlägg i min känslobok, utspridda under dagen...

Och det var även "många tankar" som var anledningen till nattens avsaknad av sömn... Ja, jag sov ingenting alls under hela natten. Jag gick och la mig vid... någon gång efter tre på morgonen. Märkte efter ett tag, att jag tänkte för mycket för att kunna koppla av och koppla bort. Så att jag satte igång musik istället...

Minuterna gick, och jag började sjunga till musiken... Timmarna gick, och jag bestämde mig för att kliva upp igen... Jag minns inte vad klockan var(just det, halv sju), men innan jag bestämde mig för att försöka sova, en gång till, hade den iallafall börjat närma sig åtta(eller senare) på morgonen...

... Vaknade sedan vid elva på förmiddagen, och klev upp för att sätta mig vid tv:n som varje dag...

... Jag såg på HemTillGården. Åt soppa.

Sedan gick jag iväg till affären för att handla helggott...

...

... Jag har funderat olika vägar. Känt mig uppgiven och.. lite deppig... Förtvivlad...

Som sagt, skrivit en hel del...

Jag har upptäckt att mitt hår är väldigt(väldigt) tunt nu. Att jag har tappat det mesta av det, och nu bara har ungefär en fjärdedel(eller mindre!) av vad jag hade när jag fortfarande bodde hemma... Vilket har fått mig att fundera "blodprov"... Men också det faktum att jag tror mig riskera diabetes av mitt sätt att äta... Jag menar, nästan uteslutande socker..! -Inte konstigt att mitt hår inte trivs, och lostnar!

... Ja, solen sken idag. Det var jättefint väder... och jag blev med ens deppig för att jag inte orkade, ville, kunde... utnyttja det... -Uppgivenhet. Otillräcklighet... Idioti och dumhet...

Skrev lite grann, om vad jag egentligen måste eller borde göra... Skrev även om hur jag egentligen borde leva. -Ätandet, aktivitetsnivån... Hälsan.

... Jag gick och la mig för att vila en stund, vid strax efter sextiden... Släckte lampan, så att det blev mörkt. Bäddade ner mig under täcket, med kläderna på... Och somnade till, i ungefär en halvtimme... Sedan var jag piggare...

... Jag har ätit en del, men inte för mycket. Dock bara soppan som var gjord på grönsaker. Resten var bara tomma kalorier... -Jag måste sluta... Jag måste vända håll. Bryta ett mönster...

... Annars har det bara blivit tv, tror jag...

... Jag känner bara att jag inte vill leva längre... Eller jag vill nog leva och jag kan säkert finna lust om jag bara tar mig till att utnyttja livet... Men jag vet inte vad jag har för mening att fortsätta, när jag inte kommer någonstans. När min tillvaro, vardag och jag själv, känns så himla meningslösa...

Det känns bara så långdraget... och onödigt, på något vis... Och eftersom att jag varken har någon tro på, eller har lyckats bevisa för mig själv att det kommer att bli bättre. Att jag till slut kommer att ta mig vidare, tillåta mig själv att må bra och vara lycklig... Att jag någon gång, kommer att hitta rätt... Att hitta ut ur den här taggiga, giftiga skogen, börjar jag tvivla en hel del på ifall jag är här för någonting mer än ett enda långt och utdraget självförhindrande av(från?) lycka och välmående... Och även fast jag egentligen inte, av annan anledning än brist på ork och tro, vill försvinna, så kan jag inte låta bli att fundera över vad det här är värt och ifall det är mer värt att bara avsluta...

... Jag menar. Det känns som om jag söker och söker. Som om jag letar under varenda sten. Lyfter på alla stenar, små nog att orka bära, men jag finner aldrig vad jag söker. Alla vägar känns stängda, bommade och låsta... Och är de inte tillräckligt oåtkomliga, backar jag istället, då jag ju inte vill...

... Det känns inte som om någonting kommer att fungera. Inte nu, inte i framtiden. Och var och varannan dag, vissa perioder jobbigare och tyngre än andra, rasar marken under mina fötter och jag befarar det värsta... Blir paranoid, utmattad och orolig...

... "Men jag mår ju så bra. Är ju så stark... Klarar ju allt så himla bra"... -Och alla mina vägar till ett bättre mående, ett meningsfullare liv och ett lugnt sinne, blockeras... "Saker kan inte bli bättre, som redan är bra. Jag kan inte jobba på att må bättre, om jag egentligen redan mår bra... Och jag kan aldrig komma vidare, om jag inte med hela mitt hjärta, vill"...

... Det är utmattande, och jag har bara mig själv att skylla...

Bara jag, kan uppnå en förändring. Bara jag, kan avgöra hur jag vill leva mitt liv... Bara jag, kan bestämma vad jag ska vilja och inte vilja... Och bara jag, måste stå för konsekvenserna av de val jag gör, positiva som negativa...

... Det ligger på mig, och jag är orolig att jag aldrig kommer att släppa fram mig själv dit där jag vill vara... -Aldrig. Och vad finns det då för mening? Jag kan dock inte vara såpass självisk, att jag sviker och sårar mina syskon och föräldrar... Där måste väl någon form av gräns gå? ... Är olyckan eller sjukdomen framme, så... Men annars..

...

Idag har jag.. varit till affären i stan och köpt hem broccoli, vitkål, bananer och en färdig baguette...

Jag har vattnat alla mina växter...

Jag har legat på sängen, då det blev för tungt att se på tv:n. Druckit min banansmoothie på sängen...

Jag har läst lite i en bok om stjärntecken... Hur man nu kan lita till det, då man ju kan bli född för tidigt eller för sent... "Ska man lita till då man skulle blivit född eller till då man föddes?"..

Jag har sett på tv...

Jag har rensat lite i min mail...

Jag har funderat vårdcentral, personligt ombud, kuratorn och aktivitet...

Jag har rensat mitt skrivbord(databakgrunden) och bytt bakgrund på denna...

Och jag har haft jätteångest och inre kris, av inköp och förvaring av frukt och grönt...

.. Ja, och så har jag skrvit i min känslobok, några gånger..

Det kanske var det.

... Jag åkte iallafall till affären vid ettiden idag, efter att ha sett på HemTillGården...

Idag åt jag ingenting innan jag åkte, eftersom att jag inte kände något behov av det...

.. Jag köpte det jag skulle ha, och tog första bussen hem igen...

När jag kom hem, började jag kolla upp hur grönsakerna jag hade köpt, skulle förvaras. Någonting som även förra gången som jag försökte köpa hem och äta riktig mat "som måste förvaras rätt", gjorde mig nervös, gav mig ångest och pressande oro... så att jag till slut gav upp med den sortens ätande...

... Jag blev även idag, orolig... rörig i huvudet, osäker och förtvivlad... Alldeles tung inombords... Mest på grund av att jag blev osäker och förvirrad på vissa saker som jag läste, och då inte riktigt kunde avgöra vilket sätt som jag skulle eller borde föredra...

Beslutsångest. Prestationsångest... Och mina frågetecken växte sig både större och fler... Frågorna hamnade i vad jag borde köpa, -frysta eller färska. Ifall jag borde frysa in dem direkt jag kommer hem, eller ifall jag vill ha möjligheten att äta dem färska.. -Och om jag väljer att frysa in dem, varför inte köpa frysta grönsaker? "Dessa är väl billigare?" ... Och om jag fryser in grönsakerna, borde inte frukten också frysas in? "Eller varför inte?"... Och om jag ska välja frysta grönsaker istället, då går ju min strategi om att bara köpa grönsakerna på erbjudande, förlorad.. -Eller?...

Och allt blev bara kaos i huvudet. Vilket ledde till att jag kände stort behov av att dela mina bekymmer med någon. Någon som bryr sig på samma sätt som jag gör, men som hanterar det på ett annat, så att jag kan diskutera och kanske dras ner på jorden lite.. eller hålla mig uppe...

