Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 11 februari 2017

11/2-17 KANSKE FÖR ATT

Av D - 11 februari 2017 23:48

... Jag vill öppna dörren och gå ut...

Varför kan jag inte bara öppna dörren och gå ut? Varför kämpar jag så hårt med att blockera min egen utväg? Varför ska jag motarbeta mig själv? Varför vilja det som smärtar? Varför hindra vad som kan bli bra?


...


Jag känner mig unken. Kanske för att jag inte har klivit in i duschen på veckor. Kanske för att jag inte får i mig rätt näring. Äter oregelbundet, överflödigt och ibland inte alls... Kanske för att jag sitter mest ensam för mig själv och låter tankarna gnaga hål i min själ... För att jag inte gör någonting. Inte uppnår någonting meningsfullt... Kanske på grund av det nästan ständigt pågående kriget inom mig själv. På grund av den bristen på självrespekt och kärlek till mig själv och livet, jag känner...

... Eller kanske helt enkelt bara för att jag har gett upp... För att livet har pågått för länge utan att låta skålarna mellan ont och gott, väga lika... Eller ens i närheten av lika..! Kanske för att tilliten och hoppet tynar bort...


... Jag kan ändra det här... Jag kan riva ner den mur som jag har byggt upp... Det borde jag kunna... -Att rasera är enklare än att bygga och konstruera...

Men jag vet inte hur... Kanske vill jag bara ha den där muren kvar. Att den står starkt och tydligt, och skyddar mig... Eller något...


...


Strunt i det.

Det känns iallafall väldigt tungt, just nu. Livet. Som om det, varje gång som jag börjar blicka framåt, blir tyngre att andas. Att krampa sig fast vid livet...

Att jag, varje gång som jag börjar vilja någonting, inte alls tycks vilja det...

Och den enklaste lösningen visar sig alltid vara den svåraste av dem alla... Vilket gör det hela kvävande omöjligt...


... Det borde vara så enkelt. Bara öppna en dörr... Bara ta ett steg och några till... Bara följa sitt hjärta, lyda sin själ... Lyssna till sitt sunda förnuft...

Det borde vara så enkelt att göra livet till vad man vill att det ska vara, med en enda rörelse efter en annan...

Och att sätta upp en stor blockad framför sina drömmar. Framför lyckan och kärleken... Det känns inte logiskt. Inte någonstans...


Och idag känner jag att jag bara babblar...

Vet inte riktigt vad jag ska säga(skriva) när jag inte förstår vad jag håller på med eller varför...

När jag helt utan anledning, strävar åt fel håll och vill åt dem alla... När jag har gjort mig själv till min och mitt livs största fiende...

... När jag inte längre... ser något hopp...


... Jag ser svart, men livet ger ljus... Och jag blundar desto hårdare.. för att slippa se...

Och ännu hårdare vill jag blunda när andra uppnår vad jag inte.. vill, gör, kan, når... vågar...


... Jag känner mig verkligen som en fånge i mitt eget liv, min egen kropp, mitt eget sinne... Och jag har inget hopp om att jag någonsin ska släppa mig själv fri. Då jag, när jag ser det framför mig, känner en stark motvilja... Som om min själ skulle explodera och fly fältet om jag blev lycklig. Om jag blev stark och uppnådde någonting...

Det här är inte bekvämt. Det är smärtsamt och tungt... Men jag tycks ändå uppleva det som något mer positivt än vad glädje, lycka, värme, ljus och kärlek är...


...


... *Suck*.

Jag förstör för mig själv. Medvetet. Men så får det vara...


Dagen idag.


Jag klev upp vid halv tolv, tror jag minsann...

Satte igång tv:n och datorn, och började kolla upp bussar in till stan... Egentligen hade jag ingen större lust att åka in. Men alternativet verkade mindre smart, då dagen skulle bli lång och propparbegäret stort...


Jag satte mig framför datorn och skrev ner alla möjligen passande tider, både från trafikplatsen och härifrån. Och tillbaka.

Bestämde mig för vilken som skulle passa bäst eller minst dåligt... Och traskade iväg till trafikplatsen, tio minuter senare...


... Det var fint väder ute idag, och solen ingav en härlig och lugnande känsla.

Och då jag gav mig iväg såpass i god tid, kunde jag gå i lugn takt till trafikplatsen... Eller ja, halva biten. Sedan blev jag lite stressad eftersom att jag är så dålig på avstånds-och tidsbedömning...


... I stan, bestämde jag mig för att kliva av bussen på den första hållplats som någon plingade på... Vilket blev centralstation. Och därifrån gick jag sedan ner på en, för mig ny väg som jag inte visste vart den ledde...

Det var vackert, lugnt, och intressant. Men jag blev lite osäker och stressad där en stund, eftersom att jag inte visste vart jag var eller vart vägen ledde. -Och jag skulle ju med nästa buss hem..!

Men jag fortsatte gå. Ville inte vända tillbaka utan att se ifall jag kunde gå i en rundel och inte en sträcka fram och tillbaka...


Efter ungefär 40minuter nådde jag busstationen. Väntade på bussen som skulle gå om en halvtimme, och köpte mig en smörgås...

Ja, nu har mitt hetsarbehov blivit så himla mycket större än vad jag känner att jag orkar hantera! Jag menar. Överallt och hela tiden, vill jag ha någonting att äta. Och tvånget tvingar sig bara på mig allt oftare för varje dag som går. Vare sig jag är mätt eller hungrig. Sugen eller aptitlös... Även om jag så verkligen inte känner för att äta någonting alls..! -Jag måste äta!


... Och det är jobbigt... För att idag har varit en sådan dag, och de blir bara fler...

Jag har verkligen inte velat ha någonting. Inte velat äta. Och att jag då sitter och funderar och funderar. Försöker komma fram till någonting som jag kanske ändå kan tänka mig... och verkligen försöker bli sugen. Få aptit.. Fastän jag egentligen har ätit mer än tillräckligt! ... -Bara *suck*...


Men idag har jag iallafall tagit slut på propparmaten...

Inte för att det ger mig en tryggare och lugnare känsla inombords... -Det gör ju ingen skillnad... Jag skaffar ju ny...


...


Annars. Idag.


Tv.

Sortera bland mina bilder med "känslo-och tanketexter" på, på min skrivbordsbakgrund...

Skriva i känsloboken...

Känt att jag behöver hämta ut "det där paketet" innan jag glömmer det...

Känt att jag behöver få ordning i hemmet. I vardagen, och på mig själv... Velat försvinna för att det inte går... För de känslor som jag inte vill komma att uppleva, men som oundvikligen kommer att uppstå...

Och så har jag kollat hundar på Blocket.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6 7 8
9
10 11 12
13
14 15
16
17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27 28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards