... Igår, efter att ha skrivit det där inlägget som inte alls fungerade..

Jag antar att min hjärna har börjat ge upp lika mycket som jag själv har gjort. Så att jag... Ja, jag vet inte vad jag ska berätta, längre...

... Men då iallafall, så satt jag uppe till sen natt, tidig morgon, och mådde väldigt dåligt...

Jag blir så trött och utmattad. Uppgiven av det här ständiga tvånget som jag känner inombords, att jag måste äta... fastän jag inte vill...

Och nu satt jag där. Ville bara bli av med det sista innan jag skulle vakna morgonen efter...

Jag hade ångest. Kände mig uppgiven. Svag... och väldigt, väldigt stressad. Instängd. Fängslad...

... Jag beslutade mig iallafall för, där och då, att jag skulle hitta tillbaka till det enda sätt som för mig fungerar...

Jag skrev ihop ett litet schema, som när jag väl kommer igång ordentligt, ska slipas lite på. Så att det inte finns några frågetecken eller oklarheter... Och så bestämde jag mig för att köpa pizza på pizzeria idag...

... Och det(!).. Det känns som om det var lite utav ett misstag.

Jag var inte hungrig. Jag var egentligen inte sugen. Utan den enda egentliga anledningen var att jag ville få det gjort innan jag inte längre får...

Jag har ju inte ätit utemat på länge. Jag gör det knappt alls, eftersom att jag inte tycker om att beställa saker, så att jag behöver prata.. eller bestämma mig när någon stirrar på mig..!

... Så att.. Ja, jag ville passa på.

... Men grejen var ju att jag inte kände mig alldeles säker. Jag visste inte ifall jag skulle våga mig in och beställa, och jag visste inte heller vad jag skulle göra under tiden pizzan gjordes...

... Vilket ledde till att jag bestämde mig för att köpa en påse snacks, en färdig soppa och en portion micromat också "för sista gången"...

... Och det var ju ett annat stort misstag!

Jag var ju inte hungrig. Jag var ju inte sugen... Och jag längtade ju bara(bara) till svälten. Tills allt skulle vara över...

Men jag tror lite grann, att det sitter kvar från när jag svälte så hårt, ofta och länge.. Från när hetsätandet aldrig hade varit än... Att jag liksom kände att jag måste passa på att äta massor, massor, massor, när jag väl får äta. "För att sedan måste jag svälta igen"(vilket ledde till den första hetsen, och nästa, och nästa.. och...)...

Men grejen är ju, att nu svälter jag inte sådär, längre. Nu har jag inte svält så hårt på länge... Och ändå måste jag "passa på"...

Fast i och för sig, är jag ju påväg in i det där igen, och jag har ju inga planer på att tillåta mig själv något mer ordentligt ätande inom snar framtid... Så att det kanske inte är så konstigt, ändå...

Men å andra sidan, har jag ju tagit dessa "sista tillåtelser"... "Sista-gången-tillåtelserna", jätte(jätte)många gånger nu det sista...

... Så ja, jag vet inte...

Men jag kom iallafall fram till en plan, igår natt.. Idag morse, innan jag la mig för natten...

En plan som sprack och behövdes skrivas om redan idag, då datumen blev fel och måste skjutas fram några dagar...

...

Jag har blivit mätt. Redan varit mätt ifrån början...

Jag har känt av starkt, att jag bara äter för att jag inte ser något annat alternativ.. Och känslan av att vilja kasta allt i soporna innan jag ens har öppnat paketen och tagit en tugga, har varit jättestark...

Hade jag inte betalat för dem och det skulle kännas väldigt onödigt att slänga dem direkt jag tagit hem dem, hade jag helt klart gjort mig av med dem och tagit ut soporna med en gång!

... Men jag har ätit. Jag har ätit på tvång. Jag har lidit mig igenom varenda liten tugga. Tagit mig igenom varenda ångest. Stått ut med varenda liten känsla av uppgivenhet, dumhet och lust att ge upp. Fly. Lämna...

Men det känns så.. tungt... Och nu det sista, den här kvällen, har jag bara håvat i mig det sista snackset, burken med soppa... Och bara önskat att jag kunde trycka i mig den där fiskgratängen också, så att jag kan börja redan imorgon, att... svälta igen...

