Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av D - 13 juli 2017 00:53

Jag är överväldigad. Överväldigad av alla planer. Av allt planerat. Överväldigad av alla social kontakt. Överväldigad av att göra saker om dagarna. Av allt prat. Av alla diskussioner... Överväldigad av att det händer saker. Att ingenting bara står stilla...

Jag är överväldigad, stressad, ängslig... Jag har ångest och är alldeles rörig i huvudet... -Och det får mig bara att känna för att släppa mig själv fri. Jag vill lämna mitt sinne, bakom mig. Jag vill släppa fri, den själ som sitter instängd bakom bröstkorgen, och trycker mot mina lungor... Som gör det tungt att andas... -Det är ju klart att jag funderar. "Vilka är stegen som krävs av mig, för att jag ska få evig vila? Vad riskerar jag? Och är det uppnåbart?". Det är klart att jag känner efter. Att jag kan känna i hela själen, hur harmoniskt, fritt och lugnt allt skulle kännas "när jag inte längre finns kvar".. -när jag släpps fri och tar slutgiltigt avstånd från min hjärna... -När jag skiljer mig.

Men jag vet inte... Jag är glad. Levnadsglad i rätt situationer... -Grejen är väl den... "Om jag blir så överväldigad, när jag börjar leva, att jag vill dö... När jag behöver välja mellan meningslöshet, och stress och press... -Hur ska jag orka? … När jag känner mig vilsen.. -Hur?"...


Det blir för mycket...

Intrycken, osäkerheten, stressen... vilsenheten...

Jag vill inte tänka, mer... Jag vill inte vara jag... -Aldrig mer, vill jag känna... Varken positivt eller negativt...

Av D - 8 juli 2017 18:23

Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad.. Det har varit en lång dag, - och jag känner mig frustrerad, vilsen och ensam... Lite sådär uppgiven, och trött på mig själv...


Direkt jag kom ut, tänkte jag  bara "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar"...

Jag vet inte varför jag ens bryr mig om att tänka så. "Jag kan ju inte ta livet av mig". Ja, eller, - rent fysiskt, kan jag ju det. Men jag kommer ju aldrrig vara redo att lämna. Inte när jag har så myckeet privata saker, att skydda från "de som inte vet".. Mitt innersta inre...

Men jag kände.. "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar". Jag vill ta livet av mig, på en plats med både skog, berg och vatten. Jag vill ta livet av mig, där fåglarna kvittrar och man kä.ner doften av daggdropparna. Där träden gör luften frisk... Jag vill ta livet av mig, i det underbara lugna.. Där jag mår bra.

Såhär vill jag känna när jag lämnar livet föralltid. När jag känner att det räcker. Att jag är klar... Det här är min sista stund. Min sista känsla... Det sista någonsin. - Den sistga smärtan. Den sista glädjen. Den sista strävan... Den allra sista kampen...

Av D - 7 juli 2017 13:42

Jag sitter här på parkbänken, och önskar att jag vore någon som jag inte är. Att mitt liv vore någonting som det aldrig har varit. Önskar att någon kunde ta mig med sig. Befria mig från mina inre demoner. Lätta på min smärta och göra mig fri och lycklig. Eller att ett andligt väsen kunde komma till denna dimension, och ta mig med sig till sin... Den här verkligheten vill jag inte ha. Jag känner mig vilsen, uppgiven, trött och onödig. Fast, egentligen vet jag inte vart jag vill. Vad jag önskar... De riktningar jag strävar åt, går så skilda vägar, att dessa är som natt och dag... "jag kan inte uppnå båda"... Den ena innebär smärta och lidande.. Och den andra innebär lycka, frihet och mening... Men båda innebär de styrka, kontroll och självrespekt.

Jag sitter fast, ensam. Och det krävs ett mirakel.

Av D - 2 juli 2017 21:13

Jag är ute och promenerar...

Imorgon, ska jag iväg och träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången.. - och ingen promenad i världen, kan ta bort min feta, putande mage, tills dess..!


Samtidigt som jag sitter därhemma, och gång på gång, skriver i mitt lilla block för punkter som skaver, att jag är rädd att bli fet, att jag inte vill ha denna feta mage, - går jag iväg till köket, för att hämta någonting att äta. Och inte för att jag är hungrig eller sugen.. Utan, för att jag känner behov utav det! Känslomässigt. Psykiskt... - Men definitivt inte fysiskt!


...


Just nu, känner jag mig ensam. Jag känner mig otrygg... Lämnad, utan att direkt ha haft någon. Hjälplös, handfallen... och väldigt vilsen.. i en allt för stor sinnesvärld...

Jag har totalt tappat greppet om mig själv, känns det som.. Samtidigt som jag, på något sätt, ändå känner att jag vandrar.. "men jag sitter fast"...


...


Nu ska jag fortsätta promenera, och titta på dagen som blir till kväll. Lyssna på ungdomarna som tjoar och de sista bilarna för ikväll...

Imorgon blir det att träffa HanSomInteHarEttNamn, med fetismagen, -och sedan besöka 24åringen med sambo, för grillning...

Av D - 2 juli 2017 01:12

... Jag sitter ensam och lyssnar till tystnaden. Ligger på rygg, raklång, på sängen.. - Stirrar upp i taket. Funderar...


Jag är inte nöjd. Det var inte såhär jag hade föreställt mig mitt vuxna liv. - Det här skulle vara bättre än barndomen. Det skulle vara friare, roligare.. och mycket lyckligare. Jag skulle äntligen börja leva mitt liv. - Mitt alldeles eget... - Ett hus på landet, skulle jag ha. En man, flera hundar och barn.. - Med närhet till både skog och vatten...

... Jag kunde inte föreställa mig att mitt vuxna liv skulle vara uppbyggt av ångest, stress, osäkerhet. Av svält och hetsätande... Av tillitsbekymmer och långa sjukhusvistelser... Utan jobb, och i total ensamhet 85% av min tid... Med en aktivitetsersättning som gör att allt står stilla... - Att jag skulle se fram emot när livet tar slut, varje dag.. Samtidigt som jag rör mig genom dagarna som går, och bara tar det hela som det är...

- Jag skulle ju vara lycklig, nu. Jag skulle vara en tryggare människa, med bättre självkänsla... - Allt skulle ha vänt. En ny början skulle ta vid...


... Jag är inte lycklig...

Jag vet inte vad jag är.. men jag måste nog vara nöjd med vad jag har, ändå... - Mitt liv är inte så illa som det hade kunnat vara...

... Eller ja. Det är mitt liv, jag inte trivs med. Men att kunna skratta och le, och bara ta en paus från helvetet när tillvaron tillåter.. - Det måste ju ändå vara en tillgång... som jag bör vara tacksam för...

... Jag känner mig bara så maktlös, i min egen närvaro... I mitt eget sällskap...


...


Idag hade jag en halvdag/typ heldag, i stan, med Bästisen. - Vi hade kul. Fikade och gick i klädaffärer. Pratade.

- En social dag, avklarad. Två kvar. - Eller ja. Det blir ju fler och fler, hela tiden, såklart. Men det närmaste, har jag två kvar. En träff med HanSomInteHarEttNamn och 24åringen, på måndag. Och antagligen en helhelg med 28åringen, nästa helg.


... Och så köpte jag en murgröna.

Känner mig lite lyckligare, nu när den står där. - Älskar gröna växter, som kan utvecklas långt. Kan inte sluta titta på dem...

Av D - 30 juni 2017 01:10

... När jag hör musik, kan det kännas underbart. Ibland, känns det som om jag saknar något... Ibland, känner jag mig lycklig inombords. Ibland, harmonisk. Lugn... Ibland, ledsen. Tung... Ibland, ger det mig bara en känsla av någonting meningsfullt, precis utom räckhåll. Sådär så att jag kan se det, men inte röra vid det... "Det finns där, men inte för mig"...


... Mitt liv, är ätstörning. Mitt liv, är ensamhet. Mitt liv är meningslöst... men jag vill ha det, ändå...

Mitt liv, är att gå och lägga mig varje natt, och be till högre makter, högt för mig själv, att inte behöva vakna morgonen efter...

Mitt liv, är glädje och skratt. Det är att prata snabbt och sluddrigt, för att man har så mycket att säga. Det är att inte våga prata alls. Det är att längta efter något socialt... och att, samtidigt, inte orka träffas...

Mitt liv, styrs av rädsla. Bromsas av tunga känslor och osäkerhet... En vilja, som går åt hundra håll...

... Mitt liv, är att längta bort. Det är, att stanna kvar, bara för mina föräldrar och syskon...

Mitt liv, - det är drömmar, men utan hopp... Hopp, men utan tro... Det är, att fortsätta kämpa... Att fortsätta framåt, fastän man egentligen velat lägga av... alldeles ör många år...

... Det är att inte bli litad på... Det är att inte tro på sig själv. Det är att ändå tro.. Det är folk som tror högt.. - Högre än jag...


...


Nu ska jag sova... Jag vill drömma mig bort...

Mycket som händer, just nu. - Jag lever.


På måndag, ska jag träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången. Sedan, ska vi hem till 24åringen och grilla, på kvällen...

Bästisen är hemma hos sin pappa, nu, så vi ska väl träffas någon dag framöver... - Press. Vi har ju, förövrigt, ingen kontakt längre.

