Jag vill inte längre. Jag vill inte längre. Ingenting går min väg, och jag vill inte längre...

Tårar på mina kinder. Rödsprängda ögon... Ett huvud som värker... Och ooh, denna ångest... Ooh, dessa bekymmer och problem... -Och jävlar vilken oro!

Man kan liksom inte få en paus. Inte en tillräckligt lång paus för att kunna känna att det är värt alla kamper däremellan...

Jag orkar inte längre...

Vissa saker gör jag mot mig själv. Tvingar mig själv igenom... Och vissa saker blir man attackerad av, av simpla misstag, av missförstånd eller av att inte riktigt veta vad man gör... Hur man gör...

Och jag är så trött på att hela tiden ha minst ett stort bekymmer... Minst en motgång, i mitt sinne... Tyngd över själen...

Jag vill bara ge upp för att slippa misslyckas... För att slippa känna av dessa motgångar...

Och samtidigt som jag ger upp med precis alla bedrifter i vardag och liv, vill jag även sluta äta. Ta distans ifrån hela det problemet...

Jag har förstört för mig själv. Och det känns som att det redan meningslösa livet, nu har tagit ytterligare ett steg tillbaka in i den ännu djupare meninslösheten... -Jag orkar inte med fler motgångar nu...

...

Jag klev upp vid strax efter sju imorse...

Hörde att det både blåste och regnade(eller snöade spetsigt)... Visste inte om jag skulle åka in till stan då. Ifall det var värt två timmars väntan utan att ha någonting att göra, när det var både blött, kallt och blåsigt ute...

Satte mig i soffan. Funderade fram och tillbaka... Ältade... Jag kunde inte riktigt tillåta mig själv att vara hemma, då jag skulle ångra det... Men hade inte heller någon större lust att frysa i stan i två timmar...

... Till slut, skickade jag iväg ett mail till JobbCoach. Struntade i att jag sviker mig själv och kanske ger upp...

Och så gick jag och la mig igen...

Bara någon minut senare, skickar hon mess och skriver att det blir inställt "för att de inte kommer att vara där, på grund av vädret"... -Så att det var ju tur att jag inte åkte!

...

Jag såg på tv...

Funderade fram och tillbaka, på vad jag ville handla idag... Jag hade apelsiner på listan, men jag ville ha någonting mer. Någonting onyttigt...

Nej, grejen var ju att jag inte ville det. Jag var inte sugen, men min hjärna är beroende. Varav jag verkligen försökte tänka ut någonting som jag kunde tänka mig..!

Jag hittade ingenting. Och minutrarna gick, utan att jag tog mig iväg till affären... Men jag var ju stressad.. för att handla, det ville jag..!

... Jag gick iväg till slut. Köpte apelsiner och lite godsaker...

Jag åt smörgås när jag kom hem. Såg på tv...

Jag försökte torka av tv:skärmen, och frustrerade mig som bara den på den... Eftersom att, trots diverse olika microfiberdukar, ville inte skärmen bli fri från damm, eller ränder ifrån ett misstag med att använda fuktig trasa en gång... -Och det syns ju så väl i solljuset!

... Någon gång till eftermiddagen, tvingade jag iallafall mig själv att börja med soppan... Efter att ha skrivit av mig i min känslobok...

Skar morötter. Skar palsternackor. Mixade gul lök, lite lätt...

Ja, soppan blev bra. Bara att den kanske mer blev som puré med bitar, än som soppa... Dock hade jag problem med kryddningen. Den smakade bara sött, eftersom att både grönsakerna och löken, är söta... Den kändes inte tillräckligt salt, hur mycket salt jag än tillsatte. Och den krydda jag använde, kändes inte alls...

Det är jättesvårt, det där med kryddning. Men när jag sedan åt en kopp, smakade den gott. Perfekt med dessa små bitar av lök och grönsaker från mixern, som jag la i på slutet. Men även om den inte smakade för salt, blev jag väldigt törstig av att äta den... -Så att jag vet inte hur jag lyckades med det där!

...

Soppan fick stå och svalna i sina koppar och matlådor, för att sedan läggas i frys och kylskåp.

Jag satte mig vid tv:n. Åt lite till, efter en stund...

Jag plockade lite i köket. Torkade av bordet och vissa bänkytor...

Och nu precis, har jag brutit ihop. Då en sida som jag var registrerad på, hade byggts om, så att man behövde registrera sig på nytt... -Vilket inte funkade för mig!

Någonting blev fel, och alla mina tidigare uppgifter gick förlorade! Och då denna sida var någonting som man ständigt tar sig framåt i, känns det bara som ett stort bakslag...

... Och jag orkar inte bry mig längre...

... Men å andra sidan, börjar det kännas så vardagligt att allt går fel. Att det alltid finns en motgång, ett bakslag eller eventuellt bakslag, nu, att det inte känns värt att reagera lika starkt längre...

Jag menar. -Tillåt allt att gå åt helvete. Hantera det när det händer...

... Egentligen vill jag bara bli lycklig. Men för att orka leva, måste jag acceptera att saker händer och inte händer, och att jag inte orkar eller vill det jag önskar att jag orkade eller ville...

... Jag får acceptera livet och tillvaron för vad den är, eller fly undan och försvinna föralltid...

... Jag orkar inte kämpa längre, för någonting som jag antingen inte vill eller orkar nå...

... Borde sluta överväga och drömma hund, också... Eftersom att det aldrig kommer att hända i mitt liv... Inte i detta livet...

... Och egentligen kanske jag bara ska ge upp om sysselsättning också, när jag ändå håller på... Bara ge upp om allt... -Och vadå?

... Men jag vill inte prata med er om det...

Ska bädda ner mig i soffan nu...

... Jag måste blogga nu, om jag ska kunna gå och lägga mig...

Det är bara lite knappt sex timmar kvar tills jag ska kliva upp igen...

Den buss som brukar gå in till stan, så att jag bara hade haft knappt en timmes väntan till att möta upp JobbCoach, är inställd imorgon. Antar att eleverna har sportlov eller något...

.. Så att nu kommer jag att ha två timmars väntan, istället för en...

... Jag har funderat lite grann, på att ställa in besöket. Och jag kommer att så göra, om RödaVeckan skulle sätta igång för hårt... Men annars ska jag åka.

Tänkte köpa mig någonting att äta, och sedan gå ner till hamnen och sätta mig en stund. Jag hinner nästan precis dit, äta, och sedan är det lagom att börja gå till JobbCoachs kontor...

... Jag måste nämligen ta mig iväg om det känns möjligt. För att annars så blir jag uppgiven och känner att jag sumpar min enda chans till att ta mig ut på en aktivitet... Och att ge det en ny chans vid senare tillfälle, hade inte känts okej...

Nej, jag måste ut. Och jag måste dit imorgon... -Även fast jag vet att skavsåren på mina hälar, kommer att svida som f*n!

... Ja, jag var ute och gick idag, i decimeterhög kramsnö, på en kurvig och vågig grusväg... I mina för stora vinterstövlar som mina fötter inte alls är vana vid..! -Det kändes som knivblad mot hälarna!

...

Jag klev väl upp vid elva idag...

Såg på tv... Gjorde en smoothie... Och diskade lite grann...

... Sedan slängde jag på mig vinterstövlarna och ytterkläderna, och gick iväg på min långpromenad i solskenet...

... Det var tjockt med kramsnö. Träden glittrade alldeles underbart, och solen sken...

Men vägen som jag brukar gå på, var inte alls plogad. Det fanns stundvis, ett par bilspår att gå i... Men ibland varken fotsteg, bilspår eller upplogat...

Och det var tungt! Det var jättetungt att gå, vissa stunder. Men det som kändes jobbigt, var endast smärtan i mina hälar... -Allra helst i en av alla uppförsbackar, sved det och skar, så att jag nästan sprang(!) uppför den tjocktäckta vita backen sedan! ... -Jag ville bara slippa smärtan...

... Jag tog mig igenom promenaden, iallafall...

Gjorde någon smoothie till... Åt en banan... Tog en liten morot...

Jag har sett på tv. Vattnat mina växter... Och funderat på morgondagens förmiddag...

Jag har funderat tillvägangångssätt i inköp och ätande... Och jag har velat köpa hund...

... Kollat lite kläder på internet... Och plåstrat om mina skavsår, med frystejp och spritade bomullspads...

...

Imorgon blir det studiebesök. På torsdag blir det soppkok och möjligtvis lite diskning...

... Att tvätta kläder, börjar kännas alltmer påträngande... -Jag behöver rena kläder!

... Ja-a... Nu går jag och lägger mig... -Ja, efter lite nedvarvande framför tv:n...