.. Och mina funderingar kring alla dessa möjliga omöjliga vägar, tog sin ältande, gnagande start... Likaså sängliggandet och "flykten" från tv:n... och sökandet efter olika alternativ till hjälp framåt, på datorn.. -utan framgång... Det är synd att mitt personliga ombud inte jobbar kvar längre...

Det har knappt blivit någon tv idag, då jag har känt mig för tung och stressad för det. Men jag satt iallafall där en stund när jag åt min baguette...

...

"Jag vill inte vara med längre. Jag känner mig som en fånge i mitt eget liv. I min egen kropp och mitt sinne..". Så känner jag när jag tänker på att det är tvunget att komma ytterligare en dag imorgon... -Min själ vill bara ut...

... Den här lägenheten kommer att ta livet av mig till slut. För att i stort sett varje dag, är det någonting som indikerar på att det snart ska gå sönder, braka samman eller bete sig dumt till... och jag orkar inte hantera det. Jag orkar inte hantera risken för att det ska ske. Orkar inte hantera faktumet när det väl sker... Jag orkar inte förbereda hemmet, gång på gång, för någon snubbe som ska komma hit och fixa diverse problem... -Samma problem, igen och igen! Och jag orkar inte med alla tunga känslor som ligger i oron... -Känslan av att jag kommer att gå under... "när som helst nu"...

... Han var tvungen att spola vatten i sitt kök, mitt på dagen... Han var tvungen att få det att låta konstigt och visa på stopp i rören, redan på början av dagen... Han var bara tvungen att göra mig orolig, ängslig och tung, med flera timmar kvar av min dag...

... Ja, imorse började han diska eller något, och det är ju klart att han ska göra det... Men det började återigen låta på samma gurgliga sätt som det har gjort övriga gånger som det har blivit översvämning i mina diskhoar... Jag vet ju med mig att det kommer där uppifrån, med tanke på att jag själv knappt använder min kökskran, när jag inte fyller på vattenflaskan till kylen! Och jag kan ju tänka mig att det fortfarande är det där rostet eller vad nu reparatören/rörmokaren sa att det var den gången som han var här efter städfirman på övervåningen, hade härjat hos grannen... -Men fortfarande(?!), liksom! ... Eller vad sköljer han ner för något?

... Vilket fall, gör det mig orolig och nervös. Lika orolig som borrljudet i badrummet, och ljudet av en mjuk fontän i rören, efteråt...

... Jag vet inte vad det är som händer, och att det har hänt så mycket skit och de har fått komma hit så många gånger på de här två åren... -Jag känner mig bara så... ängslig. Det kommer aldrig att ta slut, kaoset, oron över framtida katastrofer...

Och jag vet inte heller om jag vill bli av med min rädsla och oro för katastrofer... Det skulle kanske bara gör mig... oförsiktig, så att jag släpper garden... och bara låter allt hända...

...

Jag mailade MinKontaktPåKommunen...

... Ja, det borde vara enklare än vad det är, och inte alls lika komplicerat... Men så är inte fallet...

Jag känner att jag behöver prata med någon och även få lite stöd i hemmet... Men samtidigt finns det ingenting som skulle fungera för mig, då jag inte alls kan ta emot hjälp eller prata om hur jag mår, när jag inte är mitt uppi mina kaotiska känslor... Jag känner att jag behöver ha någon att skriva av mig mina känslor till och kasta mina problem och bekymmer på, varje gång som jag inte längre känner att jag orkar leva. Att jag, när jag känner att någonting verkligen inte fungerar, och när någonting känns så konkret och självklart det bara kan göra, kan förmedla det till någon...

För att det är svårt att förmedla diffusa saker som man inte kan ta på... Som känslor och själsliga ting... Jag har liksom ingenting att komma med, om vad det egentligen är som är fel och vart jag vill komma... -För mig, mår jag både bra och dåligt på en gång. Jag är både stark och svag. Både glad och nedstämd... och jag är både vuxen och helt oansvarig... Klarar allt och klarar ingenting. Har mycket energi, samtidigt som jag bara orkar dega...

... Så att jag vet inte. Det känns så rörigt, och sådana här saker kan jag inte förmedla... om det ska vara på inbokat möte... eller när någon förväntar sig det... -Det blir bara "Jag vet inte. Ingenting. Jag mår bra. Jag vill inte ha någon hjälp"... som svar på alla frågor... Och så backar jag, avslutar kontakten och fortsätter må dåligt.

...

Okej.

Annars har det blivit tv idag.

Jag passade på att slänga lite skräp ifrån köket...

Jag känner ingen energi till att diska just nu, även fast jag vet att det måste göras snabbare nu än vad jag hade planer på, eftersom att det antagligen bara är en tidsfråga till översvämning.. igen! Men jag tog några tag med soppåsen, iallafall... -Bättre än ingenting.

... Jag har stirrat på mina Avokadoodlingar... Fotat dessa lite grann, och sedan även fotat alla dessa blommor som min paprikaplanta har fått nu! Vet inte om jag har sett så många blommor på den förut, som dessutom inte har ramlat av i knoppstadiet..!

... Jag har kollat lite bilder på datorn...

Och så har jag ätit min ingefära,-morots -och jordärtskockssoppa, en färdig lasagne som jag köpte igår... och lite smoothie/juise som inte heller idag, blev särskilt god... -Hoppas på bättre kombolycka nästa gång..! 

... Okej...

Jag har ont i huvudet, jag har ångest, känner mig ängslig... har gaser, är nära RödaVeckan... -Och jag känner mig bara jättestressad och tung inombords!

...

Jag vill inte skriva om vad som har hänt(utöver det vardagliga), just nu... Så att det blir nog inte mycket till inlägg idag...

... Men jag ska beskriva min dag, uppifrån och ner.. eller tvärtom.

...

Jag minns inte riktigt, i skrivandets stund, vad jag drömde inatt... Men det var iallafall väldigt verkligt, och väldigt stökigt... precis som mitt sinne, min själ och tillvaro just nu...

... Usch, usch, usch... Jag kan inte tänka, känner jag... Får inte fram några klara minnen om min dag...

Men jag har iallafall suttit framför tv:n, som varje dag... Jag har testat den där gröten som jag la i blöt under natten, och inte alls tyckt om den... Och så har jag testat en av de där sopporna som jag tyckte smakade för mycket ingefära när jag hade gjort dem, och märkt att dessa var ätbara men blev väldigt mättande efter bara några tuggor...

... Jag har även gått till affären en vända... Eller ja, två...

Mailat JobbCoach och frågat hur länge jag kan förvänta mig att få vänta innan det inte finns någon idé att vänta längre... "Så att jag kan försöka tänka om, i så fall"... Jag orkar liksom inte vänta om väntan visar sig vara för ingenting... Så att om hon vet med sig att det inte finns någon plats eller att risken är överhängande stor att hon inte kommer att hitta någonting till mig, känner jag ett stort behov av att veta det nu på en gång... eller så fort som möjligt...

... Jobbcoach svarade iallafall att hon väntar på svar från en gård utanför min by, och att hon inte visste hur lång tid det skulle ta. Och så sa hon att hon tyckte att det var synd att jag inte ville ge den där gruppen på brukshundklubben en chans... -Men nej. Det kändes inte bra.

Jag har haft lite kontakt med 25åringen.. Pratat i telefon med henne, och messat med 24åringen...

Och sedan, efter telefonsamtalet som avslutades med att hon skulle ringa ikväll igen, har jag haft en väldig ångest. Känt mig tung och ängslig... Nervös, och.. motvillig till ytterligare ett samtal...

Jag hade under dagen, skrivit en lista efter att ha köpt min baguette, om hur jag strategiskt skulle minska på allt som inte innebar färska frukter och grönsaker... Men när allt blev så himla tungt och jobbigt, bestämde jag mig ändå för att gå till affären en gång till... Köpa Pringles, och en färdig lasagne till morgondagen...

... Efter att ha handlat, ville jag gå en liten omväg hem, mest på grund av stress. Men då en kvinna och hennes lilla barn gick åt det hållet som jag tänkte gå, gick jag åt det andra hållet och hamnade där gatulyktorna tog slut... Vände då tillbaka igen och gick hem samma väg som jag kom... -Obehagligt med kolsvart mörker..!

...

... Så till kvällen har jag ätit Pringles... Jag har legat och försökt slappa bort huvudvärken, och bara gruvat(om nu det är ett ord) mig i ångesten. Låtit den vara... Funderat lite grann... och känt mig stressad...

... Det är den här känslan som gör att jag bara vill trycka på "av"knappen och... avsluta...

... Jag har funderat lite under dagen, att maila kuratorn som jag fortfarande har mailadressen kvar till...

Men som alltid... "Vad ska man säga..? Vad har jag att säga? Att komma med?"... -Nej, ingenting. Men om jag ska kunna ta bort den enda sak som jag har tagit till vid jobbiga stunder och känslor(alltså skräpmaten), måste jag ha någonting att ta till istället... Annars kommer jag inte att orka..!

... Jag är supertrött, och jag ska orka sitta uppe till 03.10 idag... Följer ju TheMissing, vid den tiden, så att...

Det blir tufft. Men bloggar jag nu, så orkar jag nog...

...

Idag...

... Ingenting, tror jag...

Jag har ätit upp den sista propparmaten. Varit frustrerad och uppgiven... Mycket för hur livet ser ut och alltid kommer att se ut...

Och min "lösning" för att kunna lugna ner mig lite, var att skriva ett långt och utförligt inlägg i min känslobok, om att jag måste börja äta hälsosamt och gärna lagom mycket... Om att jag själv måste börja ta tag i de saker i livet, som betyder någonting för mig, om det ska hända något alls... -Jag kan inte bara vänta på att saker ska hända.. Förändras...

... Men det enda steget som jag skrev upp och måste börja handla efter, var hur jag skulle äta och att jag inte ska äta mer skräp... Och resten får vänta, för att det känns så himla onåbart, svårt, krävande och... omöjligt... Som om det aldrig kommer att kunna hända...

Så att, vare sig jag väljer att må skit eller bra, väljer att ha ordning eller kaos... Väljer att kämpa eller bara glida, ska jag få ordning på vad jag äter... Jag bryr mig inte så mycket om ifall jag svälter, för att det har jag överseende med... Men hetsätandet och en massa skräp... Tomma kalorier... -Det måste bort. Jag behöver ha i mig frukt och grönt...

... Efter att ha skrivit det där inlägget och återigen accepterat att jag kanske aldrig kommer någonstans och att det är tillåtet för mig att vara svag och... dum mot mig själv, och jag visste vilka regler som gällde för att åtminstone bli "lite" nöjd med mig själv, kände jag mig inte lika uppgiven och tung...

Jag hade nu övertygat mig själv om mina egna val och ansvar... Och det är ju upp till mig att må dåligt eller bra igenom livet. Att dö lika meningslös som jag känner mig nu, eller att ta tag i mig själv och tillvaron för att ta mig någonstans där jag trivs och är lycklig...

...

Jag har bara suttit och legat i soffan idag... förutom när jag diskade lite grann...

Inte så jättemycket kvar nu, bortsett från skräpet... Ja, om man räknar bort alla lägenhetens andra rum...

Jag har tagit lite foton med systemkameran... och bara "lekt" lite...

Jag har kollat igenom lite bloggar som jag läser...

... Ja. Och så har jag slängt ihop lite gryn och fröer i en kastrull med vatten, som ska få ligga över natten... Tänkte väl se hur det blir att mixa den imorgon. Om det är ät-/drickbart...

... Det blev bara på 70kilokalorier, eftersom att jag har lite gryn och fröer, och mycket vatten...

... Det är ju där problemet ligger, i att byta kost till enbart växtriket. Jag har ingen psykisk ork till att komponera ihop måltider som innehåller tillräckligt mycket energi och näringsämnen för att täcka mitt dagliga behov, och det gör mig både trött och snabbt hungrig...

