... Vet inte vad jag ska skriva. Känner mig helt tom på ord.

Så att jag skriver bara vad jag har gjort idag, och så går jag och lägger mig sedan...

...

Vaknade klockan fem över tolv och märkte att min larmklocka var avstängd. Satte på den igen och klev upp...

Såg på HemTillGården, det avsnitt som var. Och gick sedan iväg till bussen...

Idag skulle det bli en långpromenad, och värdet var vårigt. Lite kallt, men helt klart vårigt. Härligt.

Jag gick i min egen takt. Det var tungt emellanåt, vilket kändes konstigt, då jag ju äter... massor(!) just nu...

Jag var lite stressad då och då. Men i det stora hela, kände jag mig lugn och... Ja-a...

... Efter promenaden, var jag inställd på att jag skulle köpa propparmat. Ja, den här gången skulle det vara den sista...

Grejen var ju att jag inte orkade äta upp all gårdagens propparmat igår. Vilket lämnade mig alldeles för lite men ändå något, till idag... Och att då äta det lilla som var kvar, idag, utan att ha propparmöjligheten... Det kändes inte okej... Så att jag ville köpa igen, och denna gång, äta upp allt, så att jag kan börja sluta helt från och med imorgon.

... Ja-a... Jag vet inte...

Antagligen bara ännu en ursäkt att få proppa igen, igen och igen...

Detta är en fälla som jag aldrig kommer att ta mig ur, sålänge som alternativet är svält... En svält som inte fungerar...

Jag behöver antingen äta ordentligt. Rätt... Eller så måste jag börja svälta på det sätt som fungerar...

Och de båda alternativen, känns alldeles för krävande för att jag ska orka ta tag i dem..! Men att hetsäta... Att fortsätta såhär, känns inte som något alternativ... -Jag orkar det inte längre!

...

Efter att ha handlat, åkte jag nästa buss hem...

Jag satte igång tv:n. Satte igång datorn... Satte en pizza i ugnen, och började kratsa småstenar från under sulan på min sko, med ett gem...

Ja, dessa skor, alltså! Jag blir så frustrerad. Jag köpte dem för bara några månader sedan. Hade svårt, till en början, att vänja mig vid att inte längre använda mina gamla(som sedan länge, läckt in vatten genom sina centimeterstora hål)... -Och så är dessa för mjuka i sulan och har för stora springor, så att stenar fastnar och karvar sig in till innersulan!

Riktigt jobbigt. Och nu när jag börjar kratsa bort stenarna, blir det ju bara trasor kvar av sulan... Och jag måste köpa nya skor... igen...

Vill inte...

... Sedan blev det tv. Äta...

Och efter en stund, äta igen...

... Men efter det, blev det inte så mycket äta, på ett tag. Jag hade ätbart framför mig i flera timmar. Men begäret fanns inte...

Jag började kolla omkring nervöst på olika personuppgifter på datorn. Och blev väldigt orolig över vad andra egentligen kan se om mig, på de olika sidor som jag har... Och hittade konton som jag inte visste att jag hade, som jag aldrig har registrerat eller använt...

... Och jag känner mig bara så otrygg bland oss människor... Ibland, väldigt paranoid... Och det värsta är att det ofta kan vara väldigt svårt att bli av med olika sidor som visar personuppgifter och sådant... Såå himla mycket enklare att lägga ut dem!

...

Sedan blev det mer tv...

Till slut, mer att äta... Mest för att jag verkligen inte ville ha någonting alls kvar tills imorgon. Då det skulle innebära en väldigt stor risk för ny propparmat, igen!

... Väldigt mätt. Illamående nästan...

Skriva i min känslobok. Men inte om ätandet, utan om 20åringen. Hon är beräknad att föda om tre veckor...

... Lite funderingar kring... familjen. Framtida sammankomster, och min och 24åringens eventuella tripp till Ikea...

Press...

"Önskar att jag bara kunde blunda, och så försvinner allt"... Allt...

Det här är en mardröm, för verklig för att vakna upp ifrån... Och jag vet varken ut eller in, längre...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...