Det känns så... surt. Så tungt att behöva äta imorgon också, bara för att den sista maten som står ivägen för mig, inte har en chans att gå ner idag... Den har inte en chans...

...

Dagen idag.

Jag vet inte riktigt när jag gick och la mig igår, men jag låg.. eller satt och såg på lejon på NatGeoWild, tills jag vet hur hur sent.. Tidigt...

Proppade i mig den sista propparmaten... Eller ja. Det hade varit den sista, om jag inte hade varit så dum(dum), att köpa hem ny idag..! ... Det blir ju "propparmat", för att jag gärna proppar på det. Men det var annars inte speciellt mycket jag köpte idag.. Jämförelsevis...

... Vaknade sedan...

Jag tror att jag vaknade till klockan, vid kvart i tolv...

Såg på lite tv... Medans jag försökte komma fram till hur jag skulle lägga upp "pizza" och "affär"... Men efter att ha funderat en stund, tog jag mig i kragen och vågade mig iväg för att "testa"...

Jag gick till pizzerian först. Beställde den som jag alltid åt som barn. Kändes enklast "Så slipper jag tänka"...

Och så gick jag så fort jag orkade, till affären några meter bort, och köpte de tre saker som jag nämnde här ovan i inlägget... Och sedan jäktade jag tillbaka till pizzerian, för att hämta pizzan och betala den...

Jäktade ännu fortare hem igen, eftersom att jag inte visste hur länge den skulle hålla värmen... Inte för att det spelade någon roll, då det slutade med att jag ändå, på grund av brist på hunger(en aggressiv mättnad), tryckte i mig bitar av kall pizza någon timme senare..!

... Och efter det, har allt bara varit jättejobbigt. Tungt...

Jag vet inte. Om min hjärna hade haft magiska krafter, hade mitt hem varit helt fritt från mat nu... Så mycket som jag har önskat att jag skulle slippa. Att det bara skulle försvinna...

Jag är färdig med ätandet nu. Alltså rent psykiskt och emotionellt...

Jag vill inte ha den längre. Jag vill inte äta... Jag vill inte känna såhär igen. Göra såhär emot mig själv något mer...

... Men samtidigt... Vad jag nu ska till att göra... Jag trivdes ju jättebra med det förra gången, på många plan... Men kroppen kommer att sakta ner... Vilket betyder en väldigt långsam viktnedgång, fastän inre organ tar stryk och till slut slutar fungera... Hjärnan kommer att börja fixera.. ännu värre än vad den redan tenderar att göra! Och det kommer att bli en ren kamp att orka fortsätta... En tjatande hjärna som man inte får tyst på, är något av det värsta man kan utsätta sig själv för..! Det förstör såå...

... Nej, det mest negativa med den här planen, är ju att kroppen vänjer sig vid svälten och det då ger sämre reslutat...

Men det positiva å andra sidan, är ju att det fungerar under en längre tid. Och att jag verkligen trivdes med hur jag åt, med vad jag åt... Och med tryggheten i att ha kontroll...

Men en negativ sak som jag verkligen tyngdes av sist, var ju hur det krockade med umgänget med syskon och föräldrar... Det gick inte att kombinera! Varav en stor anledning till att det till slut sprack...

...

Förutom att äta, har jag sett på tv.. såklart...

Har skrattat så att jag fick ont i magen, till DavidBatras show... Vilket verkligen behövdes, nu när jag knappt vet om jag ens ska stanna kvar i det här livet länge till..!

... Nej, det vet jag inte. Jag tvivlar ständigt...

Det finns så mycket tungt i mitt liv just nu, som jag väljer att hålla fast vid. Vissa känslor kan jag inte styra. Vissa vill jag inte ändra på... Och många är bara för tunga att bära...

... Sedan så har vi ju hela det här faktumet om meningslöshet också... Jag menar. Jag lever, men jag är inte lycklig. Jag fortsätter gå i ett ekorrhjul som jag vet att aldrig kommer att leda mig till någonting gott. Till mening och lycka...

... Och jag vet inte...

Jag vet inte om allt det här är värt det...

Jag träffar ju nästan aldrig min familj. Mina föräldrar och syskon. De enda i livet, som "hindrar" mig från att lämna... Och hade en olycka eller sjukdom tagit mig härifrån... Jag tror inte att jag hade misstyckt... Tror inte det... Men så är ju jag en rädd och orolig själ, så att man vet ju aldrig...

