... Dagen idag...

... Jag klev upp imorse(klockan halv tolv) när klockan ringde, efter att ändå ha blivit tvungen att gå och lägga mig någon gång(sen natt, tidig morgon)...

Satte mig vid tv:n och upptäckte att de hade bytt program på tv:n vid den tiden...

... Jag mailade JobbCoach för att höra efter ifall hon har fått tag på den sista sysselsättningsplatsen än, för att boka studiebesök. Vi har ju liksom bara en kvar att gå till, nu...

Men hon har inte svarat. Jag fick en rapport om att mailet blivit öppnat, och jag känner bara att hon kunde ha svarat någonting... Bara någonting riktigt kort, åtminstone...

Jag menar. Ett lätt "Nej"... Ett "Jag försöker imorgon igen"... eller ett "Jag har inte hunnit"... Ska det vara så svårt? Bara så att jag vet vad som händer...

Men hon kanske svarar imorgon...

...

När klockan var kvart i ett. Kanske tjugo i, gick jag iväg till bussen.

Jag tvivlade rätt så starkt på att jag skulle orka gå den långa promenaden idag. Och att ge sig iväg alls, var på mer tvång än något annat... "Dumma busskort(som behöver utnyttjas)"...

... När jag väl påbörjade min långa promenad, kände jag mig såå orkeslös och såå stressad. Jag promenerade långsamt, men i huvudet stressade jag på och mådde rätt så dåligt.

Hela vägen, tvivlade jag på att jag skulle orka gå hela rundan. Och hela vägen, längtade jag efter att få sitta på bussen hem...

... Ja, det var ingen härlig runda. Men framåt slutet, började jag ändå lugna ner mig lite grann inombords. Såpass, att jag kunde drömma mig bort lite grann emellanåt.

... På busstationen fick jag sedan stå ett tag innan det blev en bänk ledig... Och det var tungt. Det var väldigt tungt. Ryggen kändes, och jag kände mig allmänt trött i både kropp och psyke...

När en plats blev ledig, satte jag mig ner. Kopplade av. Äcklade mig över alla loskor och allt snus som låg där man skulle ha sina fötter. Och i mina ögon, är det precis lika hemskt att trampa i och lika hänsynslöst, som hundskit..! Usch, vad äckligt!

... Jag såg 16åringen lite längre bort på busstation. Försökte vinka till honom, men han såg mig inte...

Eftersom att jag kände mig så slut, brydde jag mig inte om att gå dit. Utan satt bara kvar där jag satt... Men efter ett tag, såg han mig och kom fram...

Det fanns inte så mycket att säga till varandra idag, och det hela kändes lite stelt... Några få ord, då och då... Men annars inte mycket... Jag sa till honom att jag funderar på att komma över snart. Fastän jag inte tror på att det kommer att bli av... Och när han frågade hur det går med allt, kunde jag inte riktigt vara...

... Ja, lite stelt. Men hans buss gick när min buss gick. Och vi sa hejdå.

...

Väl hemma...

Tv...

Äta en morot.

Tv, tv, tv...

Äta en morot till...

Tv, tv, tv... Tv...

Och så har jag kollat igenom butikserbjudanden, då jag funderar igen...

Jag funderar på ifall jag ska strunta i min regel igen, och köra på min ursprungliga plan. Det vill säga...

Eller det vet jag inte om jag vill säga, förresten. Jag håller nog den för mig själv tills vidare...

Men det skulle iallafall innebära att jag får köpa vad jag vill, på onsdag igen... Fast då det ger så mycket ångest och frågetecken, är det nog enklast att hålla mig till gårkvällens uppsatta regler och bara tvinga mig själv att inte ifrågasätta dem...

...

Jag har inte lust längre nu...

... Jag har svårt att glädjas till andras lycka och inte få ångest i tanken på den, när jag inte litar på att jag själv någonsin ska kunna uppleva samma sak... När det känns som om jag kommer att bli utesluten ur andras liv och framgångar och samtidigt inte heller få chansen att uppleva mina egna...

