Jag sitter här på parkbänken, och önskar att jag vore någon som jag inte är. Att mitt liv vore någonting som det aldrig har varit. Önskar att någon kunde ta mig med sig. Befria mig från mina inre demoner. Lätta på min smärta och göra mig fri och lycklig. Eller att ett andligt väsen kunde komma till denna dimension, och ta mig med sig till sin... Den här verkligheten vill jag inte ha. Jag känner mig vilsen, uppgiven, trött och onödig. Fast, egentligen vet jag inte vart jag vill. Vad jag önskar... De riktningar jag strävar åt, går så skilda vägar, att dessa är som natt och dag... "jag kan inte uppnå båda"... Den ena innebär smärta och lidande.. Och den andra innebär lycka, frihet och mening... Men båda innebär de styrka, kontroll och självrespekt.

Jag sitter fast, ensam. Och det krävs ett mirakel.