... Den här ätstörningen drar iallafall musten ur mig, just nu..!

...

Mamma messade, också. Sa...

Jag minns inte riktigt vad hon ville. Det var nog om att 20åringen(19åringen har fyllt år), jag och 22åringen kommer att bli firade på en och samma gång i april när vi ska fira påsk tillsammans.. Våra födelsedagar, alltså...

Egentligen hade ju inte jag bestämt mig för att vara med alls vid påsk, ännu. Eftersom att jag inte vet hur allt kommer att se ut och hur jag kommer att må då... Men nu har mamma tänkt slå ihop födelsedagar... så det får väl gå...

...

Jag har en fiskgratäng kvar...

Får jag i mig den innan jag lägger mig, kommer jag att bli såå lättad! För att då blir det enkla morötter i några dagar. Tills jag ska börja äta på ett sätt som jag hoppas att går lika bra denna gång som förra!

... Och så blir det nog en promenad imorgon.

Jag menar. Egentligen borde jag ju stanna hemma och ta en dusch, eftersom att jag inte gjorde det idag.. Fastän jag var hemma hela dagen! .. Men jag behöver verkligen röra på mig. Så att, om jag kliver upp innan en bra buss går in till stan, ska jag åka in och ta min långpromenad...

Ska bli skönt att jobba bort känslan som jag har i kroppen nu! Och att mitt mål är att jag aldrig ska utsätta mig för den igen, känns faktiskt väldigt betryggande(om än lite tungt, eftersom att svälten blir ett hinder..)!

Jag tror att jag har lyckats komma på rätt sida med mig själv denna gången! Jag är överens.

... Idag.

Idag klev jag upp när klockan ringde, vid halv tolv.

Eller va? Jag minns inte när den ringer...

Jaja, skit samma. Jag klev upp någon gång iallafall.

Oooh, okej jag kan inte minnas förmiddagen, och nu började jag blöda på ett sår...

Jag vet inte om jag orkar...

...

Jag går igenom dagen, lite sammanfattningsvis.

... Glömde tiden när jag satt och såg på HemTillGården, och missade därför den buss som jag skulle ta. Jag har ju inte hunnit vänja mig ännu, vid att den serien har blivit framflyttat några minuter. Innan var det ju precis lagom att gå när den slutade...

Jag kollade iallafall nästa buss.. Från trafikplatsen denna gången, eftersom att jag måste vänta i en och en halv timme nästan, om jag ska åka ifrån byn...

Och så gick jag iväg den halvtimme som det tar...

... Tog långpromenaden i stan. Men relativt långsamt denna gången(en kvart långsammare än igår)...

Blev bara lite stressad på slutet, då jag hoppades hinna med en viss buss tillbaka hem... Vilken jag ändå missade med fem minuter... Men jag orkade helt enkelt inte gå i närheten av lika fort som jag gjorde igår, och min nacke har varit stel hela dagen. Så att, att stressa hade jag inte tänkt göra..!

... Ja, just det. Jag mailade MinKontaktPåKommunen också, när jag satt på trafikplatsen på vägen in till stan...

Men har inte så mycket mer att säga om det... Kände väl bara att...

Nej, jag vet inte... Ingen bra skrivardag för mig idag.  Så det får bara vara...

... Vidare.

Jag åkte hem med bussen som gick vid 16.10 Ungefär en halvtimme efter att jag hade nått busstationen...

Och väl hemma, har jag försökt proppa i mig det sista av hetsarmaten som jag köpte för några dagar sedan. Och jag har gott mod om att kunna sluta upp med det nu(att utsätta mig för det)!

Ja, nu känns det som att jag är redo. Jag ska kunna sluta äta skräp. Sluta proppa... Det ska helt enkelt inte tillåtas... "Jag mår ju så dåligt av det"...

... Jag har dock lite kvar. Ungefär lite mindre än 300kilokalorier... Och även fast jag önskar bort det sista, kommer jag nog inte att slänga det. Utan det kommer nog att ätas upp imorgon.. -Fastän jag mår illa av bara tanken på den..!

...

Nej, det är ingen bra skrivardag idag och jag funderar på att slopa inlägget... Men kanske bara sparar det som det är och går och lägger mig...