Jag orkar liksom inte planera för mina måltider. Orkar inte planera för inköpen... Orkar inte sedan använda fler råvaror i den "mat" jag gör, än vad jag för stunden, har lust med... Min grej är liksom att kolla igenom skåpen och bara plocka allt vad jag har lust med just då, och sedan göra någonting av det. Enkelt eller mindre enkelt ihopsatt, beroende på energin, sinnet och humöret... Jag orkar liksom inte planera, eller följa ett "schema" även om det är ett schema som jag själv har planerat för... -Det blir bara så rörigt...

... Stöd i dessa punkter, hade varit skönt...

Men jag har lärt mig att det är helt meningslöst, då jag varken kan ta emot stödet eller lita på att det behövs när det väl kommer till kritan...

...

Jag somnade framför tv:n en stund där vid femtiden, kanske, efter att ha försökt hålla mig vaken så att jag kunde se klart serien på tv:n... Och jag blev pigg igen, lagom tills programmet hade slutat... -Typiskt.

... Jag har hoppats på att JobbCoach skulle höra av sig om ifall hon hittat något till mig eller inte... Men har inte hört något...

...

That's it.

... Jag var till affären en vända, vid tolvtiden... Köpte den där propparmaten som jag kände ett sådant etsigt och tungt behov av igår...

Jag kände egentligen inget större behov av att proppa, idag. Men eftersom att jag var inställd på att handla, så ville jag ju inte motstå...

Sprang in i(inte bokstavligt) granngubben med sin hund, på hemvägen... Den gubben som jag så ofta skäller ut för mig själv, när det låter så oförklarligt i mitt bardrum och samtidigt dunsar och dänger i hans på övervåningen... Han som gör mig så nervös och frustrerad, många gånger...

Han har börjat se ut mer och mer som om han vill starta en koversation när vi stöter in i varandra. Det räcker liksom inte med bara ett "hej" i förbifarten, längre. Utan han stannar, ser ut som om han vill säga något, frågar hur det är... och när jag är beredd att fortsätta gå, öppnar han munnen igen... Men eftersom att vi inte känner varandra och jag har svårt att prata med folk, finns det inte mycket att egentligen säga...

... Tidigare har jag ju själv tagit initiativet över ifall jag bara vill gå förbi och inte ens titta på honom, ifall jag vill gå förbi och bara säga ett snabbt "hej", eller ifall jag ska gå fram och hälsa på hans hund...

Ja, idag hälsade jag iallafall på vovven, och drog mig sedan ur den kortkorta konversation som blev, så fort som möjligt...

...

Hemma...

Jag har proppat. Ätit...

Jag har stirrat på mina avokadokärnor som jag hoppas att snart börjar gro...

... Jag har sett på tv, sett på tv, sett på tv... -Hela dagen!

Och nu, innan jag började skriva detta inlägg, har jag försökt aktivera mig med lite hjärngympa på datorn. -Spel...

...

När jag tänker på igår, tänker på idag, tänker på morgondagen... När jag tänker på åren som gått, hur livet har sett ut... och hur det nu ser hur.. så känns det bara så meningslöst... Jag är trött. Utmattad, uttråkad och uppgiven... Det känns inte värt det, att fortsätta på samma sätt längre, när jag inte kan se mig själv bli lycklig och känna tillfredställelse och mening...

... Imorgon.. Vad ska hända då, liksom?

Om en vecka, en månad, ett år... Kommer saker kännas annorlunda? Kommer vardagen att se annorlunda ut?

... Det känns så meningslöst att gå igenom det meningslösa ensam...

... Jag hoppas iallafall på att JobbCoach kan hitta någonting till mig, som jag äntligen lyckas ta tag i... -Det kan vara min väg...

...

Det blir trots allt en ny dag imorgon... Så att jag ska gå och lägga mig framför tv:n i några timmar till, och sedan avsluta den här dagen...

...

... Imorse gick jag och la mig klockan... fem eller så... och så klev jag väl upp klockan tio igen... Men ingen YouTube denna natt, för att jag hade inte sett på någonting obehagligt på tv:n, så att föreställningarna i huvudet, var inte lika intensiva...

... När jag kom upp och skulle i vanlig ordning, sätta mig vid tv:n, blev jag skrämd av en nyckelpiga på min soffa... -Väldigt obehagligt. Jag höll på att ta i den, då jag trodde att det var en smula, och jag stelnade till när jag insåg vad det var...

Jag är livrädd för nyckelpigor(!) och allt annat som är närgånget och kan flyga! Så det tog ett tag innan jag kom fram till hur jag kunde få bort den ifrån soffan, så att jag kunde sätta mig... Men jag lyckades till slut komma tillräckligt nära för att se att den var halv och alltså död(vilket fick mig att undra hur den hade hamnat i min soffa och vart den andra delen fanns!) ... Och när jag insett det, lyckades jag trots allt, samla mod till mig och ta bort den med en tjock(!) bit papper...

Efter det, mådde jag väldigt dåligt över min vardagsrumsmatta...

Snart är det sommar igen och småkrypen kommer tillbaka, vilket betyder att det kan ligga en massa(eller iallafall ett) småkryp i min matta , utan att jag vet om det! Och jag har ingen dammsugare som jag litar på, då den låter för mycket och ger mig känslan av att den är påväg att explodera..! Inte heller vill jag mosa in en massa småkryp i mattan, med en nylonborste, eller mina strumpor när jag går på den!

... Jag lämnade dock småkrypbekymret, ett tag efter att jag hade skrivit om det i min känslobok...

... Jag såg på tv, åt snacks...

...

Ja, just det ja.

Vad jag gjorde innan jag la mig igår... Jag fastnade vid min systemkamera. Blev fast besluten och fixerad vid att lära mig hur de olika funktionerna fungerar vid foto i mörker utan blixt.. -Utan att ha orken till att läsa mig fram till det!

Jag testade och testade, och testade... I säkert över två, tre timmar...

... Men iallafall.

Även tidigare idag, började dagen med, efter och emellan ätandet och tv:n, att jag fotade omkring i lägenheten... Men idag, mestadels bara på autoläge, då jag inte orkade stressa igång och fixera idag också...

... Mamma messade efter ett tag... Hon efterfrågade foton på familjen, till en pekbok hon sätter ihop till 20åringens nyfödde son...

Hon frågade även om jag hade något foto på 28åringen(de har inte kontakt)... -Vilket jag inte hade... Så att jag fick messa henne och fråga efter ett foto... Varpå hon föreslog att komma hit i helgen, så att vi kunde ta ett nytt..!

...

... Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut mina ord, tankar och känslor på papper idag, känner jag...

Men dagen blev iallafalla väldigt tung, giv och med allt detta med foton, 28åringen, prestationsångest, social press... och en massa tunga känslor av otillräcklighet, svek och hopplöshet...

Att känna press i att få fram tillräckligt bra foton. Att ha 28åringens ständigt återkommande önskan om att få sova här fastän jag inte orkar...

Det blev bara jättejobbigt och tungt... Och jag orkar inte skriva mer om det...

.. Det blev skickat foton, till slut, iallafall... Och syster och jag ska inte träffas i helgen...

...

Under mina bra stunder idag, diskade jag iallafall lite grann... Eller ja, under "en" bra stund...

Men kvällen har varit jättetung och jag har cravat efter att få proppa, utan att ha haft möjlighet, i flera, flera timmar nu... Affären har varit stängd sedan jag fick min första hetsätartunga ångest... Och istället för att kunna äta mig lugnare, har jag sprungit runt nervöst och satt mig på golven. Lagt mig på sängen... och bara inte vetat vart jag ska ta vägen...

Jag har skrivit av mig i min känslobok, ett antal gånger. Men det har inte hjälpt. Och nu ser jag väl bara fram emot att sova, så att jag kan köpa någonting att proppa på, imorgon.