28åringen och jag, ska ju också träffas.. - Eftersom att jag blev sjuk, när vi skulle träffas, sist...


Arbetsförmedlingen har inte hört av sig, - samtalsteamet på vårdcentralen, trodde sig inte kunna bistå mig med enkla kuratorsamtal, - och beslutet om boendestöd, tycks dra ut på tiden....


Jag har varken tvättat, diskat eller städat. Och mina växter behöver, sedan länge, planteras om...


Jag äter för mycket. Äter fel... Och viljan att svälta, finns där.. - för svag för att vara till någon nytta.. För stark för att inte trycka ner mig och ge mig dåligt samvete när jag äter...

Av D - 27 juni 2017 12:38

De ljumma vindarnas krafttag, trädens sus, och naturens brus i mina öron. Fåglarnas kvitter bakom motorernas brum och däckens rullningar mot asfalten... -Och jag vill bara vandra. Fortsätta vandra, och aldrig återvända hem igen.. -här jag går, på vägkanten...

För att, där bortom horisonten, väntar lyckan. Där väntar någonting meningsfullt. Där väntar frid och harmoni...

Jag vet inte om den väg jag vandrar på, är den väg som leder mig bortom horisonten -där paradiset väntar "mitt paradis".. -Men jag är villig att fortsätta vandra. Bara fortsätta gå.. tills jag har kommit så långt ifrån det liv jag nu upplever, det bara går...

… Nej, jag vill inte tillbaka igen. Inte tillbaka hem... -Jag vilk känna såhär. Frid och harmoni.. Frihet.. -Där jag går mot ingenstans...

Av D - 25 juni 2017 22:06

... Hmm... Sedan sist...


... Jag var väldigt nära att köpa hund.

Jag har ansökt om boendestöd.. igen.

Jag har varit sjuk.

Och vårdcentralen ville inte hjälpa mig.


...


Ja, det var väl det.. Tror jag.


...


För någon vecka sedan, bestämde jag mig för att köpa en vovve som jag hade hittat på Blocket. Valpar. Det var Pudelvalpar, - och passade mig bra, eftersom att jag inte vill ha en hund vars päls fastnar precis överallt. Jag messade 24åringen, eftersom att hon får mig att känna mig tryggare, - och jag var ju allt annat än trygg i mitt beslut! - Hon peppade mig till att skicka iväg mailet till uppfödaren. Det mail som jag redan hade skrivit iordning, med detaljerad precision.


... Under hela den här processen och kontakten med ägaren, mådde jag väldigt dåligt. Drömde konstigt, sov oroligt, och kände mig alldeles överväldigad och gråtfärdig om dagarna.. -24åringen var mer exalterad än vad jag var! - Och precis när jag skulle tinga en av valparna, - bestämde jag mig, istället, för att jag inte var redo. - Jag skulle inte orka ta hand om en liten hund, ett helt liv, när jag inte orkade med mig själv och min egen vardag "Jag behöver mer trygghet i mig själv, för att orka och våga. Annars hamnar jag, med största sannolikhet, på sjukhus, igen"...


... Så. Inget hundköp.


...


I samma veva som jag planerade att köpa hund, -kände jag också att det skulle vara en ren omöjlighet, om jag inte hade något stöd i vardagen.. - Så att, jag ansökte om boendestöd...

För, typ, femtioelfte gången, ansökte jag om boendestöd. Eller ja. Ansökte och ansökte. Hon är ju inte riktigt nöjd med mina "ansökningar", då jag inte kan svara på de två frågor som hon alltid ställer "Vad ska vi göra på träffarna? Och hur många gånger i veckan, ska vi träffas?".. -Ja, inte hon och jag, alltså. Utan, boendestöd och jag.

... Men hon nöjde sig med svaret som hon fick, och nu väntar jag bara på beslutet.


...


28åringen och jag, - skulle träffas, förra helgen. Jag hade nämligen messat henne och frågat om hon hade lust att träffas. Och när vi sedan hade bestämt träff, - att hon skulle komma hit och sova, under en helg, - började jag diska och städa, så gott jag orkade. Dock så kände jag mig, som vanligt, sliten, - så att jag ville prioritera att orka duscha...


På torsdagen, sedan, fick jag höra någonting(eller, se på mess) som gav mig ångest och gjorde mig stressad. - Min värld gick under och väggarna kom bara närmre och närmre.. -Så att jag gick iväg och köpte mig propparmat(som iochförsig, kanske inte får kallas så, - när dagsintaget, ändå, blir lägre än normalt), och så åt jag. Jag åt en hel mikromat, på en gång, - och blev sedan, väldigt sjuk...


Här började helvetet..!