... Men jag orkar egentligen inte skriva om det.

Hjärnan rabblar bekymmer och omöjliga vägar hela tiden, den större delen av dygnet... Tänker jag så är det, det jag tänker på...

Och nu är jag hungrig och trött. Men vill varken äta eller gå och lägga mig. Jag vill varken somna eller fortsätta vara vaken... För att jag vill varken låta den här dagen fortgå eller låta en ny dag ta sin början...

... Det känns bara så svart. Det känns svart, att jag aldrig träffar min familj. Att jag inte gör någonting om dagarna. Och att om jag försvann, skulle ingen märka det på ett bra tag...

Det känns svart att jag lever ett liv där jag inte kommer att kämpa för att uppnå någonting alls. Där jag inte tillåter mig själv att må bra eller att finna kärlek och glädje... Att jag kommer att låta mig själv dras med den här ätstörningen, ensamheten och en massa vardagssysslor som inte blir gjorda och som tynger min vardag och själ, i resten av mitt liv...

... Jag kommer inte att ta mig vidare... "Varför fortsätter jag? Måste jag fortsätta?"...

Om det bara fanns en enda liten sak som jag kunde göra för att lyfta upp mig själv, mitt liv och vardag lite grann... Det kanske hade gjort det hela värt det... Men just nu känns det som om livet betyder alldeles för lite för att vara värdigt den här smärtan... Den här meningslösheten... Och den här elaka dumheten som jag utsätter mig själv och mitt "dyrbara" liv för...

...

... Jag är fortfarande skitig, sedan jag vet inte hur länge tillbaka. Mitt ansikte är sårigt, och gör ont av att jag pillar upp alla dessa sår. Likaså mina armar, vilket bara händer under extra stressiga perioder...

Och att sitta ner hela dagen och stirra in i en tv:skärm... Jag blir alldeles blind!

... Jag vet inte hur hårt min hjärna har jobbat idag. Men tillräckligt för att låta mig övertygas om alla dessa negativiteter och meningslösheter. Hur hopplöst och onödigt detta känns...

Jag sitter och hoppas på en sysselsättning som jag samtidigt redan vet att jag inte kommer att våga mig ut på, av ren desperation... För att det känns som min enda chans... Min absolut enda chans... Och inte ens den, litar jag på..!

... Jag vill inte uppleva mer, nu. Vill inte se eller höra. Känna eller tänka... Jag vill avsluta. Släppa mig själv fri...

Skulle livet någon gång i framtiden, bli bättre. Mer meningsfullt... Lyckligare... Jag önskar jag kunde offra den möjligheten. Hoppas på ett liv efter detta. En ny chans. Hoppas på att jag inte har mer otur då...

Men... jag kan inte lämna...

Mamma, pappa, 28åringen, 25åringen, 24åringen, 22åringen, 19åringen och 16åringen... De finns ju...

...

Idag klev jag upp klockan halv ett.

Ja, jag vaknade då. Men det kanske inte var så konstigt efter natten innan...

Jag har sett på tv...

Jag funderade på att åka in till stan en vända. Men då det bara skulle bli en halvtimme i stan och jag inte ens skulle ha lämnat busstation, struntade jag i det. Jag hade ingen lust att åka. Hade ingen lust att gå iväg. Och när jag tittade ut genom fönstret, kändes inte naturen särskilt lockande...

Jag funderade ändå på det ett bra tag. Eftersom att jag har ett busskort att utnyttja. Och för varje dag som jag känner möjlighet till att åka en vända, borde jag egentligen göra det...

Men men. Jag gör det imorgon, och förhoppningsvis hela veckan sedan... Ska ju ta den där en och en halv timmes promenaden igen. Går jag i lugn takt så ska det nog gå bra, fastän den kost jag har nu...

... Ja-a... Det var nog det. Jag har inte ens suttit vid datorn idag... Jag har bara suttit vid tv:n! Hämtat morot två gånger... Men inget annat. Ja, ett par toalettbesök också...