Jag fick frossa, ont i magen, jag började må illa... - Och hela natten, sprang jag mellan toaletten och sängen, - då kräkreflexen satte igång, av smärtan. Det gjorde mycket mer ont, när jag låg ner, - och jag kände mig för svag för att sitta upp...


På morgonen, där, på fredagen, - lyckades jag, trots oro att spy på vägen dit, ta mig till affären och köpa mig vitpepparkorn... - Dessa hjälper mot magsjuka och... - Ja, det både förebygger och "behandlar"...

Jag svalde dessa, två gånger, under den förmiddagen, - och slapp, sedan, alla symtom som hade med illamående att göra...


... Men nästa natt, var ännu värre!

När illamåendet försvann, blev magknipet mer än vad jag orkade hantera. Det var, liksom, inte som attacker i magen. Utan det var långa och utdragna smärtor, - som gjorde att jag varken kunde stå raklång, ligga ner, peta på magen, - eller sitta upp, mer än på ett visst sätt...


Natten blev lång, - och eftersom att jag inte kunde lämna lägenheten, - då jag inte kunde gå, mer än dubbelvikt, - hade jag inte haft möjlighet att få tag i smärtstillande... Så jag funderade, hela natten, på att bara ringa ambulans istället... - Men har jag en tillräcklig anledning?


... Natten spenderades med att, förflytta mig mellan soffan och sängen, varannan timme...

... Ingen ambulans. Inga smärtstillande, och ett par dagar senare, var jag smärtfri och kry. - Ja, förutom den lilla detaljen, att jag inte hade ätit eller druckit någonting(mer än vatten), på fyra dygn.. - Och ätstörningen var, mer än vaken, nu!


...


Sedan, var det ju, det där kurartorssamtalet på vårdcentralen, också.


Jag träffade PersonligtOmbud, för att hon skulle försöka hjälpa mig boka ett möte på vårdcentralen. Och trots att jag nästan bara satt och stirrade rakt ut och inte visste vad jag skulle svara när PersonligtOmbud ställde sina frågor.. - lyckades hon boka en tid åt mig, till bara en vecka senare.


... Men nu hade jag ju, lagom tills det här mötet, precis blivit sjuk och lyckats bli frisk från en hemskt smärtsam tarmsmärta.. och åt dessutom ingenting alls! - Så att, jag var ju inte så jättepepp på att åka, längre...

Men PersonligtOmbud hade gått på semester, och MinKontaktPåKommunen, trodde sig inte kunna hjälpa mig "Det behöver de höra ifrån dig"... - Så att jag bestämde mig för att försöka pallra mig dit, ändå.. -Trots en total brist på ork!


... Jag pratade med kuratorn, och hon kändes trygg... För första gången, på länge(länge, länge), - fanns det någon myndighet, vård eller liknande person, - som jag faktiskt lyckades prata med, - och inte bara stirra i väggen, inför, och säga "jag vet inte"..! - Jag visste, liksom, vad jag ville! Jag visste vad jag var ute efter.. - Bara det att hon inte, trots det, tycktes kunna förstå vad jag.. efterfrågade...


... Jag var väldigt tydlig med att säga att jag "bara ville prata". Att jag bara ville ha någon att diskutera livet, med, - och få lite stöd och någon annans syn på det hela... - Men ändå så gick hon på, väldigt, om att hon ville skicka remiss till psykiatrin "och/ eller" ätstörningsenheten.. - Fastän jag sa att jag inte var intresserad av att ta tag i just "ätstörningen" just nu, och att jag inte litar på psykiatrin... - Hur kan vårdcentralens samtalsteam inte ha tillräckliga resurser till att låta mig "bara prata"? - Det är ju det enda jag vill!


... Jag fick iallafall ett brev om, en dag senare, att det var bättre att jag vände mig till öppenvårdspsykiatrin, "då de har betydligt fler resurser". - Och att jag eller PersonligtOmud, skulle ringa henne, om jag ville ha en remiss skickad till psykiatrin eller ätstörningsenheten... - Och så skickade hon en ny tid, för att följa upp vad jag hade bestämt mig för!


... Nej, det känns onödigt. Vill de ändå inte hjälpa mig med samtal, - behöver jag inte, heller, träffa henne en gång till.. -Förstår jag inte meningen med...


...


Ja-a.. Det var väl det.


Ja har kommit igång med ätandet, men har en plan för -från och med imorgon...

Firade midsommar, hos mina föräldrar, men de var bara pappa, jag och mamma, i princip. - Inget firande, men trevligt ändå.


...


Jag tror att det får räcka så, för idag. 

Nu kommer jag att försöka skriva, bara, några korta punkter, varje dag... - Väldigt kort. Det ska nog funka.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards